Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. 1 Kor. 15:20
Tre judiska högtider sammanföll så att de firades fredag, lördag och söndag den veckan Jesus dog och uppstod. Först den storslagna Pesach som firar hur Gud beskyddade folket mot mordängeln i Egypten . Den firas oberoende av veckodag den 14:e i Nisan. Sedan firas det osyrade brödets högtid mellan Pesach och skördefesten som firas första veckodagen, dvs söndagen efter Pesach: firandet av förstlingsfrukten.
Det beskyddande blodet som leder till befrielse firades just när Jesu dog, vetet som används i det osyrade brödet hade Jesus refererat till vid ett flertal tillfällen och just när han är begraven firas vetet. Och när han uppstod firas förstlingsfrukten. Jesus var ju själv den första att uppstå från döden och benämns av Paulus med ett ord som här i Korinthierbrevet kan betyda förstlingsfrukten från de döda.
Tack vare den nåd Gud har gett mig har jag som en klok byggmästare lagt en grund som någon annan bygger vidare på. Men var och en måste tänka på hur han bygger. Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus. På den grunden kan man bygga med guld, silver eller ädelstenar, trä, gräs eller halm, och det skall visa sig hur var och en har byggt. Den dagen skall avslöja det, ty den kommer med eld, och elden ska pröva vad vars och ens arbete är värt. De vars byggnad består skall få lön. Den vars verk brinner ner skall bli utan. Själv skall han dock räddas, men som ur eld. Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er? Om någon förstör Guds tempel skall Gud förgöra honom. Ty Guds tempel är heligt, och ni är det templet. 1 Kor 3: 10-17
Då och då återkommer jag till Dantes komedi och just nu är den extra aktuell för mig. Förra skolåret valde en elev att analysera "Skärselden" och radion har gjort en mycket intressant serie om den: "Himmel och helvete". Just nu avhandlas "Purgatorio/Skärselden", som ju har ett lite svåröversatt namn eftersom det är ett berg, ingen eld, i Komedin. Inte svårt för en italienare eftersom Purgatorio betyder reningsplats, elden är inte med i ordet som på svenska. Uppför detta branta berg klättrar Dante med sin guide Vergilius för att möta syndare som ångrat sig och därför får denna chans att bättra sig efter döden och så nå himmelsk frid och salighet. Jag inser att den laestadianska idén om att någon som i dödsögonblicket ropar Jesus blir frälst även om de levt som förhärdade ateister och bottenlösa skurkar hela livet.
Jag har vuxit upp med tårdrypande berättelser om människor som när skutet faller ner över dem ropar Jesus. Någon slumrade på kökssoffan när ett tungt strykjärn föll ner och krossade tinningen men just när strykjärnet damp ner ropade hen "Jesus". Det var ofta saker som föll ner på folk, eller så föll de själva ner i gruvschakt och bortglömda dagbrott i skogen, alternativt blev de dödade av ilskna björnhonor i dessa berättelser. Alla slutade med visshet om personens frälsning för: "så full av nåd är Gud, hän vill inte att en enda människa ska gå förlorad. Den sanna lutherska läran är ingen gärningslära, se så mycket bättre vi är än de där gärningsfariséerna i katolska kyrkan!" Så läser jag Dante och inser att den idén är katolsk! Att den idén utvecklats från rövaren som får löfte om paradiset där han hänger bredvid Jesus till att Dante låter olika syndare som ropat Marias namn i dödsögonblicket få en ny chans på reningsberget.
Paulus nämner i 1 Kor.3 att vi ska renas genom eld efter döden och då ser man om vi byggt på strå och halm eller guld och ädla stenar.* I övrigt är inte Nya testamentet så extremt fokuserat på döden och inte heller här är dödsriket intressant utan domen. Judendomen ännu mer så. Det finns i GT få föreställningar om vad som händer efter döden och ett liv efter döden verkar fjärran, eller åtminstone helt ointressant, innan judarna mötte zoroastrismen vid Babels floder där de satt och grät med sina harpor upphängda i pilträden eftersom de inte orkade bjuda på sina folksånger för att roa sina fångvaktare.
Jag tänker att det berodde på Egypten, som de lämnat bakom sig på alla sätt. Den stora formerande judiska händelsen är ju egentligen inte Saras och Abrahams flytt till nuvarande Israel, Palestina och Jordanien, utan det är ju Exodus; uttåget ur Egypten, slaveriets slut. Om det är något som är tydligt med det forna Egyptens världsbild så är det att de hade extremt mycket fokus på döden. Dödsboken är väl den mest kända längre boken från denna tid**, myten om Isis, Osiris och Horus-barnet är en dödsmyt och inte ens det minsta barn har väl missat de praktfulla gravar som byggdes under större delen av varje faraos livstid för att försäkra denna om en god tillvaro i dödsriket. Dessutom är inga monument över funderingar om döden mer berömda än de jättelika pyramider som var uråldriga redan när Maria och Josef flydde med sin nyfödda pojke, Jesus, till Egypten.
Judarna däremot fokuserar på livet här och nu, de är inte egyptier och markerar det så ofta de hinner. Ännu under Jesu tid fanns det en grupp, saddukéer, som höll fast vid den gamla tron att livet inte har någon fortsättning efter döden. Den mer "moderna" gruppen, fariséerna trodde på ett liv efter döden, men absolut inte den egyptiska idén. De hade i stället tagit intryck av zoroastrismens idéer om ett liv efter döden där de onda straffas med evig eld. Jesus höll med dem i diskussionerna med saddukéerna. Jesus var tydlig med att det blir en dom till slut efter döden. Även Jesus tala om elden som Paulus nämner. Denna eld som renar så att det som byggts av strå och halm förintas och endast lämnar själva människan kvar, kallas skärseld, från ordet skära=rena. Men livet efter döden, nej, bara domen som kommer efter uppståndelsen är skildrad.
Paulus nämner alltså detta en enda gång. Petrus talar om "andarna i dödsriket" en enda gång. Jesus talar i en liknelse om dödsriket en enda gång och då för att tala om att leva rättfärdigt här och nu i livet. Men egyptiernas nyfikenhet på döden verkar ha influerat kristendomen efter 300-talet, när många andra egyptiska tankar kom in i kristendomen, antagligen eftersom det under 300-talet också förbjöds att konvertera till judendomen och gifta sig med judar. Det är under denna tid kristna blir antisemiter och judiska kristna tvingades välja sida. Hednisk filosofi fick alltså inte längre det judiska tuggmotståndet som jag tror var nödvändigt för att kyrkans skuta inte skulle kantra. Och dödsriket blev ett fokusområde som aldrig förr, varken i judendomen eller kristendomen.
* en gammal söndagsskolesång handlade om att "liksom himmelens stjärnor de då skola lysa i hans korna för evigt och lova hans namn." en sång som gjorde mig rörd, men att vara en rubin eller smaragd i en krona kändes som en svår metafor för barn. Det var ingen lockande framtidsvision att sitta fast infattad i en metallkonstruktion i evighet för mitt klaustrofobiska rörliga, dansanta barnajag. Men ändå blev jag märkligt glad och berörd av sången.
** hippies på 1960-70-talen försökte använda boken för att uppväcka döda eller besöka dödsriket med hjälp av hallucinogena droger. Boken hade dock aldrig den funktionen för egyptier, läsningen och texter från den, skulle i stället leda den döde till "fridens fält" efter döden och i livet kunde man genom läsningen förbereda sig för de frågor man skulle få besvara innan man fick gå in på fridens fält efter döden.
Jag tycker det är en underbart klok och humoristisk förklaring till varför vi aldrig kan förstå vem Gud är, en och tre på samma gång, som Maria Küchen uttrycker det:
Gud är upphov, avkomma och kraft. Gud är det som avlar, det som föds och själva avlelsen. Gud är moder, barn och sång.
Johannes evangelium uttrycker det i stället på detta sätt:
I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
[…] Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss.
När jag första gången läste denna Johannesprologen på koinä-grekiska, det var på en kurs i detta språk, var vi några stycken som mödosamt stavade oss igenom dessa mäktiga ord och såg något vi aldrig väntat oss, det stod att "ordet fanns hos Gud, ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen i Guds sköte/livmoder." allt började, enligt Johannes, med Gud som föder sig själv och därefter hela universum.
Med denna tydliga koppling till Gud som föder Gud är det inte så konstigt att Arius såg Jesus som minst ett ögonblick yngre än Gud Fader (Gud Livmoder) . Men det är ju bara logiskt ur ett mänskligt perspektiv. Tänk en fjärde dimension, det går inte. Tänk Universum, obegripligt likaså. Tänk någon som är gravid med och föder sig själv innan allt annat har skapats, lika omöjligt det.
Jag tröstar mig med att vi vet tillräckligt för att få kallas Guds barn och Jesu medarvingar och med tiden kommer den Heliga Anden att leda oss till hela sanningen. Det tror jag vi gör när vi tillsammans läser och samtalar i respekt för att den Heliga Anden är given oss alla:
Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud. 2 Petr 1:20-21
Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med
en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp,
vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi
fått en och samma Ande att dricka. 1 Kor 12:12-13
2 Petrusbrevet 3: 4-7 ”Hur blir det med löftet om hans ankomst? Våra fäder har redan dött, och allt är som det har varit sedan världens skapelse.” De
bortser från att det för länge sedan fanns himlar och en jord som hade
uppstått ur vatten och genom vatten i kraft av Guds ord. Den värld som då fanns dränktes därför i vatten och gick under. Men
de himlar och den jord som nu finns är i kraft av samma ord sparade åt
elden; de bevaras till domens dag då de gudlösa skall förintas.
En högljudd minoritet av kristna, som dessutom kallar sig och ser sig som extra bibeltrogna och därmed bättre och mer äkta troende, menar att vi inte ska bry oss om klimatet. Anders Gerdmar, medlem i Livets ord, docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet och rektor för Skandinavisk teologisk högskola (LO-driven), hör till den gruppen. Här skriver han i Dagen om detta. Om texten är låst för er som inte är prenumeranter tar jag här kortfattat upp hans resonemang där han jämför klimatoron nu med millenniebuggen 1999. Han menar, som alla med hans åsikt, att vi kristna inte ska bry oss om denna jord eftersom den ska förgås i eld. Han lutar sig då på exempelvis Andra Petrusbrevet, men bortser ifrån att texten använder syndafloden som exempel på hur jorden ska förgås.
Den mer bibliska tolkningen av detta att "jorden ska gå under i eld" innebär , precis som syndafloden, att samma planet och samma kosmos ska återuppstå på samma sätt som Jesus uppstod från de döda och samma människor, när sedan alla uppstår från det döda, ska uppstå men i förnyad kropp. * Det intressanta är att Gerdmar och hans gelikar läser längre ner i 2 Petrusbrevet men som vanligt låter de inte skrift förklara skrift och struntar i Petrusbrevets inledande resonemang om syndafloden. Eller menar de på fullt allvar att den klassiska judiska och kristna förkunnelsen om skapelsen är att jorden förintades under syndafloden och sedan skapade Gud en helt annan jord när floden torkade upp?
Nej den klassiska kristna tanken** är att jorden, samma jord, återuppstod förnyad efter syndafloden. Därför blir det en självklarhet att tolka 2 Petrusbrevet så att det är samma jord som ska förgås i eld och sedan återuppstå renad. *** Alldeles speciellt så eftersom den klassiska kristna tanken är att Jesu uppståndelse visar hur all uppståndelsen ska ske, både människans och hela skapelsen.Det är ju inte så att Paulus menar att hela skapelsen längtar efter att förintas när han skriver i brevet till romarna:
Rom 8:22 -23 Vi vet att helaskapelsen ännu ropar som i födslovåndor. Och
till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i
vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp.
Paulus är väl den som utvecklat det som senare blev den klassiskt kristna eskatologin och Gerdmar och hans vänner lutar sig tungt på rader i Kolosserbrevet om "uppryckandet" men de struntar i resten av brevets eskatologi:
Kol 1:15-19 Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty
i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt,
troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom
och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom. Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, 19ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och
att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig
genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen.
I Bibelns mest politiska bok, Uppenbarelseboken, står det att staden Jerusalem ska landa på den förnyade jorden och så förena himmel och jord för evigt. Till den staden ska jordens alla konungar resa och allt dyrbart och härligt som finns på jorden ska föras dit-jorden är alltså inte tom på allt utom frälsta människor.
Upp 21: 22-27 Något tempel såg jag inte i staden, ty Herren Gud, allhärskaren, är dess tempel, han och Lammet. Och staden behövde varken sol eller måne för att få ljus, ty Guds härlighet lyser över den, och Lammet är dess lampa, och folken skall leva i detta ljus. Jordens kungar kommer med all sin härlighet till den staden, och dess portar skall aldrig stängas om dagen – natt blir det inte där. Och allt dyrbart och härligt som folken äger skall föras dit. Aldrig
skall något orent komma in där och inte heller någon som handlar
skändligt eller lögnaktigt utan bara de som Lammet har skrivna i livets
bok.
Vi kan alltså inte alls ägna oss åt dödssynden Acedia (=likgiltighet) och
lugnt invänta jordens förintelse om vi vill vara Jesu lärjungar.
Tvärtom. Vi ska liksom han stifta fred och försoning med allt på jorden
och allt i himlen "till dess han kommer." (1 Kor. 11: 26) Jag tror som Petrus och Paulus att detta är samma jord som en
gång skapades, förnyades och renades i syndafloden, den jord som sedan kommer att
förnyas och renas genom eld för att uppstå till evigt liv-liksom Jesus-det är hoppet som bär mig.
Nya Jerusalem klostret utanför Moskva. Läs om det här.
* 1 Kor 15:20-28 Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom. Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Den siste fienden som förintas är döden, ty allt har han lagt under sina fötter. När det heter att allt är lagt under honom är naturligtvis den undantagen som har lagt allt under honom. Men
när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som
har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.
{---}
1 Kor 15:42-49 Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Det
som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med
ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med
ande. Och så står det skrivet: Den första människan, Adam, blev en varelse med liv. Men den siste Adam blev en ande som ger liv. Det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga. Den första människan kom från jorden och var jord; den andra människan kom från himlen. Som den jordiska var, så är också de jordiska, och som den himmelska är, så är de himmelska. Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska.
** Rebella, du har helt rätt, detta är
något som ortodoxa kyrkan alltid varit på det klara med och endast USAnska dispensionalistiska frikyrkor efter Upplysningen anser att
Gerdmar har förstått saken rätt.
***När Jesus själv talar om den sista tiden är det just syndafloden han hänvisar till i Matteus 24: 7 "Ty som det var i Noas dagar, så blir det vid Människosonens ankomst".
1 Kor. 13: 11-12 När jag var barn talade jag som
ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag
blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu
ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu
är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap
om mig.
Ylva Eggehorn har varit en av de allra viktigaste andliga lärarna och förebilderna för mig sedan min barndom. Min vän, som begravdes på kvinnodagen, och jag sjöng ofta på begravningar och vi tog in "Var inte rädd" på begravningar innan den var allmänt känd. De anhöriga tyckte genast om den. Speciellt vid plötsliga dödsfall. Naturligtvis sjöngs den också av en solist på begravningen av min vän.
En tröstedikt genom åren som jag återkommer till ofta, speciellt under stora fastan, är en helt annan av Eggehorn: "Du är din egen" ur hennes samling Ett brev till min älskade :
Och om du inte fanns-
om allt det som varit mellan oss
visade sig vara en febrig, förflugen
försenad ungdomsdröm?
jag skulle sörja dig som man sörjer ett missfall,
drömmen vars ansikte jag aldrig fick se;
jag skulle sörja dig som ett förlorat barn,
som aldrig hann få namn.
Och i den sorgen
skulle jag överträda mina gränser,
skulle jag samlas, växa,
bli till.
Men nu är det så
att du finns.
Och overklighetens skarpa lieblad
står emellan mitt och ditt , vissa dagar
så att jag känner av dig som en värk
bultande långt ner i jorden,
under mina fötter som går och går
över det här köksgolvet.
För att vi inte ska förblandas.
Eller förmodligen bortom alla avsikter,
bara för att det är så, att du finns,
och du är inte jag,
du är din egen.
Men jag älskar dig mer nu,
för jag vet mer om dig,
Och trots allt är skillnaden stor
mellan min ensamhet innan jag mötte dig
och min ensamhet efteråt,
mellan ekot som ingen lyssnade till
och ekot du hörde,
så att jag hörde dig. Då var du mig nära i all kärlek. Nu är du mig nära i allt arbete,
när jag smular hårda jordkokor mellan händerna
för att ge plantorna luft,
när jag står lutad över honungen,
när jag hänger tvätt med blekta klädnypor,
lyfter sten med motståndets tunga,
torra massa,eller koncentrerar mig på en bra rubrik.
Då rör jag mig så nära dig att alla bekräftelser
bara är skuggspel, biskopsmössor, något att le åt.
När jag var barn,
tänkte och talade jag som ett barn.
Men när jag blev vuxen,
lade jag bort det som barnsligt var.
En gång
ska jag lägga bort också det som vuxet var,
det som var styrka, frihet, oberoende.
Bortom tillit och myndighet
ska jag se dig,
som du känner mig.
Just denna morgon kom jag åter att tänka på denna dikt när jag var tvungen att skotta fram stalldörrarna för att kunna släppa ut och in hästarna*. Det är då så verkligt sant att Jesus är med mig i detta arbete för mina hästars välfärd. Min stilla söndagsmorgon med andliga sånger på P2 blev annorlunda, men inte mindre andlig, av denna svettiga syssla i gryningen.
*de går ju in när det blir jobbigt i blötsnön eller när de vill ligga ner och vila och ut när de vill äta och se sig om. Snön som faller hela tiden sedan i fredags, blöt och tung, faller med ojämna mellanrum ner från taket och blockerar stallet fullständigt. Så ock denna andra söndagsmorgon i fastan.
Kapten och Elva är vänner fast de är olika. För att Kapten inte ska stanna och sova på bron får man koppla honom. Den uppmuntran till motion behöver inte Elva.
1 Kor 12 : 4-11 Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. Tjänsterna är olika, men Herren densamme. Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt. Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta. Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet, den andre kan med samma Andes hjälp meddela kunskap. En får tron genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota, en
annan får kraft att göra under. En får förmågan att tala profetiskt, en
annan att skilja mellan olika andar. En kan tala olika slags tungotal,
en annan kan tolka tungotal. Allt detta åstadkommer en och samma Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så som den själv vill.
Elva och Smilla är olika, men vänner, även om Smilla ibland blir sur på den irriterande energiska Elva.
Joel Halldorf har så fel. Jag älskar olika och udda fastän jag avskyr seder som i grund och botten menar att vissa människor inte ska vistas i offentligheten eller i att vissa människor är oberörbara, dvs man ska inte röra vid dem om man vill vara rituellt ren inför Gud. Jag gillar neutrala kulturella uttryck (uttryck som inte kränker andra) som inte är mina invanda även om jag inte själv beter mig så. Guds församling SKA vara en brokig skara som ni kan se här. Vi ska vara olika och inte söka konformismen. Och vi ska glädjas åt våra olikheter.
Så vill jag också att min blogg ska vara. Här ska vara högt i tak men också tryggt. Jag följer gärna med i era kommentarer även om de drar iväg från mitt ämne-mottot är ju MORE IS MORE. Men var snälla med varandra och var tålmodiga mot varandra! Kom ihåg att vi inte strider mot varandra utan tar itu med åsikter och idéer. Vi måste inte alls tycka lika, men vi ska tycka om olika och behandla varandra som lika mycket värda som alla andra.
Församlingens portalparagraf gäller också denna blogg: Gal 3: 28: Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Även den som inte är troende ska behandlas med denna respekt och vice versa. Galaterbrevet fortsätter längre fram: Hela lagen sammanfattas i detta enda bud: Du skall älska din nästa som dig själv. Men om ni biter och sliter i varandra är det fara värt att ni gör slut på varandra.
Lättsårade Chateau äter med oartiga Smilla och surgubben Gyllir. I fred och endräkt.
Jag önskar vi kunde vara som hästar och hundar, alla vi människor. Ibland blir det groll även bland dem. Någon skjuter fram en sur nos mot den andra. Den som orsakat irritationen viker undan och sekunden efteråt äter de fredligt från samma hötuss eller pussar varandra kärvänligt. Det är en överlevnadsinstinkt som flockdjur har att snabbt gå vidare och bli vänner igen. Hästar och hundar har gott minne men är aldrig långsinta. De lär sig också att hantera varandras personligheter, den snarstuckna konstateras snarstucken, den lättsårade konstateras lättsårad. Ingen dömer, bara konstaterar i all tysthet och tar hänsyn.
Den snarstuckne gubben Gyllir får sällskap av lillflickan Smilla vid maten.
Detta önskar jag ska gälla också här. Människor har inte hästars och hundars fördragsamma instinkt men vi kan lära oss att vara sådana. Ingen ska dissa den andra med att avvisa en utsträckt hand; varken IRL eller bildligt. Ingen får håna en annans person, men säg gärna emot mig och mina idéer, samt varandras idéer. Den lättsårade ska vara sig själv och den snarstuckna ska vara sig själv men utan att sticka tillbaka eller såra i hämnd. Så har jag nu formulerat en regel för kommentarer här. Bättre sent som alltid. Så klart, jag sätter ju en ära i att vara efter min tid här.
1 Kor. 4: 6-15 Ty
Gud, som sade: ”Ljus skall lysa ur mörkret”, har lyst upp mitt hjärta,
för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte
skall sprida sitt ljus. Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig. Alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad. Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Ty
jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att
dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp. Alltså verkar döden i mig och livet i er. Jag har samma trosvissa ande som i skriften, där det står: Jag tror, därför talar jag. Också jag tror, och därför talar jag. Jag vet ju att han som uppväckt herren Jesus skall uppväcka mig med Jesus och låta mig träda fram tillsammans med er.
Allt detta sker för er
skull, för att nåden skall nå allt fler och hos allt fler väcka en
överflödande tacksamhet, till Guds ära.
Paulus skriver till de kristna i Korinth, en kosmopolitisk stad i Grekland som bara för ett sekel sedan återuppbyggts av Romarriket. Här samlades människor med olika religioner och livsåskådningar, kristendomen var absolut inte ensam om att samla människor kring en "ny" religion. Här fanns en kristen församling kring det judiska paret Prisca/Priscilla och hennes man Aquila, människor som Paulus nämner med stor respekt. De är tältmakare, liksom Paulus, och har nyligen flytt till Korinth när judarna fördrevs från Jerusalem av kejsar Claudius. Församlingen verkar både livlig och livaktig mitt i ett häftigt väckelseskede i denna livliga nybyggda hamnstad. Men här fanns också splittring i församlingen. Man sade sig tillhöra Apollos eller Paulus eller Jesus och diskuterade hårdhänt med varandra om vem som hade "rätt".
Paulus, som på alla sätt verkar vara en känslig själ, bor i Korinth under ett och ett halvt år och skriver två brev som bevarats till denna livliga och lite röriga församling. Vi lär känna Paulus genom det han skriver. Han gör inga ansatser att verka stor , stark och osårbar. Tvärtom återkommer han ofta till sin svaghet och kallar sig ett sprucket lerkärl. Lite gnällig och ledsen kan han verka ibland. Ingen övertygande retoriker. Men just i detta brev är han också som mest retoriskt fulländad*. Är det den kosmopolitiska nybyggarmiljön och de trogna vännerna Prisca och Aquila som gör Paulus så frispråkig? Han kastar sig mellan stort och smått. Från de stora kosmiska sanningarna: Gud har skapat allt ljus, till de små: Gud låter det ljuset komma in i Paulus eget lilla hjärta.
Sedan talar Paulus om sig själv som ständigt döende och bräcklig som en sprucken kruka och citerar Psaltaren 116.** Han kallar sig ju också Paulus, den lille, hela sitt kristna liv, från att ha hetat Saul =den efterfrågade, bönesvaret, innan han mötte Jesus i ett ljus som bländade honom när han var på väg till Damaskus för att utrota de kristna i Syrien. Den lille Paulus är sedan dess uppfylld av skapelsens stora ljus som ska spridas till så många som möjligt för att tacka den som skapat ljuset, kärlekens ljus som längtar efter att få innesluta alla, upplysa allas hjärtan. Så ofta visar Paulus hur liten han känner sig och i samma andetag hur stor han känner sig, hur viktigt hans uppdrag är och hur bräcklig han är som ska genomföra detta uppdrag: att nå så många som möjligt med det ljuset.
Vi känner igen oss. Vi är på många sätt lika solen själv och skapade av samma materia och nu har vi samma kärleksljus i våra hjärtan. Men ofta känner åtminstone jag mig som en sprucken potta som helst skulle önska att inget ljus alls lyste på mig. Trots det stora livsförvandlande mötet med den uppståndne Kristus, skapelsens Herre.
Lux aeterna=eviga ljus av Tomas Luis de Viktoria.
* 1 Kor. 13 är med rätta ofta citerat både för sin skönhet och sitt innehåll.
