Kyndelsmässodagen

 Triumfera inte, du min fiende! Jag har fallit men reser mig igen, jag sitter i mörkret men Herren är mitt ljus.    Mika 7:8

Dagens GT-text är en riktig tröstetext för mig i år. Den påminner mig om att den i många bemärkelser  mörka tid som årder inte varar för evigt. Ljuset besegrar mörkret, hur litet det än är. Ett litet spädbarn kom med uppenbarelsens ljus åt oss hedningar.

Min farmor föddes 2 februari, alltså den riktiga kyndelsmässodagen, Eftersom vi här längst i norr är mer traditionella av oss, och mer finsk-ugriska språkligt sett, precis som i Finland, var Kynttilenpäivä en stor festdag och det  var också en festlighet då det var kyrkhelg, dvs  man samlades till gudstjänst i närmsta kyrkby.* 

Min farmor var kantor och att hon var  född på en av de stora kyrkosångsdagarna, kyndelsmäss, präglade både hennes och hela familjens liv. I Jukkasjärvi kyrka hade vi också en präst från Finland när jag var barn så det var en riktigt stor fest. I kyrkan fick vi barn då spela kyrkospel och jag minns att jag var Symeon som kunde dö i frid eftersom han fått se Guds frälsning bäras fram i templet och tillsammans med Hanna prisade han Gud för detta mirakel. Sedan sjöng vi förstås, bl.a "Nunken", som vi kallade den i vår lilla kör: Nunc Dimitis.

I fönstren var ljusen tända och vi hade förstås också födelsedagskalas balnd alla julljusen. Här står en advenstsstake kvar och den får vara tänd en sista gång men sedan rullas de sista juldukarna undan. Farmor minns vi förstås och på gudstjänsten vi nyss kom ifrån i en liten byakyrka sjöng vi alla för full hals kyndelsmässodagens vackra psalmer. 

Numera är  firandet mer stillsamt än när jag var barn. Farmor har gått hem i frid, efter Guds ord och ingen arrangerar kyrkospel häromkring denna dag. Men barnkören och ungdomskören sjöng i huvudkyrkans gudstjänst och gudstjänsten i byakyrkan var , som sagt var, full av sång. Mina söndagmorgnar börjar med att jag tänder i kaminen, det är mycket kallt innan brasan brinner,  och klockan sex lyssnar jag på Andliga sånger i P2. Till min glädje spelade Katarina Josefsson denna fina kyndelsmässosång även i år: 

*Det var därför Jokkmokks marknad en gång startade på just helgen kring Kyndelsmäss. Jokkmokk heter också Dálvvadis pga att det är en samlingsplats på vintern för folk från när och fjärran. Karl IX som lät bygga Lappmarkskyrkor i norra Finland och Sverige låg bakom att marknaden inrättades 1605  i Jokkmokk och den har fumgerat som samlingsplats och marknad just där och denna tid på året, utan uppehåll åtminstone sedan dess.

Tjugondag Knut dansas julen ut

 Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ditt namn , du är min. Jesaja 43:1b

Söndagen efter trettondagen handlar om Jesu dop och detta är den gammaltestamentliga läsningen för dagen i alla tre årgångarna. Min andra nattvardsgpng ägde rum i Gällivare kyrka och när jag tog emot bröd och vin hörde jag en röst som tydligt och klart sa: " Jag har kallat dig vid namn, du är min." Då visste jag inete att det var ett bibelcitat, men jag könde igen Herdens röst direkt. Ingen annan hörde rösten mitt i den stora gemenskapen under högmässan en Allhelgonahelg med ungdomsläger i Gällivare /Malmberget.  

När jag långt senare läste dessa ord i Jesaja blev jag förstås glad att det var ett profetord som för första gången uttalades för mer än 2700 år sedan. Jag minns förstås höndelsen utan minsta svårighet men att ha orden på pränt, bara att slå upp är en glädje. 

Traditioner som julfirandet som idag avslutas i svensk tradition. Ibland räknas Kyndelsmässodagen som det definitiva avslutet på allt julfirande, men vi brukar ju säga att julen dansas ut på Knutgillen och julgransplundringar. Traditioner fungerar som det där med att jag kan slå upp orden ur Jesaja för att påminnas den stunden vid nattvardsbordet när jag fick veta att Jesus kallat mig vid namn, jag är hans.

Jag vet att det kanske kan liknas vid Simon Petrus lite barnsliga önskan att bygga hyddor på förklaringsberget. Men hela kyrkan håller ju traditionen vid liv för att alla ska få höra om Jesus och få varje ord skrivet i sitt hjärta. Bibeln är ju på sätt och vis en hydda på förklaringsberget och utan den hade ju bara de som var med där och då fått höra om Jesus. Då hade ordet aldrig nått oss i den mörka Norden och vi hade haft en lång, kall, trist och tröstlös vinter iställer för en lång rad med fester som avslutas idag med en julgransplundringsfest. Eller som i Shetland med processioner och brännandet av ett vikingaskepp under Up Helly Aa-firandet. 

Jag får härma Dag Hammarskjöld och kalla dessa fester och Bibelns alla samlade traditioner för vägmärken. Och vi behöver vägmärken för att inte gå vilse. Jag behövde tilltalet vid nattvardsbordet för att veta att det var dags att ta ut kompassriktningen för att gå i Jesu fotspår dit han leder. Festen är något mer än ett vägmärke, den är en viloplats där vi kan glädja oss över all det vackra Gud vill ge oss.

N bjuder jag upp till dans med vår egen julgransplundringsskiva, Jingle Bells med Frank Sinatra. Att skutta runt granen till denna klämmiga swingversion av den gamla Bjällerklang är vad vi kallar ett riktigt Knutsgille.

10 januari- Nikanor diakonen i skábmá/kaamostidens polarkyla

Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära. Ef. 2:17

 Just nu fryser jag nästan dygnet runt i min lilla 1800-talsstuga. I arla morgonväkten börjar jag elda i kaminen och när dagen slutar lägger jag in en stadig brasa igen som alltid slocknat när jag vaknar vid ca 3:45 och under kroppens ivriga protester tar mig upp ur sängvärmen för att raka ur askan ur spisen och sedan tända nästa brasa. Och jag som vanligtvis är en rent irriterande morgonglad person morrar istället från morgon till kväll. På jobbet är det också kallt och torgvantarna är rent nödvändiga där och frysandet tar så mycket energi. 

Mot elever och kollegor klarar jag att vara artig, om än tankspridd och glömsk pga frostskadad hjärna,  men hemma ryter jag åt mig själv och djuren som en jättebamsing till björn. Tålamodet är lika med noll och allt som går fel i kylan orsakar explosioner i min, alltså i övrigt djupfrysta hjärna. Hundarna känns jobbiga och hästarna som står inne i kylan (de väljer ju själva) kräver bara mer mockning och service. I min inbillning är jag en saktmodig och lugn person men när jag fryser är jag stressad, stridslysten och gravt djur- och folkilsken. 

Så i går eftermiddag byltade jag på mig på ett nytt sätt när jag fixade med djuren efter jobbet. Och jag blev för första gången på veckor ...varm. Och plötsligt blev allt ljust och glättigt. Jag blev snäll och tålmodig. Lugnet spred sig i kroppen och naturligtvis gick allt lättare med de frusna vattendunkarna, det sinande vedförrådet, mina rara hästar och gulliga hundar. Och till sist den kalla resan till övriga familjens tillflykt under vår tid som evakuerade från det vattenskadade storhuset blev som en liten nöjestripp, trots att den är nödvändig för att hämta vatten och laga mat. 

Till och med blev jag så kreativ att jag stannade och försökte fota den stora älg som numer vistas vid vägen mellan mina två boplatser. I stället för galet stresspåslag när jag såg den stora trafikfaran, blev jag lugn av att betrakta dess lugna mumsande på småtallarna vid vägen fast det var för mörkt för foton eller filmer. I stället fotade jag biltermometern, - 29 grader, godmodigt skrockande över att det inte var -30 där älgen betade. Hur kan man vara så enkel? Maslows behovstrappas första steg trumfar alltså decennier av kristet liv och lärjungaskap. 

Dagens namnsdagsbarn fram till 1901, Nikanor, var en av diakonerna som utnämndes när det uppstod gnissel mellan arameisktalande kristna judar och grekisktalande dito och de grekisktalandes änkor kände sig förfördelade vid matutdelningen, dvs  av resurserna som då delades lika av alla Jesus-följare. Här var det hunger som gjorde att människor som till och med mött Jesus både före och efter uppståndelsen, började bråka. Och bråket löstes med att 7  diakoner med grekiska namn utsågs till de första diakonerna med ansvar för matutdelningen  till både arameisk- och grekisktalande änkor, kan vi läsa i Apostlagärningarnas kapitel 6.

En liten tröst är det att se att även för de första , modiga och trosstarka kristna spelade grundbehoven roll för humöret. Fred stiftades genom mat precis som jag blev mitt mer vanliga fridsamt djurälskande jag med varma kläder. Många kristna tycker att Jesus kom med en slags andlig känsla av frid, de flesta av oss bor i den del av världen som i stort sett har glömt hur det är både att frysa och att hungra, därför kan vi förstås unna oss lyxen att behandla den fred Jesus kom med som en abstrakt känsla snarare än en konkret förbättring av de materiella villkoren för alla i församlingen. 

Ändå är det ju övertydligt att de samhällen som är fredligast är de välfärdsstater där grundbehoven är hyfsat tillfredsställda för alla.  Den fred Jesus kom med var inte en lättköpt känsla utan påtagligt fysisk mat, ljus och värme, som kostade på. För just Nikanor berättar legenden att hans diakonitjänst kostade honom livet. Diakonen Stefanos och han  sägs ha blivit martyrer samtidigt, men Stefanos stenades i Jerusalem medan Nikanor befann sig på Cypern dit han farit för att sprida evangelium om fred  för dem som var långt borta och fred för dem som var nära.  

8 januari Erland

Kungar från Tarshish och fjärran kuster skall komma med gåvor,                                                                kungar från Saba och Seba skall bära fram sin tribut.                                                                     Ps. 72:10-11

Dagens namn är Erland som är ett västgermanskt namn som betyder främling, utländsk, främmande. Vi som var främmande bär nu fram våra gåvor till Jesus under denna välsignade jultid. De flesta av oss har inte guld, rökelse och myrra eller andra dyrbarheter. Vi kan ju trösta oss med att Gud inte vill ha offergåvor utan vår kärlek och att vi gör gott och tar oss an den fattiga, faderlösa och främlingen. 

Good King Wencelas  passar av flera skäl idag. Ett av dessa är förstås vädret som är verkligt vintrigt i hela landet. Här ner mot minus 28 grader och kallare under natten. Det andra är budskapet. 

7 januari- nu är det jul igen!

 ...stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. Matt. 2:11-12

Trettonhelgens mat är hos oss arabiskt ris som smakar orienten på alla sätt och vis. Curry, banan och russin sörjer för den saken. Vi vill ha en extra stark orientprägel när vi minns Orientens visa män med sina dyrbara gåvor till den nyfödde Jesus. Men det beror också på att nu firas julen i Orienten. I Egypten är 7 januari allmän helgdag på grund av att det är den juldag den koptiska kyrkan firar eftersom de ännu följer den julianska kalendern för kyrkoårets fester.  

Idag kan vi därför sjunga med Fairouz och hennes tolkning av Bizets sång om de vise männen.

Trettondagen - allas lika värde

 Honom skall alla kungar hylla, alla folk ska tjäna honom. Han räddar den fattige som ropar, den arme som ingen hjälper.

Han förbarmar sig över de svaga och fattiga, räddar de fattigas liv.

Han befriar dem från våld och förtryck, deras liv är dyrbart i hans ögon.                                                                      Ps. 72:11-14

Jesus kommer med Guds rike, Himmelriket där den fattige är dyrbar. Nuförtiden kommer folk från nyfascistiskt håll och säger att alla människor har olika värde och att vi översatt fel när vi talar om männsikovärde, det ska vara värdighet. Detta visar två saker: 1: de har i grunden rätt; I Guds ögon är den fattige värdefull. Vi ser aldrig att Bibeln säger att kungar och rika människor är värdefulla. De svaga är dyrbara, de starka... vad vet jag? Bibeln säger inget om dem som i väldends ögon är värdefulla och "värdiga".

Jag vet att detta inte är vad dessa högerspöken menar med att inte alla har lika värde. Tvärtom menar de motsatsen. De tar upp exempel som visar att exempelvis en börsmäklare är mer värd än en städpersonal och beviset är: PENGAR, En mycket svag bevisföring eftersom ingen skulle sakna börsmäklare om de så for till sitt skatteparadis , stannade där för gott och aldrig lyfte ett finger mer i livet. Många gör just det. Vem saknar dem? Vad fungerar inte i deras bortavaro? Jag kan inte komma på ett enda exempel. Ändå tjänar de mycket mer än den städpersonal som börjar saknas av alla berörda efter två dagar. 

Och var finns deras värdighet? De blir rika på att producera exakt noll av värde för omgivningen. De bara flyttar pengar åt rika. Skillnaden på en börsmäklare och en "hustler"* är marginell. Stort värde i plånboken, kan jag upplysa er "värdighetsivrare" är i detta fall detsamma som exakt noll mänsklig värdighet. Ändå ser jag i Bibeln att Jesus faktiskt ser på tullindrivare med kärlekens ögon. En av dem fick skriva ett av evangelierna, också den text som alltid är evangelietext just idag Matteus 2:1-12. En annan fick var värd för en fest som Jesu bjuder in sig till. Deras yrke var inget värdigt yrke men de har i Guds ögon ett oändligt värde. Så stort att de fick speciell uppmärksamhet av Jesus själv.

2. Om man kan svenska tillräckligt bra för att uppfatta dess valörer inser man snabbt att värdighet inte är rätt översättning av human dignity i de sammanhang  som högerspökena menar.  Jag kan lugnt säga ; "Jag skiter i min värdighet, huvudsaken är att jag inte fryser." eller " När man föder barn är det bara att kasta all värdighet över bord där man ligger och svettas och skriker med bar underkropp inför obekanta i förlossningsrummet." Men har jag för den skull frånsagt mig allt mänskligt värde? Nej, självklart inte. En födande kvinna har ett oändligt stort värde även om värdigheten just där och då är noll. Det är dessutom inte värdelöst med många lager av varma kläder hur ovärdig man än ser ut i dessa gamla slitna paltor. 

Att engelskan,på detta område , är fattigare än svenskan är ingen ursäkt för ren dumhet. Ska vi också bannlysa ett av orden frid och fred , bara för att engelskan ofta översätter dem båda till peace? Eller är det okej att folk utarmar svenskan genom att sluta använda "sin" eftersom engelskan saknar detta utmärkta reflexiva pronomen? Och varför envisas med "värdighet" när det lika gärna kan kallas "dignitet"?

 Exemplen är legio på hur dålig språkkänsla "värdighetsivrarna besitter. För att inte tala om hur ihåliga deras argument är. Naturligtvis är de flesta "värdighetsivrare" bara lurade. De kan inte tillräckligt mycket svenska och engelska för att fatta att de som först har börjat ifrågasätta människovärdet gör det av helt andra skäl än lingvistiska: de vill verkligen att vi ska sluta anse att alla människor har ett okränkbart och oändligt värde. De är alltså Guds och människors fiender. Lyssna inte på dem! Lyssna på Jesus i stället! Och Elisabeth Sandlund!

*fifflare. skojare, lurendrejare som lever från hand i mun på att lura folk, begå småbrott, sälja stöldgods tex bränna CD-skivor illegalt och sälja dem eller lura pensionärer på deras sparpengar via telefon. En hustler blir inte rik på sitt fiffel och båg, men gör inte heller ett skapande grand gott för samhället utan hankar sig bara fram utan att göra någon nytta. 

 

Trettondagsafton

 Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära. Ty genom honom kan både vi och ni nalkas Fadern, i en enda Ande. Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan äger samma medborgarskap som de heliga och har ert hem hos Gud. Ef. 2:17-19

Trettondagsafton är en viktig fest hos oss. De vise som kom till Jesus långt ifrån förebådar ju vår möjlighet att också få tillhöra Guds folk genom Jesus. Det ger oss all anledning att fira att Gud blev människa i Jesus. Därför samlas vi så många vi kan och ser Trevor Nunns version av Shakespeares (Twelfth Night) medan vi dricker te och äter scones med marmelad. Trettonhelgen är för mig så dyrbar och en viktig del av hela julfirandet. Jag tillhör verkligen inte den amerikaniserade sorten som slänger ut granen på Annandagen. Nej, julen varar i tjugo dagar och Trettondagsafton är den tolfte dagen i julfirandet. 

Dessutom har vår äldsta dotter Hanna namnsdag. Samuels mamma är den som hyllas och profetissan Hanna i templet som profeterade över Jesus när han bars fram av sina föräldrar. Namnet betyder "den lyckliga" och jag tror nog att det alltid passat vår glada, egensinniga unge perfekt. Hon heter dessutom Hanna-Félice så dubbel lycka önskade hennes storebror henne, det var nämligen han som mycket bestämt hävdade att hans lillasyster skulle heta just det. Långt innan vi ens visste att det var en lillasyster (innan hon var född alltså, jag har aldrig tagit reda på barnets kön i förväg)visste han med profetisk övertygelse vem vi väntade på.

Jag önskar er, kära bloggläsare en fin Trettonhelg med början i kväll. Leta gärna upp Trevor Nunns filmversion, den är väl värd att ses om och om igen varje år.

4 januari Söndagen efter nyår: Guds hus

 

Ljuvlig är din boning, Herre Sebaot!

Jag förtärdes av längtan till Herrens förgårdar.                                                Nu jublar min själ och min kropp mot den levande Guden.

Sparven har funnit ett rede och svalan ett bo för sina ungar:                                dina altaren, Herre Sebaot, min konung och min Gud.

Lyckliga de som bor i ditt hus              och alltid kan sjunga ditt lov. Ps. 84:2-5

Som barn ville jag alltid vara i kyrkan. Inte bara på söndagsskolan, utan på helt vanliga gudstjänster. När jag hörde om Samuel som fick bo i templet med prästen Eli ville jag göra som han. Idag blir jag förfärad över att Hanna gav sin son till en gammal präst och sedan bara hälsade på en gång om året. Anne de Vries redigerade nog bort den delen med Samuels ovanliga uppväxt i Barnens bibel. Jag föreställde mig aldrig att bo i kyrkan skulle innebära att jag aldrig träffade min familj, min familj var ju alltid med mig i kyrkan. Mamma var söndagskollärare och farmor kantor, farfar kyrkvärd och sedan kyrkvaktmästare och resten var med på gudstjänsterna. 

För mig vore att bo i kyrkan bara underbart: sjunga så mycket jag ville, lyssna på bibelord och predikningar, se alla vackra tavlor och bara vara i heligheten och gemenskapen som jag inte hade ord på men upplevde tydligt. Gudstjänsten var för mig en trygg och lycklig plats och så har det förblivit. Söndagens Psaltarpsalm har blivit en sång jag gärna sjunger och spelar:

Jag har längtat , längtat att få komma hit och får jubla och prisa ditt namn. Här kan min själ och min kropp finna ro hos dig, ro hos dig.

Sparven och svalan har funnit ett näste dit de kan komma och vila och bo. Här kan min själ och min kropp finna ro hos dig, ro hos dig. 

Hit får jag komma från vardagens möda hela min själ hämtar glädje och tro. Här kan min själ och min kropp finna ro hos dig, ro hos dig.

Kraften och glädjen som nyss var försvunnen rinner tillbaka som regn till min själ. Här kan min själ och min kropp finna ro hos dig, ro hos dig.

Tyvärr hittade jag den inte på you tube, texten citerar jag ur minnet. 

En kyrka där jag ofta varit på gudstjänst i mitt liv, jag är också konfirmerad och gift här, alla mina biobarn är döpta i denna kyrka. Jag har dessutom jobbat här och sjungit på gudstjänster och även på många begravningar i olika konstellationer och solo,  plus en och annan vigsel. Jag är en lycklig människa.

29 december biskop Thomas Becket 21/12 1118- 29/12 1170

 Hans ord är en käpp på våldsmännens rygg. Jes. 11:5

Thomas Becket blev liksom Oscar Romero, mördad framför altaret i sin kyrka när kung Henrik II respektive El Salvadors makthavare, kände sig hotade av deras hävdande av kyrkans självständighet och suveränitet. Thomas Becket lyckades reta upp även Henrik VIII så till den milda grad att denne polygamist som gjorde sig själv till kyrkans överhuvud lät bränna biskop Thomas kvarlevor som vid den tiden förvarades som reliker till vilka skaror av pilgrimer vallfärdade. 

Det finns många likheter med hur makten ser på kyrkan än idag. Henrik II hade hoppats på att biskop Thomas skull bli ett redskap för kungamakten och när han vägrade vara kungens man blev han alltså dödad. Det är så rätt åt Thomas att han fortfarande vördas som helgon för sitt mod att inte bli kungens redskap. Lika rätt är det åt Henrik II att hans minne enbart är som anstiftaren av mordet på Thomas Becket och inget av allt det goda han faktiskt åstadkom under sin regering förknippas med honom. 

Ingen är allt igenom god eller ond och även en mordisk monark kan alltså ha goda sidor. Man kan tycka att det borde vara lätt att undvika att mörda biskopar för att undvika ett nesligt eftermäle. Ändå är det så många maktens människor som inte bryr sig bara de får döda den misshagliga oppositionella sanningssägaren. Den demon som flyger i dem visar ingen hänsyn ens till den mäktigas högmod vilket gav demonen ingång från första början. 

28 december värnlösa barn

 Kalv och lejon går i bet, och en liten pojke vallar dem. Jes. 11:7

Idag minns vi martyrerna som dödades i stället för Jesus när drömmaren Josef flytt med sin lilla familj till Egypten. Jesus som vuxen dör istället för alla men so spädbarn är han helt beroende av kloka vuxna omkring sig. Som alla barn i alla tider är och varit. 50 % av alla människor som levt blev aldrig vuxna. De flesta föräldrar fick se ett eller flera barn dö det första levnadsåret och detta gäller även de som inte hade en blodtörstig makthavare i sin närhet. Kloka och modiga vuxna som beskyddade sina barn fikc också se sina barn duka under av diarréer och sjukdomar som i dag räknas som banala och lättbehandlade-i vår del av världen.

Jesaja talar om hur ett litet barn i Guds fredsrike ska valla lejon och kalvar. Ingetdera en enkel match. När kalvar blir lite större, i "Ferdinand-ålder", är de inte så lätta att tas med och lejon, ja, denna metafor vet vad den vill säga. En helt ny tid väntar. Hela skapelsen längtar. Och fram till den dagen ska vi aldrig glömma. Vi ska minnas. Vi ska sörja. Varje mördat barn.

27 december evangelisten Johannes

 I begynnelsen fanns ordet, och ordet fanns hos Gud, och ordet var Gud. Det fanns i  begynnelsen hos Gud. Alt blev till genom det , och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Joh. 1: 1-3

Evangelisten Johannes har sin dag idag, mitt i juledagarnas fröjd och fasor. Hans julevangelium börjar redan i begynnelsen av allt när Jesus skapar kosmos.  Johannes evangelium är urgammalt men ändå yngst av evangelierna och det märks på att han tar upp händelser som inte nämns i de tre övriga och dessutom har hunnit med filosofisk reflektion innan evangeliet nedtecknas. 

Ibland, speciellt när jag var tonåring, är detta evangelium favoriten, ibland känner jag att det är alldeles för eteriskt och filosofiskt, då är Lukas min favorit. Sedan blir Markus plötsligt min återläsningsbok nummer ett och naturligtvis blir det likadant med Matteus. Oftast när jag just läser evangeliet i fråga. Läslusten väcks av läsandet. Det gäller typ allt men särskilt evangelierna. 

Jag är så innerligt tacksam för mångfalden av evangelierna. Inte bara därför att det stärker deras trovärdighet som historiska dokument utan också för att det är vad jag behöver i mitt liv. Evangelisten Johannes har tex gett oss bröllopet i Kana, den samaritiska kvinnan och så denna berättelse om Jesu liv innan han föds i Betlehem. Lukas har sitt konsekventa perspektiv utifrån oss hedningar och kvinnor, fattiga och utstötta. Matteus lägger ut texten om Jesu betydelse utifrån det judiska perspektivet och Markus berättar kortfattat, angeläget och brådskande om det stora som hänt. 

Åter till Johannes som sägs ha avslutat sitt långa liv med att bäras in till församlingen och liggande predikade han samma sak om och om igen: "Mina barn, älska varandra." Det var det som var det viktigaste. Det som han behövde säga om och om igen. Det var allt. 

Annandagen-martyrerna

 Folken larmar, riken vacklar. Då hörs hans röst och jorden bävar.                                Herren Sebaot är med oss, Jakobs Gud är vår borg.         Ps. 46: 7-8

 

Kristna i Sverige har inga egentliga svårigheter för trons skull. I vilken jämförelse som helst är vi privilegierade. Nigerianska kristna däremot, som dessutom ifrågasätts av svensk media eftersom Donald Trump, som en blind höna hittat ett korn av sanning: nämligen att islamister vill utrota kristna i Nigeria. Liksom islamister vill utrota kristna och judar i hela världen och i Afrika söder om Sahara har de islamistiska terroristerna skruvat upp volymen på sin förföljelse av kristna det senaste året

I Pakistan är det lika livsfarligt att vara kristen och i Afghanistan är det ännu farligare.  Hela Mellanöstern är livsfarligt för kristna och kristna i Kina har det också svårt.  De första martyrerna, som hyllas idag, har många, många efterföljare. Men vi som slipper denna förföljelse har möjlighet att agera, det får vi inte glömma.

Vi kan stödja grupper som verkar i dessa länder och vi kan protestera när kristna ska skickas tillbaka till sitt martyrium. Vi kan förklara att söker men döden är man ingen martyr. Dödar man medvetet med sin död är man inte en martyr. En martyr förföljs mot sin vilja hen söker inte döden.  Islamisterna gör som i så många andra fall: de ljuger! De gör många till martyrer men inte en enda av dem blir en martyr.  

Juldagen- Jesus är född

 Och han som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden. Hebr. 1:3

Jesus är Gud av Gud, ljus av ljus, född och inte skapad. Det är så djupt provocerande att bekänna detta om spädbarnet i krubban som hyllas av herdar redan bara några timmar gammal. Att de som i tusentals år hållit fast vid att Gud är en enda som har många benämningar men själv kallar sig för Jag är, nu helt utan ifrågasättande skulle ta emot en liten bebis som om det var denna Jag är, var ganska hårda bud. 

Just nu ser jag "The Chosen" även om jag somnar mitt i hela tiden. Sakta men säkert tar jag mig alltså igenom evangeliernas Jesus genom en filmskapares kreativitet. Det är en väldigt välgjord och tankeväckande Jesus-bild som målas upp. Jag gillar att Nikodemos är en av huvudpersonerna i serien. Jesus är egentligen en bifigur. De som möter honom och låter sig påverkas av honom är de som står i fokus. 

Nikodemos vill undersöka vem han är medan andra av de skriftlärda bestämde sig direkt: Johannes Döparen är en heretiker och Jesus likaså. Gud är en och har ingen kropp, är deras slutsats. Uppenbarelsen är avslutad.

Nikodemos menar att det finns de som endast har de fem Moseböckerna som helig skrift medan de förkastar resten av historien och profeterna. De låter sig inte tröstas av Psaltaren. För dem, tex saddukéerna och samarierna, är en Gud som gör något nytt och oväntat ingen Gud utan en bedragare. 

Det är lätt att förakta dem som förkastade Jesus trots att de kunde hela Tanakh utantill.  Samtidigt är det judiska folkets envisa fasthållande vid texterna det som gör att vi kan känna igen Jesus i texterna idag. Vi kan lära oss uthållighet av sådana som de skriftlärda men också öppenhet för Guds vägar från Nikodemos som inte gav sig innan han fick prata med Johannes Jesus personligen, enligt tolkningen i "The Chosen". 

Detta är inget Barockbloggen sysslar med dagligdags, men nu får läsaren ett TV-serietips och det är "The Chosen". Se den om du kan! 

11 januari- Hagar hade namnsdag 1986-2001 denna dag

 Hagar betyder flykting och på många sätt är Hagar själva urtypen för ett utsatt flyktingbarn. I Bibeln är hon Sara, furstinnans, tjänsteflicka. Tydligt är att hon kommer från Egypten och inte från Ur där Sara föddes. Hon blir våldtagen av Abraham eftersom hans halvsyster och fru Sara inte fått något barn trots att Gud lovat Abraham ättlingar. Detta låter som en ytterst dysfunktionell familj från början till slut. Alla trasiga och konstiga familjer som finns på denna jord kan alltså hitta tröst i att dessa människor ändå finner nåd och blir bevarade av Gud. Vi som påverkats av judisk-kristen etik i nästan 2000 år finner det förstås motbjudande med sexuellt utnyttjande av Hagar, med all rätt! Ändå var det härifrån vi fick känslan av hur motbjudande det är; genom Sara och  Abraham och deras ättlingar.  

Abraham begår en grav synd mot allt: Guds och människors lagar, naturens ordning (syskon har inte så lätt att få barn av naturliga skäl), all medmänsklighet (att utnyttja en slav som surrogatmoder och sedan skicka ut henne att dö i öknen) kunde alltså ändå leda till något gott. Ja, till hela skapelsens räddning. Jag tycker det känns hoppfullt när jag själv sätter mig i klister av olika slag. Gud kan göra något gott av allt ont.

Det gäller även namnet Hagar. A

Hagar och Ismael skickas bort av Abraham, som den italienska barockmålaren Guercino såg dem

tt vara flykting är ju inget positivt men namnet är vackert och flickan Hagar är ju en betydande person på många sätt: hon födde Ismael och gav Gud ett namn: Seendets Gud. Och namnet Hagar är som sagt var, vackert.  Det är konstigt nog inget vanligt namn i Sverige och började användas så sent som under 1800-talets andra hälft. Några framstående Hagar finns dock och idag vill jag presentera Hagar Normark från Malå.

Hon föddes 1919 när Hagar börjat användas som namn i Sverige. Jag kan bara spekulera, men jag tror att frikyrkligheten spelade stor roll i att namn som Hagar, Vasti, Febe och Lydia blev populära just vid denna tid. Väckelsen har gett oss en så rik kultur, utöver allt annat gott den förde med sig: demokrati, nykterhet, kvinnlig rösträtt och strängmusik åt alla och mycket mer än så. Jag kan inte räkna dem alla, de välsignelser den förde med sig. 

Hagars mamma förklarade: "I första Mosebok kommer den egyptiska tjänstekvinnan Hagar till Abraham. Hennes uppdrag är att föda barn till släkten. Men när sonen Ismael blivit till, och Abrahams första hustru Sara dessutom som 90-åring fått en egen son, Isak, sändes Hagar och Ismael - arabernas stamfader - ut i öknen. Uppgiften var avklarad. Hagar var bara en tjänstekvinna som man kunde kasta bort och Sara tyckte inte om att se tjänstekvinnans son leka. Men, som i Askungesagorna, var hon stark och skulle överleva till varje pris. - Jag hade alltid tänkt, sa min mamma till mig, att får jag en gång en dotter ska hon heta Hagar efter tjänstekvinnan. För hon kommer alltid att klara sig. Hagar Normark är otroligt stolt över sitt namn." ur "Från Mörttjörn till Sundbyberg" av Malena Rydell

En av kvinnorna som fick rösträtt och råg i ryggen under denna period var alltså  denna överlevare; Hagar Normark, född Sundström i byn Mörttjärn, i Malå 1919. Hon organiserade sig fackligt i hembiträdesföreningen i Skellefteå där hon satt i styrelsen för att till slut bli invald i riksdagen 1971 för socialdemokraterna där hon fortsatte verka i 15 års tid. Hon engagerade sig bland annat i skolfrågor och i en motion från 1983 propagerade hon för obligatorisk dansundervisning i skolan för att bekämpa alkohol- och drogmissbruk bland unga. 

Hon fick gehör för idén och rörelse till musik ingår numera i ämnet idrott och hälsa men det momentet ska tas bort enligt Gy 2025. Det känns både dumt och sorgligt. Jag minns hur kul det var med dans på gympan. Men borgerliga politiker hatar ju all glädje och vill helst bara ha tävling på gympan. Säkert skyller de på att viss elever inte får dansa för sina föräldrar, men sanningen  är att den optimism som Hagar Normarks generation stod för har dött och högern har som enda målsättning att minimera skatterna för de rikaste i Sverige. Dessutom har högern aldrig bekymrat sig om alkoholmissbruk. Deras "skyll dig själv-politik" är raka motsatsen till vad Hagar Normark stod för.

Hon motionerade också om glesbygdsfrågor och om att gravida skulle få förebyggande sjukpenning med hänvisning till att gravida kvinnor anställda vid Rönnskärsverken visat en tydlig ökning av risken för fosterskador: "att riksdagen uttalar att reglerna för sjukpenning ändras så att sjukpenning i förebyggande syfte kan utgå till gravida mödrar då det gäller ett väntat barns liv och hälsa, och inga andra utvägar finns." Precis som Bibelns Hagar kom Hagar Normark ur enkla förhållanden och gjorde något storslaget av sina förutsättningar med början som hembiträde och ledamot i styrelsen för Skellefteå Hembiträdesförening. 

Det har blivit som ett minitema i advents och julkalendern i år med dessa kvinnor som utifrån den mest underordnade positionen i samhället gör storslagna saker av sitt liv. Hagar ger namn åt universums skapare och hennes sentida namne blev riksdagsledamot. Båda dessa Hagar får dessutom mängder av ättlingar. Riksdagskvinnan Hagar Normark dog 2017 , 98 år gammal . Hon hade hunnit med att få barn, barnbarn, barnbarnsbarn och barnbarnsbarnbarn.

Julkalender om julkalendrarna

 I radion och TVn har de inte adventskalendrar längre utan de kallas julkalendrar. Fånigt men jag antar att det har med ömma tår vad gäller kristendom och ekonomi att göra. På så sätt börjar de alltid 1 december och inte första advent som en riktig adventskalender ska. De kan alltså återanvändas som två kalendrar har gjorts; "Teskedsgumman" och "Trolltider". 

"Teskedsgumman" gick både  radion och på TV men alltsom oftast är det nu så att radion har en helt annan kalender än TVn. Radions kalender är i regel också den mest spännande, enligt mig och mina kalendertokiga barn. Det beror så klart på att det inte behövs dyrbara specialeffekter för att tex gestalta en gudinnemamma, Sjöfn,  som blir en drake så "Mirakelsyskonen" kan flyga bort från den farlige kung Oberon. Inte heller behövs specialtränade renar för att visa hur barn tas till en tomteskola på en flygande ren som i förra årets "Nikolaus läroverk". TV-kalenderns "Snödrömmar" krävde inte så stora insatser för att göra Saivo-folkets rike "verkligt" och den tama renen hade inte större uppgift än att bli matad med renlav. Man måste inte heller trixa med perspektiv à la Peter Jacksons "Sagan om ringen"-filmer, för att få tomten Truls och jätten Geiröd i rätt skala i radion.

Oftast är nu alltså kalendrarna i radion och TVn inte relaterade men i år var kalendrarna som tvåäggstvillingar, eller åtminstone rätt jämnåriga syskon. I radion var det en adopterad storebror, Björn, som förvinner till riket där tomtar, troll och asagudar är verkliga och i TV var det storasyster Ristin som hålls gisslan i Saivo-riket. I "Snödrömmar" finns en klurig comic relief , Anttaris, som påminner starkt om William Spets figur, tomten Truls i "Mirakelsyskonen". I båda kalendrarna spelar ett bortadopterat barn från "den andra sidan" en viktig roll och i båda är det två syskon som fixar problemet. I båda kalendrarna är superskurken en jätte: Geiröd i radion och Stallo*-karaktären Lena Britén i TV. Och en björn spelar en viktig roll i båda. In och lyssna/se innan de försvinner från play!

Affisch till filmen "Tjuvarnas jul- Trollkarlens dotter"

Jag behöver väl inte säga att jag gillade årets båda kalendrar skarpt. De hade båda precis rätt blandning av magisk julsaga, härligt knasiga karaktärer, humor, spänning och vardagsrealism som både "Teskedsgumman" och många andra särskilt lyckade kalendrar haft. De tog båda utgångspunkt i julfirande som jag gillar det med snö, granar och klappar. Min absoluta TV-kalenderfavorit är dock ännu Dickens-hommagen "Tjuvarnas jul" , bättre blir det inte. Det är inte alls konstigt att den också fått uppföljare på bioduken. Där saknas magiska fantasy-inslag men det är hur spännande som helst, humorn överflödar och julkänsla finns i övermått, plus att kristendomens essens finns med hela tiden. Radion har så många perfekta kalendrar men "Knäckarbanketten" med alla mystiska djur, klasskonflikter och barockestetik, ja en barockkalender helt enkelt, måste ju nämnas. Eventuellt är det också den bästa jag hört. Tack och lov bygger den på en bok så länken leder dit till den som missat den som radiokalender.

Kalenderbilden till barock-kalendern "Knäckarbanketten" radiokalendern 2020, följ länken för att veta mer om kalendern även om man inte kan lyssna på hela historien längre. Tex finns exempel på barockmusik kvar att lyssna på. 

* Stallo är en stor dum jätte som. liksom  i alla folksagor , blir lurad av en liten smart människa, ofta ett barn. Han är lång och blond precis som kommunalrådet i Lill-Uman, Lena Britén. Om man tvekar om vem som representerar Stallo klipps kommunalrådet in i bild just när barnen pratat om Stallo.

Från advents-till julkalender direkt-staffansritt på annandagen

 Oj de sista dagarna före jul blev hektiska i övermått. Så nu sitter jag här och har missat både adventets sista skälvande dagar och julkalenderstarten. Tredjedag jul och inte ens staffansritten fick ett inlägg på rätt dag. Men det får den nu. Vädret var nämligen perfekt just på annandagen för en staffansritt. På morgonen hade p1 också ett program som hade en sällsamt helande inverkan på mig.

Min älskade vän genom knappt trettio år, Chateux dog ju förra vintern på sitt 31:a år. Chocken blev till en molande värk i bröstet som till och med märktes på blodtrycket. På riktigt kändes det som om hjärtat skulle brista. Både den lilla flock som blev kvar och jag har liksom levt bedövade av sorgen och saknaden. Gyllir har tex helt slutat rymma. Smilla letade länge efter henne. Året innan hade hon dessutom förlorat Kiva, grannens häst som blev som en fostermor till henne när hon var föl. Hennes stora kärlek till Kiva gjorde att hon rymde till henne då och då men när Kiva dog var det inte mödan värt. Så hästar på rymmen har jag sluppit så länge att jag nästan förlorat minnet av ängsligt letande mitt i natten. Dessutom blev minnet av underbara ritter under stjärnhimmeln, galopp i pudersnö och Chateauxs hurmlande när hon såg mig liksom djupfryst. 

Programmet tinade upp den isen. När dessutom vädret, samt underlaget, var perfekt kom hästglädjen tillbaka. Det blev alltså staffansritt med först Gyllir och sedan Smilla, Storgråten kom som alltid när känslorna blir starka hos denna tåredalstant. Tur att inga människor är ute på morgonen i skogen där jag rider. De hade annars ringt för att låta polisen ta in mig på anstalt.  Det vore ren och skär lögn om jag sa att sorgen efter Chateaux inte värker längre, det gör den men den förlamar inte längre. Det är som om jag kommit ur en lång lågfrekvent molande depression. Men jag inser samtidigt att bästa fålen är Chateaux och att jag fått uppleva henne är en nåd som inte blir mindre av att jag har kvar två vackra och trofasta hästar plus tre dito hundar i min flock. 

Så klart måste vi höra en staffansvisa också i efterhand. En av staffansvisorna där vi altar var "Staffan" i luciatåget jag medverkade i på jobbet. Det passar ju perfekt eftersom jag är stalledräng här hemma alla dagar året runt:

Barbro Alving 12 januari 1909-22 januari 1987

 En av Sveriges roligaste författare är Barbro Alving som kallades Bang när hon skrev i tidningar och Kärringen mot strömmen när hon kåserade. Jag har en riktig  skatt i bokhyllan utgiven 1947 en samling av hennes kåserier kallad En enda stor familj. Jag skrattar alltid högt åt hennes betraktelser över kattavel, barnuppfostran, bilköp och husrenoverande. Hon och "Viran" hade Bangs dotter Ruffa som barn i huset och just då hette deras katt Mittens, vantar på engelska. Ruffa kallade sin uppväxt som en i en annorlunda familj och blev själv en uppskattad skribent. 

"Vår familjesituation var annorlunda, men jag kan inte säga att jag led av det. Jag var snarare väldigt glad över att vara ett Bangbarn." berättar Ruffa i en intervju från högtidlighållandet av Bangs hundraårsdag 2009. Hon berättar om en kärleksfull och stärkande uppväxt . Som avslutning av intervjun berättar hon att hennes mamma var hennes bästa kompis livet ut. Jag tänker att Bang var född samma år som mormor och Ruffa och jag hade våra mammor också som en vän. Varken mormor eller mamma kunde unna sig lyxen av att vara hemma med barnen på heltid utan var naturligtvis tvungna att jobba.  Det är lätt att känna igen sig även om min familj var betydligt mer traditionell än Bangs. Hon var ju annorlunda på så många sätt.

Bang var  exempelvis något så ovanligt på den här tiden i Sverige, som katolik. Men hon var mest inspirerad av kväkaren, journalisten, feministen och pacifisten Elin Wägner. Bang var också mor utan barnafadern närvarande med berått mod. Viran, som hon kallas i kåserierna,  var hennes livskamrat och Ruffas nanny. Bang levde alltså ett okonventionellt liv och är fortfarande så uppfriskande i sin frejdiga stil. Nuförtiden måste man alltid nämna "mörkret" och "det svarta" i allas liv. Alldeles speciellt om det är en kvinna som valt ett annorlunda liv man talar om. Det bryr jag mig inte om att gå in på. Vi har alla sorger, bekymmer, ovanor och svårigheter i livet. Men få har gjort så mycket roligt, bra och annorlunda av sitt liv som Bang. Och ännu färre har skrivit så roligt om sitt liv.  Ruffa tycker i intervjun att den som bäst kan berätta om Bangs liv är Bang själv. Jag håller helt med. Här några exempel ur En enda stor familj:

Har ni försökt registrera en bil? Gör inte det. Livet är för kort.

Hon skriver träffande om det svenska klimatet:

Det kanske kan gå an på landet. Tror jag. Där tar man på sig sjubbskinnspälsen och går ut i den friska morgonen  och klappar hästarna, eventuellt även rättaren, och sen går man in till stockvedsbrasan[...] Överhuvudtaget: vad gör man med kyla i stan? Annat än fryser. Och tänker illa om sina föräldrar som inte såg till att man föddes på Fidjiöarna.

Hon hade inte mycket till övers för militären:

Jag har fått sova i sovsäck! Det har varit min hemliga dröm ända sedan jag i april 1940 stötte ihop med två ynglingar vid norska gränsen medan kriget rasade på andra sidan. Ynglingar för resten- den ene var svensk kapten med silver i håret, men han hade en femtonårings intelligensnivå och det verkade så ungdomligt. [...] De sov gott som små barn i sina sovsäckar på golvet i fjällstugan där vi övernattade; jag låg bredvid och hade ingen madrass och ingen kudde och en gammal regnrock som täcke och var fruntimmer och det var svinkallt, man jag hade ju ingen kondition. Men nu har det alltså hänt-även jag, även jag!

Hon kunde också ta itu med sina egna synder här i kåseriet "Abedissa abdikerar" :

Många dagar efteråt stelnade fnittret inom en. Det blev stelfruset som en frostig hästlort på en vintrig landsväg, vilket är en otäck bild, men förbaske mig den enda rätta- något inkapslat som det luktar om är den sortens skvaller hur man än vänder på saken. Jag visste inte ett dugg om människan ifråga, den som jag hade varit med och plockat av all anständighet så där i all sällskapstrevnad. 

Oftast handlar det förstås om hennes familjeliv eftersom samlingen heter En enda stor familj:

Ibland går vi på bio, Viran och jag. (Viran det är hon som är lång och distingerad och ser ut som en grevinna och styr över mitt hus och mitt barn för jag är aldrig hemma.) Vi går och ser propagandafilmer där folk spar. Krona på krona lägger de och sen blir de gamla och silverhåriga och sitter så blida  och bläddrar i sparbanksboken och Karl har fått ta studenten och minns du, du kära, det året då vi köpte Lyckebo? Vi ser på dem och på oss där i biodunklet och kan inte för våra små liv begripa hur folk bär sig åt.

Till sist måste jag förstås få presentera deras katt:

Vi har en katt som heter Mittens. Folk tror att vi menar Misse och inte är riktigt nyktra, men vi bryr oss inte om dom (sic!) Katten heter Mittens, det är engelska och betyder tumvantar eller boxhandskar, och det är så sant som det är sagt. Ungefär efter den skalan löper vårt förhållande till honom, från mjukt och varmt och vänligt till rena fíghten. Det kan betyda ullhandskrabba också, men han är som sagt en katt. För resten är han en hon, men vi är så mycket fruntimmer i huset så vi måste ge den karlepitet, stackarn. 

Näst sista luckan i årets julkalender höjer nu ett leverop till Barbro Alving på hennes födelsedag, för hon bor ju numera där änglarna bor tillsammans med hela sin udda familj. Och sedan vill jag säga ett tack gode Gud för att Bang skapades, att hon skrev på svenska och att jag kan läsa henne än idag. 

 

 

Lars Levi Laestadius 10 januari 1800- 21 februari 1861

Bror Hjorts altartavla i Karesuando kyrka med laestadianismens tre grundpelare: Lars Levi, Milla Maria Clemensdotter och Johan Raattamaa vid foten av Jesu kors.

 Jag har nog aldrig haft en bloggpost helt och hållet dedikerad till Lars Levi Laestadius även om jag ofta återkommer till honom fast han absolut inte är en barockmänniska däremot är han mycket typisk för upplysningstidens övergång till romantiken. Dessutom är han den viktigaste personen för kultur och tro på Nordkalotten. Alla här förhåller sig till Laestadius på ett eller annat sätt och hans många ättlingar ser till att namnet också lever kvar inom kulturlivet. 

Att han skulle bli en sådan gigant var långt ifrån självklart när han föddes i Jäkkvik till en för tiden gammal mamma (41 år) och en alkoholiserad far. Visserligen var hans mor och far avlägsna släktingar båda från den stora prästsläkten Laestadius/Lestander vilket innebar att även om de var fattiga, de levde under Lars Levis första år på att koka lim av renhorn, var båda föräldrarna noga med att barnen skulle lära sig läsa och skriva och kunna grunderna i kristendomen. Och så blev det också. Redan tidigt kunde syskonen läsa och grunderna i kristendomen. Carl- Erik Laestadius var Lars Levis äldre halvbror och han var också begåvad. Han tog till och med gymnasieexamen i Härnösand på egen hand. Därefter prästvigdes han efter studier i Uppsala. Därefter fick han ta hand som sin fars utblottade familj och hjälpte sina två småbröder Lars Levi och dennes lillebror Petrus att studera till präst. 

Jag ser så många intressanta detaljer kring Lars Levis ursprung som född i en prästsläkt när Gunnar Wetterberg, också av prästsläkt, berättar om prästernas historia i sin bok: Prästerna. Där berättar han hur präster och prästfruar var den intellektuella basen i varje liten by i hela Sverige. De hade stort inflytande men var inte alltid speciellt rika. De hade ett hårt liv men de kunde läsa och skriva. Rika bönder ville inte gifta bort sina döttrar med präster så snart växte speciella prästsläkter fram. På detta är Lars Levi Laestadius alltså ett gott exempel. Båda hans föräldrar har bådegrundläggande utbildning och kommer från (samma) stora nordliga prästsläkt stammandes från bondsonen  Johan Nilsson i Lästa som läste till präst, tog sig namnet Laestadius och 1662 blev kyrkoherde i Arjeplog.

Fattiga barn med läshuvud -och tur- blev präster men egentligen verkar både Carl Erik och Lars Levi ha föredragit botaniken före teologin, eller så var de intresserade av båda vetenskaperna. I Uppsala var ännu Linnés minne färskt och botaniken var fortfarande modevetenskapen nummer ett. Carl Erik lärde därför sina småbröder latin , grekiska och grunderna i botanik och de drog ofta ut på botaniska exkursioner i närområdet i Kvikkjokk. Och när Lars Levi senare blir kyrkoherde i Karesuando ägnar han sin lilla fritid åt botaniken. Sina studieår bodde han ibland med föräldrarna i Arjeplog och odlade den nya grödan potatis där i ett litet land som gav god avkastning. Det är också i Arjeplog han får sin första komministertjänst 1825 därefter jobbar han som lappmarksmissionär vilket ju passade bra eftersom han talade samiska: pitesamiska och lulesamiska* och det gick fort att lära sig nordsamiskan i Karesuando.. Men ännu mer användbart visade sig finskan vara och den standardfinska som fanns i läroböckerna fungerade inte utan Lars Levi fick ta hjälp av dem som talade finskan i norr, det som nu kallas meänkieli. Han ordnade samlingar där han bad folk att rätta honom och detta tror jag är en nyckel till att väckelsen kom. En präst som inte bara lär ut utan också är villig att lära sig folkets spårk.

Han skrev predikningar på alla tre språken svenska, samiska och finska men skol- och kyrkospråk var finska. Mycket beroende på att böcker på samiska var skrivna på sydsamiska som är ett helt annat språk än nordsamiska medan finskan och nordsamiskan möttes hela tiden så samisktalande föredrog finska böcker i kyrka och skola. Laestadius började dock skriva på nordsamiska med sydsamisk ortografi. Han var i Karesuando just det som Wetterstrand berättar om prästerna: traktens intellektuella centrum. Ändå drabbades han av sin mors svårmod och såg mest svårigheter och mörker i sin församling. Den herrnhutiskt anstrukne kyrkoherden Zacharias Grape som var hans företrädare var älskad och respekterad men Laestadius var inte nöjd utan tyckte att församlingen inte kände tillräcklig syndanöd och ingen väckelse kom av dennes vackra predikningar.

Jag tänker att Laestadius här visar på en mycket typisk ungdomssynd: den svartvita otåligheten som gör att han inte ser hur Gud förbereder: en sår och en annan skördar. För vi vet ju att Laestadius efter en deppig krisperiod** mötte Milla Clemensdotter i Åsele på en visitationsresa, den unga läsarkvinna som i laestadiansk lore kallas Maria. I mötet med henne fick han känna sig helt förlåten "i Kristi namn och blod" och därmed fick han "en försmak av himmelrikets glädje". Vid återkomsten till Karesuando hade något hänt som en del menar avspeglar sig i Laestadius språk som beskrivs som "hårdare". Jag vet inte det, jag tycker det blev mer målande och kreativt, snarare än hårdare. Fler metaforer och liknelser från livet i norr blev det. Ibland är hans språk så vackert att det nästan gör ont bara att läsa det. Han talar om Guds nådevalpar som den himmelska föräldern lyfter från världens kalla jordgolv och ammar. Han berättar om haren som först är rädd för jägaren men i konfrontation med jakthunden hoppar upp i jägarens famn, där jägaren förstås är Gud som självklart räddar den lille räddharen som söker sin tillflykt i hens*** famn. Den söte Kristus i vars namn och blod syndernas förlåtelse finns blir så levande för församlingen att Anden faller och en kvinna blir den första att dansa i liikutukset (rörelser).

Jag tror som sagt att väckelsen var frukten av Andens verk mer än Laestadius predikokonst men detta är inte menat som en dissning av hans predikokonst. Tvärtom är det en hissning av hans betydelse för språket. Hans predikokonst och ödmjuka inställning till församlingens språk och vardag var del  i detta däremot håller jag inte alls med Laestadius om att kyrkoherde Grape skulle ha varit så usel när väckelsen dröjde. Laestadianismen är i grunden väldigt herrnhutisk i sitt uttryck och det är nog ingen slump att de haft en herrnhutiskt inspirerad kyrkoherde innan Laestadius kom dit. Det bästa med laestadianismen är just det mjuka hjärtat den varma kärleken till Jesus och förståelsen av hur hans död förlåter alla synder. Den är som sämst när den köper Laestadius analys om att Grape var "för snäll" och väljer en lagisk och hårdhjärtad gärningslära i stället för Jesu namn och blod.

Alltför många tjatar om denna sämsta sida så jag tänker inte orda mer om detta. Jag vill i stället åter uttrycka min stora tacksamhet för att Laestadius kom och väckelsen kring honom som gjorde att jag till slut fick höra om Jesus. Det är det bästa av allt och jag är glad att inte Laestadius lämnade sin kyrkoherdetjänst innan väckelsens eld hade tänts. Den som fortfarande förs från vän till vän.

* samiska dialekter talas efter älvdalarna precis som de andra språken i norr, Pite älvdals dialekt, som också kallas arjeplogssamiska är närmast likt lulesamiska som talades i Kvikkjokk. Närmaste älvdal har också närmaste dialekt därför var det inte svårt för Laestadius-bröderna att göra sig förstådda både i Arjeplog och Kvikkjokk.

** han var helnykterist och försökte starta en nykterhetsförening i Karesuando.Han fick en medlem, Petrus Raattamaa. Men värst av allt var att hans lille son Levi dog tre år gammal. Han ville kunna lämna Lappmarken och som led i sin vidareutbildning som skulle öppna vägen för honom till andra kyrkoherdetjänster längre söderut, blev han utskickad på den visitations- och predikoresa som förde honom till Åsele.

*** det borde förstås stavas hän, på finskt vis eftersom ordet kommer från finskan och är en orsak till att laestadianismen räknar nordiska språk som oanvändbara när det gäller andliga ting. Gud är den himmelska föräldern/taivalinnen vanha och varken han eller hon, finsk-ugriska språks enda pronomen för tredje person singularis gör det lätt att tala om himmelska ting och självklart är meänkieli himmelns språk.

Resor

 

Flykten till Egypten målad av Bartolomé Esteban Murillo

Snart är julen slut.  Denna vecka är den sista med julgran, julljus, jullekar, julmat och julkalender för detta kyrkoår och på fredag är det tjugondag Knut då julen dansas ut. Resan med barnet till Egypten är den sista delen av julevangeliet. Jesu barndom som den skildras i Lukas evangelium slutar med resan till Jerusalem när Jesus är 12 år. Resor är vanliga i Bibelns nomadiserade värld. Abram lämnar Ur och sedan Haran,  och vandrar runt i den gröna halvmånen i stort sett hela sitt liv med någon avstickare till Egypten , precis som Jesu får göra, som flykting. Abraham börjar han heta och hans fru och syster Sarai blir Sara . Det visar både på ett uppdrag och en språkförändring: ett nytt folk skulle komma från halvsyskonen som föddes i Ur.

Abraham och Sara flydde till Egypten på grund av hungersnöd. I Egypten fanns alltid mat även när länderna runtomkring drabbades av missväxt. Jesus föddes i självaste brödhuset, Bethlehem och det  var för att rädda hans liv som Josef och Maria flydde med honom till stormakten i väst. Kopterna som håller fast vid sin kristna tro sedan det första århundradet efter Kristus vårdar ömt olika platser som traditionen förknippar med den heliga familjens flykt och asyl. Det får duga med traditionen eftersom det inte står något om Jesu tid i Egypten i evangelierna.

Så här i julens slut brukar vi påminna oss om att Jesus var flykting. Det är bra att påminna oss om att människan aldrig haft rötter men alltid fötter och dessutom båtar, kameler, renar och hästar. Khoi-san folket i Kalahari är förmodligen de enda som kan sägas vara ursprungsbefolkning där de bor. Ingen annan människa härstammar från endast en enda plats i hundratals generationer, däremot är vi alla släkt med khoi-san. Så är det också med Jesus så klart genom sin mamma.  Maria härstammar från den levitiska prästsläkten som har Mose bror Aron som stamfar, född i Egypten och död under flykten från Egypten. Eller så kan man säga att Maria härstammade från Levi stam varifrån Mirjam, Aron och Mose kom. Levi, han som var son till Jakob, som var son till Isak och barnbarn till Abraham och Sara som föddes i Ur. Levi flydde sedan till Egypten, där hans lillebror Josef redan bodde, under en hungersnöd. Självklart härstammar alla dessa människor från Afrika från första början. Vi är ju alla väldigt nära släkt med varandra, vi människor.

Här i Norden har människor också alltid flyttat runt och seglat hit och dit. Det verkar lite vanskligt med tanke på klimat och teknologin men dagens DNA-arkeologi parad med vanlig artefaktarkeologi visar hur människor i Skandinavien flyttat runt och fått barn med folk från olika platser från främst norr och väster. Men även från öster och vi vet att de sk. vikingarna jobbade som livvakt så långt söderut som hos den kristne kejsaren i Konstantinopel. 

De mager som reste från ungefär samma plats som Abraham utvandrade från tillsammans med sin äventyrlige pappa många generationer innan Jesus föddes brukar i västkyrkan uppfattas som tre som var och en representerar Afrika, Asien och Europa, de tre i Europa, Afrika och Asien då kända kontinenterna. Idag är det folk i Amerika som kanske firar dessa tre, som där kallas kungar, allra mest. Symboliken med endast tre kontinenter har bytts ut mot tanken på att de representerar alla folkslag av alla hudfärger på jorden:  svarta, vita och bruna. Det tycker jag är så bra för så är det ju, Jesus kom till oss alla som inte är träd utan människor och har fötter i stället för rötter vilket de långväga magerna påminner oss om.

Elvis Presley 8 januari 1935 - 16 augusti 1977

 Av musikaliska influenser i mitt liv finns det många som inte kan överskattas, Elvis och Gullan Bornemark, som inledde adventskalendern detta kyrkoår, är två av dem. Likheter mellan dem är få och det visar hur viktigt mångfald är. Det är inte antingen Gullan Bornemark eller Elvis Presley, det är både ock och många, många fler. Farmors piano - och orgelspel var förstås omistligt det med. Hon spelade allt från schlagers som "Vad tar ni för valpen där i fönstret" och Bach. Vilken rikedom! Men Elvis slog verkligen omkull den lilla dansanta flickan, som var jag i ett rockigt vinddrag från den svartvita TV-rutan, som var farmors i matinéfilmen Ung man med gitarr/ Loving You. Här den första låten som golvade mig totalt och när jag reste mig upp dansade jag som en galning, enligt utsago från de vuxna som var med. Jag minns låten och filmen men att se den så här i färg är lite konstigt:

Jag minns inte alls slagsmålet bara sången (kanske klipptes slagsmålet bort av Sveriges Television). Och att kläderna var tjusiga. Snart efter att jag sett denna första Elvis-film blev också femtiotalet åter en vogue och den estetiken tilltalar mig ännu. säker inte bara pga Elvis men det var en starkt bidragande orsak. Det mesta som gjordes på 1950-talet var vackert. Fortfarande var det normala naturmaterial i kläderna, syntet var exklusivt. Tunna ylleklänningar, vippiga kjolar, mockajackor, higgins-koftor och dufflar, gympadojor med nedrullade strumpor och hästsvans. Snyggt! Heminredning med fantasifulla mönster i lagom klara färger matchade med ljusgrått och bilar som var mer konstverk än praktiska farkoster Men inget slog musiken: rock'n roll

Tur att min pappa hade nästan alla Elvis-singlar från Elvis  bästa epok: 1950-talet alla var 45-varvare i singelformat med 4 låtar på varje skiva dvs en EP. En del var lite skadade men vad gjorde det. Från fasters resegrammofon, som jag fick överta när hon gifte sig och köpte stereo, kom den häftigaste mest dansanta musik jag kunde tänka mig. Jag lyssnade om och om igen och letade upp nostalgiprogram på radion där gamla rocklåtar förekom. Kavalkad var ett säkert kort. 

Jag och pappa delade också samma vurm för Bob Marley men det var svårare att hitta på radion så jag fick kassettband med hans album i julklapp år efter år. Mamma gillade i sin ungdom Tommy Steele, som jag tyckte var pinsam (Aron skulle säga cringe) men hon gillade också Mahalia Jackson och Miriam Makeba, precis som pappa och jag. Nu i skrivandes stund inser jag att de allihop var representanter för svart musik, endast Elvis var vit men han sjöng med en "svart" röst. Det tänkte jag inte på i en enda sekund när jag var barn och ung. 

I början av 2000-talet började det komma vanvettiga rasistiska idéer om att kulturer ska hållas i strikt apartheid. Det Elvis och jag sysslade med var cultural appropriation. Vita som sjunger gospel ska  skämmas och icke -renrasiga samer hudflängas mentalt om de jojkar. Är du inte svart sydafrikan är det en kränkning att sjunga Pata-pata och i den moderna serien baserad på Jules Vernes bok "Jorden runt på 80 dagar" tillåter endast folk från Europa att ha ett romantiskt intresse för varandra så Aouda stannar kvar i Indien och den dramatiska kärleksintrigen i Indien handlar så klart om två indiska ungdomar som älskar varandra plus en ung brittisk officer som har en engelsk fästmö i Europa. Till seriens försvar  ska sägas att i USA handlar intrigen om en Ku Klux Klan-ledare som hatar att den svarte fransmannen Passepartout flirtar med den rödblonda engelskan miss Fix.* 

I en rasistisk tid som vår blir förstås Elvis en riktig superskurk. Jag märker att snälla och fina människor som verkligen är en tillgång för hela samhället helt har fallit i denna onda fälla liksom folk på 1930-talet, när Elvis föddes, kunde vara hyggliga människor, goda grannar, hängivna kristna och samtidigt hata judar och rasblandning. Jag vet att jag anses fullkomligt gammalmodig som inte går med på denna ny-rasism men för en kristen gäller det att inte följa varje liten modenyck utan försöka hålla sig till den stig Jesus trampat upp den som har som portalöverskrift, inte "Arbeit Macht Frei" utan "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus." Gal 3: 28 det finns förstås tusentals andra bibelställen som helt avvisar all rasism och nationalism men denna vers sammanfattar den totala jämlikheten i församlingen.

Om vi ska lyssna på de befängda fånigheterna om kulturell appropriering (lån från Am.Eng.cultural appropriation i det fortfarande djupt rasistiska USA) skulle jag aldrig få bära den svenska nationaldräkten: jeans eftersom jag inte  är litauisk jude som flyttat till USA. Stickning är inte uppfunnen i Sverige alltså är det bara att lägga ner det. Fredagstacon, pizzan, potatisen, julgranen, penicillin, apelsiner och det mesta utom kålrötter och torrkött måste rensas bort. Jag får endast ha hund, get och  ren, varken katt eller häst har en lång historia här i norr.  Det enda vi får roa oss med är skidåkning, som ju är  verkligt kul som tur är, arktisk klämsång och rövkrok. och det värsta av allt, som gör att jag ALDRIG kommer att underkasta mig dessa vansinnigheter: jag måste lämna min kristna tro. En jude från främre orienten och jag har inte mycket gemensamt i ytlig bemärkelse: olika språk, olika kultur , olika hemtrakter och olika kön.

Alltså bryr jag mig inte ett dugg och lyssnar vidare, ja, jag sjunger även med i sånger av svarta musiker samt låtar som "Jazz-gossen" av den svenskt kritvite Karl Gerhard trots att han besjunger en musikstil som skapats i USA av slavättlingar med afrikanskt ursprung och judiska immigranter. Jag älskar också fortfarande julevangeliernas  underbara mix av folk från olika länder, kulturer och samhällsklasser. Trettondagens möte med mager av en helt annan religion än den judiska har i vår rasistiska värld banat en väg som jag aldrig kommer att avvika från: so help me God!

Här en låt som har namn efter detta vackra som skapas när kulturer möts, berikar varandra och föder en ny kultur.  Kulturmöten skapar skönhet och vackrare blir det ju mer respektfullt mötet är. Kreol kallas denna företeelse när språk blandas och skapar ett nytt språk. Engelskan är ett exempel på kreolspråk (creole stavas det på franska och därmed på engelska som har så mycket franska i sig). New Orleans kreolkultur har inte bara gett oss jazz utan också god mat, zydeco-musik, Prinsessan och grodan och en film och LP med Elvis och mycket mer. Detta är min favoritlåt av alla hans härliga favoritlåtar:

* Den envetne detektiven har blivit en kvinnlig journalist vilket var en utmärkt förändring i denna mycket underhållande och sevärda TV-serie. Trots att jag ser denna ny-rasism i serien är det en riktigt välgjord serie med ett manus som lämnar Verne långt bakom sig med tåglängder och luftballonghöjdmetrar. Som gammal Verne-läsare, måste jag tillstå att serien är mycket bättre så jag hoppas att det som antyds i sista avsnittet; att Passepartout, miss Fix och Mr . Fogg snart ger sig ut på en världsomsegling under havet, blir sant snart. Jag skulle också älska att se denna trio ta sig till Island och resa till jordens innandöme.