Tredje advent:vägröjaren

 Han som har gjort himmel och jord och hav
och allt vad som finns i dem,
han sviker aldrig sina löften.

Han ger de förtryckta deras rätt,
han ger de svältande bröd.
Herren befriar de fångna,

Herren öppnar blinda ögon,
Herren rätar krökta ryggar,
Herren älskar de trogna,

Herren ger främlingar skydd,
stöder faderlösa och änkor
men korsar de ondas planer. Psaltaren 146: 4-9

Johannes döparen står i centrum idag. Han som röjer vägen för Jesus. Han som är Jesu kusin men också representerar profetordens Elia, enligt Jesus. Maria Küchen i gårdagens helgmålsbön verkar Johannes Döparen vara helt omöjlig i möblerade rum. Aldrig skulle ha, som Greta Thunberg, hamna på omslaget till Vogue. Jag håller med, Johannes talade för en folkmassa av "vanligt folk" och när han fick tala inför makthavare var han fängslad, inte fick han stå på tribunen. Han skulle i så fall troligen skrika så saliven sprutar i kameraljuset, gorma så mickarna får rundgång och hytta med näven så bildvinklarna blir osmickrande. Nej, Johannes är inte fotogenisk och stryker faktiskt ingen medhårs. Han vägrar till och med i förstone att döpa sin kusin Jesus. Hela hans person är trotsig och ifråga sättande av "mäktiga män"han visar att han förstått dagens Psaltarpsalm 146 vars tre första verser redan citerats i kalendern:

Lita aldrig på mäktiga män,
människor som ingen hjälp kan ge.

De ger upp andan och blir jord igen,
då går deras planer om intet.

Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud
och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud.

På många sätt är Johannes Döparen den där "Vildmannen" som européer kan längta efter att vara, kanske var det honom Lawrence of Arabia  såg framför sig när han föst förälskade sig i öknen. Prins Feisal sa till Lawrence i filmen ungefär så här: " Europèer älskar öknen men araber älskar gröna träd och vattenrika. lummiga trädgårdar." På samma sätt har många människor könt sig som Johannes, inte meinst vår egen Lars Levi Laestadius som kallade sig "Ens ropandes röst" liksom Johannes Döparen sa sig vara "Rösten av en som ropar i öknen:bana väg för Herren."

Den tredje Advent ska jag jobba på att våga vara mer obekväm och vild. Mer en ropande röst i öknen än en mild viskande stämma. Min strävan har förstås aldrig varit att hamna på Vogues omslag, men inte har jag vågat ta ut svängarna som Johannes gör. Jag litar på mäktiga män och kvinnor och känner mig vilsen utan Angela Merkel i Europas ledning. Jag behöver verkligen höra dessa ord ur psaltaren. Jag behöver bli en obekväm och kantig vägröjare. Jag behöver inte älska öknen, jag kan få älska den gröna lummiga trädgården, men jag måste lära mig att tuffa till mig så jag kan vandra i öknen när det är det enda alternativ som finns för att göra det motstånd som denna världen förtjänar.

 

Hur går det med ridningen då?

Jo tack. Den viktigaste friskfaktorn i mitt liv är lika livgivande fortfarande. Vilken lycka att jag har djuren i denna stund.

Smilla har lärt sig galoppera riktigt bra i alla lägen och i olika tempon. Sidvärtsrörelserna går bra när hon får spegla Chateaux, hon börjar bli en så trevlig och lugn ridhäst. Hästarna och hundarna är också duktiga på att vila. Antingen är de på eller av. De strävar inte envist med något dödfött projekt när de är utmattade i någon slags iver att rastlös bevisa sitt existensberättigande.

Här är Ziggy och Elva på. Glada och fulla av energi. Förr var jag väldigt lik min Elva jag hoppas på att snart bli lik henne, och mig själv, igen.

Chateaux och Agnes som ridit på samma kurs som Aron och nu hälsar på och rider här ibland så gamla damen får en liten lätt ryttare ibland.

Smilla och Elva galopperar uppför backen. Ännu är inte formen perfekt i galoppen men hon niger igång som hon ska så här ser hon ut just när hon fattar galoppen.

Sommaren kom som den brukar väldigt plötsligt. 20 maj gick det att åka skidor sedan frös vi några veckor och 7 juni blev det jättevarmt, varmast i Sverige, och så har det fortsatt. Vi rider därför tidigt eller sent. Mitt på dagen ligger hästarna och solar. Så härligt att kunna rida igen utan att må illa och tappa balansen stup i ett.

 

Gyllir är här av. Han är ett gott exempel med sin avslappnade attityd.

Djuren gör mig kort sagt glad. Tack Gud för alla djuren och den lugnande naturen!

Vänner

Jesaja 65: 25 Vargen och lammet betar tillsammans,

lejonet äter hö som oxen.

Och jord är ormens föda.

Ingenstans på mitt heliga berg

sker något ont eller vrångt,

säger Herren.

Smilla och Elva har ett komplicerat förhållande som börjar stabiliseras på en högst vänskaplig nivå. Elva vill ju helst valla och för att inte bli för jobbig för hästarna försöker jag lära henne att ligga och vakta i tystnad och bara säga till om Smilla kliver genom stängslet. Det går väl så där. Men oftare och oftare ser det så här harmoniskt ut mellan de båda.

Det är ett mirakel ni ser på bilden egentligen. Hästen är ett gräsätande flockdjur som trivs bäst med andra hästar i ständig rörelse efter mat. Det är de stora grässtäppernas karaktärsdjur på norra halvklotet. På den södra halvan är det andra hästdjur; åsnor och zebror som har den ekologiska nischen. Betande flockdjur ses som skafferi av de stora rovdjuren och därför råder ingen vänskaplighet mellan stora rovdjur och hästar. Hästar springer så långt de kan från vargflockarna på de sibiriska stäpperna.

Vargarna å sin sida vill inte bo på blåsiga grässtäpper, de föredrar skogar med kuperad terräng där de kan hitta torra hålor att bo i och klippor att ligga på för att spana ut över omgivningarna. Stäppen tar de sig till endast för att i flock jaga tex hästar. Hästarnas hovar och tänder har de respekt för och hästjakt lyckas långt ifrån varje gång en vargflock försöker fånga en häst. Men när den lyckas har de mat för flera dagar åt hela flocken.

Men så blev hunden människans första husdjur och bästa vän och hästen dess andra husdjur och nästbästa vän och nu händer det märkliga att vargar och hästar också börjar leva i fred med varandra. Vissa hundraser till exempel Jack Russel terriern och dalmatinern har utvecklat egenskaper som gör att de är speciellt förtjusta i just hästar och kan springa med hästarna mil efter mil för att vakta en postskjuts (dalmatinern) eller jaga räv (Jack Russel terriern).

För mig är det en försmak av paradiset. I Eden skulle ju människan leva i fred med djuren och råda över dem så att djuren kunde leva i fred med varandra. Fortfarande och redan nu kan häst och hund leva som vänner med människan som vägvisare och gemensam vän. På kyrkoårets första dag tycker jag därför denna bild passar så bra eftersom denna dag både blickar bakåt mot hur det var och ser framåt mot hur det kommer att bli. Det är den dag som sammanfattar historien från Eden till Betlehem fram till när jorden ska bli sig själv igen och lejon och lamm, häst och varg åter fredligt leker med varandra i berg och på slätter.

Dockornas tid

Predikaren 3: 1- 8 Allt har sin tid,

det finns en tid för allt som sker under himlen:

en tid för födelse, en tid för död,

en tid att plantera, en tid att rycka upp,

en tid att dräpa, en tid att läka,

en tid att riva ner, en tid att bygga upp,

en tid att gråta, en tid att le,

en tid att sörja, en tid att dansa,

en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,

en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,

en tid att skaffa, en tid att mista,

en tid att spara, en tid att kasta,

en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,

en tid att tiga, en tid att tala,

en tid att älska, en tid att hata,

en tid för krig, en tid för fred.

 

När jag var barn hade jag några dockor, en hund med plyschpäls som kunde gå och skälla* och många plasthästar varav flera med "riktig" päls. En docka hade namn, en blåklädd bebidocka som hette Ernst-Hugo. Två (2) nallar hade jag också: en liten namnlös gulbrun och  och en jättestor i vit teddy som hette Makarius. Ja, ni förstår förstås att de namnbärande leksakerna fått sina namn av två kända män som gjort intryck på mig (Ernst-Hugo Järegård som läste sagor på TV) och mina föräldrar (ärkebiskop Makarios III av Cypern, det fria Cyperns första president). Jag var ett bortskämt förstabarn med många generösa vuxna omkring mig.

Nu har jag riktig hund. Elva simmar.

Mina två gosedjur låg mest i min säng men dockorna och hästarna lekte jag med ofta. Mamma hade sytt så många underbart vackra kläder till en speciellt vacker mörklockig docka och min enda barbiedocka hade en stor garderob den med. Jag sydde och stickade också själv kläder och hästutrustningar till mina dockor/hästar. Jag snickrade ihop uteboxar till hästarna och fick i julklapp när jag var 11 år en mycket efterlängtad BRIO-bondgård med avtagbart tak för alla små plasthästar som tillhörde Fortet (som skulle föreställa ett western-fort från 1800-talet och var gemensamt för mig och min lillebror). Men ingen av hästarna och dockorna hade namn utom den täljda trähästen från Gotland.** De andra hästarna och dockorna var däremot som Curlys fru i Möss och människor; namnlösa symboler. Symboler för olika saker beroende på lek så de fick aldrig egna namn. 

Underbara Clara har märkt något jag också funderat på, nu är det oftast tvärtom; barn har få eller inga dockor men kilovis med gosedjur. Gosedjuren har sällan namn för de är för många. Mina yngsta barn är ju betydligt yngre än mina äldsta och jag kan se förändringen i min barnaskara. Storsonen hade en mycket älskad waldorfdocka som hette Lisa. "Lisa är min bebis" sa han. Hon bäddades ner i min gamla docksäng och bars varsamt omkring överallt. Han hade dock många gosedjur jämfört med mig. Alla hade namn. Makarius levde ännu och var mycket älskad liksom sonens egna drake Mike-Runar. Min gamla barbiedocka, däremot, blev lemlästad och mina hästar skinnflådda av hans flinka små fingrar och hans lillasyster fullbordade slakten på barbiedockan som då varit innerligt älskad sedan min sexårsdag medan dotterns sexårsdag blev hennes dödsdom. 

Pålle som fick namn efter Maj-Britts häst.

Storasyster fick också mjukiskamelen Kameli och grisen Gris-Marie och dockan Hasse Aron och många fler. Hon var suverän på att hitta på träffande namn på sina dockor och mjukisar. Den där svartlockiga dockan med alla fantastiska kläder som mamma sytt hade mina föräldrar skänkt till någon insamling till barn utan svenska resurser. Jag tror det var ett IM- barnhem i Ramallah som söndagsskolan i Jukkasjärvi församling stödde. Det var nog till det bästa för inte hade hon fått behålla garderoben, inte heller alla armar och ben i min äldsta dotters händer. Men kanske hade hon äntligen fått ett namn av min finurliga flicka.

Lilla mittemellan hade en docka som hon älskade men den var som en kombo mjukisdjur och docka, saknade namn och gick inte att klä av och på.***  Resten var mest mjukisdjur allt fler av dem saknade egennamn och de som hade det var dessa som överlevt de äldstas barndom. Mina två yngsta har nästan enbart gosedjur och enbart de som ärvts av de äldre syskonen har namn förutom gosehästen Bruno som används som kudde, Elis-kaninen Kurt och lilla Pålle som fått namn av den häst Maj-Britt ägde när hon gav hästen till min då nyfödde andre son. Sondottern Signe har nästan enbart gosedjur och dockor i hennes närhet är alltid nakna och ofta lemlästade. Kläderna slits av och göms i något hörn av leksakslådan på en minut och sedan är den dockleken slut. 

Jag tänker att barn och deras leksaker avspeglar samhällets förändring. Idag är en jojo kul i högst en dag, sedan glöms den bort. Dockan är kul lika länge som det tar att slita av den kläderna och huvudet; ungefär tre minuter. Säckvis med gosedjur i nyskick bärs upp på vinden inför varje jul och födelsedag när mjukisförråden åter fylls på. Men den leksak som aldrig slutar fascinera är skärmen. Barn med enbart konkreta, analoga leksaker tröttnade på leken av sig själva förr eller senare. Barn med en digital skärm framför sig tröttnar aldrig. De enda pauserna de får från leken är när vuxna tvingar dem till annat: att gå ut och leka till exempel. Utomhuslek gick bra med både gosedjur och dockor men en skärm är värdelös i dagsljus. 

Namnlös gosehäst.

På skärmen gör barnen samma saker som med gosedjur och dockor; de bygger samhällen och sköter bondgårdar, stall eller djursjukhus men på någon annans villkor, interaktionen är bara en chimär den styrs helt av speltillverkarna, inte av barnen. Men leken blir beroendeframkallande och ostoppbar på ett sätt som de analoga leksakerna aldrig blev. Barnen drabbas av raserianfall och ångest utan sina skärmar. Inte ens tonåringar lämnar  sin leksak hemma när de går till skolan, vilket för några år sedan var nästan otänkbart. Lika ovanligt som tonåringar med leksaker på skolan var det med vuxna som lekte med dockor och gosedjur. Men nu är vuxna lika fast i skärmlekarna som de yngsta.

Ibland tycker jag att barn inte får vara barn lika länge som när jag var barn men det är nog snarare så att åldrarna smälter samman och går in i varandra. Inget har längre sin bestämda tid. På skärmen kastar du stenar samtidigt som du samlar dem i en hög. Du bygger ett hus och river ner det i samma stund. Vuxna och barn leker sällan med varandra men de leker samma lekar och det gjorde sannerligen inte jag och mina föräldrar.

Nutida barn behöver inga plasthästar de har tillgång till riktiga och kan dessutom spela Star Stable.

* En stor besvikelse, jag ville ju ha en riktig hund. Den riktiga hunden fick jag först som tioåring.

** Den hette Athos som den första häst jag någonsin ridit på barnridning under Jukkasjärvi församlings Gotlandsresa, då förstod jag att hästar skulle bli min framtid på ett eller annat sätt. Men den hästen var ingen leksak.

**Den leksaken lever fortfarande men nu som dekoration, små barn som hälsar på leker inte med dockor. Linnea-dockan heter den numera eftersom hon fick den av sin mormor på sin ettårsdag eftersom den såg ut precis som hon.

Ig Nobel, svarta hästar och bromsar

Thomas och jag kommer hem från en ridtur en regnig höstdag. Just när det regnar är det lugnt på insektsfronten.

Ig nobel prize delas ut varje höst. Det är riktig forskning med en förvånande touch som först kan verka lätt skrattretande och jag brukar aldrig missa vilka forskningsprojekt som valts ut. Jag är väldigt förtjust i blandningen av forskning, humor och allvar. Inte så sällan får jag en synvända och lika ofta får jag svar på frågor jag länge funderat på. En sådan fråga är hur det kommer sig att min svarta Smilla plågas så enormt mycket mer än sina ljusare kompisar.

Jag har tänkt att hästar luktar så mycket mer än människor, är varmare och släpper ut mer koldioxid än människor för rider man är det hästarna som attackeras av myggen, inte vi människor.  Men det förklarar ju inte varför vackra Smilla plågas så enormt mycket mer än de övriga hästarna.

Här reflekterar Smilla rött kvällsljus i våras innan insekterna kommit igång med sin plågsamma verksamhet.

Nu har en forskare på Lunds universitet, Susanne Åkesson, knäckt gåtan och hon får sitt rättmätiga Ig Nobel pris eftersom hon med sitt forskarlag funnit att det har med ljuset att göra. Lunds universitet berättar:

När solen lyser på en mörk, svart eller brun päls så reflekteras ett polariserat ljus. Den signalen är densamma som då solljus reflekteras mot en vattenyta. Signalen kan upptäckas av hästbromsar (Tabanider) som letar efter vatten där de kan lägga ägg på vattenväxter och i buskage nära vatten. Men det polariserade ljuset som reflekteras från en mörk päls ger också signalen till honorna att här kan det finnas blod att suga sig mätt på.

Detta förklarar också fenomenet att trollsländor och andra insekter flockas kring svarta gravstenar. jag har tänkt att det har med värmen att göra men på sommaren är ju det avigt för värme är ju då inte så viktigt. Vita hästar plågas allra minst av blodsugande insekter. Zebror klarar sig ännu bättre. Darwins teori om att randigheten är kamouflage för att skydd emot rovdjur stämmer inte. Det är de mindre, men minst lika dödliga insekterna som hålls på avstånd av randigheten. Här verkar de ha hittat orsaken till detta. Men helvita hästar klarar sig alltså nästan lika bra som zebror.

Nu är det höst, idag var det inga knott som störde när vi red ner till träsket med tre hästar.

Nästa sommar blir det vitt solreflekterande täcke på Smilla. Jag hade funderat på zebratäcke men tänkte hon skulle bli för svettig av det, hon är verkligen en svettig häst. Men ett solreflekterande vitt täcke borde vara perfekt. Fast hur gör jag när vi rider ut? Kanske får jag blondera henne inför sommaren.

Gyllir äter i lugn och ro, Smilla viftar bort knott med svansen.

Bildbevis den 11 september

Nu har jag fått en ny kamera av barnen, så glad är jag! Samma dag återfanns den gamla inlåst i storsonens stuga, men den nya är inte i vägen, den kan kopplas direkt till internet exempelvis. Här kommer nytagna bildbevis på att Smilla har vuxit till sig i sommar och börjar bli en så trevlig ridhäst:

Fotografer var : Hr Bråddjup

Här ridandes Gyllir.

och Aron.

Här dansandes med systrarna.

Inridning

Att rida in hästar har ofta varit en våldsam historia och ännu idag översvämmas you tube av obehagliga filmer där hästar blir obehagligt överraskade när någon sitter upp för första gången. jag vill härmed dementera att så rider man inte in hästar. Jobbar man lugnt så man bygger hästens förtroende från början blir själva ridningen ingen dramatisk, i värsta fall traumatisk, händelse i hästens unga liv.

Lös med Chateau i täten är Smilla inte alltid så speciellt loj och var det inte när hon var 2 år heller.

Unghästar är normalt sett mestadels loja och i Smillas fall var just framåtbjudningen det största problemet. Buffalo stance, inte rodeo, kännetecknade de två först åren med först körning och sedan ridning. Jag fick knepet av hovis Lasse att göra halt med henne innan hon själv stannade om det så innebar att hon fick göra halt efter ett enda steg framåt och det har gett henne framåtbjudning.

Här är Smilla 2 år och tränar på att ha på sig sadel när vi ska ut en sväng i skogen.

Första ridturen med Smilla var en mycket lugn historia och så fortsatte det tills hon blev starkare och orkade med trav och galopp. Nu kan det komma ett litet skutt i galoppen om man kräver mer samling än hon klarar av men nu börjar jag känna hur mycket jag kan kräva och hon blir stadigare även i galoppen. 

Om man jobbar med sin unghäst från det den är föl och vänjer den vid alla slags saker som kan hända: skrammel, rep runt benen, prasslande påsar, täcken, skogens alla ljud och djur, bilar, långtradare, cyklar, skotrar, klängande barn och skällande hundar; ja allt som en häst kan tänkas möta i livet, redan som föl blir den trygg att utbilda. Att krama sitt föl är till exempel en jättebra övning för seldon och sadel. En del har små selar på sina föl från dag ett. Grimma på och av ofta på ett föl är en bra framtidsinvestering.

Smilla ute och går i skogen som så många gånger förr och senare.

Men viktigast har jag upplevt var att jag tränade inkallning med Smilla från det att hon var liten med sin mamma Isa. Det gjorde ju att hon kunde gå ut och gå med oss och springa lös och träna upp sin styrka med långa snögalopper. Och naturligtvis fick hon från början lära sig att av människor får man mycket i utbyte, kliande på svåråtkomliga ställen, morötter och annan god mat och trygghet. Jag hade "turen" att Smilla blev bossad av det andra fölet och hennes mamma i hagen och därför behövde hon ofta beskydd och jag fick chansen att visa vilken pålitlig matte jag är. Dessa idealiska förhållanden har man inte alltid med sin unghäst men det finns ju många andra tillfällen att visa sig pålitlig med en häst.

När ridningen förberetts med år av tömkörning och allmänt umgänge, promenader, trickträning, massage och toleransövningar blir inridningen snarare så här trevlig:

...än så här skrämmande:

Jag vill inte dissa någon men nog är det onödigt brutalt att börja en hästs karriär som ridhäst på detta vis när en amatör i norra glesbygden kan få en första ridtur som är oerhört lugn och trevlig och ger trygghet åt den unga hästen som så generöst bjuder oss sin vänskap.

En av de allra första ridturerna med Smilla, Chateau följer förstås med och ger trygghet. Det syns tydligt hur Smilla "speglar" Chateaus rörelser. Det här är ett gammalt väl beprövat sätt att utbilda unghästar, de får helt enkelt vara med en trygg gammal häst som de lär sig att ridning och körning

är något som hästar och människor gör tillsammans.

Moder vår

"Smilla, Miss Smilla; häst, arbetskamrat, kompis, morotsälskare. Lär mig rida dig på bästa sätt och utföra de stordåd som du har kapacitet för. Du som äter, lever och busar just nu, just här, dig säger jag detta!"

Igår var det mors dag, den första utan att jag hade någon mamma att gratulera och tacka för allt hon gjort för mig. Lagom till denna dag blossade en bönestrid upp i SvK. Bisp Ragnar Persenius, Uppsala stift , reagerade på kollektbönen som rekommenderats av SvK centralt för trefaldighetsdagen:

 Gud, Heliga Treenighet, Fader och Moder, Son – syster och broder, och Ande – livgiverska och inspiratör, led oss till dina djup av rikedom, kunskap och vishet, så att vi uppmuntras att utföra kärlekens uppdrag och kan vittna om nådens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet, till dig ber vi om detta. Amen. 

Han tyckte att man ska skilja på bön och förkunnelse/undervisning och där är jag med till hundra procent. Trist nog  reagerade han nog mest på att just denna predikobön benämnde Gud med en mängd epitet, varav en del var kvinnliga. Jag däremot reagerar enbart på tilltalet-eller bristen på tilltal.

Själv är jag just nu väldigt inne på funderingar om bönen som hjärtats samtal med Gud. Min dagliga andaktsbok av Maria Küchen behandlar just nu bönen och språket. Det gör att jag känner mig än mer allergisk mot förkunnelse förklädd till bön än jag vanligtvis gör. Oftast förekommer den förkunnande bönen i frikyrkan eftersom man där skyr färdigformulerade böner, knappt ens Fader vår är riktigt koscher i vissa riktigt frifräsiga grupper. Bönen där leds av någon frimodig person som tar tillfället i akt att berätta för åhörarna om sin egen teologiska syn snarare än ett tilltal till Gud.

För att vara lite elak kan man jämföra en sådan bön med hur vi hyllar mamma på morsdag, de som ännu har en mor att hylla. Här i frikyrkoversionen:

"Åh, mamma, du är en god mamma, du kan göra storverk, du kan baka bullar och vi ska inte vara rädda för att be dig om bullar för du vill ge oss bullar, du vill bara goda ting för oss, Du ger inte dina barn en sten när vi ber om en bulle, du ger oss inte en orm när vi ber om fiskpinnar. Du är en god mor, en stor mor, en mäktig mor värd all respekt och vi ska respektera dig inte dissa dig, inte vara olydiga mot dig som så många är här i familjen. Så många går ifrån dig , så många av dina barn bryr sig inte om det du lärt oss, så mpnga sätter inte in disken i diskmasjkinen utan lämnar den på bordet, så många slänger sina saker omkring ig för att du ska plocka upp efter hen, så många av dina barn vänder dig ryggen, ringer aldrig och låter din kärlek falla till marken, åh kärleksfulla mor...."ja, det kan pågå rätt länge.

Men även i Svenska kyrkan är de skrivna bönerna ofta förkunnande, då låter de snarare så här:

”DU livgiverska, du som fött mig och ber för mig, du som älskar dina barn och barnbarn, du som bakar och lagar cyklar, du som bygger skjul och ser på TV-serier, hjälp mig att gå ut och bygga skjul och baka, ge mig tips på de bästa serierna på TV och ge mig ett tålamod som ditt.”

Nej, så säger ingen till mor på morsdag. Vi säger "Grattis älskade mamma!" Varför är det så svårt att tilltala Gud just med ett tilltal som inte är till för omgivningen utan riktar sig till Gud? Jesus lärde oss att be med ett direkt tilltal och väldigt få ord. Biskop Ragnar skriver om bönens viktigaste ord: "De viktigaste böneorden bör vara tack, förlåt och hjälp." Det tycker jag är så klokt så jag delar länken till hans text och kommentarerna* till den här.

"Åh , Smilla, du som har en sådan fin stamtavla, med så många kända namn. Du som är så lättlärd och vacker, så sugen på morötter att du gör vad som helst för att få dem och därför är så läraktig, tack för att du bär mig på din starka rygg på äventyr i skog och mark , på dressyrängen och över berg och dalar. Du Smilla, den finaste PRE.korsningen i byn, alla vill ha en sådan häst som du och du är min. Låt mig bli värdig denna ynnest. låt mig förstå hur jag rätt ska ta till vara alla dina goda kvaliteter och lär mig att belöna dig på rätt sätt vid rätt tidpunkt."

* Varför bisp Ragnar kallar mig Lena vet jag inte, det är lite skämmigt eftersom jag heter Andersson i efternamn och jag vill inte blandas ihop med den Lena Andersson som är så ilsken på Jesus och skattefinansierad välfärd. Men ni som läser här vet ju att vi inte är samma person.

"En kvart om dagen"

I förrgår citerade jag kloke Hasse Pella, nu låter det som om jag ska säga emot hans klokskap genom att citera min häst-guru Huru: Inga Gustafsson. Hon brukar säga att det räcker med en kvarts ridning i skritt per dag om man gör det medvetet och jobbar helt rätt. Men som med så mycket annat i tillvaron kan båda sakerna vara helt sanna även om de i förstone ser ut att vara motsägelser. Vill man bygga muskler och lära känna sin häst från sadeln kan en kvarts ridning räcka gott och väl. Speciellt om man rider verkligt muskelbyggande kan en kvart vara så mycket hästen orkar med.

Det är inte varje dag vi hinner ut i skogen på långtur för att träna böjd på rakt spår. Men  det funkar hemma på gården också.

Med detta sagt har jag ju inte alls sagt emot Hasse Pella, allt umgänge med hästen räknas, inte bara "ren" utbildning. Smilla har ju fått vara med mig när jag skottar snö på gården och krattar dito. Hon hänger med oss när vi äter utomhus också. Vi promenerar i skog och mark. Jag har borstat henne, masserat henne över hela kroppen, lyft hovar och tricktränat sedan hon var några månader gammal. Vi har tränat inkallning och sprejning (det är ett pågående projekt) sedan hon fortfarande bodde med sin stomamma Isa. Kort sagt-i umgänget med hästen räknas verkligen all hängiven tid, inte bara ridningen.

På promenad kan man också umgås. Så kan man motionera två hästar på en gång, men inte tre-done that!

Nu måste erkännas att man inte hinner allt. Ibland blir det för lite av tid med mina hästar och då märks det allra först på Smilla att det blivit så. Hon gillar absolut inte stress. Skyndar jag mig blir hon precis som barnen, sölig. En gång när jag skulle hinna till sjukhuset i Sunderbyn, en lång väg, med mamma stod Smilla i sin buffalo stance mitt på byvägen i 20 minuter. Jag lämnade henne där till slut och då först kom hon  galopperande efter mig. Då lärde jag mig att inte göra något med henne under tidspress. Hellre då jobba en stund från marken  här på gården i en kvart i skritt med böjningar, korta och länga steget, böjd på rakt spår, öppna och sluta, bakdelsvändningar, halvhalter och halter. Då blir vi båda glada och nöjda med passet.

Inte världens bästa halt, men en god början. Kapten övervakar träningspasset.

"Ju mer man håller på med hästen, desto bättre blir den"

 Jag tänker ofta på Hasse Pellas kloka ord. Det är inte frågan om att vara expert på något sätt eller hylla den enda sanna tekniken eller ridläran. För att få en trevlig häst är det en sak som krävs: hängiven tid. Det är sannerligen inte en enkel idé Hasse för fram, tvärtom, tid är väl den sak de flesta upplever som sin knappaste bristvara. Hur hinna med all denna hängivna tid?

Jag har verkligen inget bra svar på den frågan. Jag borde hinna med mycket mer än jag gör med hästarna. I lördags började jag vårstäda hagen och fick inte vara ifred för Smilla. Tre dagar utan ridning eller annan träning hade det blivit pga tjänsteresor och massor av prov att rätta. Smilla är sådan att hon tydligt visar att hon är uttråkad och vill vara ut med matte på äventyr så jag satte vårstädningen på paus och tog en långtur med henne. Medan jag bytte kläder gick hon och ställde sig i stallet och väntade på att bli ompysslad-sådan är hon min lillflicka. Hr. Brådjup kom ut och sa att han ville med när jag skulle sitta upp så det blev en härlig vårtur med två hästar upp på berg och ner i dalar.

En sak som sannerligen tar tid just nu är att borsta hästarna, kilovis med vinterpäls ska skrapas av och man blir aldrig klar utan får tänka "det får räcka tills nästa gång" för det tar verkligen aldrig någonsin slut. Men de tycker verkligen det är skönt att bli avhårade, det kliar nog hemskt. Detta oändliga avhårande stärker banden till hästarna precis som all hängiven tid man ägnar sina hästar.

Och Hasse har rätt, Smilla blir bara trevligare och trevligare ju mer jag pysslar med henne. En dag glömde jag stänga stalldörren bakom mig så Smilla klampade ut och började äta av höbalen utanför hagen. Men jag bara ropade på henne så vände hon om och kom till mig så jag fick sätta på henne grimman och leda in henne igen. Mattehjärtat klappar stolt när sådant händer. Dessutom är det praktiskt.

Smilla växer och mognar

Här om dagen mätte vi Smilla 154 cm i mankhöjd är hon nu. Äntligen växer hon också rejält på bredden. Sadelgjorden måste justeras jättemycket mellan henne och Chateau numera.

 Hon börjar också hitta samling i alla tre gångarter. Hennes  jogg är som värsta westernhästens och alla gångarter är som att sväva på moln. Hon är mycket mjukare att rida än Gyllir. Nu orkar hon också med en kortare galopp under ryttare. Plötsligt börjar hon mogna till en mycket trevlig ridhäst.

Pingstbad

Årets första "vada i vattnet"-gympa för hästarna genomfördes i pingstsolen. Nu är all is borta från Bjumisträsk och vattenståndet är verkligen vårhögt Smilla och Gyllir tyckte det var härligt att vada runt i vatten ända upp till magen på Gyllir. Smilla har lärt sig av Chateau att plaska matte blöt:

Elva simmade förstås med stor glädje även i sjön.

Dags att gå hem efter vårdoppet. Lägg märke till att Elva redan är torr på ryggen. Hennes päls är sannerligen skotskanpassad.

Finfrämmande

Jag har tidigare avhandlat detta märkliga begrepp, "främmande" om vänner och bekanta som hälsar på i ens hem. "Finfrämmande" är en precisering av detta märkvärdiga uttryck. Sådant hade vi Kristi Himmelsfärdsdag. Paulinka som jag lärde känna på ormsafarin visade sig vara ridtjej som fick rida alltför sällan i storstaden Wien så jag bjöd in henne och Fanda till ridtur när jag kom hem från studieresan till Stockholm och Uppsala. Vädret var perfekt och ridturen blev lång med glada tjejer, men Gyllir är lite ur gängorna och försökte dra hemåt ibland. Så hästfördelningen blev Fanda-Smilla, Paulinka- Chateau och jag tog surgubben Gyllir som nog är lite tagen av pälsbytet trots tillskott för att fixa pälsbytet. Han surar vid borstningen och vill alltid hem hela tiden-i högsta fart.

Varm Valborg

Valborgsvärme och vi kan fika utomhus.

Man lär så länge man har elever och av den novell av Joyce Carol Oates Nattsidan som vi läste i Sv 1 i fredags lärde jag mig att Walpurgis har samma kulturella betydelse som Halloween i den anglosaxiska världen. Då är hinnan mellan himlen och jorden som allra tunnast och de döda kan få kontakt med oss lättare än andra dagar på året. Jag kände mig utan tvekan mer nära mamma igår äm vardagligen. Hon ledde  sången på Valborgsmässoafton i Lappträsk när hon levde, allt från "Vintern Ra" till "Var hälsad vackra Tornedal" sjöng hon med stark och tonsäker stämma så alla vågade ta i och sjunga med runt brasan.

Dagen började tidigt och vid 9 kom hovslagaren och det blev mycket tal om minnen, att åldras ensam eller med sin livskamrat och till slut antingen ta farväl eller ensam vara kvar. Min hovslagare är en filosof med ordet i sin makt. Sedan blev det långtur med damerna och grillmat ute. Och därefter en lika lång tur med Gyllir i solens sken.

Elva följde med hela långa vägen vi tog.

Elva valde hon att springa genom skogen pga sockersnön på vägen.

Vägen förvandlas på solbelysta platser till en vårbäck.

Smilla blev varm och rullade sig i snön efter vägen.

Kapten var ännu tröttare och mötte oss när vi kom hem där han låg i snödrivan på gården och svalkade sig.