Och han som är utstrålningen av Guds härlighet och en avbild av hans väsen och som bär upp allt med kraften i sitt ord, har renat oss från synden och sitter på Majestätets högra sida i höjden. Hebr. 1:3
Jesus är Gud av Gud, ljus av ljus, född och inte skapad. Det är så djupt provocerande att bekänna detta om spädbarnet i krubban som hyllas av herdar redan bara några timmar gammal. Att de som i tusentals år hållit fast vid att Gud är en enda som har många benämningar men själv kallar sig för Jag är, nu helt utan ifrågasättande skulle ta emot en liten bebis som om det var denna Jag är, var ganska hårda bud.
Just nu ser jag "The Chosen" även om jag somnar mitt i hela tiden. Sakta men säkert tar jag mig alltså igenom evangeliernas Jesus genom en filmskapares kreativitet. Det är en väldigt välgjord och tankeväckande Jesus-bild som målas upp. Jag gillar att Nikodemos är en av huvudpersonerna i serien. Jesus är egentligen en bifigur. De som möter honom och låter sig påverkas av honom är de som står i fokus.
Nikodemos vill undersöka vem han är medan andra av de skriftlärda bestämde sig direkt: Johannes Döparen är en heretiker och Jesus likaså. Gud är en och har ingen kropp, är deras slutsats. Uppenbarelsen är avslutad.
Nikodemos menar att det finns de som endast har de fem Moseböckerna som helig skrift medan de förkastar resten av historien och profeterna. De låter sig inte tröstas av Psaltaren. För dem, tex saddukéerna och samarierna, är en Gud som gör något nytt och oväntat ingen Gud utan en bedragare.
Det är lätt att förakta dem som förkastade Jesus trots att de kunde hela Tanakh utantill. Samtidigt är det judiska folkets envisa fasthållande vid texterna det som gör att vi kan känna igen Jesus i texterna idag. Vi kan lära oss uthållighet av sådana som de skriftlärda men också öppenhet för Guds vägar från Nikodemos som inte gav sig innan han fick prata med Johannes Jesus personligen, enligt tolkningen i "The Chosen".
Detta är inget Barockbloggen sysslar med dagligdags, men nu får läsaren ett TV-serietips och det är "The Chosen". Se den om du kan!
...men nu vid denna tidens slut har han talat till oss genom sin son. Hebr. 1:2
Just nu presenteras och diskuteras en ny översättning av Lukas evangelium, det så djupt älskade och välbekanta julevangeliet ska byta ut "härberget" mot "gästrummet" som är den mer troliga översättningen av den plats där Maria och Josef inte hade plats. Det var troligen alltså ett gästrum i ett hus som också hade en stalldel som enligt Lukas var den plats där Jesus lades i en krubba som nyfödd.
Ändrar det mycket på innebörden i evangeliet? Inte jättemycket men alla hemlösa som känt samhörighet med Jesus kanske känner sig lurade, eller så inte. Luffare och andra hemlösa i det gamla bondesamhället fick ofta sova med djuren, vare sig de bodde i husets nedervåning eller i en fristående byggnad. För mig är huvudsaken, förstås, att Jesus föddes bland djuren. Han är hela universums och hela skapelsens kung, inte bara människornas.
Herdarna på ängen fattade nog detta när änglarna kom med tillkännagivandet att Messias var född i Betlehem. Så tydligt hade Gud inte talat tidigare. Nu kunde de inte ta fel. Änglakörer hör man inte ofta. Nu är det allvar: inte en gammal släkthistoria, inte en minnesplats utan ett direkt tilltal: Gud är född bland djur och människor till vilka Gud har behag.
Lucia firar vi idag, och för trogna följare är det ingen skräll att detta är Barockbloggens favorithelgon och favorithögtid. Jag brukar kalla mig jul-påsk och pingstvän, men jag kan utan att ljuga lägga till Lucia-vän. Hon betyder mer och mer för mig för varje år och då var hon redan mycket betydelsefull när jag var tre år, det första lussandet jag minns.
Denna andra adventveckas episteltext från Hebréerbrevet passar in på henne, även om det främst syftar på Jesus och många av hans efterföljare. Jag vill också stämma in i orden. Även om jag, och många med mig, inte blir världsberömda martyrer vill vi följa i deras spår som inte vek en tum när deras tro utmanades av makterna.
Lev inte för pengar; nöj er med vad ni har. Gud själv har sagt: 'Jag skall aldrig svika dig, aldrig överge dig', och därför kan vi tryggt säga: 'Herren är min hjälpare, jag skall aldrig frukta. Vad kan en människa göra mig?' Tänk på era ledare som har förkunnat Guds ord för er, se på vad deras liv förde fram till och ta efter deras tro. Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet. Heb. 13:5-8
Teresa av Jesusbarnet eller Lilla Thérèse är kyrkolärare, helgon och mystiker, eller var? Den franska flickan som knappt hann bli vuxen innan tuberkulosen tog hennes liv är en ständig källa till inspiration och många vänder sig till henne för hjälp om förbön dagligen. Så är ett helgon eller var hen? Hon är hur som helst en förebild i tro och tillit för oss alla och på det sättet stämmer hon perfekt in på detta citat ur hebréerbrevet som också är episteltext denna nyårsdag 2022.
Så här i början av ett nytt år är hennes USP en särskilt god inspiration hon kallade den för "Den lilla vägen":
"Kärlek visar sig i gärningar, så hur ska jag visa min kärlek? Stora
gärningar är förbjudna för mig. Det enda sättet jag kan visa min kärlek
är genom att sprida blommor och dessa blommor är varje litet offer,
varje blick och ord, och att göra de minsta sakerna för kärleken."
Och
Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en
härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd
och sanning.
Johannes vittnar om honom och ropar: »Det var om honom jag sade: Han som kommer efter mig går före mig, ty han fanns före mig.«
Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd.
Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus.
Jag läser i Dagen en kulturdebatt , initierad av Olof Edsinger, som verkligen inte är något svammel om perifera nyanser av kristen tro utan den går direkt inpå livet av vad det är att vara kristen: Hur ska kristna förhålla sig till GTs många lagar ? Främst dem i 3 Moseboken, den bok som börjar rakt på sak:
Herren kallade på Mose och talade till honom från uppenbarelsetältet:
Säg
till israeliterna: När någon av er vill ge en offergåva åt Herren,
skall han ta den bland kreaturen, från nötboskapen eller från
småboskapen.
Om
han ger ett brännoffer från nötboskapen, skall det vara ett felfritt
handjur. Han skall föra fram det till uppenbarelsetältets ingång, inför
Herren, för att vara honom till behag.
Han skall lägga handen på offerdjurets huvud, så att Herren kan finna behag i hans offer och han får försoning.
När vi läser dessa texter tillsammans tänker jag att det blir nästan övertydligt hur det Jesus gjorde verkligen totalt uppfyllde lagen så den faktiskt inte längre har någon som helst funktion för oss. Det enda som finns kvar är att leva i nåd och sanning. Inte så lätt, det heller ,men det svåra är gjort och det omöjliga slipper vi helt och hållet eftersom Jesus kom med det uppnåeliga till oss, nämligen att bli Guds barn.
Lagen är inte upphävd utan uppfylld. Det är tydligt att ingen annan lag än det dubbla kärleksbudet är relevant från det att Jesus kom till oss. Ja, redan här i Johannesevangeliets första kapitel har nåden och sanningen kommit till oss. Vi lever inte i lagen utan Anden har ristat in kärlekens lag i våra hjärtan som när en man sa till Poirot, eller Miss Marple, "det vore bättre om alla hade en polis med sig så att ingen begick brott ifrån första början." Lagen är aldrig nog, den är inte tillräcklig på minsta vis utan kommer alltid på efterkälken medan nåden och sanningen finns där innan brottet begåtts.
Johannes evangelium slår an detta tydligt från första början och det är ingen hemlighet för ett fåtal utvalda utan en härlighet som kan ses av alla. Lagen är helt och hållet uppfylld, försoningen behöver inte upprepas. Det finns inte en enda lag i GT som en kristen ska följa eftersom hela lagen är uppfylld i och med Anden i oss som är den där "polisen " som inte bara förhindrar brott utan också manar oss till att göra det goda. Lagen skulle hjälpligt hålla oss på nollstrecket så vi inte hamnar på minussidan. Andens lag i hjärtat låter oss sträva mot plussidan, inte undvika det onda utan glömsk av det onda sträva efter det goda.
I de delarna av Dantes komedi som oftast hoppas över: Purgatorio och Paradiso handlar det inte om att undvika onda gärningar utan att sträva mot det goda. Infernos allt trängre tratt byts ut mot Purgatorios bergsklättring ut och upp. När Dante klättrat uppför skärseldsberget och möter Beatrice i Edens lustgård går han från klarhet till klarhet, godhet till godhet. Ingenting handlar längre om att undvika att begå kriminella handlingar, allt handlar om nya nivåer av godhet, frihet och kärlek.
Intressant är att Dante placerar dessa stadier av högsta tänkbara tillvaro utanför jorden. "Inte konstigt", säger väl de flesta, "pöbeln anser väl att himlen ligger ditåt". Men jag tänker att denna föreställning om att kärlekens totalitet och frihet uppnås utanför är viktig. Vi vill ju så gärna vara innanför. Utanförskap är ett ord som beskriver ett tillstånd att undvika till varje pris. Dante förhärligar i stället utanför. Det gör han i en kristen tradition ända sedan Jesus, som enligt vad evangelierna berättar, aldrig strävade efter att komma in i det allraheligaste innegänget eller den ens in i den delen av templet. Jag tänker på Hebréerbrevet som gör upp med GTs offersystem och lagar:
Heb 10 Men där synderna är förlåtna behövs inte mer något syndoffer.
Varning och tröst
Så kan vi då, mina bröder, tack vare Jesu blod frimodigt gå in i helgedomen
på den nya och levande väg genom förhänget – hans kropp – som han har invigt åt oss.
Vi har en stor överstepräst som är satt att råda över Guds hus.
Låt
oss därför träda fram inför Gud med uppriktigt hjärta och i full
trosvisshet, med ett hjärta som renats och inte vet av någon synd och
med en kropp som badats i klart vatten.
Heb 9
Liksom när det gäller mat och dryck eller olika tvagningar är det fråga
om idel yttre föreskrifter fram till tiden för en bättre ordning.
Hebréerbrevet uppehåller sig vid att beskriva offertjänsten i templet, som gjorts onödig genom Jesus,och hur den var organiserad, längre in, längre in, nästa steg kunde färre ta, tills bara en överstepräst stod inför det heliga. Men Jesus gör det motsatta, längre ut sträcker han sig, längre bort, utanför templet,utanför stadsmurarna där han befriar oss och det är där vi ska vara med honom-utanför murarna. Där finns nu det heliga. Vi kan gå in och ut och finna bete eftersom Jesus själv är grinden, som står öppen.
Dante reser till och med utanför jorden för att hitta de fria själarna som inte längre minns sina felsteg, de bara strävar efter det goda. De går in och ut och finner helighet inte i att hänga med innegänget utan i att vara totalt ute. Tillsammans med Jesus. Detta läser jag in i Johannes evangelium. Det är ju också Johannes som skriver vad Jesus ropade högt när han dog: "Det är fullbordat." Nåden och sanningen kom till oss alla, lagen är fullbordad, vi kan gå vidare ut med Jesus.
Utanför murarna finns friheten. Här Smilla och Hanna.
Oj, vad tiden går när det är nationella prov och andra avslutande examinationer på G. Jag hinner aldrig ens se privata saker på nätet. Därför har detta inlägg om Patrik Hagmans omtumlande och oerhört berikande bibelstudium,i Frälsningsarméns lokal på söndagmorgonen Pilgrimshelgens avslutande dag, dröjt. Att detta har dröjt bekräftar bara uttrycket; den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Hade resten av helgen varit plågsam eller meningslös, vilket den absolut inte var hade det ändå varit värt att vara med för detta enda bibelstudium. Dessutom inser jag att det passar perfekt som bibelstudium under advent då vi brukar läsa detta:
Lukas 4:16-22 Han kom till Nasaret, där han hade
växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han
reste sig för att läsa, och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet: Herrens
ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud
till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna
och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihetoch förkunna ett nådens år från Herren. Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. Då började han tala till dem och sade: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.” Alla prisade honom och häpnade över de ljuvliga ord som utgick ur hans mun. Och de frågade: ”Är det inte Josefs son?”
Vad ville Jesus lära oss? Kristendomen har ofta fokuserat så mycket på Jesu sista vecka att undervisningen hamnar i bakgrunden. Predikar Jesus verkligen frihet för de fångna och fattiga? För att besvara den frågan tar jag Hebréerbrevet till utgångspunkt.
Vi har sett en tydlig förändring i politiken på sistone. Lag och moral blir alltmer frikopplade från varandra. Lagen tjänar mest som en arena att leta kryphål i för att komma runt dess verkliga intention. Tydligast är det i hanteringen av Brexit * men även Obama, liksom ännu mer Trump letade kryphål för att få politiken att rulla. Ekonomin fungerar likadant kryphål i lagstiftningen utnyttjas för att göra moralvidriga men helt lagliga åtgärder för att bli ännu rikare ännu snabbare.
Lagen som är menad att reflektera det som är gott utnyttjas för motsatsen och glappet mellan lagen och dess tillämpning blir allt större eftersom lagen aldrig kan skrivas lika heltäckande som livet är. den kan aldrig förutse alla eventualiteter i framtiden. Detta är absolut inget nytt och var centralt i Jesu undervisning. I sitt programtal Bergspredikan säger han exempelvis:
Matt 7:12 Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.
Lagen är verkningslös mot livet självt. Jesus kritiserar den skrivna lagens idé och kommer med något helt nytt där det är livet själv som utmanar och människans inre som styr vad som är moraliskt riktigt, inte töjbara paragrafer. När Jesus skärper lagens bud är det just detta han tar fasta på: platsen där lagbrotten uppkommer, roten till det onda:
Matteus 6: 31-32 Det blev sagt: Den som vill skilja sig från sin hustru skall ge henne ett skilsmässobrev. Men
jag säger er: den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl
än otukt, han blir orsak till att äktenskapet kan brytas genom henne,
och den som gifter sig med en frånskild kvinna bryter hennes äktenskap.
Kvinnor var utsatta. Lagen om skilsmässa kom till, enligt Matteus 19, "därför att ni är förstockade" dvs äktenskapet kunde bli rent livsfarligt om denna säkerhetsventil inte fanns. Naturligtvis var det mest livsfarligt för kvinnan med sin svaga rättsliga ställning. Men även skilsmässan var en katastrof för kvinnan. Hon lämnades utan försörjning och utan barn som kunde ta hand om henne på ålderdomen. Männen utnyttjade lagen om skilsmässobrev för att slänga ner sina hustrur på samhällets botten. De skyddade sig genom juridik för att kunna göra moraliskt fel. På samma sätt har sedan kyrkan utnyttjat denna lag för att återigen tvinga den svagare parten att stanna i destruktiva relationer.
Dock kritiserar hela den tidiga kristendomen detta förhållningssätt till lagen. Vi läser även Paulus fel när vi tror att han inte kritiserar själva idén om lagen och det är Luthers fel. Juristen Luther tolkade Paulus juridiskt men de forskare som menar att Paulus gör enad sak med Jesus och den tidiga kristendomen genom att kritisera själva idén om lagen håller jag med. Kritiken går ut på att lagen alltid är enbart approximativ den kan helt enkelt inte fånga in alla lägen och eventualiteter i livet självt. Problemet som uppstår när lagen styr våra liv är att vi låter lagen lära oss vad som är rätt och fel. Det moraliskt förkastliga kan befinna sig inom lagens råmärken. det onda kan vara, eller bli, legalt om lagen är vårt rättesnöre.
Kristendomen tänkte sig aldrig att den skulle skriva en ny lag. Nej det var tänkt att den kristna etiken skulle röra sig på livet självt-nivån. Hur fungerar det på riktigt? Ofta nöjer vi oss med att se rodning och regler som vår trygghet. Det är ett misstag. Kristendomen sätter inte upp en rad nya regler och lagar. Kristendomen gör upp med idén om lag.
För att fördjupa oss i detta ska vi använda Hebréerbrevets senare del. Syftet med brevet är att det riktas till en husförsamling i Rom. den har börjat falla av efter en god början och brevet är därför ganska strängt; Gud har gjort---vi är därför skyldiga att---. Det kan uppfattas som att det skam- och skuldbelägger, men det vill istället ge en sann beskrivning av världen. Logiken i brevet bygger helt på detta: religion, kult, offer, blod och eld bygger på lagen:
Hebréerbrevet 10: 1a Med lagen nådde oss bara en skugga av det goda som skall komma, inte tingens egen gestalt.
Glappet mellan livet självt och lagen är brevets ärende till den församling som börjat tappa modet. Brevet har genom historien tolkats antisemitiskt. Det är naturligtvis helt fel. Det som tas upp i brevet finns redan i GT, inte minst i Moseböckerna. Det förbund Gud sluter med Israels folk är livet självt men exempelvis dansen kring guldkalven visar hur de gjorde religion och lag så fort kryphålet, att Moses var borta en stund, uppenbarade sig.
Förbundet var grunden, offren i tredje Mosebok var en säkerhetsventil, liksom skilsmässobrevet, när Israels folk skulle leva i gemenskap och vänskap med Gud men inte klarade av det. Här måste vi infoga en brasklapp: vi får inte förandliga Bibeln. Detta är konkret. Förandligande är när vi föreställer oss att Gud skriver upp alla avsteg från det sanna, rätta och sköna i en kosmisk bokföring (lagen om Karma). Men att skada en relation är konkret. Lagen leder alltså till att vi får en felaktig bild av vad synd är. Vi tror att synd är att inte följa reglerna när synd alltid handlar om att relationer blir skadade.
Försoningen svarar genom att hela och upprätta den skadade relationen. Exempelvis skadar synden relationen med skapelsen vilket klimatkrisen visar oss. För att reda ut relationen kom offerkulten till, enligt Hebréerbrevet. Men det går inte alltid att reda ut relationer. Mord kan inte återställas, mördaren kan inte återge sitt offer livet hur mycket man än utreder vad som hänt. På samma sätt förlorar frun förtroendet för mig om jag konstant ljuger för henne. Det blir svårt att återställa relationen för hur mycket man än reder ut förblir en liten misstrosrest kvar i relationen.
Det är här offren kommer in för att sona outredd synd i gemenskapen. Offrens själva grundidé är syndabocken. När man lagt folkets synder på en oskyldig bock som drivs bort från gemenskapen är också synden borta. Vi kan leva som försonade ett år till. Detta fungerar om alla är överens om det. Det är lättare att bara dra ett streck över alla brott mot relationerna än att försäka reda ut och älta varje sak som hänt. Blod var på denna tid livet självt, Guds konkreta närvaro i allt levande. Därför skapar blodet legitimitet och blodsoffret får en viktig social funktion.
Hebréerbrevet visar dock att glappet mellan system och livet självt ändå finns kvar. Det gamla flytre ändå upp till ytan igen Ärendet med brevet beskrivs så här:
Hebr. 10: 1b- 4 Därför förmår den[lagen] aldrig genom de årligen upprepade offren göra dem som träder fram med dem fullkomliga för all framtid. Skulle
man inte annars ha upphört att offra? De som förrättar gudstjänsten
skulle ju, efter att en gång ha blivit renade, inte längre vara medvetna
om några synder. Men nu ligger i dessa offer en årlig påminnelse om synderna, ty blod från tjurar och bockar kan aldrig ta bort synder.
I verkligheten, i livet självt finns synderna kvar och varje år påminns vi om tidigare års synder. Vad betyder det för oss? Vi har ett rättsystem, som previs som offerkulten bygger på en överenskommelse. Men vi börjar som samhällsgemenskap förlora tron på detta rättssystem. Hur ska vi som kristna förhålla oss till det?
Hebréerbrevet försöker inte stärka förtroendet för offersystemet utan visar på något helt annat. Jesus gör något helt nytt , något helt annat, på livet självt-nivån:
Hebr. 10: 12-14 Men Jesus frambar ett enda syndoffer för alla tider och har satt sig på Guds högra sida. Där väntar han nu på att hans fiender skall läggas som en pall under hans fötter. Ty med ett enda offer har han för all framtid fullkomnat dem som blir helgade.
Det som Jesus gör går på djupet :
Hebr. 10: 15-18 Om detta vittnar också den heliga anden för oss. Först heter det: Detta
är det förbund som jag skall sluta med dem i kommande dagar, säger
Herren. Jag skall lägga mina lagar i deras hjärtan och inrista dem i
deras sinnen. Och sedan: Deras synder och överträdelser skall jag aldrig mer komma ihåg. Men där synderna är förlåtna behövs inte mer något syndoffer.
Jesu offer är alltså inte mer av samma utan något helt annat. Reningen av synden är på riktigt. Vi ska inte släppa tanken på vårt dåliga samvete, vi ska ha ett rent samvete. Vi ska hitta ett helt annat sätt att leva där vi inte "vet av någon synd":
Hebr. 10: 24-25 Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar, och
låt oss inte försumma våra sammankomster, som några brukar göra, utan
uppmuntra varandra, och detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar
sig.
Rituellt liv får nu en helt ny betydelse. vi ska leva helt annorlunda. Ska vi vara fullkomliga? Nej, inte på individnivå. Vi ska istället förstå vad det innebär att bli rättfärdiggjord. Rättfärdiggörelsen handlar aldrig om moralisk perfektion utan om att var del i Kristi kropp. Det handlar inte om att leva upp till regler utan om att inte lämna gemenskapen. Regler är inte fel men synd är för oss inte att bryta mot en regel. Synd är det som hotar eller avskiljer från gemenskapen. Den som är delaktig i Kristus har kyrkan som en pant på att man är del i en gemsnkap som tar ansvar för mina misstag.
Dag Hammarskjöld uttryckte det så här: "Förlåtelse är att gå med på att dela konsekvenserna av det någon annan gjort. Det är därför Gud kan förlåta på riktigt. Gud är delaktig i att reda upp det vi gjort. Gud delade vår belägenhet helt och hållet från krubban till korset. Om vi går till hur människans historia utvecklat sig det goda ger goda konsekvenser medan det onda ger onda konsekvenser ser vi att summan av det onda överstiger det goda. Ett tydligt exempel på detta är att vi återigen slagit värmerekord i september. Klimatkrisen är ett resultat av goda och onda beslut där de onda överväger.
Här kommer då Guds förlåtelse in som Jesus och tar ansvar för att reda upp alla onda hanldingar och dela dessas konsekvenser. Han blir ett offer för vänners svek, den romerska kolonialmakten och, framför allt, ett offer för glappet mellan lagen och livet självt. Vi får länka i den kedjan så historien utvecklas i goda gärningar som leder till det goda, men även av delandet av konsekvenser. Gud har aldrig lämnat oss, Gud finns med i form av sin närvaro i gemenskapen och i normal medmänsklighet som bär varandras bördor. Det goda tar tillbaka kommandot och kan vända historiens gång.
Men om vi försöker göra både och, som kyrkan ofta gjort. Lag och gemenskap. Blir det till slut bara lag och billig nåd. detta utmärker kristenheten. Den billiga nåden som erbjuds dem med makt och den hårda lagen som slår mot den svaga. Dietrich Bonhoeffer myntade uttrycket när han såg hur en stor del av tyska kyrkan anslöt sig till Hitlers samhällsbygge men passar in på alla kyrkliga försök att behaga makten i världen genom att lämna troheten mot kristendomens unika ärende:
Vi ska visa på Guds rike. Där råder inte andra lagar utan livet självt står i fokus, det vi kallar kärlek:
Hebr. 12: 14-15 Sträva efter fred med alla och efter den helgelse utan vilken ingen får se Herren. Vaka
över att ingen kommer bort från Guds nåd och att inte någon bitter rot
skjuter skott och blir ett fördärv som angriper många.
Vis ka alla ta ansvar för att gemenskapen fungerar. Uttrycken utgår från livet självt. Tilliten ska finnas hos Gud, inte i pengar-egentligen litar vi på pengar i stället för att våga vara beroende.
Hebr. 13: 16Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud.
Vi ska lämna den trygga staden med sina regler och ordningar. Vi måste lämna den för att förstå det radikala i Hebréerbrevet. Hur budskapet i detta brev vänder på logiken i offerväsendet. Vi ska inte skicka ut en ensam oskyldig get i öknen utan följa med den ut i öknen bort från stadens trygghet. Vi ska ta ansvar för konsekvenserna av synd utanför staden. Det är där vi finner Jesus och där vi blir renade. Vi ska, liksom Jesus, identifiera oss med den som drabbas av syndens konsekvenser.
Detta är att predika frihet för de fångna och fattiga .
Många psalmer i psaltaren är så här krigiska och läskiga. Lika ofta är det mitt i dessa psalmer instucket en vers som citeras i Nya testamentet och då tolkas som en profetia om Jesus. Jag tänker att det kanske var detta Jesus talade med Emmausvandrarna om, dessa gömda ledtrådar till honom själv. i de mest osannolika Psaltarpsalmer. I Hebréerbrevet 1 vers 5 citeras denna psalm 2. "Du är min son, jag har fött dig i dag." som en tydlig profetia om Jesus. Enligt någon bibellärare jag hört var det vanligt att man inte skriver ut hela citatet utan bara början av citatet så eventuellt menade Hebréerbrevets författare att alla som lyssnade också skulle tänka på fortsättningen: " be mig så ger jag dig folken som arv och hela jorden som egendom...Lyckliga de som flyr till honom."
De första kristna var radikalpacifister och det är osannolikt att man förstod denna psalm som en uppmaning till krig, däremot har den lästs så som Hebréerbrevet visar, som en profetia om Jesus och hans fredliga seger på korset och den därefter följande missionsbefallningen och dess framtida resultat, att alla makter måste böja sig för Jesu makt. Och den makten är hans kärlek som "segrar när han lider" .
Den här psalmen kan alltså förstås, i en klassisk kristen tolkningstradition, som att Gud inte bara är judarnas Gud utan hela jordens och alla folk kan bli Guds folk genom Jesu seger på korset. Läser vi på det sättet är Psaltaren inte en bok om krig och våld utan en samling sånger om hur Gud söker alla människor i hela världen. Denna psalm 2 kan alltså vara den första icke-nationalistiska psalmen i Psaltaren.
Det kommer mera....
Till slut nådde evangeliet om Jesus ända hem till mig: "...så ger jag dig folken som arv och hela jorden som egendom... Lycklig de som flyr till honom. " Tack, Jesus för det!
Ytterligare en roman av Kazuo Ishiguro har jag hunnit med att "läsa" om under julen: Never Let Me Go, fast denna gång som radioföljetong i underbar uppläsning av Mirja Turestedt. Det går att höra den fram till 8 februari. Ljudböcker är så bra för trötta tanter. Man kan mocka i stallet, diska, tvätta, städa åka skidor, rida, promenera, skotta snö eller stoppa strumpor samtidigt som man hör fantastiska romaner. Den här romanen är dock inte av den lättsamma typ som kan förknippas med julläsning. I den ställer, som jag redan nämnt i förra blogginlägget, Ishiguro frågan om vad en människa så hjärtskärande angeläget.
Vi får följa en grupp ungdomar på en idyllisk internatskola i England fram till 1990-talet. Kathy berättar historien ur sin synvinkel och nära henne finns vännerna Tommy och Ruth. Dessa tre ungdomar får vi följa genom barndomen ut i vuxenlivet. Boken tar sin början med den vuxna Kathy som ser tillbaka på sin barndom och uppväxt. Hon är "vårdare" får vi veta men inte mycket mer. Minnen från internatskolan berättas för att vi bit för bit ska få reda på vem, eller kanske vad, Kathy är.
I början är det en vanlig internatskoleskildring men snart börjar vi förstå att något är annorlunda med barnen och skolan. De får jobba mycket med kreativa övningar i sin både skyddade och instängda tillvaro som i en internat-Montessoriskola. Men det vore inte Ishiguro om inte en känsla av obehag hela tiden lägger sordin på den lyckliga barndomen. Varför börjar den stränga lärarinnan gråta när Kathy dansar med en kudde som hon låtsas är hennes lilla bebis medan hon lyssnar på sången "Never Let Me Go"? Varför är det så katastrofalt att Tommy är obegåvad som konstnär? Varför kan de inte få egna barn i framtiden? Vad innebär det att "fullborda"? (Ja, det är antagligen helt medvetet Ishiguro har valt just det ordet eftersom dessa barn verkligen ger sitt liv för andra)
När barnen i förpuberteten får veta att de är mycket speciella, utvalda för ädla syften, tar barnen det lugnare än läsaren. Liksom barnen får inte läsaren genast veta hela sanningen, den portioneras ut bit för bit och in i det sista saknas pusselbitar så jag tror knappt jag hade kunnat lyssna på denna bok första gången eftersom man läser betydligt fortare än när man lyssnar och romanen är en riktig bladvändare där man bara måste läsa vidare hela tiden.
Dock är det en stor fördel att lyssna på denna roman i småportioner så det finns tid till reflektion mellan avsnitten. Precis som i Ishiguros andra böcker är det själva tillvaron som ställs på sin spets. Här frågar Ishiguro: är ett liv som i sanning är önskat och välplanerat, därmed meningsfullt och otvetydigt nyttigt, det lyckligaste? Rättfärdigar stor samhällsnytta vad som helst? Om det är Kant som ifrågasätts i Återstoden av dagen är det Stuart Mills utilitarism som sätts under lupp i Never Let Me Go.
Sveriges egen ärke-utilitarist Torbjörn Tännsjö har mig veterligt aldrig kommenterat romanen (faktiskt har jag aldrig hört Tännsjö referera till skönlitteratur när jag tänker efter) men det skulle vara intressant att höra vad en nu levande utilitarist har att säga efter läsning av detta mästerverk där Ishiguro tar över ledartröjan i kirurgisk satirisk ironi från Anna-Maria Lenngren och Jonathan Swift. Men medan Lenngren och Swift är litteraturens amputerande fältskär är Ishiguro hjärnkirurgen. Han skriver med större medkänsla samtidigt som hans precisa skalpell skär djupare. Alla tre har samma ärende som psalmisten i Psaltaren 14:
Ingen gör det goda, ingen enda. Har de ingenting lärt, dessa ogärningsmän, som lever på mitt folk, äter det som bröd och aldrig åkallar Herren?
Ishiguro tycks dock mena att det finns de som försöker bjuda motstånd. Kanske är det motståndet allt som behövs, det kärlekens fjun som väger upp allt livets tunga bly?* I så fall undrar jag över mig själv: är jag en som bjuder motstånd? Är jag som lärarna på Hailsham som ändå försöker? Jag inser att jag i mångt och mycket är lika maktlös som de, men låter jag det hindra mig eller gör jag det lilla jag kan villigt och glatt? ** Never Let Me Go får mig att tänka på Hebréerbrevet 4:12
Ty Gudsord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar.
Och sedan funderar jag också över varför jag är så innerligt upptagen med att ha ett ärende, en uppgift, en mening med mitt liv. När det borde räcka att bara leva enligt Jesu egna ord i Matteus evangelium 6:26-29:
Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de? Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd? Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem.
Ständigt lyser dessa ord ur Hebréerbrevet och Maria Küchens Ett liv i din dag som i neon när jag återkommer till dem, men när ska de bli sanna i mitt liv? :
"Varje hus har en byggmästare, men den som har byggt allt är Gud." Hebréerbrevet 3:4 "Jag är en av många levande stenar i människohuset som Gud byggde. En sten behöver inte vara duktig. Det räcker att finnas." Maria Küchen
En av många skidturer med hundarna när jag lyssnade på Never Let Me Go.
* "Ty kärleken är det fjun av Guds vinge som i vågskålen uppväger allt livets bly." Sven Delblanc
** "Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt. […] Gör det lilla du kan och besinna, att Gud Hos oss alla blott trohet vill se! O, så gläds att få gå med hans ringaste bud, Och att själv han all hjälp vill bete. O vad fröjd, om en dag han ock säger till dig: Vad du gjorde, det gjorde du mig! " Lina Sandell-Berg
Pietro Perugino målade Kristi Himmelsfärdsdagens gospel så här 1496-1500
Hebréerbrevet 9: 11–12 Men nu har Kristus trätt fram som
överstepräst för det goda som skall komma. Han har gått genom det större
och fullkomligare tält som inte är gjort av människohand, det vill säga
inte tillhör denna världen. Och
med sitt eget blod, inte med blod av bockar och kalvar, har han en gång
för alla trätt in i helgedomen och vunnit befrielse åt oss för evigt.
Idag är det den sista söndagen i påsktiden. Påsktiden, den välsignade, börjar lida mot sitt slut. Under denna påsktid har den viktigaste läsningen varit Peter Halldorfs Mellan skymning och mörker- åtta betraktelser om trons utblottelse. Nu har vi passerat den ljuvliga Kristi Himmelsfärdsdag som mitt i veckan erbjuder en synkop i vardagens visor. Den ger oss gospel i slutet av påsktiden:
Apostlagärningarna 1: 5–11 ”Johannes döpte med vatten, men ni skall bli döpta med helig ande om bara några dagar.”De som hade samlats frågade honom: ”Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike?” Han svarade: ”Det är inte er sak att veta vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt. Men
ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall
vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till
jordens yttersta gräns.” När han hade sagt detta såg de hur han lyftes upp i höjden, och ett moln tog honom ur deras åsyn. Medan de såg mot himlen dit han steg upp stod plötsligt två män i vita kläder bredvid dem. ”Galiléer”,
sade de, ”varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som har blivit
upptagen från er till himlen skall komma tillbaka just så som ni har
sett honom fara upp till himlen.”
Det är den noggranne historikern Lukas ger oss den vanligaste Kristi Himmelsfärdsdagstexten i Apostlagärningarna och därmed grunden till Kristi Himmels-gospeln. Löftet om Anden som Matteus skriver om och avslutar sitt evangelium, sin version av den stora berättelsen om de goda nyheterna; hans gospel: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” Också Johannes soloinsats i Kristi Himmelsfärdsdagens gospel handlar om Jesu närhet, men också återkomst, som hos Lukas:
Sedan sade han till honom: ”Följ mig!”
Petrus vände sig om
och fick se att den lärjunge som Jesus älskade följde efter, han som
under måltiden hade lutat sig bakåt mot Jesu bröst och frågat vem som
skulle förråda honom. När Petrus såg honom frågade han Jesus: ”Herre, hur blir det med honom?” Jesus svarade: ”Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig? Du skall följa mig.” Därför
spred sig ett rykte bland bröderna att den lärjungen inte skulle dö.
Men Jesus hade inte sagt till Petrus att lärjungen inte skulle dö utan:
”Om jag vill att han skall bli kvar tills jag kommer, vad rör det dig?”
Ingen äkta gospel, inget sant evangelium utelämnar någonsin mörkret i tillvaron och här flikar Markus in med alt 2 och bas 2 i en eftertänksam bridge :
"Och de sade ingenting till någon, för de var rädda."
För mig är det viktigt att höra Kristi Himmelsfärdsgospeln tidigt på morgonen, gökottan är för mig lika kär som jul- dito och trots att mycket gör mig rädd är det ändå Lukas refräng som jublar ikapp med fågelsången varje Kristi Himmelsfärdsdag:
Medan han välsignade dem lämnade han dem och fördes upp till himlen. De föll ner och hyllade honom och återvände sedan till Jerusalem under stor glädje. Och de var ständigt i templet och prisade Gud.
Jag har funderat på vad denna dag betyder. Och nu tror jag mig ha fått en ytterligare ledtråd till ett svar. Kristi Himmelsfärdsdag är gökottan som kommer efter påskdagens allt förvandlande gryning. Den inleder åter en tid av förväntan, en ny adventstid när vi minns hur den lilla spröda kristenheten i glädje, men också rädsla, väntade på den heliga Andens ankomst in i deras omskakade liv. Men också en stor adventstid som ännu pågår för hela skapelsen inför den synliga befrielsens dag. Redan här och ännu inte, är den kristna kyrkans tidsuppfattning. Vid den tomma graven uppfylldes det mesta som Jesus sagt om den yttersta tiden. Det är också Peter Halldorfs budskap i min påskbok:
Om det som ska komma i djupaste mening redan har skett, om vi fått del i det vi ännu väntar, då behöver vi inte stå frågande, inte vara rädda,, inte ängsligt undra vad som ska ske i framtiden. Allt vi behöver göra att slå följe med kvinnorna till graven.[…]Vår dopgrav är Kristi grav, den tomma graven ur vilken han uppstått, och vi med honom. Ett enda är nu nödvändigt: Håll fast vid ditt dop. Det är din påsk. I dopet har du nått tidens slut.
Vadå, är allt redan färdigt, är skapelsen redan befriad? Ja, i kyrkan är den det, enligt Nya testamentet. Vi väntar på Jesus återkomst och han är redan helt och hållet närvarande i sin kyrka. Halldorf pekar på eukaristin, den heliga nattvarden:
[…]en måltid som hör till nästa eon och gör oss till ögonvittnen till det som har skett– och det som ännu inte har skett. Den måltid i vilken vi stiger upp till himmelen, till platsen som väntar oss på andra sidan Kristi ankomst och på andra sidan vårt dop–bekräftelsen på att denna världens härskare nu är dömd och att Guds rike har brutit in med ljus, kraft och härlighet.
Sjung med i den stora gospeln! Här leds vi av en ungdomskör från Uganda:
I can see freedom. Freedom is coming. I can see freedom from above.
It's an amazing thing from the Lamb of God. I can see freedom, freedom
from above.
So many, many times I looked around. I found no joy,
no joy for my soul. I came to Jesus who gave me joy. I can see
freedom, freedom from above.
So many, many times I looked around,
I found no peace, no peace for my soul. I came to Jesus who gave me
peace. I can see freedom, freedom from above.
So many many times
I looked around, I found no life, no life for my soul. I came to Jesus
who gave me life. I can see freedom, freedom from above"
"Ecce homo" Caravaggios bild av när Pilatus visar upp den torterade Jesus för mobben som väljer Barabbas.
Lukas evangelium 22: 63- 65 Männen som bevakade Jesus slog honom och gjorde narr av honom. De band för ögonen på honom och sade: ”Visa nu att du är profet. Vem var det som slog dig?” Och de öste glåpord över honom.
Johannes evangelium 19:1-3 Då tog Pilatus Jesus och lät gissla honom. Och soldaterna vred ihop en krans av törne och satte på hans huvud, och de hängde på honom en purpurröd mantel. De gick fram till honom och sade: ”Var hälsad, judarnas konung”, och de gav honom örfilar.
Hebréerbrevet 2: 14–18 Då nu barnen är av kött och blod
måste han på samma sätt bli människa, för att han genom sin död skulle
göra dödens herre, djävulen, maktlös och befria alla dem som genom sin fruktan för döden varit slavar hela sitt liv. Det är ju inte änglar han tar sig an. Nej, Abrahams ättlingar tar han sig an, och
därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig
och trogen överstepräst inför Gud och kunna sona folkets synder. Eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas.
Kan bara en kvinna begripa en kvinnas problem? Kan bara unga förstå hur unga har det? Kan endast homosexuella svarta kvinnor från arbetarklassen företräda svarta homosexuella arbetarklasskvinnor? Behöver en verkligt representativ demokrati ett parlament med tusentals platser för att alla ska känna sig representerade? Måste Gud bli människa för att kunna bli allas biktpräst?
Ja, är svaret på den sistnämnda frågan, enligt Hebréerbrevet. Det är intressant med Hebréerbrevet också i det att där antyds att Gud måste utvecklas och utbildas. Hen måste bli barmhärtig och trogen genom att dela lidande människors lott. Gud vill förstå människan och dela hennes villkor för att kunna göra det. Hen förstår att det är omöjligt att veta hur det är om man aldrig varit i närheten av att vara där. En Gud med självinsikt blir människa för att kunna befria henne från slaveriet dödsskräcken håller henne fången i.
Här är Jesus verkligen ett föredöme; vi ska inte tro att vi förstår hur det är innan vi varit i närheten av samma situation. Jag tror att unga svarta homosexuella kvinnor kan representeras av gamla vita asexuella män om de männen har förmågan att hitta likheter för vi människor är mest av allt väldigt lika varandra. Men det skadar inte att öva oss i empati genom att gå in i min medmänniskas villkor, utan förbehåll, som Jesus gjorde.
Erbarme dich av JS Bach med denna underbara kontraalt, Delphine Galou.
Madonnan i rosengård målad av Stefan Lochner 1448.
Det enorma avståndet till Gud som gör att man liksom har trappan
helgonen, St. Anna (Anna själv tredje, Marias legend-mamma), Maria, Jesus och sist Gud fader i många historiska kristna kyrkor är det hedniska i Mariologin. Även hedendom har ofta, liksom gnosticismen, en syn på det andliga som högre än det kroppsliga men hedendom är främst ett sätt att blidka nyckfulla gudar utan större intresse av människor om dessa inte kommer med offer som passar gudarnas smak och därför gör dem välvilligt inställda till dem som ger offren och som resultat av rätt formler och tillbedjan ger dem goda skördar och friska barn.
Den hedniska värld där de första kristna levde var djupt präglad av hellenismens pantheon. Maria som eget böneobjekt har i den föreställningsvärld som fanns i det hellenistiska romarriket först blivit mycket populär i trakter där man länge dyrkat Isis, Osiris och deras lilla Horus-barn. Den äldsta bönen till Maria, det som nu bygger upp mycket av RKKs liturgi, kommer från Egypten på 300-talet: ”Under ditt beskydd tar vi vår tillflykt, heliga Guds moder”. Just där kulten av Isis var som populärast började man alltså först se Maria som medlare mellan människor och Gud. Bibeln har ingenting som antyder att Maria skulle ha denna roll. I Bibeln finns två förespråkare inför Guds tron nämnda: Den Heliga Ande, som på grekiska ofta kallas Parakleitos= försvarsadvokat i Nya Testamentet och Jesus själv. Här ger jag fyra exempel:
På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju
inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med
rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill. Rom. 8: 26-27
Ty Kristus gick inte in i en helgedom som var byggd av människohand
och bara en bild av den verkliga. Han gick in i själva himlen för
att nu träda fram inför Gud med vår sak. Heb. 9:24
Mina barn, detta skriver jag till er för att ni inte skall synda.
Men om någon syndar har vi en som för vår talan inför Fadern, Jesus
Kristus som är rättfärdig. 1 Joh. 2:1
[…]vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har
uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Rom. 8:3
Isis och Horus-barnet
Vem var då Isis och varför tror de flesta forskare på området att hon var en modell för Maria som himladrottning och mer älskad än barnet hon födde? Jo, hon representerade liv och död och hennes lille son, som hon fick med guden Osiris efter att ha återuppväckt honom från de döda, Horusbarnet, står för vårens återuppståndelse liksom Demeter och Persefone i den grekiska mytologin men i den myten är inte Persefones make, Hades, någon hjälte. Osiris är visserligen dödsgud men god, mördad av sin bror Set och gudomliggjord genom sin maka/syster Isis. Hon avbildas ofta som här till vänster. Isis var oerhört populär bland slavar och kvinnor i hela det hellenistiska området, samma grupper som först tog till sig kristendomen.
Genom Isis blev Osiris och Horusbarnet*gudar. Vid ungefär samma tid som den första Maria-bönen skrevs började man i Alexandria kalla Maria för gudaföderska: Theotokos. Vid kyrkomötet i Kalcedon 451 fastställdes att hon var gudaföderska och man lade också till att hon var Evig Jungfru. Man började fira hennes syndfria avlelse den 8 december och hennes födelsedag, förstås, den 8 september från 600-talet. Då firade man också hennes dödsdag, senare upptagande till himlen, den 15 augusti. 1950 fastslogs den sistnämnda legenden som den romersk katolska kyrkans officiella lära om Marias avslutning på jordelivet. En himladrottning var född.
* Horusbarnet som Isis födde efter att ha räddat Osiris och sett till att han
befruktade henne när hon förvandlad till en flygande pappersdrake
cirklade kring honom,
Melkisedek nämns två gånger till i Bibeln förutom i 1 Moseboken, ett ställe som får mig att tänka på Tom Bombadill och Johannes Döparen, men som också räknas som en profetia om Jesus enligt Hebréerbrevet, är denna somriga dikt ur den poetiska boken Psaltaren i psalm 110:
På heliga berg har jag fött dig
som dagg ur gryningens sköte.
Herren har svurit en ed
som han inte skall bryta:
Du är präst för evigt
i Melkisedeks efterföljd.
Herren är vid din sida,
han krossar kungar på sin vredes dag,
han dömer bland folken i sitt majestät,
han krossar hövdingar vida kring jorden.
Han dricker ur bäcken vid vägen.
Så lyfter han huvudet högt.
Psalmen 110 är ett typiskt exempel på att Bibeln är skriven av fattigt folk som inte tillhörde överklassen. Liksom i Morden i Midsomer är det alltid en överklassperson som är skyldig när den rätte detektiven kommer in i utredningen. Men innan dess är det taffliga vanliga poliser som jobbar efter devisen: "When in doubt, arrest a vagrant." som inspektör Japp på Scotland Yard ironiskt uttrycker det när han och Hercule Poirot kallats in för att lösa ett fall där just det har inträffat och naturligtvis är den stackars luffaren helt oskyldig.
Förutom att det även i denna psaltarpsalm är någon mäktig som är skyldig och skall krossas beskrivs också den mest aktningsvärde som en som vandrar efter vägarna och dricker ur bäcken vid vägen. Den störste översteprästen med direktkontakt med skaparen själv, är en som är född på heliga berg som dagg ur gryningens sköte, ett markernas barn och en vandrare som inte äger något och därför har allt han behöver.
Då är det inte alls så konstigt att Jesus säger så här när han möter en skriftlärd som vill bli hans lärjunge:
"En skriftlärd kom fram och sade till honom: ”Mästare, jag skall följa dig vart du än går.” Jesus svarade: ”Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud.”
Detta gör Jesus i Matteus evangeliums åttonde kapitel. Ganska typiskt eftersom just detta evangelium tydligt vänder sig till en läsekrets som känner väl till den judiska traditionen och naturligtvis också kan psalm 110 om den evige översteprästen som vandrar längs vägarna och dricker ur bäckar samtidigt som han själv är dagg; vatten från himmelen som vattnar jorden och ger den liv.
