Featured Post

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa ...

Visar inlägg med etikett Maria Küchen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Maria Küchen. Visa alla inlägg

fredag 4 april 2025

Guldgula dagar

 


Ty deras ord skapar osämja,
 och mot de stilla i landet har de svekfulla planer. Ps. 35:20

En ovanlig färg i kyrkans år är gult. Men Midfastosöndagen ska alltså ha ett altare smyckat med rosa eller guldgula rosor. Just nu är gult en färg jag längtar intensivt efter. I vår släkt är guldgult en stor favorit sedan länge. Min farmorsmor var så förtjust i gult. Färgglad och gladlynt var hon. Hon lärde mig att stötta Svenska journalens läkarmission och att lyssna på radioandakterna.  Hon sa aldrig något om detta, det bara blev så därför att jag såg henne göra det. Hon gillade Jokkmokks-Jokke. Hon var rädd för åskan och trodde man måste åka bil för att vara säker för den. Det var kul för pappa tog med mig i bilen och så for vi till Kauppinen och köpte festis i kiosken där. Åska är därför positivt laddad för mig, ursäkta pappavitsen. Vi åkte ofta till hennes barndomshem utanför Svappavaara av vilket endast skorstenen stod kvar. Hon berättade spännande om sin barndom. Jag ville alltid höra mer. 

Dessa berättelser använde till exempel Sara Ranta-Rönnlund i sina böcker. Numera får man del av en del av hennes berättelser här eller som någon episod i Åsas böcker. Jag tröttnade aldrig på att höra om "när hon var liten". Hon var en källa till äventyr och glädje, kultur och hantverk. Hon var ängslig att något skulle hända oss småttingar . Hon läste högt ur dödsannonserna och skrattade åt Kronblom. Hon ritade sagor tex den om en gumma och en gubbe som var så sura att de bodde i varsin del av huset och när de gick till brunnen på varsitt håll hade momma plöstligt ritat en katt. Och hon var laestadian, en av de mest förtalade folkgrupperna i universum.

Jag börjar bli hjärtligt leds på allt skitsnack om laestadianer. Det är ju enkelt att hata på folk som aldrig kan gå i svaromål på något sätt eftersom de inte använder medier på samma sätt som majoritetsbefolkningen. Laestadianer blir inte författare, fotografer eller filmare. Akademiker i dessa kretsar blir på sin höjd lärare eller läkare, men aldrig museiintendenter, journalister, konstkuratorer eller dokusåpakändisar. De tuffaste av de tuffa: de förstfödda* går sällan ens gymnasiet utan börjar jobba direkt efter högstadiet. Någon enstaka östlaestadian bloggar, men i allmänhet är sociala medier stängda för dem. I tidningen kommer de som döda i annonserna där de står att de dött "i levande tro på sin frälsare" (det ska det stå i min dödsannons också). Eller när någon vidrig sexskandal uppdagats som i min mans farmors hemtrakter 

Dessutom får de förstås medieutrymme när någon bitter människa öser galla över dem i offentligheten, där de, som sagt, aldrig kan försvara sig. Nu senast Ann-Helen Laestadius som skrivit en bok, Skam***, där hon tar heder och ära av laestadianer och därför intervjuades hon i Dagen häromveckan.  Laestadius har där mage att säga att "det vore skönt att vara religiös så man slipper tänka själv". Ja,  himla gärna med ögonen, det gör också jag. I ett land som Sverige där kristna anses korkade, elaka, inskränkta, hycklande och dumma som bäst, som galna sexförbrytare som värst, , är det verkligen  VI som inte tänker själva när vi envisas med att följa Jesus, trots den allmänna meningen om oss? Det blir svårt att ta Laestadius, den yngsta, på allvar efter en sådan kommentar. 

Jag ogillar starkt allt religiöst förtryck och sekteristiska beteenden. men nog måste folk ändå se hur fegt det är att , som man säger på engelska: skjuta på en sittande anka. Och dessutom alltid på samma sittande anka. Det är dessutom lika fel att påstå att alla laestadianer är exakt likadana som det är dumt att påstå att alla ateister är varandras blåkopior. Det finns ateister som Christer Sturmark som jag aldrig hört säga att religiösa inte tänker själva, vi tänker bara fel,  och i nadra änden av spektrat finns det Ann Helen Laestadius som kommer med detta befängda påstående.

I rampljuset hamnar aldrig en laestadian som inte begår övergrepp eller får vara bad guy i en bok. Det finns kristna av andra denominationer som står i rampljuset på grund av sin ondska; exempelvis de i Knutby och ärkeäcklet Daniel Alm, men i offentligheten finns också andra kristna som Tomas Sjödin, Maria Küchen, Joel Halldorf, Camilla Lif, Anders Arborelius, Ylva Eggehorn och Åsa Larsson. Den enda kändisen från laestadianerna är Lars Levi Laestadius själv. I övrigt får laestadianer finna sig i att vara lika välvilligt och mångfacetterat beskrivna i svensk media som judar i Al Jazeera.

Det är sant att det finns laestadianer som tycker att man inte ska skratta, speciellt inte i kyrkan eller utomhus vid norrsken. Sjunger gör man i kyrkan men helt utan instrument som ackompanjemang, det räcker gott med en röststark försångare om man tillhör de tuffaste riktningarna. Det finns dock också många som min momma som var en gladlynt människa som betalade sin äldsta dotters pianolektioner, min farmor alltså  som blev kantor i Tuollovaara. Momma lärde mig att Jesus är starkare och tryggare än allt, med honom är inget farligt, inte ens norrskenet (men åska behöver man en bil för att klara sig undan). Det finns gråa laestadianer med beige som muntraste kulör i klädedräkten och så finns min momma som gillade starka färger, speciellt knallgult.

Majoritetssamhället kommer aldrig ens  att misstänka överdrifterna och ensidigheterna i Ann-Helen Laestadius bittra tirader eftersom risken att de någonsin stöter på en laestadian är diminutiv. En kristen minoritet inbäddad i mer eller mindre okända icke-svenska minoriteter** är som gjord för att bli måltavla för hopens förakt och mediagunstlingars krypskytte, speciellt de som tillhör de hippaste av hippa minoriteter. Det kommer nämligen aldrig att bli hippt att tillhöra denna utstötta minoritet i självvald segregation. Speciellt som de enda som rider spärr mot beskjutningen mot denna sittande anka är helt insignifikanta personer, som undertecknad, medan Ann-Helen Laestadius har offentlighetens öra vilka orimliga ensidigheter hon än vräker ur sig. 

Därför har jag denna vecka ägnat många tacksamma tankar åt min guldgula farmorsmor, som en motståndshandling i fastans guldgula vecka. 





* Fullständiga namnet är: Den förstfödda laestadianska församlingen i den svenska Lappmarken.

** man kan jämföra med när pekoralet "Midnattssol" förde in kvänerna i svenskt majoritetssamhälles medvetande genom att framtällas som mördare och suputer, samt att de ständigt fört krig (sic!) mot samer. 

***Jo, jag har boken och har läst den. Den är dessutom signerad av författaren.


lördag 18 januari 2020

Det obegripliga med Gud av Gud , ljus av ljus

Fick detta klipp-tips av Klaus:
Jag tycker det är en underbart klok och humoristisk förklaring till varför vi aldrig kan förstå vem Gud är, en och tre på samma gång, som Maria Küchen uttrycker det:
Gud är upphov, avkomma och kraft. Gud är det som avlar, det som föds och själva avlelsen. Gud är moder, barn och sång.
Johannes evangelium uttrycker det i stället på detta sätt:
I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
[…] Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.
När jag första gången läste denna Johannesprologen på koinä-grekiska, det var på en kurs i detta språk, var vi några stycken som mödosamt stavade oss igenom dessa mäktiga ord och såg något vi aldrig väntat oss, det stod att "ordet fanns hos Gud, ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen i Guds sköte/livmoder." allt började, enligt Johannes, med Gud som föder sig själv och därefter hela universum.

Med denna tydliga koppling till Gud som föder Gud är det inte så konstigt att Arius såg Jesus som minst ett ögonblick yngre än Gud Fader (Gud Livmoder) . Men det är ju bara logiskt ur ett mänskligt perspektiv. Tänk en fjärde dimension, det går inte. Tänk Universum, obegripligt likaså. Tänk någon som är gravid med och föder sig själv innan allt annat har skapats, lika omöjligt det.

Jag tröstar mig med att vi vet tillräckligt för att få kallas Guds barn och Jesu medarvingar och med tiden kommer den Heliga Anden att leda oss till hela sanningen. Det tror jag vi gör när vi tillsammans läser och samtalar i respekt för att den Heliga Anden är given oss alla:
Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud.  2 Petr 1:20-21
Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka.  1 Kor 12:12-13






tisdag 7 januari 2020

Epifanieveckan

Fram till 18:00 på lördag lever vi i Trettondagens ljus där Jesus uppenbarar Gud för oss. Jesus inte bara visar hur Gud är, Jesus är Gud. Jag tycker detta enkla budskap ofta skyms av annat, även under julens alla fester. Jesus är Gud med oss. När Bibeln talar om Jesus som Guds son betyder det att vi kan bli Guds barn genom Jesus. Men det betyder inte att Jesus inte är Gud. Gud är en enda som uppenbarar sig i Fader , Son och Ande. Maria Küchen skriver så fint:
"Gud är upphov, avkomma och kraft. Gud är det som avlar, det som föds och själva avlelsen. Gud är moder, barn och sång. "

I går sjöng vi denna psalm på svenska, i procession och jag hade glömt psalmboken och fick sjunga på latintexten som jag lärde mig på gymnasiet tills vi kom fram till koret och jag kunde tjuvkika på min körgrannes psalmbok. Jag är ständigt den fåvitska jungfrun, men tack och lov kan de visa jungfrurna dela med sig av sin olja till mig i dessa nådens år. texten är så fin! Melodin är en medeltida skolsång om julen. Den svenska texten är skriven av Johan Olof Wallin och bearbetad av Britt G. Hallqvist Sv. Ps 131: 

1. Stå upp , o Sion och lovsjung din frälsare, profet och kung.
Du hans stjärna skådar. Stäm upp i helig fröjd din röst.
Se, dess ljus bebådar att världen skall bli återlöst.
Herren Kristus kommer till vår hjälp och tröst.

2. Hur skön och klar den stjärnan går!
Vi följer hennes ljusa spår, följer med de visa.
Vi vill med våra läppars ljud dig, vår broder prisa
och ödmjukt lyda dina bud,
du som i din kärlek återspeglar Gud.

3. I nåd , o Herre, tag emot vad vi vill l'gga för din fot.
Våra gåvor bliver ej myrra , guld och rökelse.
Vi vårt hjärta giver åt dig vår Gud, vår Frälsare,
fyll det du med kärlek, tro och helgelse.

4. Ditt ord skall vara år från år den stjärna i vars ljus vi går.
Låt din helga lära oss leda rätt i all vår tid.
Låt din kraft oss bära igenom livets sorg och strid,
och när döden nalkas, kom till oss med din frid.

5. Lys, helga stjärna, mild och ren,
kring jorden sprid Guds klarhets sken.
Alla knän ska böjas i Jesu namn vid nådens tron.
Alla böner höjas till Jeus Krist, Guds ende son,
alla tungor prisa Gud med jubelton.

fredag 26 januari 2018

Ishiguro II : Never Let Me Go

Ytterligare en roman av Kazuo Ishiguro har jag hunnit med att "läsa" om under julen: Never Let Me Go, fast denna gång som radioföljetong i underbar uppläsning av Mirja Turestedt. Det går att höra den fram till 8 februari. Ljudböcker är så bra för trötta tanter. Man kan mocka i stallet, diska, tvätta, städa åka skidor, rida, promenera, skotta snö eller stoppa strumpor samtidigt som man hör fantastiska romaner. Den här romanen är dock inte av den lättsamma typ som kan förknippas med julläsning. I den ställer, som jag redan nämnt i förra blogginlägget, Ishiguro frågan om vad en människa så hjärtskärande angeläget.

Vi får följa en grupp ungdomar på en idyllisk internatskola i England fram till 1990-talet. Kathy berättar historien ur sin synvinkel och nära henne finns vännerna Tommy och Ruth. Dessa tre ungdomar får vi följa genom barndomen ut i vuxenlivet. Boken tar sin början med den vuxna Kathy som ser tillbaka på sin barndom och uppväxt. Hon är "vårdare" får vi veta men inte mycket mer. Minnen från internatskolan berättas för att vi bit för bit ska få reda på vem, eller kanske vad, Kathy är.

I början är det en vanlig internatskoleskildring men snart börjar vi förstå att något är annorlunda med barnen och skolan. De får jobba mycket med kreativa övningar i sin både skyddade och  instängda tillvaro som i en internat-Montessoriskola. Men det vore inte Ishiguro om inte en känsla av obehag hela tiden lägger sordin på den lyckliga barndomen. Varför börjar den stränga lärarinnan gråta när Kathy dansar med en kudde som hon låtsas är hennes lilla bebis medan hon lyssnar på sången "Never Let Me Go"? Varför är det så katastrofalt att Tommy är obegåvad som konstnär? Varför kan de inte få egna barn i framtiden? Vad innebär det att "fullborda"? (Ja, det är antagligen helt medvetet Ishiguro har valt just det ordet eftersom dessa barn verkligen ger sitt liv för andra)

När barnen i förpuberteten får veta att de är mycket speciella, utvalda för ädla syften, tar barnen det lugnare än läsaren. Liksom barnen får inte läsaren genast veta hela sanningen, den portioneras ut bit för bit och in i det sista saknas pusselbitar så jag tror knappt jag hade kunnat lyssna på denna bok första gången eftersom man läser betydligt fortare än när man lyssnar och romanen är en riktig bladvändare där man bara måste läsa vidare hela tiden.

Dock är det en stor fördel att lyssna på denna roman i småportioner så det finns tid till reflektion mellan avsnitten. Precis som i Ishiguros andra böcker är det själva tillvaron som ställs på sin spets. Här frågar Ishiguro: är ett liv som i sanning är önskat och välplanerat, därmed meningsfullt och otvetydigt nyttigt, det lyckligaste? Rättfärdigar stor samhällsnytta vad som helst? Om det är Kant som ifrågasätts i Återstoden av dagen är det Stuart Mills utilitarism som sätts under lupp i Never Let Me Go.

Sveriges egen ärke-utilitarist Torbjörn Tännsjö har mig veterligt aldrig kommenterat romanen (faktiskt har jag aldrig hört Tännsjö referera till skönlitteratur när jag tänker efter) men det skulle vara intressant att höra vad en nu levande utilitarist har att säga efter läsning av detta mästerverk där Ishiguro tar över ledartröjan i kirurgisk satirisk ironi från Anna-Maria Lenngren och Jonathan Swift. Men medan Lenngren och Swift är litteraturens amputerande fältskär är  Ishiguro hjärnkirurgen. Han skriver med större medkänsla samtidigt som hans precisa skalpell skär djupare. Alla tre har samma ärende som psalmisten i Psaltaren 14:
Ingen gör det goda, ingen enda.
Har de ingenting lärt, dessa ogärningsmän,
som lever på mitt folk, äter det som bröd
och aldrig åkallar Herren?

Ishiguro tycks dock mena att det finns de som försöker bjuda motstånd. Kanske är det motståndet allt som behövs, det kärlekens  fjun som väger upp allt livets tunga bly?* I så fall undrar jag över mig själv: är jag en som bjuder motstånd? Är jag som lärarna på Hailsham som ändå försöker? Jag inser att jag i mångt och mycket är lika maktlös som de, men låter jag det hindra mig eller gör jag det lilla jag kan villigt och glatt? ** Never Let Me Go får mig att tänka på Hebréerbrevet 4:12 

Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar.

Och sedan funderar jag också över varför jag är så innerligt upptagen med att ha ett ärende, en uppgift, en mening med mitt liv. När det borde räcka att bara leva enligt Jesu egna ord i Matteus evangelium 6:26-29:
  Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske fader föder dem. Är inte ni värda mycket mer än de?  Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?  Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem.
Ständigt lyser dessa ord ur Hebréerbrevet och Maria Küchens Ett liv i din dag som i neon när jag återkommer till dem, men när ska de bli sanna i mitt liv? :

"Varje hus har en byggmästare, men den som har byggt allt är Gud." Hebréerbrevet 3:4 "Jag är en av många levande stenar i människohuset som Gud byggde. En sten behöver inte vara duktig. Det räcker att finnas." Maria Küchen
En av många skidturer med hundarna när jag lyssnade på Never Let Me Go.


* "Ty kärleken är det fjun av Guds vinge som i vågskålen uppväger allt livets bly." Sven Delblanc

** "Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt. […]
Gör det lilla du kan och besinna, att Gud
 Hos oss alla blott trohet vill se!
O, så gläds att få gå med hans ringaste bud,
 Och att själv han all hjälp vill bete.
O vad fröjd, om en dag han ock säger till dig:
 Vad du gjorde, det gjorde du mig! " Lina Sandell-Berg