Ishiguro II : Never Let Me Go

Ytterligare en roman av Kazuo Ishiguro har jag hunnit med att "läsa" om under julen: Never Let Me Go, fast denna gång som radioföljetong i underbar uppläsning av Mirja Turestedt. Det går att höra den fram till 8 februari. Ljudböcker är så bra för trötta tanter. Man kan mocka i stallet, diska, tvätta, städa åka skidor, rida, promenera, skotta snö eller stoppa strumpor samtidigt som man hör fantastiska romaner. Den här romanen är dock inte av den lättsamma typ som kan förknippas med julläsning. I den ställer, som jag redan nämnt i förra blogginlägget, Ishiguro frågan om vad en människa så hjärtskärande angeläget.

Vi får följa en grupp ungdomar på en idyllisk internatskola i England fram till 1990-talet. Kathy berättar historien ur sin synvinkel och nära henne finns vännerna Tommy och Ruth. Dessa tre ungdomar får vi följa genom barndomen ut i vuxenlivet. Boken tar sin början med den vuxna Kathy som ser tillbaka på sin barndom och uppväxt. Hon är "vårdare" får vi veta men inte mycket mer. Minnen från internatskolan berättas för att vi bit för bit ska få reda på vem, eller kanske vad, Kathy är.

I början är det en vanlig internatskoleskildring men snart börjar vi förstå att något är annorlunda med barnen och skolan. De får jobba mycket med kreativa övningar i sin både skyddade och  instängda tillvaro som i en internat-Montessoriskola. Men det vore inte Ishiguro om inte en känsla av obehag hela tiden lägger sordin på den lyckliga barndomen. Varför börjar den stränga lärarinnan gråta när Kathy dansar med en kudde som hon låtsas är hennes lilla bebis medan hon lyssnar på sången "Never Let Me Go"? Varför är det så katastrofalt att Tommy är obegåvad som konstnär? Varför kan de inte få egna barn i framtiden? Vad innebär det att "fullborda"? (Ja, det är antagligen helt medvetet Ishiguro har valt just det ordet eftersom dessa barn verkligen ger sitt liv för andra)

När barnen i förpuberteten får veta att de är mycket speciella, utvalda för ädla syften, tar barnen det lugnare än läsaren. Liksom barnen får inte läsaren genast veta hela sanningen, den portioneras ut bit för bit och in i det sista saknas pusselbitar så jag tror knappt jag hade kunnat lyssna på denna bok första gången eftersom man läser betydligt fortare än när man lyssnar och romanen är en riktig bladvändare där man bara måste läsa vidare hela tiden.

Dock är det en stor fördel att lyssna på denna roman i småportioner så det finns tid till reflektion mellan avsnitten. Precis som i Ishiguros andra böcker är det själva tillvaron som ställs på sin spets. Här frågar Ishiguro: är ett liv som i sanning är önskat och välplanerat, därmed meningsfullt och otvetydigt nyttigt, det lyckligaste? Rättfärdigar stor samhällsnytta vad som helst? Om det är Kant som ifrågasätts i Återstoden av dagen är det Stuart Mills utilitarism som sätts under lupp i Never Let Me Go.

Sveriges egen ärke-utilitarist Torbjörn Tännsjö har mig veterligt aldrig kommenterat romanen (faktiskt har jag aldrig hört Tännsjö referera till skönlitteratur när jag tänker efter) men det skulle vara intressant att höra vad en nu levande utilitarist har att säga efter läsning av detta mästerverk där Ishiguro tar över ledartröjan i kirurgisk satirisk ironi från Anna-Maria Lenngren och Jonathan Swift. Men medan Lenngren och Swift är litteraturens amputerande fältskär är  Ishiguro hjärnkirurgen. Han skriver med större medkänsla samtidigt som hans precisa skalpell skär djupare. Alla tre har samma ärende som psalmisten i Psaltaren 14:

Ingen gör det goda, ingen enda.
Har de ingenting lärt, dessa ogärningsmän,
som lever på mitt folk, äter det som bröd
och aldrig åkallar Herren?

Ishiguro tycks dock mena att det finns de som försöker bjuda motstånd. Kanske är det motståndet allt som behövs, det kärlekens  fjun som väger upp allt livets tunga bly?* I så fall undrar jag över mig själv: är jag en som bjuder motstånd? Är jag som lärarna på Hailsham som ändå försöker? Jag inser att jag i mångt och mycket är lika maktlös som de, men låter jag det hindra mig eller gör jag det lilla jag kan villigt och glatt? ** Never Let Me Go får mig att tänka på Hebréerbrevet 4:12 

Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar.

Och sedan funderar jag också över varför jag är så innerligt upptagen med att ha ett ärende, en uppgift, en mening med mitt liv. När det borde räcka att bara leva enligt Jesu egna ord i Matteus evangelium 6:26-29:

  Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de?  Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?  Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem.

Ständigt lyser dessa ord ur Hebréerbrevet och Maria Küchens Ett liv i din dag som i neon när jag återkommer till dem, men när ska de bli sanna i mitt liv? :

"Varje hus har en byggmästare, men den som har byggt allt är Gud." Hebréerbrevet 3:4 "Jag är en av många levande stenar i människohuset som Gud byggde. En sten behöver inte vara duktig. Det räcker att finnas." Maria Küchen

En av många skidturer med hundarna när jag lyssnade på Never Let Me Go.

* "Ty kärleken är det fjun av Guds vinge som i vågskålen uppväger allt livets bly." Sven Delblanc

** "Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt. […]
Gör det lilla du kan och besinna, att Gud
 Hos oss alla blott trohet vill se!
O, så gläds att få gå med hans ringaste bud,
 Och att själv han all hjälp vill bete.
O vad fröjd, om en dag han ock säger till dig:
 Vad du gjorde, det gjorde du mig! " Lina Sandell-Berg

Kazuo Ishiguro och människovärdet

Jag hade hoppats kunna ha en adventskalender i år men den stora tröttheten tillät inte det. Jag vill ändå skriva denna lediga luciamorgon med två krassliga pojkar hemma. Ni känner kanske till denna känsla av oceaner av tid, även om man med förnuftet vet att dessa oceaner snabbt förvandlas till en liten frusen pöl när man sätter sig framför en skärm. Jag tar dock Gud i hågen och riskerar att oceanen torkar ut denna morgon.

Årets nobelpris har engagerat mig mer än på länge eftersom jag sedan Berg i fjärran varit förtjust i Kazuo Ishiguro och inte hunnit läsa hans senaste Begraven jätte-förrän nu. Nu går dessutom hans Never let me go som radioföljetong i repris i en uppläsning som jag fängslades av redan första gången den gick. Jag läser också hans Den otröstade en gång till, fastnade inte för den första gången jag började på den. Nu är det tydligen en bättre period i livet för mig att läsa den för jag lägger inte undan den, utan roas till och med av den Kafkaliknande drömatmosfären och den ständiga frustrationen över att aldrig komma till skott för den stackars konsertpianisten på besök i vad jag uppfattar som Prag, men det kan nog vara vilken stor kulturstad i forna Österrike-Ungern som helst.

Dessa romaner har som gemensamt tema "vad är en människa" Svenska akademin har gjort ett val av en författare som faktiskt gör verklig nytta för mänskligheten. Jag hoppas denna trend, som varit extra tydlig sedan Svetlana Aleksievitj  2015 *, håller i sig och att vi slipper dystra misantroper som Mo Yan och Elfriede Jellinek i fortsättningen. Kazuo Ishiguro var för mig helt otippad eftersom han är så lättläst och populär, obegripligt varför jag håller fast vid den fördomen efter val som Tranströmer, Aleksievitj, Lessing och Jean- Marie Clézio. Men jag är oförbätterlig och blev åter förvånad över att ännu en favorit belönats.**

Alltså är Ishiguro  sedan länge en storfavorit. Från klarhet till klarhet skriver han in sig i litteraturhistorien och det allra bästa han skrivit är Begravd jätte. Aldrig tidigare har frågan "vad är en människa?" pentrerats djupare av honom. Detta till trots mot att han alltid tagit upp dessa frågor på ett briljant sätt. De flesta känner väl till Återstoden av dagen, åtminstone som film, där människans värdighet står i centrum när den perfekte butlern Stevens  ställs mot nazismens människoförakt och måste omvärdera hela sitt pliktstyrda liv. Immanuel Kant kritiseras här så elegant att det knappt märks, men efter denna läsning finner jag att jag plötsligt hittar argument mot Kants pliktideal, vilket tidigare var svårare för mig utan att känna mig som den ansvarslösa Slösa eller en flumpedagog från 1970-talet. Så inte är det så att Ishiguro inte kunde ta upp dessa frågor förut, tvärtom har de varit en ledstjärna i allt han skrivit : romaner, noveller, sångtexter och filmmanus.

Ändå står för mig Begravd jätte fram som hans hittills mest mästerliga roman på temat. Jag vill absolut inte spoila hans fantastiska intrigbygge men vågar mig ändå på att diskutera teman ur romanen. Vill ni slippa minsta lilla hint om boken, sluta då läsa NU. För här måste jag presentera litteraturhistoriens mest gripande kärlekspar, Beatrice och Axl. Fast de inte ens kan minnas sin ungdoms passion och hur deras unga starka kroppars såg ut eller kändes, älskar de varandra med en respekt som jag aldrig mött i fiktionen, bara  i verkligheten, tidigare.

I ett Britannien som börjat skakas om efter pax kung Arthur ger de älskande sig ut på en resa till sin son, som de knappt minns. De möter ormar som delar på sig och åter blir en enda, träsktroll, häxor och drakar men ändå är miljön realistisk med sår och feber, svält och mörker. Det regnar och plötsligt övergår det i solsken precis som våren är. De sover i rökiga stugor, fuktiga jordhålor och ruiner från Arturs glansdagar.  De äter goda måltider bland vänner och fiender, krigare och läkekvinnor. Glömskan är en gäckande skugga, en tät dimma som ibland lättar något över de allra äldsta och Axl och Beatrice finner skärvor ur sitt liv som de långsamt pusslar ihop till ett ofullständigt minne av kämpande uthållig kärlek. Ja, det låter som fantasy och visst är det det; en gammaldags allegorisk fantasy i Bunyan-stil men helt utan dennes förakt för mänsklig svaghet.

Efter läsningen kvarstår frågan om vad en människa är om hon befinner sig i glömskans dimma. Är vi bara en produkt av våra minnen, kemiska processer i hjärnan som lämnat sina spår? Eller kan vi, som Axl och Beatrice, ändå älska det vi glömt? Är vi fortfarande människor när senilitetens dimma lägger sig över oss eller är det barmhärtigast att låta resten av kroppens funktioner få hjälp med att upphöra, som alferna tycker i en nyckelscen i romanen? Kan ett samhälle leva med sina kollektiva minnen eller måste de förträngas för att vanliga människor , som Axl och Beatrice, ska få leva sina lugna liv i kärlek och gemenskap? Finns det en annan lösning än glömskan eller den hämndlystna fixeringen vid historien? Den kristna försoningfrågan har sällan belysts så tydligt i en roman. Har du inte läst Begravd jätte, gör det! Om du gjort det hoppas jag du kan kommentera nedan och ge ditt bidrag till de tankar som väcktes av romanen hos mig.

Har du läst den ska du också lyssna till Läsarpoddens samtal om romanen.

*även om jag tycker att Bob Dylan var ett felval står han ju för något gott för mänskligheten och han har säkert gjort en hel del för fred och försoning.

** antagligen är det någon slags inverterad snobbism hos mig, inte kul att se den rakt i sitt fula ansikte när jag står framför spegeln.