Hur går det med ridningen då?

Jo tack. Den viktigaste friskfaktorn i mitt liv är lika livgivande fortfarande. Vilken lycka att jag har djuren i denna stund.

Smilla har lärt sig galoppera riktigt bra i alla lägen och i olika tempon. Sidvärtsrörelserna går bra när hon får spegla Chateaux, hon börjar bli en så trevlig och lugn ridhäst. Hästarna och hundarna är också duktiga på att vila. Antingen är de på eller av. De strävar inte envist med något dödfött projekt när de är utmattade i någon slags iver att rastlös bevisa sitt existensberättigande.

Här är Ziggy och Elva på. Glada och fulla av energi. Förr var jag väldigt lik min Elva jag hoppas på att snart bli lik henne, och mig själv, igen.

Chateaux och Agnes som ridit på samma kurs som Aron och nu hälsar på och rider här ibland så gamla damen får en liten lätt ryttare ibland.

Smilla och Elva galopperar uppför backen. Ännu är inte formen perfekt i galoppen men hon niger igång som hon ska så här ser hon ut just när hon fattar galoppen.

Sommaren kom som den brukar väldigt plötsligt. 20 maj gick det att åka skidor sedan frös vi några veckor och 7 juni blev det jättevarmt, varmast i Sverige, och så har det fortsatt. Vi rider därför tidigt eller sent. Mitt på dagen ligger hästarna och solar. Så härligt att kunna rida igen utan att må illa och tappa balansen stup i ett.

 

Gyllir är här av. Han är ett gott exempel med sin avslappnade attityd.

Djuren gör mig kort sagt glad. Tack Gud för alla djuren och den lugnande naturen!

Brittsommar

Nu kan man inte säga annat än att vi har brittsommar. Birgittas helgondag var igår och vi har fortfarande blommande ringblommor ute i rabatter och krukor. Idag tog vi en ridtur, Johanna, Elsa och jag i det skönast tänkbara väder. Visst lever en del envisa svidare ännu, men insektsläget är ändå helt annorlunda än under sommaren. Nu njuter vi bokstavligen frukten av sommarens insektsplåga i form av härliga bär och frukter.

Inridning

Att rida in hästar har ofta varit en våldsam historia och ännu idag översvämmas you tube av obehagliga filmer där hästar blir obehagligt överraskade när någon sitter upp för första gången. jag vill härmed dementera att så rider man inte in hästar. Jobbar man lugnt så man bygger hästens förtroende från början blir själva ridningen ingen dramatisk, i värsta fall traumatisk, händelse i hästens unga liv.

Lös med Chateau i täten är Smilla inte alltid så speciellt loj och var det inte när hon var 2 år heller.

Unghästar är normalt sett mestadels loja och i Smillas fall var just framåtbjudningen det största problemet. Buffalo stance, inte rodeo, kännetecknade de två först åren med först körning och sedan ridning. Jag fick knepet av hovis Lasse att göra halt med henne innan hon själv stannade om det så innebar att hon fick göra halt efter ett enda steg framåt och det har gett henne framåtbjudning.

Här är Smilla 2 år och tränar på att ha på sig sadel när vi ska ut en sväng i skogen.

Första ridturen med Smilla var en mycket lugn historia och så fortsatte det tills hon blev starkare och orkade med trav och galopp. Nu kan det komma ett litet skutt i galoppen om man kräver mer samling än hon klarar av men nu börjar jag känna hur mycket jag kan kräva och hon blir stadigare även i galoppen. 

Om man jobbar med sin unghäst från det den är föl och vänjer den vid alla slags saker som kan hända: skrammel, rep runt benen, prasslande påsar, täcken, skogens alla ljud och djur, bilar, långtradare, cyklar, skotrar, klängande barn och skällande hundar; ja allt som en häst kan tänkas möta i livet, redan som föl blir den trygg att utbilda. Att krama sitt föl är till exempel en jättebra övning för seldon och sadel. En del har små selar på sina föl från dag ett. Grimma på och av ofta på ett föl är en bra framtidsinvestering.

Smilla ute och går i skogen som så många gånger förr och senare.

Men viktigast har jag upplevt var att jag tränade inkallning med Smilla från det att hon var liten med sin mamma Isa. Det gjorde ju att hon kunde gå ut och gå med oss och springa lös och träna upp sin styrka med långa snögalopper. Och naturligtvis fick hon från början lära sig att av människor får man mycket i utbyte, kliande på svåråtkomliga ställen, morötter och annan god mat och trygghet. Jag hade "turen" att Smilla blev bossad av det andra fölet och hennes mamma i hagen och därför behövde hon ofta beskydd och jag fick chansen att visa vilken pålitlig matte jag är. Dessa idealiska förhållanden har man inte alltid med sin unghäst men det finns ju många andra tillfällen att visa sig pålitlig med en häst.

När ridningen förberetts med år av tömkörning och allmänt umgänge, promenader, trickträning, massage och toleransövningar blir inridningen snarare så här trevlig:

...än så här skrämmande:

Jag vill inte dissa någon men nog är det onödigt brutalt att börja en hästs karriär som ridhäst på detta vis när en amatör i norra glesbygden kan få en första ridtur som är oerhört lugn och trevlig och ger trygghet åt den unga hästen som så generöst bjuder oss sin vänskap.

En av de allra första ridturerna med Smilla, Chateau följer förstås med och ger trygghet. Det syns tydligt hur Smilla "speglar" Chateaus rörelser. Det här är ett gammalt väl beprövat sätt att utbilda unghästar, de får helt enkelt vara med en trygg gammal häst som de lär sig att ridning och körning

är något som hästar och människor gör tillsammans.

Daliter och andra oberörbara

Hr Bråddjup flankerad av rituellt "oren" hund och rituellt "ren" häst. Men vi som vet bättre kan meddela att båda behöver ett rejält bad och ingen av dem gör oss varken själsligt renare eller orenare vid beröring.

Markus evangelium 7:14-15 ”Hör på mig allesammans och försök att förstå. Inget av det som kommer in i människan utifrån kan göra henne oren. Bara det som kommer ut ur människan kan göra henne oren.”

 Visst har vi alla hört det; Mahatma Gandhi var emot kastväsendet i Indien och gav de oberörbara kasterna namnet Guds barn. Problemet med detta är att hinduismen har tusentals gudar (eller avatarer av Brahman) och Mahatma Gandhi valde namnet på smutsens gud, så när vi översätter harijan med Guds barn, betyder det egentligen smutsgudens barn. Daliter vill därmed inte kallas "guds barn" de vill kallas daliter=de förtryckta. Det är ett mycket mer passande namn på alla sätt.

Hinduismen är en märklig religion som egentligen har som huvudärende att skapa samhällsordning och inte individuell sinnesfrid, som många västerlänningar aningslöst inbillar sig. I denna samhällsordning är kastväsendet grundstenen. Kastväsendet grupperar människor socialt men även etniskt eftersom de lägsta kasterna, daliterna hör till de mörkhyade urinvånarna och de ljushyade indo-europeiska arierna tillhör den högsta kasten, den kast som också har skaffat sig definitionsrätten av allt och alla andra, samt om vad verklig religion är eftersom de också är den högsta kasten som kan bli präster.

Hr. Bråddjup och jag började tala om skolsystem och svensk skolas oförmåga att lära av andra länder än USA även på detta område. Varför lär vi oss inte av Indien till exempel? De har mycket goda resultat kunskapsmässigt vilket märks bland de kunniga elever jag haft från detta skolsystem, alltså handlar det inte bara om fejkad betygsstatistik som i Sverige. Annat fungera dock sämre  i detta strikta klassamhälle. Sanningen är att daliter ofta är högt utbildade och överkvalificerade för de jobb de tillåts ha inom hinduismen pga ett kvoteringssystem för daliter. Det fungerar inte alltid som tänkt men har betytt ett stort lyft för många. Så stort att man nu kritiserar systemet för att skapa en elit bland daliterna.

Daliterna står inom hinduismen annars utanför och längst ner i samhället, de är en slavkast som ska utföra smutsiga jobb som kloakdykning och omhändertagande av lik. Därför anses de vara så smutsiga och rituellt orena att man inte ska röra vid dem för att inte smutsas ner av dem och därför lämpar de sig bara till att utföra smutsiga jobb, så är cirkeln sluten. Daliternas underordning är alltså motiverad av religionen; det är en gudomlig ordning att det ska finnas kaster och att de ska ha sin plats i samhället och de lägsta kasterna är "oberörbara" både rituellt och ibland kroppsligt orena pga de jobb de tvingas ta.  Masskonverteringar av daliter till buddhismen, kristendomen eller islam sker därför regelbundet.

Jag älskar att få synvändor och när jag insåg att Mahatma Gandhi inte var helt fläckfri han heller pga detta med daliternas benämning "smutsgudens barn" började jag fundera över hur viktigt det är att vi tillåts definiera oss själva. Att vi i så hög grad som möjligt tar reda på vad människor kallar sig och inte lyssnar på dem som självsvåldigt tagit sig definieringsmakten. Heter romer romer på romani så får jag bekväma mig till lära mig att säga romer och släppa beteckningar som "tattare" eller "zigenare" eller "egyptier" som man säger på engelska (gypsie=egyptier). På samma sätt gäller det att talar vi aldrig annars latin ska vi inte kalla någon för neger. Samer heter samer och inte lappar*.  Svenskar heter svenskar och inte det nedsättande "svennar".

Personliga öknamn som tjockisen, kossan, fettot, stinky,  mesen, grisen etc vill ju ingen kännas vid och alla vet att dessa namn är till för att förnedra och bortdefiniera personer ur mänskligheten. På samma sätt kan hela folkgrupper bli bortdefinierade. Tredje riket är tyvärr bara en kulmen, knappast en avslutad parentes i mänsklighetens historia av att dehumanisera först med ord och sedan i handling.

Kristna , ateister och buddhister exempelvis, kallas koffer, ghafr eller kaffrer av islamister. Precis som harijan betyder smutsgudens barn betyder koffer/kaffer orena/smutsiga och blev den nedsättande benämning som sydafrikanska svarta fick stå ut med under apartheid-åren. Föreställningar om smuts och rituell orenhet är nog de värsta som mänskligheten kan lägga på andra människor, "smutsiga judesvin", "skitiga araber" och "orena harijans" vet att det aldrig finns gott uppsåt i sådana föreställningar och benämningar. 

Som kristen tillhör jag mycket stolt en religion som från sin grundares verksamhets början till nu aldrig sysslat med orenhetsbegreppet kring folkslag eller enskilda människor annat än som ren heresi. Jesus argumenterade hela tiden mot orenhetstankarna om vissa människor. Orenhetsregler, vilka är ett viktigt inslag i judendomen, underkände han totalt. Hedningar, menstruerande och nyförlösta kvinnor, människor med oklar könsidentitet, samarier,  spetälska, människor med många andra sjukdomstillstånd, människor som vaktade grisar, herdar i allmänhet, skatteindrivare etc räknades alla som rituellt orena, smutsgudens barn, oberörbara om man inte ville få del av deras orenhet. I början stipulerades dödsstraff för samlag med sin fru när hon har mens. Sedan räckte det med den sociala föreställningen om orenhet för att få män att behandla alla kvinnor med avsky i händelse de råkade vara "orena" av sina olika flytningar.

Men Jesus är jättetydlig med att ingen blir oren av grisar, menstrautionsblod, mat eller någon människa; dalit eller brahmin spelar ingen som helst roll. Man blir bara oren av sina egna tankar: ”Hör på mig allesammans och försök att förstå. Inget av det som kommer in i människan utifrån kan göra henne oren. Bara det som kommer ut ur människan kan göra henne oren.”Markus evangelium kapitel 7: 14-15

 

*Inom den finsk-ugriska kulturen på Nordkalotten  betyder lappar de som bor vid världens ände vid Lopphavet, (havet där världen tar slut), och är lite primitiva av sig (loppu, láhppa=slut). I finska Tornedalen kallas de meän kieli-talande lappar. Det verkar inte ligga något speciellt nedsättande i det på finska sidan.

Finfrämmande

Jag har tidigare avhandlat detta märkliga begrepp, "främmande" om vänner och bekanta som hälsar på i ens hem. "Finfrämmande" är en precisering av detta märkvärdiga uttryck. Sådant hade vi Kristi Himmelsfärdsdag. Paulinka som jag lärde känna på ormsafarin visade sig vara ridtjej som fick rida alltför sällan i storstaden Wien så jag bjöd in henne och Fanda till ridtur när jag kom hem från studieresan till Stockholm och Uppsala. Vädret var perfekt och ridturen blev lång med glada tjejer, men Gyllir är lite ur gängorna och försökte dra hemåt ibland. Så hästfördelningen blev Fanda-Smilla, Paulinka- Chateau och jag tog surgubben Gyllir som nog är lite tagen av pälsbytet trots tillskott för att fixa pälsbytet. Han surar vid borstningen och vill alltid hem hela tiden-i högsta fart.

Varm Valborg

Valborgsvärme och vi kan fika utomhus.

Man lär så länge man har elever och av den novell av Joyce Carol Oates Nattsidan som vi läste i Sv 1 i fredags lärde jag mig att Walpurgis har samma kulturella betydelse som Halloween i den anglosaxiska världen. Då är hinnan mellan himlen och jorden som allra tunnast och de döda kan få kontakt med oss lättare än andra dagar på året. Jag kände mig utan tvekan mer nära mamma igår äm vardagligen. Hon ledde  sången på Valborgsmässoafton i Lappträsk när hon levde, allt från "Vintern Ra" till "Var hälsad vackra Tornedal" sjöng hon med stark och tonsäker stämma så alla vågade ta i och sjunga med runt brasan.

Dagen började tidigt och vid 9 kom hovslagaren och det blev mycket tal om minnen, att åldras ensam eller med sin livskamrat och till slut antingen ta farväl eller ensam vara kvar. Min hovslagare är en filosof med ordet i sin makt. Sedan blev det långtur med damerna och grillmat ute. Och därefter en lika lång tur med Gyllir i solens sken.

Elva följde med hela långa vägen vi tog.

Elva valde hon att springa genom skogen pga sockersnön på vägen.

Vägen förvandlas på solbelysta platser till en vårbäck.

Smilla blev varm och rullade sig i snön efter vägen.

Kapten var ännu tröttare och mötte oss när vi kom hem där han låg i snödrivan på gården och svalkade sig.

Jag gillar olika

Kapten och Elva är vänner fast de är olika. För att Kapten inte ska stanna och sova på bron får man koppla honom. Den uppmuntran till motion behöver inte Elva.

1 Kor 12 : 4-11 Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt. Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta. Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet, den andre kan med samma Andes hjälp meddela kunskap. En får tron genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota, en annan får kraft att göra under. En får förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan olika andar. En kan tala olika slags tungotal, en annan kan tolka tungotal. Allt detta åstadkommer en och samma Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så som den själv vill.

Elva och Smilla är olika, men vänner, även om Smilla ibland blir sur på den irriterande energiska Elva.

Joel Halldorf har så fel. Jag älskar olika och udda fastän jag avskyr seder som i grund och botten menar att vissa människor inte ska vistas i offentligheten eller i att vissa människor är oberörbara, dvs man ska inte röra vid dem om man vill vara rituellt ren inför Gud. Jag gillar neutrala kulturella uttryck (uttryck som inte kränker andra) som inte är mina invanda även om jag inte själv beter mig så. Guds församling SKA vara en brokig skara som ni kan se här. Vi ska vara olika och inte söka konformismen. Och vi ska glädjas åt våra olikheter. 

Så vill jag också att min blogg ska vara. Här ska vara högt i tak men också tryggt. Jag följer gärna med i era kommentarer även om de drar iväg från mitt ämne-mottot är ju MORE IS MORE. Men var snälla med varandra och var tålmodiga mot varandra! Kom ihåg att vi inte strider mot varandra utan tar itu med åsikter och idéer. Vi måste inte alls tycka lika, men vi ska tycka om olika och behandla varandra som lika mycket värda som alla andra.

Församlingens portalparagraf gäller också denna blogg: Gal 3: 28: Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Även den som inte är troende ska behandlas med denna respekt och vice versa. Galaterbrevet fortsätter längre fram: Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: Du skall älska din nästa som dig själv. Men om ni biter och sliter i varandra är det fara värt att ni gör slut på varandra.

Lättsårade Chateau äter med oartiga Smilla och surgubben Gyllir. I fred och endräkt.

 

Jag önskar vi kunde vara som hästar och hundar, alla vi människor. Ibland blir det groll även bland dem. Någon skjuter fram en sur nos mot den andra. Den som orsakat irritationen viker undan och sekunden efteråt äter de fredligt från samma hötuss eller pussar varandra kärvänligt. Det är en överlevnadsinstinkt som flockdjur har att snabbt gå vidare och bli vänner igen. Hästar och hundar har gott minne men är aldrig långsinta. De lär sig också att hantera varandras personligheter, den snarstuckna konstateras snarstucken, den lättsårade konstateras lättsårad. Ingen dömer, bara konstaterar i all tysthet och tar hänsyn.

Den snarstuckne gubben Gyllir får sällskap av lillflickan Smilla vid maten.

Detta önskar jag ska gälla också här. Människor har inte hästars och hundars fördragsamma instinkt men vi kan lära oss att vara sådana. Ingen ska dissa den andra med att avvisa en utsträckt hand; varken IRL eller bildligt. Ingen får håna en annans person, men säg gärna emot mig och mina idéer, samt varandras idéer. Den lättsårade ska vara sig själv och den snarstuckna ska vara sig själv men utan att sticka tillbaka eller såra i hämnd. Så har jag nu formulerat en regel för kommentarer här. Bättre sent som alltid. Så klart, jag sätter ju en ära i att vara efter min tid här.

Ridningen då?

Glatt hugger Smilla in på lingonris som tittar fram på växande barmarksfläckar

Ja, det har inte blivit mycket om ridningen på sistone här. det beror inte på att hästarna haft vila, tvärtom, det är ju ofta så: mycket händer, litet blir dokumenterat och vice versa. Förutom att huset ofta är fullt av liv är kameran aldrig med och mobilen trasig så inte ens nödbilder med den har jag kunnat ta. Jag vill ju visa hur de ser ut mina fina vänner.

Förra veckan var Chateau i sådan form igen att jag kunde ta lugna turer med henne och en av de turerna följde Hanna-Félice med på Smilla, hon både travade och galopperade med henne och känner sig nu mer säker på den unga sprakfålens rygg. På Gyllir följde Vittorio från Italien med och han hade aldrig ridit förr men nu blir det mer, han blev genast förtjust. Jag har märkt tidigare också att islänningar är bra introduktörer till ridningen med sina mjuka gångarter och lugna uppsyn. Men Hanna -Félice medger att ingen häst hon någonsin ridit har lika härligt flytande gång som vackra Smilla. Där är hon spansk häst till hundra procent.

Aron har också ridit mycket med mig, så det har gått att göra mycket med Smilla. Fortfarande är ensamma längre turer med henne mer en kamp att hon ska gå iväg från de andra hästarna  den första kilometern men med en kompis är hon framåt och glad. Speciellt trygg är hon med Chateau, fostermamman. Men igår stötte vi på något läskigt i skogen. Svägerskan red Gyllir och Elva och Kapten var med, så Smilla var inte ensam, men när vi kom till backen ner mot Bjumisträsk planterade hon fötterna i sin välkända buffalo stance. Jag tycker hon borde klara att gå först och ha framåtanda vid det här laget så jag satte lite press på henne. Motvilligt gick hon vidare. Efter en stund blev snön för djup och vass för hästarna så vi vände hemåt.

Då ville hon bara rusa och hoppade och bockade som en rodeo-häst. Då fattade jag att hon var rädd för något, ett stort mörkt djur i skogen. Gyllir fick också mycket bråttom. En älg eller björn. Redan förra veckan rapporterades första björnen i lokalpressen. Älgarna som gnager på asparna i deras sommarhage har hon vant sig vid så detta var väl en annan älg eller en björn. Då vill man inte ha en skenande häst under sig för det triggar björnar att springa efter den springande varelsen. Vad som lugnar både björn och häst är att ryttaren sitter av och går framför hästen-alla hästar känner sig tryggast med sin människa framför sig, och björnen blir lugn av att hästarna går långsamt.

Bea och jag fick en lång promenad den vackra kvällen. Tyvärr,  ingen kamera eller mobil var med. Vi hade väl knappast heller haft sinnesnärvaro att fota hotet eller Smillas rodeo ändå, vi hade ju båda fullt upp med hästar och hundar.

Men i morse var kameran med. Jag tänkte Smilla skulle ha med sig stora tryggheten för att stävja oron från igår så hon fick gå som handhäst medan jag red Chateau. Hon skrittade så lugnt och coolt, även framför oss som syns här:

Snöfall gjorde bilderna delvis suddiga men här blev det bara en snygg detalj i Chateaus röda man.

När vi kom in på den mest kända rundan och galoppsträckan var det Chateau som började skutta i pur glädje. Jag blev ännu gladare-tänk att min kära gamla ponny som jag trodde var döende för en månad sedan nu orkar busa i våryra! Då blev det mer fart på Smilla också:

 Men så fort jag kallar på henne kommer hon för en välförtjänt morotsslant. Skönt att ha tränat hästen på inkallning sedan hon var litet föl. Chateau är inte alls lika säker på inkallning.

Sjuka hästar

Maten en ständig källa till oro i år. Speciellt Chateau som inte får äta med Gyllir och dessutom undviker honom har blivit tunn i vinter. Hon får ständigt byta hög att äta från. Därav sprider jag hö i hela stora hagen så de får extra motion.

Årets höskörd har jag fått avhandla tidigare. Höet i år är i näringsinnehåll ungefär som halm och till och med Chateau har tappat muskler och hull så hon måste äta kraftfoder, veteranmix för avmagrade hästar, hon såg ut som ett spjälstaket innan dess. Trodde ärligt talat att detta aldrig skulle hända henne som sedan länge varit för tjock. Idag red jag henne för första gången på länge, mest ledde jag bara runt henne på skoterspåren som nu är betonghårda pga minusgrader efter tö men några minuter jobbade vi styrketräning och klättring på hemvägen.

Smilla har fått enbart markträning de senaste dagarna efter stallvilan sedan hon blev akut sjuk i söndags.

Sedan blev Smilla sjuk i magen igen av en ny torrare höbal fast jag blandade med gamla balen. Men Gyllir bröt sönder staketet så de åt fritt från nya balen och sedan var koliken ett faktum, troligen eftersom hon glömde dricka, som är vanligt att hästar gör vintertid. Coliten hade inte kommit tillbaka konstaterade veterinären. Hon berättade också att årets hö är ett stort problem för många hästar, inte bara Chateau har fallit ur de flesta måste ge kraftfoder till sina hästar i år.

Tjock Chateau på enbart magert bete och vatten.

Smalare Chateau som nu ser betydligt bättre ut än för några veckor sedan. Har inga bildbevis, det är nog tur, jag skulle bli fråntagen vårdnaden om det kom fram hur tunn hon blivit av fri hötillgång utan kraftfoder denna vinter.

Nå så här är det nu, alla tre fick Irish Mash tre gånger om dagen efter en vecka en gång om dagen, extra vitaminer till mineralerna och lucern mix med extra olja. Gyllir får mindre mängd än de andra men även han visar tecken på undernäring trots ständiga mineralgivor året runt så han får en dl veteranmix han med och hö får de äta obegränsat just nu. Ingen av dem är tjock men Smilla som ätit kraftfoder hela tiden är åtminstone inte mager så mashen kan vi inte hoppa över för en enda av dem fast för Smillas del handlar det om magen, hon får nu mash morgon och kväll. Utan mash strejkar Smillas mage med katastrofala följder.

Till och med Gyllir får extramat och det blir långa promenader innan jag sitter upp och rider kortare sträckor för han är tagen av att äta hö som mest liknar halm i näringsinnnehåll. En dag blödde han lite näsblod när jag töltade honom en kort sträcka, så nu är det lugna puckar tills han fått specialfoder för fånghästar som jag törs ge i större givor. Usch, vilket oår!

Riddagbok 5 mars

På bilderna från 4 mars såg jag att Smilla var lite irriterad av mina händer så idag tog jag skoteroverall så jag skulle stå ut med fingervantar eftersom jag gissar att mina dubbla vantar med tjocka lovikkavantar ytterst gjorde mig okänslig och gjorde att mina tygelhjälper blev övertydliga. Det kunde en normal människa räknat ut med rumpan men jag behövde bildbevis. Stelfrusna fingrar är inte heller bra så jag tog varmt på kroppen för att hålla händerna varma trots tunnare vantar.

Först värmde vi upp på vägen till byn och hundarna följde förstås med. Elva får då kommandot "gå fram" för hennes vallhundsinstinkter får henne att nafsa hästar i karlederna om hon går bakom oss. Kapten lunkar dock lugnt på behörigt avstånd så vi är bevakade både bakifrån och framifrån, en trygg position. Jag tror detta gör det lätt för Smilla att gå iväg på egen hand för en dag när Kapten plötsligt vände hemåt ville hon inte gå vidare, så hundtryggheten får hon med sig när vi är ensamma ute.

Vi bor uppe på en ås, en rest från istiden som är så påtaglig här i norra glesbygden där landhöjningen fortfarande pågår väldigt tydligt. tex omges vi av myrar som för inte så länge sedan var träsk=sjöar. Lustigt att sjö hete träsk här och i Finland men i södra Sverige är det myrar som heter träsk. Var de också sjöar en gång i tiden så namnet fick följa med den geografiska platsen inte naturformen? Nåja, backträning är så bra. Hästarna får mycket klättring bara i hagen när jag sprider ut höet  i den. Här syns att Smilla lär sig använda kroppen effektivt just av att gå i backen upp till huset.

Efter Kyras ABC i skritt och trav fick hon sedan varva ner och sökte sig  fram på tygeln och fint neråt i nedvarvningen så det där med fingervantar var en bra idé. Vi kan dock aldrig galoppera på ridbanan , endast Chateau är tillräckligt vältränad för den slags galopp som vår miniridbana kräver. Kul att Hr. Bråddjup åter fotade och filmade. Det är väldigt utvecklande. Sedan var den ovanligt morgontidige maken sugen på en uteritt med Gyllir och efter ett kort dressyrpass med Chateau tog vi oss ut på byn och en plogad skogsväg där Gyllir bjöd på fin tölt medan Chateau galopperade före.

På eftermiddagen kom svägerskan som legat sjuk hela denna underbara vecka men nu kände sig bättre och då tog vi gamlingarna ut i nyfallen pudersnö och galopperade med pigga och glada hästar. Härligt att båda två är i så god form. Chateau fortfarande mer uthållig än Gyllir men får han gå på släp efter orkar han numera hänga med riktigt bra även i galoppen som är den enda tänkbara gångarten förutom skritt i djupsnön. Men då hade vi inte med kameran.Vi bara roade oss, både hästar, hundar och människor.