19 mars

har Josef namnsdag. Det firar vi med denna underbara återpublicering av Bartolomé Esteban Perez Murillos målning Den heliga familjen med en fågel målad 1645-1650. Lägg märke till att hunden inte nämns i titeln, den är en del av familjen:

 

Josef med rum för barn

Bartolome Esteban Murillo målade 1645-1650 denna underbara familjeinteriör med Josef och Jesus i förgrunden och mamma Maria i bakgrunden, en mycket ovanlig komposition. 

Josef hade sin namnsdag här fram till 1901.Då tänkte man på Josef, patriarken Jakobs son, men jag tänker på Josef som blev Jesu pappa. Vi får väldigt få uppgifter i NT om Jesu föräldrar, varken Josef eller Maria får framträda på det sätt som man tycker att de kanske borde fått. De diskuteras aldrig i breven till församlingarna och vi vet inget om dem mer än att de var en from hantverkarfamilj och att Jesus senare fick syskon. När Jesus dör verkar redan Josef död eller så sjuk så Maria ensam får följa sonen till korset och graven. Kanske hade han skadats eller förolyckats i ett husbygge?

Timmermannen Josef, har vi lärt oss att säga, men han kallas i evangelierna τεκτων en människa som bygger och konstruerar i trä, sten och järn. Judarna höll inte på Aristoteles uppdelning i tekniker och teoretiker så timmermän var också ansedda för sin stora kunnighet i skrifterna. Jesus fick alltså en god utbildning både inom teknik och teologi från sina föräldrar.

Ingenting i texten antyder annat än att Josef och Maria är unga och förstagångsföräldrar, alla som varit det vet vad det innebär av oro och förväntan. Josef har dock en fördel gentemot alla andra blivande pappor han vet att barnet är Guds son och att både barnet och modern kommer att överleva förlossningen. Det vet han genom att han är en sådan man som har närkontakt med Himmelriket så han får änglabesök i drömmen. Han vet alltså att barnet inte är hans men han ger honom all sin fadersomsorg ändå. Men Josef verkar också förstå att han är priviligerad. Han får vara med vid mysteriets ankomst : universums skapare föds som ett spädbarn i ett stall.

Med Jesu födelse var det välplanerat in i minsta detalj, två unga människor med stark tro och djup fromhet väljs ut Att hitta en fosterfar till Jesus borde ha varit ännu svårare än att hitta en lämplig mor (säger jag helt fördomsfullt). Att vara den där mannen som tar hand om en annan mans barn har aldrig varit speciellt meriterande i den tokiga världen där små pojkar ska växa upp till "män". Han avstår t.ex. från sex med Maria tills Jesus fötts: "Han rörde henne inte förrän hon hade fött en son." och den lilla meningen talar om en ömsint hänsyn som vi inte förknippar med traditionell "manlighet". Dessutom blir hans biologiska barn småsyskon till Marias son. Vi vet ju hur mycket mer respekt syskon visar storebror än sina föräldrar och sedan får han stå ut med att höra "du är inte min riktiga pappa" när storsonen blir 12, den där åldern då vi börjar hitta vår egen identitet genom att temporärt förneka våra föräldrar.

Målningen ovan visar den Josef jag läser om i Bibeln och jag tycker så mycket om den. Murillo har fångat den man som så lyhört blev Marias man och Jesu fosterfar. Han borde vara alla människors förebild. Jag tycker Anders Piltz beskrivit Josef lika väl i ord:

"Han är himlens vän, änglarnas förtrogne, den tystlåtne arbetaren, mannen med ett inre liv. En nobel man, ett sant föredöme, öppen för Guds vilja, villig till uppoffringar, en motbild till patriarkatet, där männen vill härska, genomtrumfa sin vilja mot andras bästa och andras önskningar, förtrycka kvinnor och barn."

Maria mamma och människa del III: treenigheten

Det var när den högsta gudomliga makten blev en manlig symbol som kvinnans lott blev att bara vara utsatt för och/eller förmedla den manliga allmakten. I den ortodoxa kristna treenigheten uteslöts till och med denna möjlighet att nå Gud genom en kvinnlig person*. I den kristna teologin kan det kvinnliga alltså bara uppträda som ett uttryck för skapelsen, inte som en sida hos Gud. Det kvinnliga representerar antingen den ursprungliga skapelsen, det goda stoff som Gud skapade, eller Den nya skapelsen, det eskatologiska (eskatologi = läran om det ytterst avgörande) samfund som pånyttföddes genom Kristi lidande. I den egenskapen är det kvinnligt goda den andliga princip som passivt tar emot Guds återskapande kraft.                                      Rosemary Radford Ruether** 

Så skrev 1983 en av de första teologer som intresserade sig för vad teologin gör med förhållandet manligt-kvinnligt utifrån förutsättningen att vi är ett i Kristus.  Vi är inte helt olika och hierarkiskt ordnade så att mannen ska vara kvinnans huvud "liksom Kristus är kyrkans huvud"; en alldeles märklig misslyckad metafor sk. katakres, som skadat så många så mycket under tvåtusen år.  Radford Ruether hävdar att mariologin kan användas annorlunda än den blivit använd historiskt, Maria i Bibeln kan förmedla ett befrielsens budskap för de fattigaste fattiga.

Jag förstår att grunden till Mariadyrkan består i ett behov hos oss människor. Vi längtar instinktivt efter gudsgemenskap, det tror jag är genetiskt. Men vi längtar inte bara efter en rättvis domare eller pappa, vi längtar efter en mamma också. Varje bebis har haft kontakt med sin mamma även om pappan av någon anledning inte funnits där. Teologins irrvägar som gått vilse i fråga om Guds person så ofta, har utelämnat Guds alla kvinnliga sidor. Då har Maria-dyrkan blivit resultatet eftersom hålet i teologin måste fyllas ut.

Målaren och lekbrodern Murillo har här målat den Heliga familjen och den Heliga Anden 1675-1682

Men att upphöja Maria till himladrottning behövs inte heller av det skälet. Gud är ju redan både far och mor, både manlig och kvinnlig. Det är lite typiskt att i den heliga treenigheten byts Helig Ande ut mot just Maria. Den heliga Ande är ju med i alla "kvinnliga" eller ska vi säga moderliga, aktiviteter sedan Genesis: hon föder världen när hon flyger över kosmos fostervatten, är med när treenigheten diskuterar att göra människor, hon blåses in i allt levande för att ge dem liv och hon är med när Jesus blir till i mamma Maria. Vid skapelsen säger Gud: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. […] Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er […]"

Tydligare än så skulle det inte behöva uttryckas att Gud är både man och kvinna. "Men vad då, Jesus säger ju Fadern om Gud?" ja, men vi glömmer då att Gud fortfarande är en gemenskap av manligt och kvinnligt, att Gud inte förändrats sedan skapelsen och det finns förstås en moderlig sida av den himmelska förälder Jesus talar om. Det visar han själv i liknelser där Gud gör traditionellt kvinnliga saker: Gud bagerskan som knådar in Himmelriket i världen. När man läser texten är det en jättedeg som knådas, ingen normal bagerska skulle baka så stora degar för det är Gud själv som bakar. Och i en parallell-liknelse till "Den förlorade sonen" är Gud inte en far som väntar på sin son utan en kvinna som letar efter ett mynt:

Eller om en kvinna har tio silvermynt och tappar bort ett av dem, tänder hon då inte en lampa och sopar hela huset och letar överallt tills hon hittar det? Och när hon har hittat det samlar hon väninnor och grannkvinnor och säger: Gläd er med mig, jag har hittat myntet som jag hade förlorat. På samma sätt, säger jag er, gläder sig Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig.” Luk. 15:8-10

Magnificat av Botticelli, 1481-1485 i Uffizierna i Florens

Det finns ytterligare belägg hos profeterna och i hela Bibeln några så tydliga så ingen kan ta fel, andra synliga om man bara tar av sig kulturens patriarkala glasögon. Men jag nöjer mig med att ta upp det gåtfulla gudsnamnet El-Shaddai.  Det brukar översättas med Gud den allsmäktige ett derivat från "Bergets gud", vilket är en av de minst troliga översättningarna enligt bl.a Ola Wikander. Både teologer och språkforskare är helt klart inne i den patriarkal världsbilden och ser inte det en språkkunnig kyrkoherde och laestadian såg, Ewert Aronsson hette han.***

  Van vid att få Gud beskriven som den himmelska föräldern läste han Bibeln på hebreiska och såg att ordet El-shaddai är nästan identiskt med ordet shaddayim som betyder kvinnobröst. Han visade att det troligaste är att El-Shaddai betyder "Den ammande guden/kvinnobröstens Gud". Märkligt att Ola Wikander, min guru huru på akkadiska och hebreiska inte sett det. Han ser att ordformen är plural och uppfattar det då som att det handlar om många gudar. Men kvinnor har oftast två bröst. Jag kan bara skylla den tolkningen på förförståelsen man får i vår kultur om Gud som enbart manlig.

Alltså: vi behöver inte leta efter moderlighet i en människa hur mycket vi än beundrar och hedrar henne-vilket jag gör med mamma Maria. 

Nu tid för Bach Magnificat, jag är så tacksam för all vacker konst som Maria inspirerat till. Bach och jag, båda med en annan bild av Maria än Botticelli, prisar henne ändå salig hon som sjöng: 

Han störtar härskare från deras troner,

och han upphöjer de ringa.

Hungriga mättar han med sina gåvor,

och rika skickar han tomhänta bort.

*** Ewert Aronsson, en fattig man från Bohuslän som genom sin extraordinära språkbegåvning kunde få läsa till präst genom ett Lappmarksstipendium. Om man gick med på att lära sig finska och sedan arbeta i Lappmarken fick man utbildningen betald. Detta system tror jag fortfarande lever om någon känner sig hågad men medellös. Aronsson kom till Lappmarken efter att ha lärt sig både finska, grekiska och hebreiska under sin studietid. Där blev han snabbt gripen av den laestadianska väckelsen och läste allt av L.L. Laestadius. Han gifte sig med en flicka från Vettasjärvi som kom från en känd predikantsläkt och kände genast igen den himmelska föräldern som laestadianer vänder sig till i Jesu namn som El-Shaddai. Aronsson var kyrkoherde i Jukkasjärvi församling i min barndom och har betytt mycket för oss alla. Tillsammans med sin fru var han till och med barntimmeledare, det var den siste man och kyrkoherde jag sett i den positionen.

Gott nytt borgerligt år

Advent är kyrkoårets första månad och en månad senare kommer det borgerliga nyåret. Det gillar jag mycket, för en kristen ska var lite före och lite skev, ett gruskorn i Mammons skor. Det ger ju oss även tillfälle att under en lång tid varje år reflektera över det solvarv som gått och det som kommer. Detta ger oss möjligheter att dra ut vår livslinje under en hel månad , som Tomas Sjödin kallar det:

– Nuet är överskattat, ”carpe diem” är överspelat, det finns inget kravlöst liv. Allt som betyder något i ens liv kostar något. Om man definierar krav utifrån kärlek så finns det en massa saker som hör till - som man måste. Det finns ingen kravlös kärlek, speciellt inte i förhållande till den man älskar.
– Jag tror man istället för att jaga nuet behöver dra ut sin livslinje lite mer – man har sin historia och en möjlig framtid. Man behöver fundera ”vad är viktigt?” När man är upptagen av nuet, då blir allt viktigt.

 Årsskiften hjälper oss med att dra ut den där livslinjen både bakåt och framåt och till detta tar jag återigen hjälp av Bartolomé Esteban Murillo, lekmannabroder inom Karmeliterorden och sin hemstad Sevillas konstakademis president, en av Barockbloggens konstfavoriter. Just denna dag, den 1:a januari, 1618 döptes han. 1667 målade han denna bild av den heliga familjen som tar skydd och vilar under flykten till Egypten. Jag tycker denna bild drar ut linjen som dominerat 2015 med flyktingströmmar över världen men gör något bättre av situationen som jag hoppas att det blir 2016. Den lilla familjen ser så trygg ut även om det syns att de är på flykt, Josefs ovårdade hår och den lilla packningen av det allra nödvändigaste signalerar flykt men just här syns att de är oändligt trygga. I Egypten får de skydd från Herodes mordplaner och de kan vila ut efter sin färd. Från Jesus utgår bildens ljus och två knubbiga barnänglar håller vakt vid familjens läger.

Det ser ju inte så betryggande ut med sådana skyddsänglar, men jag tänker att de låter visa sig så där små och beskedliga för att inte skrämma upp dem som de ska beskydda. Precis som Gud visar sig som ett spädbarn på flykt kan den som är tillräckligt mäktig kosta på sig att visa upp skyddslöshet "så Gud sin kärlek för all världen visar. O, kom låt oss tillbedja, vår Herre Krist!"

Descanso en la huida a Egipto, finns nu att se i Eremitaget i Sankt Petersburg

En nyårsbön för att dra ut livslinjen från det lilla barnet som är Gud och var en flykting för mer än 2000 år sedan till kommande år finns här.

Tre familjebilder II

Bartolomé-Esteban Murillo (1617 - 1682) "Johannes Döparen och den heliga familjen".

Hundra år efter Bonifacios storfamij verkar Murillo. Han målade flera underbart varma familjebilder från Jesu barndom. Gårdagens lucka visar en där Maria, Jesus och Josef är ensamma med en liten hund. Hundra år efter att reformationen fört in familjen i konsten är även den heliga familjen anpassad till borgarskapets ideal med mamma , pappa , barn. Här ovan ser vi kusinerna Jesus och Johannes Döparen tillsammans med de unga makarna Maria och Josef. Av fränkan Elisabeth syns inte ett spår och ovidkommande helgon saknas.

Timmermannen Josef håller i en bok och det är förstås Bibeln, timmermän var ju kända för att kunna skrifterna bra och han tillhör ju Juda stam, prästernas släkt så St. Hieronymus behövs inte. Men till och med den viktiga boken är mindre viktig än att bry sig om de små barnen vid hans fötter. Barnen ser dock på Maria, liksom det lilla lammet. Josef står där lite ensam men med fullt fokus på barnen. De teologisk studierna får vänta för den verkligheten han står mitt uppe i. Här sker helig skrift framför hans ögon och han förstår att koncentrera sig på det viktiga som händer i nuet. Bibelns auktoritet är oomstridd men den levande traditionen försvaras av Josefs attityd. Det är som om katoliken Murillo målat devisen "vi bryr oss mer om Jesus, det levande ordet, än boken om honom." En attityd som jag finner sympatisk.

I målningen nedan ser vi också den heliga kärnfamiljen med Johannes Döparen. Här står kusinerna på helt olika plan. Trots det realistiska måleriet finns en känsla av världsfrånvänd självtillräcklighet hos Maria och Jesus som ser lite nedlåtande på sin sex månader äldre kusin. Det mänskliga och varma representeras av Josef som  håller Johannes lilla knubbiga arm i sin breda hantverkarhand. Som vanligt hos Caravaggio är inte alltid den madonna-blå färgen framträdande. Här bär Maria i stället martyriets röda färg medan de två blivande martyrerna Johannes och Jesus ännu är nakna småbarn sånär som på Johannes kamelhårsfilt som delvis skyler ryggen. Här är det Maria som har Bibeln men hon lutar sig på den snarare än håller i den för att kunna läsa den. Josef ramar in familjen med en vandringsstav och han ser inte sjuk och urgammal ut, precis som den kärleksfulle Josef i Murillos samtida måleri är han en ung man i sin krafts dagar. Josef är här en riktig familjefar , inte en impotent familjefarfar som i Bonifacius storfamiljsmålning.

I Caravaggios teknik chiaro-scuro framträder de enskilda familjemedlemmarnas egen individualitet betydligt starkare än i Murillos pastellfärgade barockmåleri där Maria ser på barnen medan hon ser rakt på betraktaren med en min av totalt självförtroende i Caravaggios bild. Jämför man med Bonifacius målning där figurerna ser ut att vara nära släkt med sina små runda huvuden medan de interagerar i ett livligt samtal, utom Fransiscus som är uppslukad av boken, ger de båda 1600-talsbilderna ett lugnare intryck. 1600-talet är också det århundrade där familjen i vår bemärkelse får sitt uttryck i kulturen. Främst tänker jag då på Molière som formar sina pjäser runt små borgerliga familjer med mamma, pappa , barn i centrum. Till skillnad från Shakespeares teaterkompani 50 år tidigare, spelas kvinnorollerna av kvinnor hos Molière och en stilla gryende feminism börjar ta fastare former.

Jag tycker det syns i de två målningarna från barocken att Molières familjer börjar bli idealet; den välmenande pappan, den betydligt smartare mamman, busiga barn, flickor som inte vill gifta sig med vem som helst som pappan väljer åt henne, barn som börjar agera som barn och inte minivuxna. Barn som får namn och syns och hörs. Och vad än som sagts om denna familj med alla dess brister är det en rätt hållbar social konstruktion. Därför behöver vi timmermannen Josefs ödmjukhet för att få en sådan konstruktion att fungera så den inte förtrycker den svaga utan blir en plats att växa på.

Caravaggio "Den heliga familjen med Johannes Döparen" målad ca. 1603