Oj de sista dagarna före jul blev hektiska i övermått. Så nu sitter jag här och har missat både adventets sista skälvande dagar och julkalenderstarten. Tredjedag jul och inte ens staffansritten fick ett inlägg på rätt dag. Men det får den nu. Vädret var nämligen perfekt just på annandagen för en staffansritt. På morgonen hade p1 också ett program som hade en sällsamt helande inverkan på mig.
Min älskade vän genom knappt trettio år, Chateux dog ju förra vintern på sitt 31:a år. Chocken blev till en molande värk i bröstet som till och med märktes på blodtrycket. På riktigt kändes det som om hjärtat skulle brista. Både den lilla flock som blev kvar och jag har liksom levt bedövade av sorgen och saknaden. Gyllir har tex helt slutat rymma. Smilla letade länge efter henne. Året innan hade hon dessutom förlorat Kiva, grannens häst som blev som en fostermor till henne när hon var föl. Hennes stora kärlek till Kiva gjorde att hon rymde till henne då och då men när Kiva dog var det inte mödan värt. Så hästar på rymmen har jag sluppit så länge att jag nästan förlorat minnet av ängsligt letande mitt i natten. Dessutom blev minnet av underbara ritter under stjärnhimmeln, galopp i pudersnö och Chateauxs hurmlande när hon såg mig liksom djupfryst.
Programmet tinade upp den isen. När dessutom vädret, samt underlaget, var perfekt kom hästglädjen tillbaka. Det blev alltså staffansritt med först Gyllir och sedan Smilla, Storgråten kom som alltid när känslorna blir starka hos denna tåredalstant. Tur att inga människor är ute på morgonen i skogen där jag rider. De hade annars ringt för att låta polisen ta in mig på anstalt. Det vore ren och skär lögn om jag sa att sorgen efter Chateaux inte värker längre, det gör den men den förlamar inte längre. Det är som om jag kommit ur en lång lågfrekvent molande depression. Men jag inser samtidigt att bästa fålen är Chateaux och att jag fått uppleva henne är en nåd som inte blir mindre av att jag har kvar två vackra och trofasta hästar plus tre dito hundar i min flock.
Så klart måste vi höra en staffansvisa också i efterhand. En av staffansvisorna där vi altar var "Staffan" i luciatåget jag medverkade i på jobbet. Det passar ju perfekt eftersom jag är stalledräng här hemma alla dagar året runt:
Denna bild blev en ikon med sina trianglar i kompositionen och den viktiga förgrunden som leder in i bilden. Den här stunden var också en mirakelminut. Mitt barnbarn Signe har varit rädd för att rida och så en dag när Elsa kom valde hon att rida Gyllir när Elsa red ut med Smilla. Så fanns bilden där när flickorna pausade. Ibland är det lyckligare än vanligt att ha en kamera med sig.
Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till.
I Ordet var liv, och livet var människornas ljus.
Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
Gnostikerna talar mycket om ljus och upplysning. Det är inte alls en konstig slump att det under just Upplysningen uppstod så många gnostiska "nyandliga" rörelser som Swedenborgarna. Det var också under denna tid fackförbundet Frimurarna blev mer och mer en nyandlig gnostisk rörelse som idag inte är en fackförening för kyrkobyggare över huvud taget. Ljus var helt enkelt på modet.
Visst kan alltså dessa ord tolkas som gnostiska och framförallt användas gnostiskt. Men det som gör att jag inte tolkar det så är att det faktiskt finns konkreta ljus, skapade av Gud (som jag ju alltså inte definierar som Demiurgen) och som denna mörka tid på året visar hur konkret och gott det är fast det är en slags materiell företeelse och det materiella är ju ett bedrägeri enligt gnostiska rörelser. Just nu firas Diwali en hinduisk ljushögtid, en av det festpackade hinduiska årets viktigaste fester.
Hinduismen är också en gnostisk religion som i alla sina praktiska tillämpningar av Demiurgiska principer , vilka tydligast syns i kastsystemet och kvinnohatet, lär att allt materiellt är en del av Maya. Ljuset är dock en glimt av den sanna andliga verklighet som vi kan uppnå med exempelvis sträng askes. En människa som inte varit tillräckligt kroppsföraktande i livet föds i nästa liv som hund eller kanske kloakdykare. Gnosticismen är alltså väldigt obarmhärtig och på många sätt en avspegling av Demiurgen. Kroppen är skapad till att plåga och den som föds i en låg kast behöver inte barmhärtghet utan plåga för att uppnå nästa steg i den andliga evolution som till slut leder till utplåning och uppgående i Atman. Det är inte en slump att den ariska religionen hinduismen med en strikt uppdelning av kaste enligt hudfärg togs upp av nazismen i solkorset som symbol för sin rasistiska renhetsrörelse.
Det finns många hinduer i världen och det är ju då tur att ingen religion är absolut renlärig enligt sin bakomliggande filosofi, och många goda krafter finns även bland hinduer. Ett exempel på detta är alla fester och all skönhet som hinduismen gett oss. Ett annat är den asketiska regeln om Ahimsa=inte skada vilken ledde till Mahatma Gandhis oblodiga revolutionära taktik med icke-våld. Eftersom jag tror att den enda Gud som finns till är den gode skaparguden tror jag också att allt detta ses med hens ögon som GOTT trots den bakomliggande filosofin.
Gör vi filosofi av ljuset blir det inte självklart gott, men låter vi ljuset göra det ljuset gör: genererar liv, är det gottlikosm allt skapat. Johannes evangelium säger: "Livet var människornas ljus" ja ljus skapar rent konkret liv och livet är enligt Johannes något gott , inte ett tortyrinstrument som vi ska plåga oss bort ifrån. För det är ju inget flummigt filosofiskt med att ljuset lyser upp mörkret, det är ju så rent konkret. Här kommer ett fotografi (ljusskrift) som bevis för detta i novembermörkret. Det är en bild från ridutflykten H-f och min käre svärson Micke gjorde förra helgen när en låg novembersol lyste upp höstdunklet:
Thomas och jag kommer hem från en ridtur en regnig höstdag. Just när det regnar är det lugnt på insektsfronten.
Ig nobel prize delas ut varje höst. Det är riktig forskning med en förvånande touch som först kan verka lätt skrattretande och jag brukar aldrig missa vilka forskningsprojekt som valts ut. Jag är väldigt förtjust i blandningen av forskning, humor och allvar. Inte så sällan får jag en synvända och lika ofta får jag svar på frågor jag länge funderat på. En sådan fråga är hur det kommer sig att min svarta Smilla plågas så enormt mycket mer än sina ljusare kompisar.
Jag har tänkt att hästar luktar så mycket mer än människor, är varmare och släpper ut mer koldioxid än människor för rider man är det hästarna som attackeras av myggen, inte vi människor. Men det förklarar ju inte varför vackra Smilla plågas så enormt mycket mer än de övriga hästarna.
Här reflekterar Smilla rött kvällsljus i våras innan insekterna kommit igång med sin plågsamma verksamhet.
Nu har en forskare på Lunds universitet, Susanne Åkesson, knäckt gåtan och hon får sitt rättmätiga Ig Nobel pris eftersom hon med sitt forskarlag funnit att det har med ljuset att göra. Lunds universitet berättar:
När solen lyser på en mörk, svart eller brun päls så
reflekteras ett polariserat ljus. Den signalen är densamma som då
solljus reflekteras mot en vattenyta. Signalen kan upptäckas av
hästbromsar (Tabanider) som letar efter vatten där de kan lägga ägg på
vattenväxter och i buskage nära vatten. Men det polariserade ljuset som
reflekteras från en mörk päls ger också signalen till honorna att här
kan det finnas blod att suga sig mätt på.
Detta förklarar också fenomenet att trollsländor och andra insekter flockas kring svarta gravstenar. jag har tänkt att det har med värmen att göra men på sommaren är ju det avigt för värme är ju då inte så viktigt. Vita hästar plågas allra minst av blodsugande insekter. Zebror klarar sig ännu bättre. Darwins teori om att randigheten är kamouflage för att skydd emot rovdjur stämmer inte. Det är de mindre, men minst lika dödliga insekterna som hålls på avstånd av randigheten. Här verkar de ha hittat orsaken till detta. Men helvita hästar klarar sig alltså nästan lika bra som zebror.
Nu är det höst, idag var det inga knott som störde när vi red ner till träsket med tre hästar.
Nästa sommar blir det vitt solreflekterande täcke på Smilla. Jag hade funderat på zebratäcke men tänkte hon skulle bli för svettig av det, hon är verkligen en svettig häst. Men ett solreflekterande vitt täcke borde vara perfekt. Fast hur gör jag när vi rider ut? Kanske får jag blondera henne inför sommaren.
Gyllir äter i lugn och ro, Smilla viftar bort knott med svansen.
Jag har fått en ny ridkompis och det är så bra för hon bor så nära mig och har inget emot att rida Smilla så Smilla får vänja sig vid fler än mig. Idag var vi ute på vår första långtur med Chateau och Smilla i fint höstsommarväder.
Elsa , Johannas dotter, var den som introducerade oss för varandra. är rider hon Gyllir med Khaled.
Nu har jag fått en ny kamera av barnen, så glad är jag! Samma dag återfanns den gamla inlåst i storsonens stuga, men den nya är inte i vägen, den kan kopplas direkt till internet exempelvis. Här kommer nytagna bildbevis på att Smilla har vuxit till sig i sommar och börjar bli en så trevlig ridhäst:
Att rida in hästar har ofta varit en våldsam historia och ännu idag översvämmas you tube av obehagliga filmer där hästar blir obehagligt överraskade när någon sitter upp för första gången. jag vill härmed dementera att så rider man inte in hästar. Jobbar man lugnt så man bygger hästens förtroende från början blir själva ridningen ingen dramatisk, i värsta fall traumatisk, händelse i hästens unga liv.
Lös med Chateau i täten är Smilla inte alltid så speciellt loj och var det inte när hon var 2 år heller.
Unghästar är normalt sett mestadels loja och i Smillas fall var just framåtbjudningen det största problemet. Buffalo stance, inte rodeo, kännetecknade de två först åren med först körning och sedan ridning. Jag fick knepet av hovis Lasse att göra halt med henne innan hon själv stannade om det så innebar att hon fick göra halt efter ett enda steg framåt och det har gett henne framåtbjudning.
Här är Smilla 2 år och tränar på att ha på sig sadel när vi ska ut en sväng i skogen.
Första ridturen med Smilla var en mycket lugn historia och så fortsatte det tills hon blev starkare och orkade med trav och galopp. Nu kan det komma ett litet skutt i galoppen om man kräver mer samling än hon klarar av men nu börjar jag känna hur mycket jag kan kräva och hon blir stadigare även i galoppen.
Om man jobbar med sin unghäst från det den är föl och vänjer den vid alla slags saker som kan hända: skrammel, rep runt benen, prasslande påsar, täcken, skogens alla ljud och djur, bilar, långtradare, cyklar, skotrar, klängande barn och skällande hundar; ja allt som en häst kan tänkas möta i livet, redan som föl blir den trygg att utbilda. Att krama sitt föl är till exempel en jättebra övning för seldon och sadel. En del har små selar på sina föl från dag ett. Grimma på och av ofta på ett föl är en bra framtidsinvestering.
Smilla ute och går i skogen som så många gånger förr och senare.
Men viktigast har jag upplevt var att jag tränade inkallning med Smilla från det att hon var liten med sin mamma Isa. Det gjorde ju att hon kunde gå ut och gå med oss och springa lös och träna upp sin styrka med långa snögalopper. Och naturligtvis fick hon från början lära sig att av människor får man mycket i utbyte, kliande på svåråtkomliga ställen, morötter och annan god mat och trygghet. Jag hade "turen" att Smilla blev bossad av det andra fölet och hennes mamma i hagen och därför behövde hon ofta beskydd och jag fick chansen att visa vilken pålitlig matte jag är. Dessa idealiska förhållanden har man inte alltid med sin unghäst men det finns ju många andra tillfällen att visa sig pålitlig med en häst.
När ridningen förberetts med år av tömkörning och allmänt umgänge, promenader, trickträning, massage och toleransövningar blir inridningen snarare så här trevlig:
...än så här skrämmande:
Jag vill inte dissa någon men nog är det onödigt brutalt att börja en hästs karriär som ridhäst på detta vis när en amatör i norra glesbygden kan få en första ridtur som är oerhört lugn och trevlig och ger trygghet åt den unga hästen som så generöst bjuder oss sin vänskap.
En av de allra första ridturerna med Smilla, Chateau följer förstås med och ger trygghet. Det syns tydligt hur Smilla "speglar" Chateaus rörelser. Det här är ett gammalt väl beprövat sätt att utbilda unghästar, de får helt enkelt vara med en trygg gammal häst som de lär sig att ridning och körning
är något som hästar och människor gör tillsammans.
Klaus Ferdinand Hempfling hänvisar till medeltidens riddare som förebilder för sin syn på hästar. Det är han inte ensam om. Ännu idag vill nog de flesta ryttare nå den exakthet och gemenskap med osynliga hjälper som riddare av nödtvång måste ha med sin häst för att kunna rida den ut i strid. Några är mer tydligt inspirerade av dessa medeltida ryttarförebilder och tränar med sina hästar för olika medeltidsevenemang och tornerspel. detta är inte en så ny företeelse som man kan tro, redan på 1500-talet var tornerspel i medeltidsdräkt populära. De föll senare i glömska och blev omoderna men är numera åter en väletablerad gren av hästsporten. Här ett klipp som Lars tipsat om:
Här på bloggen hänger en klok person som heter Klaus. I hästvärlden finns en annan Klaus, som tyvärr saknar blogg-Klaus ödmjukhet, men så är han också superstjärnan i hästhantering många vill efterlikna: Klaus Ferdinand Hempfling. För många år sedan kom jag i kontakt med Hempflings första och viktigaste bok Dansa med hästar. Natural Horsemanship hade kommit på modet efter romanen om Mannen som kunde tala med hästardär hästen Pilgrim reser över USA i en tydlig pastisch av Bunyans Pilgrim's Progress (Kristens resa) och finner harmoni hos en hästviskare. Jag fann en del metoder som romanens hästviskare, och många andra uppburna hästviskare i verkligheten, använde ganska läskiga men hästdansaren Hempfling visade på en väg att nå hästen som jag kände var min väg. Inspirerad av medeltida Cartusianer-munkar och korsriddare utvecklade han en metod att nå hästar som byggde på förtroende och kroppsspråk.
Tydligt och pedagogiskt visade han i boken hur man når sin häst på hästens villkor utan att leka rovdjur, som är grunden i NH. I stället gör han som människor alltid gjort med flockdjuren vi tämjt; får hästen att känna sig som en flockmedlem och acceptera människan som en häst som ser mystisk ut men är pålitlig. I boken använder han olika deltagare på sina clinics och deras hästar som mönster för hur man ska agera med sin häst. Han benar upp problemen och visar på lösningarna pedagogiskt och överskådligt. Jag har ridit in Smilla bl.a enligt hans idéer om att rida ut i sällskap med en gammal häst och leka i skogen. Hans tips går att applicera i verkligheten och är inte magiska eller ouppnåeliga på något sätt.
Med förväntan läser jag en artikel om Hempfling idag, 20 år efter att jag läste Dansar med hästar för första gången. Döm om min besvikelse när det visar sig att han helt tappat greppet. I stället för att lära ut sin metod till clinic-deltagarna (som han tar bra betalt av eftersom han "vill att folk är beslutna") menar han att han "[…]leder dem (hästarna) till deras öde. Jag sammankopplar med hästar på ett väldigt speciellt sätt. De är anledningen till att det är så svårt att beskriva vad jag gör, därför att det är något som går bortom den normala förståelsen."
Som alternativ till att leda hästägaren Lulu till en bättre relation till hennes häst, som han gjorde med deltagarna i hans clinics i sin första bok, väljer han att förnedra henne genom att ställa henne stilla på mitten av ridbanan, prata om hur fel hon gör med sin häst, sedan be henne gå ut från banan och själv gå in på banan; ställa sig i kortändan av banan (mycket bättre position för att få en häst att reagera på en människas närvaro) och knäppa med fingrarna. Så klart får han kontakt med Lulus häst mycket bättre än hon som stod stilla i mitten av banan och lyssnade på hans föreläsning. *
Genom att hon gav Hempfling sin uppmärksamhet gav hon ju också sin häst anledning att ge honom sin uppmärksamhet, speciellt som han ställer sig i en position som med all säkerhet attraherar en hästs uppmärksamhet. Varje människa som besökt en hästhage vet hur det är om man ställer sig vid staketet. Man behöver inte ha något öde att erbjuda hästarna för att de ska komma fram och hälsa. Går man i stället ut i mitten av hagen bör man ha något intressant att erbjuda som exempelvis ljudet av knäppande fingrar, en prasslande påse eller en saftig morot om man inte känner hästarna väl. Jag tror inte det funkar att ge hästarna ett öde, men försöka duger. Däremot funkar det inte att stå helt stilla och lyssna på en person som står vid staketet. Vill man studera hästar i frihet är det dock en bra position och efter en lång stund kanske hästarna blir nyfikna och hälsar på den mystiska varelsen som står så stilla i deras hage.
Genom att använda välkända metoder för att 1: hästen ska dissa Lulu 2: attrahera Lulus hästs uppmärksamhet upphöjer han sig själv och förnedrar Lulu som betalat dyrt för denna behandling. Att detta inte är något som råkar hända just när Hästfocus är på plats förstår man när han säger: "På den tiden när man verkligen arbetade med hästar och var beroende av dem, var hästen som en RollsRoyce. Väldigt få personer hade råd med dem. Och det var ett heltidsjobb. Om du inte är rik kan du inte ha en häst, för du kommer inte att ha råd att ta hand om den ordentligt." Han har ett ärende, inte att lära ut hästkunskap, utan att förnedra hästvänner som han inte ser som tillräckligt "aristokratiska".
I intervjun menar han sig också vara den enda i världen som rider hästar i form och sysslar med hästar i frihet utan tyglar och andra hjälpmedel. Jag vet inte vad han menar med det, men jag vet att både kända och okända människor sysslar med hästar i frihet. Varenda cirkus som har djur visar upp djur i frihetsdressyr, alltid hästar, ofta andra djur. Här kan man se en mahout som vandrar genom morgontrafiken i Delhi med sin elefant utan några tyglar eller bojor. Han är nog inte superrik. Han tar antagligen inte bra betalt för att dissa häst/elefantägare. Han kunde antagligen, massor av människor kan. Några gör det. Andra, som Ewa Schaeder, har clinics för att lära ut sina kunskaper utan att förnedra deltagarna. De flesta bara är med sina djur utan att förhäva sig.
Mitt råd till alla är att läsa och ta till sig Hempflings bok Dansa med hästar och sedan låta mannen som nu verkar ha drabbats av storhetsvansinne dansa med hästar i ensamhet Åter ett tråkigt exempel på hur det kan gå med människor som upphöjs alltför mycket av en okritisk omgivning. Tyvärr har han inte mycket vettigt att komma med längre, han har glömt hur man förmedlar hästkunnande och döljer det med mystiska floskler om "energier" och "öde". Tur att han skrev en bok medan han kom ihåg hur man lär ut.
En annan av mina stora inspiratörer är Diana Rhodin som i en tidningsartikel gav mig tipset hur jag skulle lära bort Chateaus stegrande** med att lära henne stegra på kommande. Här kan du se Diana Rhodin i aktion medan hon förklarar sitt tänkande:
*När hästen försöker bita Klaus Ferdinand Hempfling påstår han att hästen vill bita Lulu, som om hästen kan tänka ut att bita en person genom att bita en annan. Nej, helt säkert biter hästen den som står närmast för att visa sitt missnöje, inget annat. Diana Rhodin hade lärt den hästen att plocka näsdukar i stället för att påstå att den vill bita en annan person.
Sommaren är tid för läsning och utomhusliv. Denna sommar går dessa två inte att kombinera. Regn och lagom varmt gör myggen talrika och uteblir regnet anfaller bromsarna. Utomhusläsning är inte möjlig men frekventa åskväder inbjuder till läsmys inomhus. Här några exempel på min sommarläsning:
Sommarläsning
Sommarläsning med Aron
Sommarläsning
I byn där jag bor råder Ubuntu i praktiken fast få här har hört talas om begreppet. Därför ringde den pensionerade fårbonden en kväll i juni och erbjöd mig sin fårhage till våra hästar nu när han inte har kvar fåren. Det är en dröm för Smilla som verkligen börjar se ut som en riktig häst nu av det rika betet, men för Gyllir som haft fång och Chateau som blir tjock och stapplig av rikt bete kan det bli en ljuvlig död. Därför har de betesreducerare på, motioneras två gånger om dagen och tillbringar många nätter hemma i vinterhagen.
Magert hemmabete bäst för hästar som lätt får fång eller diabetes.
Regn och brittiska temperaturer gör rabatterna prunkande, boostar ogräset och grönsakerna kommer. Men bara salladen tog sig i mitt vinterodlingsexperiment. Inte så illa dock, med den kalla junimånad naturen fått leva med här hade det annars inte blivit en enda grönsak än på länge. Bärbuskarna blommar för fullt och redan mognar jätteblåbär i skogen tack vare mygginvasionen. Ja, något är de små blodsugarna bra till.
Svarta Smilla är mest ansatt av myggen. Inget myggmedel hjälper riktigt så svansen går i ett på henne.
Vintern som gick hårt åt småfåglarna och
perennerna lyckades inte döda alla och de som överlevde mår bra i
sommarens överflöd. Men en hoppas ju på torrare höst i år för att inte
allt det som överlevde regnhösten som över natten övergick i 20
minusgrader ska stryka med nästa vinter. Naturen hinner inte med de
snabba klimatförändringarna, inget är anpassat för de senaste årens
regnhöstar som pågår långt in i december. Hjortrongull gillar vatten, men det får vara måtta med allt.
Händels vattenmusik kan det dock aldrig bli för mycket av:
I förrgår citerade jag kloke Hasse Pella, nu låter det som om jag ska säga emot hans klokskap genom att citera min häst-guru Huru: Inga Gustafsson. Hon brukar säga att det räcker med en kvarts ridning i skritt per dag om man gör det medvetet och jobbar helt rätt. Men som med så mycket annat i tillvaron kan båda sakerna vara helt sanna även om de i förstone ser ut att vara motsägelser. Vill man bygga muskler och lära känna sin häst från sadeln kan en kvarts ridning räcka gott och väl. Speciellt om man rider verkligt muskelbyggande kan en kvart vara så mycket hästen orkar med.
Det är inte varje dag vi hinner ut i skogen på långtur för att träna böjd på rakt spår. Men det funkar hemma på gården också.
Med detta sagt har jag ju inte alls sagt emot Hasse Pella, allt umgänge med hästen räknas, inte bara "ren" utbildning. Smilla har ju fått vara med mig när jag skottar snö på gården och krattar dito. Hon hänger med oss när vi äter utomhus också. Vi promenerar i skog och mark. Jag har borstat henne, masserat henne över hela kroppen, lyft hovar och tricktränat sedan hon var några månader gammal. Vi har tränat inkallning och sprejning (det är ett pågående projekt) sedan hon fortfarande bodde med sin stomamma Isa. Kort sagt-i umgänget med hästen räknas verkligen all hängiven tid, inte bara ridningen.
På promenad kan man också umgås. Så kan man motionera två hästar på en gång, men inte tre-done that!
Nu måste erkännas att man inte hinner allt. Ibland blir det för lite av tid med mina hästar och då märks det allra först på Smilla att det blivit så. Hon gillar absolut inte stress. Skyndar jag mig blir hon precis som barnen, sölig. En gång när jag skulle hinna till sjukhuset i Sunderbyn, en lång väg, med mamma stod Smilla i sin buffalo stance mitt på byvägen i 20 minuter. Jag lämnade henne där till slut och då först kom hon galopperande efter mig. Då lärde jag mig att inte göra något med henne under tidspress. Hellre då jobba en stund från marken här på gården i en kvart i skritt med böjningar, korta och länga steget, böjd på rakt spår, öppna och sluta, bakdelsvändningar, halvhalter och halter. Då blir vi båda glada och nöjda med passet.
Inte världens bästa halt, men en god början. Kapten övervakar träningspasset.
Jag tänker ofta på Hasse Pellas kloka ord. Det är inte frågan om att vara expert på något sätt eller hylla den enda sanna tekniken eller ridläran. För att få en trevlig häst är det en sak som krävs: hängiven tid. Det är sannerligen inte en enkel idé Hasse för fram, tvärtom, tid är väl den sak de flesta upplever som sin knappaste bristvara. Hur hinna med all denna hängivna tid?
Jag har verkligen inget bra svar på den frågan. Jag borde hinna med mycket mer än jag gör med hästarna. I lördags började jag vårstäda hagen och fick inte vara ifred för Smilla. Tre dagar utan ridning eller annan träning hade det blivit pga tjänsteresor och massor av prov att rätta. Smilla är sådan att hon tydligt visar att hon är uttråkad och vill vara ut med matte på äventyr så jag satte vårstädningen på paus och tog en långtur med henne. Medan jag bytte kläder gick hon och ställde sig i stallet och väntade på att bli ompysslad-sådan är hon min lillflicka. Hr. Brådjup kom ut och sa att han ville med när jag skulle sitta upp så det blev en härlig vårtur med två hästar upp på berg och ner i dalar.
En sak som sannerligen tar tid just nu är att borsta hästarna, kilovis med vinterpäls ska skrapas av och man blir aldrig klar utan får tänka "det får räcka tills nästa gång" för det tar verkligen aldrig någonsin slut. Men de tycker verkligen det är skönt att bli avhårade, det kliar nog hemskt. Detta oändliga avhårande stärker banden till hästarna precis som all hängiven tid man ägnar sina hästar.
Och Hasse har rätt, Smilla blir bara trevligare och trevligare ju mer jag pysslar med henne. En dag glömde jag stänga stalldörren bakom mig så Smilla klampade ut och började äta av höbalen utanför hagen. Men jag bara ropade på henne så vände hon om och kom till mig så jag fick sätta på henne grimman och leda in henne igen. Mattehjärtat klappar stolt när sådant händer. Dessutom är det praktiskt.
Här om dagen mätte vi Smilla 154 cm i mankhöjd är hon nu. Äntligen växer hon också rejält på bredden. Sadelgjorden måste justeras jättemycket mellan henne och Chateau numera.
Hon börjar också hitta samling i alla tre gångarter. Hennes jogg är som värsta westernhästens och alla gångarter är som att sväva på moln. Hon är mycket mjukare att rida än Gyllir. Nu orkar hon också med en kortare galopp under ryttare. Plötsligt börjar hon mogna till en mycket trevlig ridhäst.
Årets första "vada i vattnet"-gympa för hästarna genomfördes i pingstsolen. Nu är all is borta från Bjumisträsk och vattenståndet är verkligen vårhögt Smilla och Gyllir tyckte det var härligt att vada runt i vatten ända upp till magen på Gyllir. Smilla har lärt sig av Chateau att plaska matte blöt:
Elva simmade förstås med stor glädje även i sjön.
Dags att gå hem efter vårdoppet. Lägg märke till att Elva redan är torr på ryggen. Hennes päls är sannerligen skotskanpassad.
Nu är kvällarna ljusa och långa och ännu är inte myggen helt outhärdliga så det blir ridturer för oss i stort sett varje kväll. Elis följer ofta med som fotograf för att få kondition till sin älskade fotboll.
