"Må du leva i intressanta tider, din pestoklyster!" (uppdaterad favorit i repris)

En del kan förledas att tro att barockbloggen hyllar det förgångna och dissar det som är nu, intet är mig mer främmande. Tiden mellan 1550 och 1750 var ingen trevlig tid i Europa. Människor i allmänhet dansade inte sarabande i sidenbrokad hela dagarna. De flesta människor ägnade inte helgdagskvällar åt Taffelmusik och hertigen av Brandenburg var en av ytterst få personer som kunde beställa och avlyssna musikaliska verk av storheter som Johann Sebastian Bach. Det stora flertalet sjöng kanske koraler av Bach i kyrkan och såg ett och annat mästerligt konstverk i kyrkan. Kyrkan var den maktfaktor som nådde längst ut bland vanligt folk. Men någon kulturell höjdpunkt var sannolikt inte barocken för det stora flertalet.

Reformationen ledde till intressanta saker; demokratitankar började tänkas; läskunnigheten spreds och nya sätt att fundera kring livet och döden ledde till storverk inom naturvetenskapen. Samtidigt drog reformationen och katolicismens motreformation igång hemska och långvariga krig i Europa. Det trettioåriga kriget där renässansfurstar som, inte ville bli kalif istället för kalifen, utan kyrkans överhuvud istället för Påven, stred mot andra renässansfurstar som föredrog att vara påvedömet trogen. Krig och inte konst präglade vardagslivet för långt fler människor i Europa, inte minst i det ständigt krigförande Sverige.

Under dessa tvåhundra år lades dock grunden till så mycket av det vi nu räknar som självklart och omistligt: postväsendet, religionsfrihet, parlamentarisk demokrati, folkskola, jämlikhet och yttrandefrihet. Naturvetenskapliga och geografiska upptäckter som vidgade världsbilden gjordes och musiken började använda dur- och mollharmonier. Men få av dem som levde i Sverige då kunde glädja sig åt detta. de allra flesta levde i armod i smutsiga och mörka stugor där de endast blev påminda om de stora händelserna utanför hembyn av prästens kungörelser i kyrkan och genom att rotesoldater eller båtsmän skrevs ut till alla ändlösa krig. Några av dem kanske återvände med berättelser om krigen. Dessa fick säkert uppmärksamhet, men om den kunde uppväga krigsminnenas fasor och kroppens skador är nog osäkert. (På målningen syns Rubens skildring av Krigets fasor)

Selma Lagerlöf har skrivit en gripande berättelse om denna tid som tar upp hur vanligt folk påverkades av de stora historiska skeendena Herr Arnes Penningar. Det är inte bara en spännande spökhistoria utan också en skildring av hur mardrömslikt skrämmande och obegripligt kriget måste ha tett sig för de människor som bara betalade skatt, plundrades och sände sina barn till ett ovisst öde.

Det sägs att en kinesisk förbannelse lyder: "Må du få leva i intressanta tider". Om det är sant att en sådan förbannelse finns eller ej, kan jag inte avgöra, men jag vet att det i alla fall stämmer. Intressanta tider är bäst på avstånd, att leva mitt i dem ska man vara glad för att få slippa.

Dessutom kan vi njuta av barockmusik så mycket lättare nu än då det begav sig. Här Telemanns ouvertyren till Tafelmusik, svit i E-dur:

Med facit i hand

Lukas evangelium 22:39–53 Sedan gick han ut ur staden och begav sig som vanligt till Olivberget, och lärjungarna följde med. När han kom dit sade han till dem: ”Be att ni inte utsätts för prövning.” Själv drog han sig undan ifrån dem, ungefär ett stenkast, föll på knä och bad: ”Fader, om du vill det, så ta bort denna bägare från mig. Men låt din vilja ske, inte min.” En ängel från himlen visade sig för honom och gav honom kraft. I sin ångest bad han allt ivrigare, och svetten droppade som blod ner på marken. När han steg upp från bönen och kom tillbaka till lärjungarna fann han att de hade somnat, tyngda av sorg, och han sade till dem: ”Hur kan ni sova! Stig upp och be att ni inte utsätts för prövning.”

Kristus i Getsemane av den ryske målaren Vasilij Grigorjevič Perov 1834-1832

Medan han ännu talade kom det en stor skara människor. Han som hette Judas, en av de tolv, visade vägen, och han gick fram till Jesus för att kyssa honom. Jesus sade till honom: ”Judas, förråder du Människosonen med en kyss?” När de som var med Jesus såg vad som skulle hända sade de: ”Herre, skall vi ta till våra svärd?” Och en av dem slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom högra örat. Men då sade Jesus: ”Nu räcker det.” Och han rörde vid mannens öra och läkte honom. Sedan sade Jesus till de överstepräster och officerare vid tempelvakten och äldste som hade kommit dit för att gripa honom: ”Som mot en rövare har ni gått ut med svärd och påkar. Dag efter dag var jag hos er i templet, och ni lyfte inte er hand mot mig. Men detta är er stund, nu har mörkret makten.”

Orazione nell'orto (Bönen i örtagården)målad av Sandro Botticelli ca.1500.

Johannes evangelium 18:1–11När Jesus hade sagt detta gick han tillsammans med sina lärjungar ut till andra sidan av Kidrondalen. Där låg en trädgård som han och lärjungarna gick in i. Också Judas, han som förrådde honom, kände till platsen, eftersom Jesus och hans lärjungar ofta hade samlats där. Judas tog med sig vaktstyrkan och folk från översteprästerna och fariseerna, och de kom dit med lyktor, facklor och vapen. Jesus, som visste om allt som väntade honom, gick ut till dem och frågade: ”Vem söker ni?” De svarade: ”Jesus från Nasaret.” Han sade: ”Det är jag.” Bland dem stod också Judas, han som förrådde honom. När Jesus nu sade: ”Det är jag” vek de tillbaka och föll till marken. Han frågade dem igen: ”Vem söker ni?” och när de svarade: ”Jesus från Nasaret” sade han: ”Jag har ju sagt er att det är jag. Om det är mig ni söker, så låt de andra gå.” Ty det som han hade sagt skulle uppfyllas: ”Av dem som du har gett mig har jag inte låtit någon gå förlorad.” Men Simon Petrus, som hade ett svärd med sig, drog det och slog till mot översteprästens tjänare och högg av honom högra örat; tjänaren hette Malkos. Jesus sade då till Petrus: ”Stick svärdet i skidan. Skulle jag inte dricka den bägare som Fadern har räckt mig?”

Så här olika berättar Lukas och Johannes om Getsemane. Lukas, som anstränger sig att berätta det han hört av många olika personer talar om förtvivlan, om trötta lärjungar men också om ett mirakel: örat blir helat. Johannes som på något sätt berättar mycket tydligare "med facit i hand" berättar inte om örat men heller inte om förtvivlan. Efter den översteprästerliga förbönen går Jesus ut ur festsalen och blir omgående tillfångatagen. När han uttalar Guds namn "Jag är" faller vaktstyrkan till marken. 

I Johannes evangelium finns 7 "Jag är"-uttalande av Jesus. Det är absolut inte en slump att just Johannes har med dem. Han är den som skriver sist/hans minnen skrivs ner efter de övriga evangelierna och han verkar ofta vilja korrigera och komplettera, kanske till och med "teologisera" de övrigas berättelser. Han har hunnit fundera. Han lägger märke till att Jesus säger "Jag är- den gode herden, jag är- levande vatten och drar en slutsats av detta faktum. Allt skrivs utifrån påskens triumf, till och med ångesten i Getsemane.

"Jag är "som skrivs YHWH/JHVH med latinskt alfabete, är det hemliga, mäktiga gudsnamnet som Mose fick höra när han blev kallad till att leda exodus ur Egyptens slaveri. "Jag är den jag är" man kan också säga "jag blir den jag alltid varit", för ordformen i hebreiskan är imperfekt vilket betecknar en evig oavslutad handling. Imperfektiv aspekt är "evighetsaspekten". På svenska saknas detta tempus och därför passar presens bäst här i översättningen till svenska, om man förstår att det betyder: "jag är, var, har alltid varit och skall alltid vara".

Jesus gråter inte och svettas inget blod i ångest hos Johannes. Örnen kallas han som evangelist. Han kommer med de stora perspektiven och ser långt i forntid och framtid. Dessutom är kvinnorna vid graven hopkopplade med örnar eller gamar(det är samma ord på grekiska) genom att Jesus en gång sa att "där örnarna/gamarna samlas" ligger kroppen på människosonens dag. Kvinnorna får se blixten från himlen och Jesus som uppstånden. I Johannes evangelium är det som om uppståndelselivet redan finns i Jesus här i Getsemane trädgård. Hela evangeliet är tydligt skrivet av en som har facit i hand. 

Lukas, oxens evangelist, berättar mycket mer kronologiskt och jordnära. I Getsemane är förtvivlan. Jesus verkar inte alls vara mäktig där han svettas blod i sin ångest för det som ska komma. Han gör ett helandeunder men inga vakter som faller noteras. Jesus är sannerligen den lidande människosonen, den gode herden, Herrens lidande tjänare som till slut ska citera Psaltaren 22: "Min Gud , min Gud , varför har du övergivit mig?" där han hänger naken och torterad på korset.

Jag, som ofta varandes en Getsemane-människa, är glad för Lukas beskrivning men vill absolut inte vara utan Johannes triumfator. Så är det åter bevisat att både-och, är den princip vi bäst tolkar världen med. 

Telemanns blockflöjtsmusik tycker jag förenar både triumf och tvekan i denna version av musik på ett av mina favoritinstrument.