En red merle dag

 

...han som ger oss kunskap genom markens djur, vishet genom himlens fåglar... Job 35:11

 Tisdag på sportlovet började skrämmande. Min älskade Elva kunde inte gå utan vinglade bara hit och dit och kräktes när hon försökte ta sig fram. Mest låg hon på sidan och hennes ögon rullade och ryckte. Alla symptom påminde om kristallsjukan som jag haft och vet är jättejobbig. Men jag tänkte att min snart 14-åriga hund hade fått en stroke. Vi, Elis och jag,  åkte in till veterinären med bävan. Det kunde mycket väl vara så att vi inte skulle komma hem med en hund därifrån.

Till vår hoppfulla lycka trodde veterinären att Elva drabbats av Old Dog Vestibular Syndrom som mycket riktigt är samma sak som kristallsjuka hos människor. Denna åkomma botas bäst med värme , kärlek och hjälp att få i sig mat och vatten , samt en långtidsverkande spruta mot illamående. Promenader fick hon först göra med sele på så vi kunde hjälpa henne att inte falla.  På två veckor brukar de flesta hundar vara ganska återställda för sjukdomen självläker.

Elva mår redan mycket bättre. Hon äter ordentligt av sin Recovery-mat som hon i början fick matas med sked eller luras i genom att vi smetade den på hennes framtassar så hon slickade av dem. Nyss skuttade hon vingligt men glatt med oss ut på skoterspåret för första gången sedan hon blev sjuk. Något som verkade omöjligt åtta timmar tidigare.

Hopp är att vaka över en sjuk gammal hund.

Bibelordet handlar om att vi lär oss av djuren. Och så är det ju. Jag lär mig så mycket av mina djur. Denna händelse lärde mig att hopp är något väldigt konkret. Hopp är att inte förtvivlat avliva sin gamla hund utan ta hand om henne dygnet runt tills hon mår bättre. Hopp är att skedmata en hund som mår illa av yrsel men ändå måste få upp blodsockret för att må lite bättre. Hopp är att bära henne nerför trappan och vänta tills hon kissat. Hopp är att höra att hon bajsat och gått 100 meter med stöd med Elis när jag själv just sjungit på en begravning av en kär vän. 

Så förstår jag äntligen varför det franska ordet för att hoppas =espérer, tar modus indikativum och inte konjunktiv. Camilla Lif pratade i spanarna om hopp som en yxa, och det är en perfekt metafor. Hopp är att inte ge upp utan hugga upp den låsta dörren när det kan finnas någon inlåst som behöver hjälp bakom den. Hopp är att hugga ved till en värmande brasa när man gått vilse. Hopp är att hugga upp en vak för att skölja nytvättade kläder i polarnatten.

Hur går det med ridningen då?

Jo tack. Den viktigaste friskfaktorn i mitt liv är lika livgivande fortfarande. Vilken lycka att jag har djuren i denna stund.

Smilla har lärt sig galoppera riktigt bra i alla lägen och i olika tempon. Sidvärtsrörelserna går bra när hon får spegla Chateaux, hon börjar bli en så trevlig och lugn ridhäst. Hästarna och hundarna är också duktiga på att vila. Antingen är de på eller av. De strävar inte envist med något dödfött projekt när de är utmattade i någon slags iver att rastlös bevisa sitt existensberättigande.

Här är Ziggy och Elva på. Glada och fulla av energi. Förr var jag väldigt lik min Elva jag hoppas på att snart bli lik henne, och mig själv, igen.

Chateaux och Agnes som ridit på samma kurs som Aron och nu hälsar på och rider här ibland så gamla damen får en liten lätt ryttare ibland.

Smilla och Elva galopperar uppför backen. Ännu är inte formen perfekt i galoppen men hon niger igång som hon ska så här ser hon ut just när hon fattar galoppen.

Sommaren kom som den brukar väldigt plötsligt. 20 maj gick det att åka skidor sedan frös vi några veckor och 7 juni blev det jättevarmt, varmast i Sverige, och så har det fortsatt. Vi rider därför tidigt eller sent. Mitt på dagen ligger hästarna och solar. Så härligt att kunna rida igen utan att må illa och tappa balansen stup i ett.

 

Gyllir är här av. Han är ett gott exempel med sin avslappnade attityd.

Djuren gör mig kort sagt glad. Tack Gud för alla djuren och den lugnande naturen!

Kärt besök

21 minusgrader och solsken. Det är kul för Elva och Ziggy.

En fördel med att vara sjuk är att flickorna kom hem för att hjälpa till med gården och med dem kom lille Ziggy:

Kapten är tycker Ziggy är jobbig. Han håller sig helst på behörigt avstånd.

Spännande med hästar i en fyramånaders valps liv.

Ziggys favoritleksak är draken han fått av Elsa och Sixten.

 

 

Ziggy och Elva leker så bra med varandra.

 

 

 

 

Vänner

Jesaja 65: 25 Vargen och lammet betar tillsammans,

lejonet äter hö som oxen.

Och jord är ormens föda.

Ingenstans på mitt heliga berg

sker något ont eller vrångt,

säger Herren.

Smilla och Elva har ett komplicerat förhållande som börjar stabiliseras på en högst vänskaplig nivå. Elva vill ju helst valla och för att inte bli för jobbig för hästarna försöker jag lära henne att ligga och vakta i tystnad och bara säga till om Smilla kliver genom stängslet. Det går väl så där. Men oftare och oftare ser det så här harmoniskt ut mellan de båda.

Det är ett mirakel ni ser på bilden egentligen. Hästen är ett gräsätande flockdjur som trivs bäst med andra hästar i ständig rörelse efter mat. Det är de stora grässtäppernas karaktärsdjur på norra halvklotet. På den södra halvan är det andra hästdjur; åsnor och zebror som har den ekologiska nischen. Betande flockdjur ses som skafferi av de stora rovdjuren och därför råder ingen vänskaplighet mellan stora rovdjur och hästar. Hästar springer så långt de kan från vargflockarna på de sibiriska stäpperna.

Vargarna å sin sida vill inte bo på blåsiga grässtäpper, de föredrar skogar med kuperad terräng där de kan hitta torra hålor att bo i och klippor att ligga på för att spana ut över omgivningarna. Stäppen tar de sig till endast för att i flock jaga tex hästar. Hästarnas hovar och tänder har de respekt för och hästjakt lyckas långt ifrån varje gång en vargflock försöker fånga en häst. Men när den lyckas har de mat för flera dagar åt hela flocken.

Men så blev hunden människans första husdjur och bästa vän och hästen dess andra husdjur och nästbästa vän och nu händer det märkliga att vargar och hästar också börjar leva i fred med varandra. Vissa hundraser till exempel Jack Russel terriern och dalmatinern har utvecklat egenskaper som gör att de är speciellt förtjusta i just hästar och kan springa med hästarna mil efter mil för att vakta en postskjuts (dalmatinern) eller jaga räv (Jack Russel terriern).

För mig är det en försmak av paradiset. I Eden skulle ju människan leva i fred med djuren och råda över dem så att djuren kunde leva i fred med varandra. Fortfarande och redan nu kan häst och hund leva som vänner med människan som vägvisare och gemensam vän. På kyrkoårets första dag tycker jag därför denna bild passar så bra eftersom denna dag både blickar bakåt mot hur det var och ser framåt mot hur det kommer att bli. Det är den dag som sammanfattar historien från Eden till Betlehem fram till när jorden ska bli sig själv igen och lejon och lamm, häst och varg åter fredligt leker med varandra i berg och på slätter.

Bergtagen

Min pappas bästis kyrkoherde em. Janne Kuoksu hävdar att alla bör ha ett eget berg att gå till. Ett eget berg som, liksom Sinai för Mose, ger kontaktytor mot Gud och evigheten mitt i det timliga. Aron och jag har ett sådant berg. Av en lycklig slump hittade vi det när det kommit för mycket snö i hemmafjällen för en veckoslutsutflykt. Maken hittade det på nätet och det visade sig vara "vårt" berg. Det heter Bredselberget men kallas i folkmun och på nätet Fredriksberg.

Vi sov över i den fina kaffestugan de byggt där och fick mysa med att elda hela natten. Det var så kallt att vi mitt i natten fick fylla på förrådet fast vi hade med oss mycket ved hemifrån. Då föll stora snöflingor stilla och natten var mild, bara någon minusgrad. Den närbelägna Storforsen med sitt lugnande brus gjorde nattron komplett.

Fick jag en större kontaktyta med Gud? Jag vet inte. Men Aron sa: "Det är så bra att vara här för vi är alltid tillsammans och i samma rum och om en går ut ur rummet så man blir ensam kvar är ändå Elva här." Det är kanske en del i att få en större kontaktyta med Gud, att komma närmare varandra.

 Och när vi kom till toppen av berget såg vi selet nedanför Storforsen. Pite älvdal är så vacker och ändå minst befolkad av de stora älvdalarna här i norr. Vänder jag blicken mot det nära lyser röda lingon fortfarande i det frostiga riset. Ibland behöver jag det storslagna och det nära på samma gång. Jo, det är definitivt en kontaktyta mot Gud som man lättare får på ett berg än på många andra platser.

Människans bästa vän eller äckligaste stalker

Klara Zimmergren gör så många bra program. Jag tror jag älskar henne och att vi skulle bli bästisar om vi möttes. Så är det kanske inte alls, men jag lyssnar och ser på det hon gör. Här stötte jag på "Hundland" och svullar i mig hela serien under några dagar medan jag fixar hemma.

Aron älskar lille Ziggy Marley Stardust.

Två hundar som är som skapta för just vår familj och vår livsstil.

Vårt allra första husdjur var oförvägna vargar som smög sig fram till människornas boplatser och åt våra matrester. Söta små valpar kunde tas upp i människogruppen och till och med ammas av kvinnor och som tack blev de våra trognaste vänner. De vakar om natten och jobbar med oss hela dagen. Border collies stora lycka är att få valla. De blir glada av att vara till nytta precis som Elva.

Ziggy är född på hästgård och följer gärna med på ridtur.

En Berner sennen vill hålla sin gård under uppsikt och försvara människor och djur i sin flock från vargar och annat hotfullt. Rottweilern vill valla den med och kombinationen blir en trevlig och familjebunden hund som inger respekt med sin blotta uppsyn och gärna följer sin familj på långa turer i skog och mark, vår Kapten alltså.

Men alla älskar inte hundar. En del är hundrädda utan någon rimlig orsak precis som en del är rädda för ormar utan att någonsin ha sett en levande orm i verkligheten. Det finns hela kulturer som är hundrädda och tycker hundar är äckliga och orena djur som man vill hålla ifrån sig på samma sätt som vår kultur vill hålla bort råttor från våra hem.

Det är så konstigt för hunden är liksom husdjurets prototyp. Hundar är verkligen en del av en människofamilj och har de inte en familj så skaffar de sig ändå mänskliga vanor. Vildhundar i Moskva har lärt sig åka tunnelbana mellan olika stationer där de hittar olika saker som de behöver. Hundar är nära släkt med vargar , så nära att de får fertil avkomma men ändå är de väldigt olika vargar. Hundar söker kontakt med människor redan som valpar medan du kan föda upp en varg med flaska och ändå är den inte benägen att söka stöd hos sin människa utan litar hellre till sig själv. Med hundar drar vi nytta av tiotusentals år av samarbete och anpassning till varandra.

Ziggy springer mot sin alldeles egna människa H-f

Det är bara att se på hur hundar väljer sina människor framför både andra hundar och vargar. Hunden kan nästan läsa tankar ibland som Elva eller Kaptenen som vet när de ska trösta sin ledsna matte. De märker när matte är arg eller när det är dags att jobba (Åh lycka! tycker de) innan jag sagt ett enda ord.

Nu lär tålmodiga Elva den lille Ziggy allt hon kan.

Den vane djurtränaren som ansvarade för de levande djuren i Häxan och lejonet-filmatiseringen hade bara två rena vargar medan resten var varghybrider och varghybriderna var de enda som var med när barnskådespelarna var närvarande av säkerhetsskäl. Fast de såg precis likadana ut som vargar på ytan var varghybriderna ändå tryggare och mer inställda på samarbete med människor än de mer osäkra, och därför farliga, vargarna. Det är alltså så att hundar är så lika oss människor och så präglade av sin nära relation till oss att de knappt kan tänkas utan oss. Hundarna behöver oss och vi behöver våra hundar till allehanda ting.

Aron lär sig att tålmodigt älska och vårda med hjälp av söta, men men ack så jobbiga ,valpen Ziggy.

Brittsommar

Nu kan man inte säga annat än att vi har brittsommar. Birgittas helgondag var igår och vi har fortfarande blommande ringblommor ute i rabatter och krukor. Idag tog vi en ridtur, Johanna, Elsa och jag i det skönast tänkbara väder. Visst lever en del envisa svidare ännu, men insektsläget är ändå helt annorlunda än under sommaren. Nu njuter vi bokstavligen frukten av sommarens insektsplåga i form av härliga bär och frukter.

Dockornas tid

Predikaren 3: 1- 8 Allt har sin tid,

det finns en tid för allt som sker under himlen:

en tid för födelse, en tid för död,

en tid att plantera, en tid att rycka upp,

en tid att dräpa, en tid att läka,

en tid att riva ner, en tid att bygga upp,

en tid att gråta, en tid att le,

en tid att sörja, en tid att dansa,

en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,

en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,

en tid att skaffa, en tid att mista,

en tid att spara, en tid att kasta,

en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,

en tid att tiga, en tid att tala,

en tid att älska, en tid att hata,

en tid för krig, en tid för fred.

 

När jag var barn hade jag några dockor, en hund med plyschpäls som kunde gå och skälla* och många plasthästar varav flera med "riktig" päls. En docka hade namn, en blåklädd bebidocka som hette Ernst-Hugo. Två (2) nallar hade jag också: en liten namnlös gulbrun och  och en jättestor i vit teddy som hette Makarius. Ja, ni förstår förstås att de namnbärande leksakerna fått sina namn av två kända män som gjort intryck på mig (Ernst-Hugo Järegård som läste sagor på TV) och mina föräldrar (ärkebiskop Makarios III av Cypern, det fria Cyperns första president). Jag var ett bortskämt förstabarn med många generösa vuxna omkring mig.

Nu har jag riktig hund. Elva simmar.

Mina två gosedjur låg mest i min säng men dockorna och hästarna lekte jag med ofta. Mamma hade sytt så många underbart vackra kläder till en speciellt vacker mörklockig docka och min enda barbiedocka hade en stor garderob den med. Jag sydde och stickade också själv kläder och hästutrustningar till mina dockor/hästar. Jag snickrade ihop uteboxar till hästarna och fick i julklapp när jag var 11 år en mycket efterlängtad BRIO-bondgård med avtagbart tak för alla små plasthästar som tillhörde Fortet (som skulle föreställa ett western-fort från 1800-talet och var gemensamt för mig och min lillebror). Men ingen av hästarna och dockorna hade namn utom den täljda trähästen från Gotland.** De andra hästarna och dockorna var däremot som Curlys fru i Möss och människor; namnlösa symboler. Symboler för olika saker beroende på lek så de fick aldrig egna namn. 

Underbara Clara har märkt något jag också funderat på, nu är det oftast tvärtom; barn har få eller inga dockor men kilovis med gosedjur. Gosedjuren har sällan namn för de är för många. Mina yngsta barn är ju betydligt yngre än mina äldsta och jag kan se förändringen i min barnaskara. Storsonen hade en mycket älskad waldorfdocka som hette Lisa. "Lisa är min bebis" sa han. Hon bäddades ner i min gamla docksäng och bars varsamt omkring överallt. Han hade dock många gosedjur jämfört med mig. Alla hade namn. Makarius levde ännu och var mycket älskad liksom sonens egna drake Mike-Runar. Min gamla barbiedocka, däremot, blev lemlästad och mina hästar skinnflådda av hans flinka små fingrar och hans lillasyster fullbordade slakten på barbiedockan som då varit innerligt älskad sedan min sexårsdag medan dotterns sexårsdag blev hennes dödsdom. 

Pålle som fick namn efter Maj-Britts häst.

Storasyster fick också mjukiskamelen Kameli och grisen Gris-Marie och dockan Hasse Aron och många fler. Hon var suverän på att hitta på träffande namn på sina dockor och mjukisar. Den där svartlockiga dockan med alla fantastiska kläder som mamma sytt hade mina föräldrar skänkt till någon insamling till barn utan svenska resurser. Jag tror det var ett IM- barnhem i Ramallah som söndagsskolan i Jukkasjärvi församling stödde. Det var nog till det bästa för inte hade hon fått behålla garderoben, inte heller alla armar och ben i min äldsta dotters händer. Men kanske hade hon äntligen fått ett namn av min finurliga flicka.

Lilla mittemellan hade en docka som hon älskade men den var som en kombo mjukisdjur och docka, saknade namn och gick inte att klä av och på.***  Resten var mest mjukisdjur allt fler av dem saknade egennamn och de som hade det var dessa som överlevt de äldstas barndom. Mina två yngsta har nästan enbart gosedjur och enbart de som ärvts av de äldre syskonen har namn förutom gosehästen Bruno som används som kudde, Elis-kaninen Kurt och lilla Pålle som fått namn av den häst Maj-Britt ägde när hon gav hästen till min då nyfödde andre son. Sondottern Signe har nästan enbart gosedjur och dockor i hennes närhet är alltid nakna och ofta lemlästade. Kläderna slits av och göms i något hörn av leksakslådan på en minut och sedan är den dockleken slut. 

Jag tänker att barn och deras leksaker avspeglar samhällets förändring. Idag är en jojo kul i högst en dag, sedan glöms den bort. Dockan är kul lika länge som det tar att slita av den kläderna och huvudet; ungefär tre minuter. Säckvis med gosedjur i nyskick bärs upp på vinden inför varje jul och födelsedag när mjukisförråden åter fylls på. Men den leksak som aldrig slutar fascinera är skärmen. Barn med enbart konkreta, analoga leksaker tröttnade på leken av sig själva förr eller senare. Barn med en digital skärm framför sig tröttnar aldrig. De enda pauserna de får från leken är när vuxna tvingar dem till annat: att gå ut och leka till exempel. Utomhuslek gick bra med både gosedjur och dockor men en skärm är värdelös i dagsljus. 

Namnlös gosehäst.

På skärmen gör barnen samma saker som med gosedjur och dockor; de bygger samhällen och sköter bondgårdar, stall eller djursjukhus men på någon annans villkor, interaktionen är bara en chimär den styrs helt av speltillverkarna, inte av barnen. Men leken blir beroendeframkallande och ostoppbar på ett sätt som de analoga leksakerna aldrig blev. Barnen drabbas av raserianfall och ångest utan sina skärmar. Inte ens tonåringar lämnar  sin leksak hemma när de går till skolan, vilket för några år sedan var nästan otänkbart. Lika ovanligt som tonåringar med leksaker på skolan var det med vuxna som lekte med dockor och gosedjur. Men nu är vuxna lika fast i skärmlekarna som de yngsta.

Ibland tycker jag att barn inte får vara barn lika länge som när jag var barn men det är nog snarare så att åldrarna smälter samman och går in i varandra. Inget har längre sin bestämda tid. På skärmen kastar du stenar samtidigt som du samlar dem i en hög. Du bygger ett hus och river ner det i samma stund. Vuxna och barn leker sällan med varandra men de leker samma lekar och det gjorde sannerligen inte jag och mina föräldrar.

Nutida barn behöver inga plasthästar de har tillgång till riktiga och kan dessutom spela Star Stable.

* En stor besvikelse, jag ville ju ha en riktig hund. Den riktiga hunden fick jag först som tioåring.

** Den hette Athos som den första häst jag någonsin ridit på barnridning under Jukkasjärvi församlings Gotlandsresa, då förstod jag att hästar skulle bli min framtid på ett eller annat sätt. Men den hästen var ingen leksak.

**Den leksaken lever fortfarande men nu som dekoration, små barn som hälsar på leker inte med dockor. Linnea-dockan heter den numera eftersom hon fick den av sin mormor på sin ettårsdag eftersom den såg ut precis som hon.

Daliter och andra oberörbara

Hr Bråddjup flankerad av rituellt "oren" hund och rituellt "ren" häst. Men vi som vet bättre kan meddela att båda behöver ett rejält bad och ingen av dem gör oss varken själsligt renare eller orenare vid beröring.

Markus evangelium 7:14-15 ”Hör på mig allesammans och försök att förstå. Inget av det som kommer in i människan utifrån kan göra henne oren. Bara det som kommer ut ur människan kan göra henne oren.”

 Visst har vi alla hört det; Mahatma Gandhi var emot kastväsendet i Indien och gav de oberörbara kasterna namnet Guds barn. Problemet med detta är att hinduismen har tusentals gudar (eller avatarer av Brahman) och Mahatma Gandhi valde namnet på smutsens gud, så när vi översätter harijan med Guds barn, betyder det egentligen smutsgudens barn. Daliter vill därmed inte kallas "guds barn" de vill kallas daliter=de förtryckta. Det är ett mycket mer passande namn på alla sätt.

Hinduismen är en märklig religion som egentligen har som huvudärende att skapa samhällsordning och inte individuell sinnesfrid, som många västerlänningar aningslöst inbillar sig. I denna samhällsordning är kastväsendet grundstenen. Kastväsendet grupperar människor socialt men även etniskt eftersom de lägsta kasterna, daliterna hör till de mörkhyade urinvånarna och de ljushyade indo-europeiska arierna tillhör den högsta kasten, den kast som också har skaffat sig definitionsrätten av allt och alla andra, samt om vad verklig religion är eftersom de också är den högsta kasten som kan bli präster.

Hr. Bråddjup och jag började tala om skolsystem och svensk skolas oförmåga att lära av andra länder än USA även på detta område. Varför lär vi oss inte av Indien till exempel? De har mycket goda resultat kunskapsmässigt vilket märks bland de kunniga elever jag haft från detta skolsystem, alltså handlar det inte bara om fejkad betygsstatistik som i Sverige. Annat fungera dock sämre  i detta strikta klassamhälle. Sanningen är att daliter ofta är högt utbildade och överkvalificerade för de jobb de tillåts ha inom hinduismen pga ett kvoteringssystem för daliter. Det fungerar inte alltid som tänkt men har betytt ett stort lyft för många. Så stort att man nu kritiserar systemet för att skapa en elit bland daliterna.

Daliterna står inom hinduismen annars utanför och längst ner i samhället, de är en slavkast som ska utföra smutsiga jobb som kloakdykning och omhändertagande av lik. Därför anses de vara så smutsiga och rituellt orena att man inte ska röra vid dem för att inte smutsas ner av dem och därför lämpar de sig bara till att utföra smutsiga jobb, så är cirkeln sluten. Daliternas underordning är alltså motiverad av religionen; det är en gudomlig ordning att det ska finnas kaster och att de ska ha sin plats i samhället och de lägsta kasterna är "oberörbara" både rituellt och ibland kroppsligt orena pga de jobb de tvingas ta.  Masskonverteringar av daliter till buddhismen, kristendomen eller islam sker därför regelbundet.

Jag älskar att få synvändor och när jag insåg att Mahatma Gandhi inte var helt fläckfri han heller pga detta med daliternas benämning "smutsgudens barn" började jag fundera över hur viktigt det är att vi tillåts definiera oss själva. Att vi i så hög grad som möjligt tar reda på vad människor kallar sig och inte lyssnar på dem som självsvåldigt tagit sig definieringsmakten. Heter romer romer på romani så får jag bekväma mig till lära mig att säga romer och släppa beteckningar som "tattare" eller "zigenare" eller "egyptier" som man säger på engelska (gypsie=egyptier). På samma sätt gäller det att talar vi aldrig annars latin ska vi inte kalla någon för neger. Samer heter samer och inte lappar*.  Svenskar heter svenskar och inte det nedsättande "svennar".

Personliga öknamn som tjockisen, kossan, fettot, stinky,  mesen, grisen etc vill ju ingen kännas vid och alla vet att dessa namn är till för att förnedra och bortdefiniera personer ur mänskligheten. På samma sätt kan hela folkgrupper bli bortdefinierade. Tredje riket är tyvärr bara en kulmen, knappast en avslutad parentes i mänsklighetens historia av att dehumanisera först med ord och sedan i handling.

Kristna , ateister och buddhister exempelvis, kallas koffer, ghafr eller kaffrer av islamister. Precis som harijan betyder smutsgudens barn betyder koffer/kaffer orena/smutsiga och blev den nedsättande benämning som sydafrikanska svarta fick stå ut med under apartheid-åren. Föreställningar om smuts och rituell orenhet är nog de värsta som mänskligheten kan lägga på andra människor, "smutsiga judesvin", "skitiga araber" och "orena harijans" vet att det aldrig finns gott uppsåt i sådana föreställningar och benämningar. 

Som kristen tillhör jag mycket stolt en religion som från sin grundares verksamhets början till nu aldrig sysslat med orenhetsbegreppet kring folkslag eller enskilda människor annat än som ren heresi. Jesus argumenterade hela tiden mot orenhetstankarna om vissa människor. Orenhetsregler, vilka är ett viktigt inslag i judendomen, underkände han totalt. Hedningar, menstruerande och nyförlösta kvinnor, människor med oklar könsidentitet, samarier,  spetälska, människor med många andra sjukdomstillstånd, människor som vaktade grisar, herdar i allmänhet, skatteindrivare etc räknades alla som rituellt orena, smutsgudens barn, oberörbara om man inte ville få del av deras orenhet. I början stipulerades dödsstraff för samlag med sin fru när hon har mens. Sedan räckte det med den sociala föreställningen om orenhet för att få män att behandla alla kvinnor med avsky i händelse de råkade vara "orena" av sina olika flytningar.

Men Jesus är jättetydlig med att ingen blir oren av grisar, menstrautionsblod, mat eller någon människa; dalit eller brahmin spelar ingen som helst roll. Man blir bara oren av sina egna tankar: ”Hör på mig allesammans och försök att förstå. Inget av det som kommer in i människan utifrån kan göra henne oren. Bara det som kommer ut ur människan kan göra henne oren.”Markus evangelium kapitel 7: 14-15

 

*Inom den finsk-ugriska kulturen på Nordkalotten  betyder lappar de som bor vid världens ände vid Lopphavet, (havet där världen tar slut), och är lite primitiva av sig (loppu, láhppa=slut). I finska Tornedalen kallas de meän kieli-talande lappar. Det verkar inte ligga något speciellt nedsättande i det på finska sidan.

Pingstbad

Årets första "vada i vattnet"-gympa för hästarna genomfördes i pingstsolen. Nu är all is borta från Bjumisträsk och vattenståndet är verkligen vårhögt Smilla och Gyllir tyckte det var härligt att vada runt i vatten ända upp till magen på Gyllir. Smilla har lärt sig av Chateau att plaska matte blöt:

Elva simmade förstås med stor glädje även i sjön.

Dags att gå hem efter vårdoppet. Lägg märke till att Elva redan är torr på ryggen. Hennes päls är sannerligen skotskanpassad.

Varm Valborg

Valborgsvärme och vi kan fika utomhus.

Man lär så länge man har elever och av den novell av Joyce Carol Oates Nattsidan som vi läste i Sv 1 i fredags lärde jag mig att Walpurgis har samma kulturella betydelse som Halloween i den anglosaxiska världen. Då är hinnan mellan himlen och jorden som allra tunnast och de döda kan få kontakt med oss lättare än andra dagar på året. Jag kände mig utan tvekan mer nära mamma igår äm vardagligen. Hon ledde  sången på Valborgsmässoafton i Lappträsk när hon levde, allt från "Vintern Ra" till "Var hälsad vackra Tornedal" sjöng hon med stark och tonsäker stämma så alla vågade ta i och sjunga med runt brasan.

Dagen började tidigt och vid 9 kom hovslagaren och det blev mycket tal om minnen, att åldras ensam eller med sin livskamrat och till slut antingen ta farväl eller ensam vara kvar. Min hovslagare är en filosof med ordet i sin makt. Sedan blev det långtur med damerna och grillmat ute. Och därefter en lika lång tur med Gyllir i solens sken.

Elva följde med hela långa vägen vi tog.

Elva valde hon att springa genom skogen pga sockersnön på vägen.

Vägen förvandlas på solbelysta platser till en vårbäck.

Smilla blev varm och rullade sig i snön efter vägen.

Kapten var ännu tröttare och mötte oss när vi kom hem där han låg i snödrivan på gården och svalkade sig.