"Jag skall skipa rättvisa bland fåren"-kärlekens väg

Min lilla rymling Gyllir

 Människa! Profetera mot Israels herdar, profetera och säg till dem: Så säger Herren Gud om herdarna: Ve, Israels herdar, som bara vallar sig själva! Är det inte fåren som herdarna ska valla? Ni använder mjölken, gör kläder av ullen och slaktar de bästa djuren. Ni vallar inte fåren. Ni har inte hjälpt de svaga, inte botat de sjuka, inte förbundit de skadade. Ni har inte hämta hem de bortsprungna, inte letat efter de vilsegångna. Och de starka fåren har ni behandlat hänsynslöst. [---] 

Så säger Herren Gud till fåren: Jag skall själv skipa rättvisa mellan de feta och de magra fåren. Ni knuffar de svaga med bog och länd, ni stångar dem tills ni har trängt bort och skingrat dem. Men jag skall rädda mina får så att de aldrig mer blir till byte. Jag skall skipa rättvisa bland fåren.

                                                                                            Hesekiel 34: 2-4, 20-22

Idag är det fastlagssöndagen med temat "Kärlekens väg". Vi, till skillnad från Hesekiels samtida, har facit i hand. Vi vet vem den gode Herden är och vilket pris han betalade för att skipa rättvisa bland fåren. Nu ska vi snart följa honom till Jerusalem där han ska dö utanför stadsmurarna. Jesus skipar rätt bland fåren genom att själv bli det slaktade offerlammet och den gode Herden. 

Det är intressant att det viktiga med Gud som herde för fåren är att hän ska skipa rättvisa mellan fåren. De svaga som knuffas runt och trängs ut ut flocken ska hän ta i försvar. Här i Hesekiels långa herde-profetia handlar Guds herdeskap om rättvisa och om att rädda de svaga fåren från rovdjuren och de giriga bockarna och baggarna.

Jag har de senaste åren fått en mycket handgriplig undervisning i herdeskap av min kära islänning Gyllir. Han är de fria viddernas Islands son. Där levde han helt fri i fem år och han tycker vår hage är honom för liten så han rymmer direkt när det börjar finnas något att äta i markerna. Då är inget hö, inget gräs så underbart lockande som det utanför hagen. Han blir i allmänhet glad när jag kommer för att plocka in honom till kompisarna innanför stängslet. Jag förstärker hagen där han krupit under eltråden och någon timme senare är han ute igen. Ibland vill han ivrigt in och då raserar han stängslet utifrån.

Så där fortgår sommartiden och varje gång jag ropar på honom kommer han till mig. Men ändå lockar livet utanför hagen så fort jag är utom synhåll. Självklart kan jag inte lämna honom åt sitt öde. Så jag hämtar honom 7 gånger 70 gånger, minst. Så gör goda herdar. Och det är, vad jag förstår, ännu fler rymmare i en fårskock. Jag börjar fatta vilken fantastiskt metafor den gode herden är för Guds omsorg och tålmodiga kärlek. 

Jag går gärna upp till Jerusalem med den herden.

Hur går det med ridningen då?

Jo tack. Den viktigaste friskfaktorn i mitt liv är lika livgivande fortfarande. Vilken lycka att jag har djuren i denna stund.

Smilla har lärt sig galoppera riktigt bra i alla lägen och i olika tempon. Sidvärtsrörelserna går bra när hon får spegla Chateaux, hon börjar bli en så trevlig och lugn ridhäst. Hästarna och hundarna är också duktiga på att vila. Antingen är de på eller av. De strävar inte envist med något dödfött projekt när de är utmattade i någon slags iver att rastlös bevisa sitt existensberättigande.

Här är Ziggy och Elva på. Glada och fulla av energi. Förr var jag väldigt lik min Elva jag hoppas på att snart bli lik henne, och mig själv, igen.

Chateaux och Agnes som ridit på samma kurs som Aron och nu hälsar på och rider här ibland så gamla damen får en liten lätt ryttare ibland.

Smilla och Elva galopperar uppför backen. Ännu är inte formen perfekt i galoppen men hon niger igång som hon ska så här ser hon ut just när hon fattar galoppen.

Sommaren kom som den brukar väldigt plötsligt. 20 maj gick det att åka skidor sedan frös vi några veckor och 7 juni blev det jättevarmt, varmast i Sverige, och så har det fortsatt. Vi rider därför tidigt eller sent. Mitt på dagen ligger hästarna och solar. Så härligt att kunna rida igen utan att må illa och tappa balansen stup i ett.

 

Gyllir är här av. Han är ett gott exempel med sin avslappnade attityd.

Djuren gör mig kort sagt glad. Tack Gud för alla djuren och den lugnande naturen!

Brittsommar

Nu kan man inte säga annat än att vi har brittsommar. Birgittas helgondag var igår och vi har fortfarande blommande ringblommor ute i rabatter och krukor. Idag tog vi en ridtur, Johanna, Elsa och jag i det skönast tänkbara väder. Visst lever en del envisa svidare ännu, men insektsläget är ändå helt annorlunda än under sommaren. Nu njuter vi bokstavligen frukten av sommarens insektsplåga i form av härliga bär och frukter.

Ig Nobel, svarta hästar och bromsar

Thomas och jag kommer hem från en ridtur en regnig höstdag. Just när det regnar är det lugnt på insektsfronten.

Ig nobel prize delas ut varje höst. Det är riktig forskning med en förvånande touch som först kan verka lätt skrattretande och jag brukar aldrig missa vilka forskningsprojekt som valts ut. Jag är väldigt förtjust i blandningen av forskning, humor och allvar. Inte så sällan får jag en synvända och lika ofta får jag svar på frågor jag länge funderat på. En sådan fråga är hur det kommer sig att min svarta Smilla plågas så enormt mycket mer än sina ljusare kompisar.

Jag har tänkt att hästar luktar så mycket mer än människor, är varmare och släpper ut mer koldioxid än människor för rider man är det hästarna som attackeras av myggen, inte vi människor.  Men det förklarar ju inte varför vackra Smilla plågas så enormt mycket mer än de övriga hästarna.

Här reflekterar Smilla rött kvällsljus i våras innan insekterna kommit igång med sin plågsamma verksamhet.

Nu har en forskare på Lunds universitet, Susanne Åkesson, knäckt gåtan och hon får sitt rättmätiga Ig Nobel pris eftersom hon med sitt forskarlag funnit att det har med ljuset att göra. Lunds universitet berättar:

När solen lyser på en mörk, svart eller brun päls så reflekteras ett polariserat ljus. Den signalen är densamma som då solljus reflekteras mot en vattenyta. Signalen kan upptäckas av hästbromsar (Tabanider) som letar efter vatten där de kan lägga ägg på vattenväxter och i buskage nära vatten. Men det polariserade ljuset som reflekteras från en mörk päls ger också signalen till honorna att här kan det finnas blod att suga sig mätt på.

Detta förklarar också fenomenet att trollsländor och andra insekter flockas kring svarta gravstenar. jag har tänkt att det har med värmen att göra men på sommaren är ju det avigt för värme är ju då inte så viktigt. Vita hästar plågas allra minst av blodsugande insekter. Zebror klarar sig ännu bättre. Darwins teori om att randigheten är kamouflage för att skydd emot rovdjur stämmer inte. Det är de mindre, men minst lika dödliga insekterna som hålls på avstånd av randigheten. Här verkar de ha hittat orsaken till detta. Men helvita hästar klarar sig alltså nästan lika bra som zebror.

Nu är det höst, idag var det inga knott som störde när vi red ner till träsket med tre hästar.

Nästa sommar blir det vitt solreflekterande täcke på Smilla. Jag hade funderat på zebratäcke men tänkte hon skulle bli för svettig av det, hon är verkligen en svettig häst. Men ett solreflekterande vitt täcke borde vara perfekt. Fast hur gör jag när vi rider ut? Kanske får jag blondera henne inför sommaren.

Gyllir äter i lugn och ro, Smilla viftar bort knott med svansen.

Bildbevis den 11 september

Nu har jag fått en ny kamera av barnen, så glad är jag! Samma dag återfanns den gamla inlåst i storsonens stuga, men den nya är inte i vägen, den kan kopplas direkt till internet exempelvis. Här kommer nytagna bildbevis på att Smilla har vuxit till sig i sommar och börjar bli en så trevlig ridhäst:

Fotografer var : Hr Bråddjup

Här ridandes Gyllir.

och Aron.

Här dansandes med systrarna.

Pingstbad

Årets första "vada i vattnet"-gympa för hästarna genomfördes i pingstsolen. Nu är all is borta från Bjumisträsk och vattenståndet är verkligen vårhögt Smilla och Gyllir tyckte det var härligt att vada runt i vatten ända upp till magen på Gyllir. Smilla har lärt sig av Chateau att plaska matte blöt:

Elva simmade förstås med stor glädje även i sjön.

Dags att gå hem efter vårdoppet. Lägg märke till att Elva redan är torr på ryggen. Hennes päls är sannerligen skotskanpassad.

Härliga vårkvällar

Nu är kvällarna ljusa och långa och ännu är inte myggen helt outhärdliga så det blir ridturer för oss i stort sett varje kväll. Elis följer ofta med som fotograf för att få kondition till sin älskade fotboll.

Finfrämmande

Jag har tidigare avhandlat detta märkliga begrepp, "främmande" om vänner och bekanta som hälsar på i ens hem. "Finfrämmande" är en precisering av detta märkvärdiga uttryck. Sådant hade vi Kristi Himmelsfärdsdag. Paulinka som jag lärde känna på ormsafarin visade sig vara ridtjej som fick rida alltför sällan i storstaden Wien så jag bjöd in henne och Fanda till ridtur när jag kom hem från studieresan till Stockholm och Uppsala. Vädret var perfekt och ridturen blev lång med glada tjejer, men Gyllir är lite ur gängorna och försökte dra hemåt ibland. Så hästfördelningen blev Fanda-Smilla, Paulinka- Chateau och jag tog surgubben Gyllir som nog är lite tagen av pälsbytet trots tillskott för att fixa pälsbytet. Han surar vid borstningen och vill alltid hem hela tiden-i högsta fart.

Varm Valborg

Valborgsvärme och vi kan fika utomhus.

Man lär så länge man har elever och av den novell av Joyce Carol Oates Nattsidan som vi läste i Sv 1 i fredags lärde jag mig att Walpurgis har samma kulturella betydelse som Halloween i den anglosaxiska världen. Då är hinnan mellan himlen och jorden som allra tunnast och de döda kan få kontakt med oss lättare än andra dagar på året. Jag kände mig utan tvekan mer nära mamma igår äm vardagligen. Hon ledde  sången på Valborgsmässoafton i Lappträsk när hon levde, allt från "Vintern Ra" till "Var hälsad vackra Tornedal" sjöng hon med stark och tonsäker stämma så alla vågade ta i och sjunga med runt brasan.

Dagen började tidigt och vid 9 kom hovslagaren och det blev mycket tal om minnen, att åldras ensam eller med sin livskamrat och till slut antingen ta farväl eller ensam vara kvar. Min hovslagare är en filosof med ordet i sin makt. Sedan blev det långtur med damerna och grillmat ute. Och därefter en lika lång tur med Gyllir i solens sken.

Elva följde med hela långa vägen vi tog.

Elva valde hon att springa genom skogen pga sockersnön på vägen.

Vägen förvandlas på solbelysta platser till en vårbäck.

Smilla blev varm och rullade sig i snön efter vägen.

Kapten var ännu tröttare och mötte oss när vi kom hem där han låg i snödrivan på gården och svalkade sig.

Jag gillar olika

Kapten och Elva är vänner fast de är olika. För att Kapten inte ska stanna och sova på bron får man koppla honom. Den uppmuntran till motion behöver inte Elva.

1 Kor 12 : 4-11 Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt. Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta. Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet, den andre kan med samma Andes hjälp meddela kunskap. En får tron genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota, en annan får kraft att göra under. En får förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan olika andar. En kan tala olika slags tungotal, en annan kan tolka tungotal. Allt detta åstadkommer en och samma Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så som den själv vill.

Elva och Smilla är olika, men vänner, även om Smilla ibland blir sur på den irriterande energiska Elva.

Joel Halldorf har så fel. Jag älskar olika och udda fastän jag avskyr seder som i grund och botten menar att vissa människor inte ska vistas i offentligheten eller i att vissa människor är oberörbara, dvs man ska inte röra vid dem om man vill vara rituellt ren inför Gud. Jag gillar neutrala kulturella uttryck (uttryck som inte kränker andra) som inte är mina invanda även om jag inte själv beter mig så. Guds församling SKA vara en brokig skara som ni kan se här. Vi ska vara olika och inte söka konformismen. Och vi ska glädjas åt våra olikheter. 

Så vill jag också att min blogg ska vara. Här ska vara högt i tak men också tryggt. Jag följer gärna med i era kommentarer även om de drar iväg från mitt ämne-mottot är ju MORE IS MORE. Men var snälla med varandra och var tålmodiga mot varandra! Kom ihåg att vi inte strider mot varandra utan tar itu med åsikter och idéer. Vi måste inte alls tycka lika, men vi ska tycka om olika och behandla varandra som lika mycket värda som alla andra.

Församlingens portalparagraf gäller också denna blogg: Gal 3: 28: Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Även den som inte är troende ska behandlas med denna respekt och vice versa. Galaterbrevet fortsätter längre fram: Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: Du skall älska din nästa som dig själv. Men om ni biter och sliter i varandra är det fara värt att ni gör slut på varandra.

Lättsårade Chateau äter med oartiga Smilla och surgubben Gyllir. I fred och endräkt.

 

Jag önskar vi kunde vara som hästar och hundar, alla vi människor. Ibland blir det groll även bland dem. Någon skjuter fram en sur nos mot den andra. Den som orsakat irritationen viker undan och sekunden efteråt äter de fredligt från samma hötuss eller pussar varandra kärvänligt. Det är en överlevnadsinstinkt som flockdjur har att snabbt gå vidare och bli vänner igen. Hästar och hundar har gott minne men är aldrig långsinta. De lär sig också att hantera varandras personligheter, den snarstuckna konstateras snarstucken, den lättsårade konstateras lättsårad. Ingen dömer, bara konstaterar i all tysthet och tar hänsyn.

Den snarstuckne gubben Gyllir får sällskap av lillflickan Smilla vid maten.

Detta önskar jag ska gälla också här. Människor har inte hästars och hundars fördragsamma instinkt men vi kan lära oss att vara sådana. Ingen ska dissa den andra med att avvisa en utsträckt hand; varken IRL eller bildligt. Ingen får håna en annans person, men säg gärna emot mig och mina idéer, samt varandras idéer. Den lättsårade ska vara sig själv och den snarstuckna ska vara sig själv men utan att sticka tillbaka eller såra i hämnd. Så har jag nu formulerat en regel för kommentarer här. Bättre sent som alltid. Så klart, jag sätter ju en ära i att vara efter min tid här.

Ridningen då?

Glatt hugger Smilla in på lingonris som tittar fram på växande barmarksfläckar

Ja, det har inte blivit mycket om ridningen på sistone här. det beror inte på att hästarna haft vila, tvärtom, det är ju ofta så: mycket händer, litet blir dokumenterat och vice versa. Förutom att huset ofta är fullt av liv är kameran aldrig med och mobilen trasig så inte ens nödbilder med den har jag kunnat ta. Jag vill ju visa hur de ser ut mina fina vänner.

Förra veckan var Chateau i sådan form igen att jag kunde ta lugna turer med henne och en av de turerna följde Hanna-Félice med på Smilla, hon både travade och galopperade med henne och känner sig nu mer säker på den unga sprakfålens rygg. På Gyllir följde Vittorio från Italien med och han hade aldrig ridit förr men nu blir det mer, han blev genast förtjust. Jag har märkt tidigare också att islänningar är bra introduktörer till ridningen med sina mjuka gångarter och lugna uppsyn. Men Hanna -Félice medger att ingen häst hon någonsin ridit har lika härligt flytande gång som vackra Smilla. Där är hon spansk häst till hundra procent.

Aron har också ridit mycket med mig, så det har gått att göra mycket med Smilla. Fortfarande är ensamma längre turer med henne mer en kamp att hon ska gå iväg från de andra hästarna  den första kilometern men med en kompis är hon framåt och glad. Speciellt trygg är hon med Chateau, fostermamman. Men igår stötte vi på något läskigt i skogen. Svägerskan red Gyllir och Elva och Kapten var med, så Smilla var inte ensam, men när vi kom till backen ner mot Bjumisträsk planterade hon fötterna i sin välkända buffalo stance. Jag tycker hon borde klara att gå först och ha framåtanda vid det här laget så jag satte lite press på henne. Motvilligt gick hon vidare. Efter en stund blev snön för djup och vass för hästarna så vi vände hemåt.

Då ville hon bara rusa och hoppade och bockade som en rodeo-häst. Då fattade jag att hon var rädd för något, ett stort mörkt djur i skogen. Gyllir fick också mycket bråttom. En älg eller björn. Redan förra veckan rapporterades första björnen i lokalpressen. Älgarna som gnager på asparna i deras sommarhage har hon vant sig vid så detta var väl en annan älg eller en björn. Då vill man inte ha en skenande häst under sig för det triggar björnar att springa efter den springande varelsen. Vad som lugnar både björn och häst är att ryttaren sitter av och går framför hästen-alla hästar känner sig tryggast med sin människa framför sig, och björnen blir lugn av att hästarna går långsamt.

Bea och jag fick en lång promenad den vackra kvällen. Tyvärr,  ingen kamera eller mobil var med. Vi hade väl knappast heller haft sinnesnärvaro att fota hotet eller Smillas rodeo ändå, vi hade ju båda fullt upp med hästar och hundar.

Men i morse var kameran med. Jag tänkte Smilla skulle ha med sig stora tryggheten för att stävja oron från igår så hon fick gå som handhäst medan jag red Chateau. Hon skrittade så lugnt och coolt, även framför oss som syns här:

Snöfall gjorde bilderna delvis suddiga men här blev det bara en snygg detalj i Chateaus röda man.

När vi kom in på den mest kända rundan och galoppsträckan var det Chateau som började skutta i pur glädje. Jag blev ännu gladare-tänk att min kära gamla ponny som jag trodde var döende för en månad sedan nu orkar busa i våryra! Då blev det mer fart på Smilla också:

 Men så fort jag kallar på henne kommer hon för en välförtjänt morotsslant. Skönt att ha tränat hästen på inkallning sedan hon var litet föl. Chateau är inte alls lika säker på inkallning.