Featured Post

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa ...

Visar inlägg med etikett Ylva Eggehorn. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ylva Eggehorn. Visa alla inlägg

fredag 4 april 2025

Guldgula dagar

 


Ty deras ord skapar osämja,
 och mot de stilla i landet har de svekfulla planer. Ps. 35:20

En ovanlig färg i kyrkans år är gult. Men Midfastosöndagen ska alltså ha ett altare smyckat med rosa eller guldgula rosor. Just nu är gult en färg jag längtar intensivt efter. I vår släkt är guldgult en stor favorit sedan länge. Min farmorsmor var så förtjust i gult. Färgglad och gladlynt var hon. Hon lärde mig att stötta Svenska journalens läkarmission och att lyssna på radioandakterna.  Hon sa aldrig något om detta, det bara blev så därför att jag såg henne göra det. Hon gillade Jokkmokks-Jokke. Hon var rädd för åskan och trodde man måste åka bil för att vara säker för den. Det var kul för pappa tog med mig i bilen och så for vi till Kauppinen och köpte festis i kiosken där. Åska är därför positivt laddad för mig, ursäkta pappavitsen. Vi åkte ofta till hennes barndomshem utanför Svappavaara av vilket endast skorstenen stod kvar. Hon berättade spännande om sin barndom. Jag ville alltid höra mer. 

Dessa berättelser använde till exempel Sara Ranta-Rönnlund i sina böcker. Numera får man del av en del av hennes berättelser här eller som någon episod i Åsas böcker. Jag tröttnade aldrig på att höra om "när hon var liten". Hon var en källa till äventyr och glädje, kultur och hantverk. Hon var ängslig att något skulle hända oss småttingar . Hon läste högt ur dödsannonserna och skrattade åt Kronblom. Hon ritade sagor tex den om en gumma och en gubbe som var så sura att de bodde i varsin del av huset och när de gick till brunnen på varsitt håll hade momma plöstligt ritat en katt. Och hon var laestadian, en av de mest förtalade folkgrupperna i universum.

Jag börjar bli hjärtligt leds på allt skitsnack om laestadianer. Det är ju enkelt att hata på folk som aldrig kan gå i svaromål på något sätt eftersom de inte använder medier på samma sätt som majoritetsbefolkningen. Laestadianer blir inte författare, fotografer eller filmare. Akademiker i dessa kretsar blir på sin höjd lärare eller läkare, men aldrig museiintendenter, journalister, konstkuratorer eller dokusåpakändisar. De tuffaste av de tuffa: de förstfödda* går sällan ens gymnasiet utan börjar jobba direkt efter högstadiet. Någon enstaka östlaestadian bloggar, men i allmänhet är sociala medier stängda för dem. I tidningen kommer de som döda i annonserna där de står att de dött "i levande tro på sin frälsare" (det ska det stå i min dödsannons också). Eller när någon vidrig sexskandal uppdagats som i min mans farmors hemtrakter 

Dessutom får de förstås medieutrymme när någon bitter människa öser galla över dem i offentligheten, där de, som sagt, aldrig kan försvara sig. Nu senast Ann-Helen Laestadius som skrivit en bok, Skam***, där hon tar heder och ära av laestadianer och därför intervjuades hon i Dagen häromveckan.  Laestadius har där mage att säga att "det vore skönt att vara religiös så man slipper tänka själv". Ja,  himla gärna med ögonen, det gör också jag. I ett land som Sverige där kristna anses korkade, elaka, inskränkta, hycklande och dumma som bäst, som galna sexförbrytare som värst, , är det verkligen  VI som inte tänker själva när vi envisas med att följa Jesus, trots den allmänna meningen om oss? Det blir svårt att ta Laestadius, den yngsta, på allvar efter en sådan kommentar. 

Jag ogillar starkt allt religiöst förtryck och sekteristiska beteenden. men nog måste folk ändå se hur fegt det är att , som man säger på engelska: skjuta på en sittande anka. Och dessutom alltid på samma sittande anka. Det är dessutom lika fel att påstå att alla laestadianer är exakt likadana som det är dumt att påstå att alla ateister är varandras blåkopior. Det finns ateister som Christer Sturmark som jag aldrig hört säga att religiösa inte tänker själva, vi tänker bara fel,  och i nadra änden av spektrat finns det Ann Helen Laestadius som kommer med detta befängda påstående.

I rampljuset hamnar aldrig en laestadian som inte begår övergrepp eller får vara bad guy i en bok. Det finns kristna av andra denominationer som står i rampljuset på grund av sin ondska; exempelvis de i Knutby och ärkeäcklet Daniel Alm, men i offentligheten finns också andra kristna som Tomas Sjödin, Maria Küchen, Joel Halldorf, Camilla Lif, Anders Arborelius, Ylva Eggehorn och Åsa Larsson. Den enda kändisen från laestadianerna är Lars Levi Laestadius själv. I övrigt får laestadianer finna sig i att vara lika välvilligt och mångfacetterat beskrivna i svensk media som judar i Al Jazeera.

Det är sant att det finns laestadianer som tycker att man inte ska skratta, speciellt inte i kyrkan eller utomhus vid norrsken. Sjunger gör man i kyrkan men helt utan instrument som ackompanjemang, det räcker gott med en röststark försångare om man tillhör de tuffaste riktningarna. Det finns dock också många som min momma som var en gladlynt människa som betalade sin äldsta dotters pianolektioner, min farmor alltså  som blev kantor i Tuollovaara. Momma lärde mig att Jesus är starkare och tryggare än allt, med honom är inget farligt, inte ens norrskenet (men åska behöver man en bil för att klara sig undan). Det finns gråa laestadianer med beige som muntraste kulör i klädedräkten och så finns min momma som gillade starka färger, speciellt knallgult.

Majoritetssamhället kommer aldrig ens  att misstänka överdrifterna och ensidigheterna i Ann-Helen Laestadius bittra tirader eftersom risken att de någonsin stöter på en laestadian är diminutiv. En kristen minoritet inbäddad i mer eller mindre okända icke-svenska minoriteter** är som gjord för att bli måltavla för hopens förakt och mediagunstlingars krypskytte, speciellt de som tillhör de hippaste av hippa minoriteter. Det kommer nämligen aldrig att bli hippt att tillhöra denna utstötta minoritet i självvald segregation. Speciellt som de enda som rider spärr mot beskjutningen mot denna sittande anka är helt insignifikanta personer, som undertecknad, medan Ann-Helen Laestadius har offentlighetens öra vilka orimliga ensidigheter hon än vräker ur sig. 

Därför har jag denna vecka ägnat många tacksamma tankar åt min guldgula farmorsmor, som en motståndshandling i fastans guldgula vecka. 





* Fullständiga namnet är: Den förstfödda laestadianska församlingen i den svenska Lappmarken.

** man kan jämföra med när pekoralet "Midnattssol" förde in kvänerna i svenskt majoritetssamhälles medvetande genom att framtällas som mördare och suputer, samt att de ständigt fört krig (sic!) mot samer. 

***Jo, jag har boken och har läst den. Den är dessutom signerad av författaren.


söndag 11 december 2022

Emily Dickinson 10 december 1830- 15 maj 1886

Emily Dickinson 16 eller 17 år
 Emily Dickinson var en av de första poeter jag fastnade för i ungdomen. Jag skulle inte ha stött på Dickinson i tonåren utan skolan och jag ser till att alla mina elever får möta poesi de också i hopp om att de ska få samma glädje av mötet med dikten som jag fick. Det är nog inte ovanligt att ungdomar fastnar för Dickinson och att de först stöter på henne i skolan. Hon och Karin Boye är ju nästan obligatorisk tonårsläsning för flickor. Om pojkar tillåts läsa poesi, vilket de får på mina lektioner,  är det mer Walt Whitman, Gustav Fröding och gamla psalmer, tex "Vår Gud är oss en väldig borg", de brukar fastna för. Min älskade yngsta dotter fastnade i stället för Bo Setterlind och har plöjt alla hans dikter flera gånger om. 

Men Emily Dickinson var alltså "min" tonårspoet, som snart följdes av Ylva Eggehorn och i min värld är dessa ganska olika  poeter ändå väldigt lika. Det finns någon slags gemensam musikalisk ton och humor hos dem som också återfinns hos Bodil Malmsten, en annan av mina huspoeter (även Bo Setterlind har sina humoristiska stunder och är alltid musikalisk*). 

I dagens lucka blir det hur som helst en typisk lättälskad Emily Dickinson- dikt som också talar till mig om evangelium: 

A fuzzy fellow, without feet,
Yet doth exceeding run!
Of velvet, is his Countenance,
And his Complexion, dun!

Sometime, he dwelleth in the grass!
Sometime, upon a bough,
From which he doth descend in plush
Upon the Passer-by!

All this in summer.
But when winds alarm the Forest Folk,
He taketh Damask Residence —
And struts in sewing silk!

Then, finer than a Lady,
Emerges in the spring!
A Feather on each shoulder!
You'd scarce recognize him!

By Men, yclept Caterpillar!
By me! But who am I,
To tell the pretty secret
Of the Butterfly!


Och sedan kommer en dikt av nämnde Setterlind* med melodi av Gunnar Hahn, en av adventets bästa sånger , enligt mig. I en version från covid-isoleringens tid. Vi blev ju nyss påminda om att faran inte är över så jag väljer denna version eftersom körsång är något som är svårt att leva utan, så vi ber och hoppas för att slippa pandemier framöver.

fredag 1 april 2022

Ave Maria

 Tacka Herren med sång,
lovsjung vår Gud till lyra,

han som täcker himlen med moln,
som skänker regn åt jorden
och låter gräset gro på bergen,

han som ger föda åt djuren,
åt korpens skrikande ungar.

Han gläder sig inte åt stridshästars kraft
och soldaternas snabba steg.

Nej, Herren älskar de gudfruktiga,
dem som hoppas på hans nåd.
Lova Herren, Jerusalem,
Sion, prisa din Gud.

Han gör bommarna för dina portar starka
och välsignar ditt folk där inne.

Han ger fred och välgång åt ditt land
och mättar dig med finaste vete.
Han sänder sitt bud till jorden,
snabbt löper hans ord. Psaltaren 147:7-15



 

Ja vi ska tacka Gud med sång och lyrik därför vill jag avsluta denna Maria-vecka med en dikt av Ylva Eggehorn ur hennes En karusell med madonnor. Den heter "Ave Maria".

 Madonna,

Alltid var du så långt borta.

Rosen utsprungen.

Gången så långt in i din egen blick

att inte ens brösten hade ögon att se med.

Jag såg dig och det hände ingenting.

Det fanns ingen förbindelse,

inte ens en sorg över att den inte fanns.

Ingenting strömmade mellan oss

och jag önskade mig en saknad

men den hade för längesen tappats

på all blodsmak, vitare

än en dödsmask, inte ens ett lakan hängt till tork.

Fattigdom:en sorg så gammal

att den inte längre känns.

Du satt bakom guldet i altartavlan

och jag hade inte den ringaste längtan att nå dig: tills idag

ditt ansikte når mig som ett pulsslag

och jag ser dig INIFRÅN.

Från mitt kvinnoliv.

Mitt moderskap.

Min blodsmak.

Ja, jag är där.

Ur min ensamhet har jag trätt fram.

Ave maris stella.

Här är jag,

se min ros.



 

fredag 25 december 2020

Jul

 Det står en stjärna över Betlehem,

och hela världen har stannat.

Oxen och åsnan,

de lärda främlingarna och de

 enkla vallpojkarna,

 gråsuggan vid tröskeln och eldflugan

 som skymtade till i mörkret,

                                          cikadorna från ingenstans och

igelkotten under trappan,

till och med enhörningen i

sällskap med en sädesärla och en snigel

har hejdat sig.

Här har arken strandat

oerhört

med sin tunga last av frid. 

Matt. 2:9-10

Den inledande dikten är skriven av Ylva Eggehorn och finns i, den för mig helt nödvändiga, samlingen Jesus älskar dig. Den får inleda årets julkalender som tagit sin inspiration från radions adventskalender Knäckarbanketten. Den var som vanligt, oerhört välgjord och angelägen i vår tid. Den utspelar sig under barocken, och då är det förstås närmast en plikt att Barock-Olga tar sin utgångspunkt i det bestiarium som utgör huvudingrediens och viktigaste intertext i Knäckarbanketten, nämligen Emilius Maximus Bestiarium som ständigt är Ottilias följeslagare. 

Julkalendern blir i år alltså en djurkalender. Både djur som finns och de som inte finns men kunde ha funnits. Alla djuren som längtar efter skapelsens befrielse, de som såg vem Jesus var långt innan de flesta människor förstod vem som föddes en julnatt för över tvåtusen år sedan.

I skrivande stund lyssnar jag till en kvartett som sjunger "Var hälsad sköna morgonstund" i årets minimalistiska julotta på radion. Direktsänt från en ekande tom kyrka talas det om hur den heliga natten gjorde att de vilda djuren inte anföll herdar och får under den heliga natten. I Betlehem strandade arkens alla djur, de som levt i frid med varandra och nu råder julefrid. Att skada eller döda ett djur räknades som ett nidingsdåd under julen just eftersom djuren genast kände igen Jesus.

Eggehorns dikt tar inte bara fasta på alla djuren som tillber barnet i krubban utan också stjärnan har förstås en given plats. Hela universum vet och varje jul upprepas stjärnans vittnesbörd så alla som vill får veta. "Hela universum rymmer inte dig. Därför blir du ett barn som bärs omkring av mig." så har Fjedur översatt en sydafrikansk julsång.  Julen talar om hur Gud blir människa och att hela historien byter spår på grund av detta mirakel.

»Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket.

I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.

Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.« Lukas evangelium 2:10-12

Den spanske barockmålaren Bartolomé Esteban Murillo 1617-1682 är en av min favoriter när det gäller att skildra Jesu familj, hans realistiska detaljrikedom glömmer aldrig bort djuren. Här har han målat herdarnas tillbedjan.

 

 


söndag 17 mars 2019

"Nu är du mig nära i allt arbete"

Godsägare Bråddjup och Elva kämpar i snön.
 1 Kor. 13: 11-12 När jag var barn talade jag som ett barn, förstod som ett barn och tänkte som ett barn. Men sedan jag blev vuxen har jag lagt bort det barnsliga. Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte. Ännu är min kunskap begränsad; då skall den bli fullständig som Guds kunskap om mig.

Ylva Eggehorn har varit en av de allra viktigaste andliga lärarna och förebilderna för mig sedan min barndom. Min vän, som begravdes på kvinnodagen, och jag sjöng ofta på begravningar och vi tog in "Var inte rädd" på begravningar innan den var allmänt känd. De anhöriga tyckte genast om den. Speciellt vid plötsliga dödsfall. Naturligtvis sjöngs den också av en solist på begravningen av min vän.

En tröstedikt genom åren som jag återkommer till ofta, speciellt under stora fastan, är en helt annan av Eggehorn: "Du är din egen" ur hennes samling Ett brev till min älskade :

Och om du inte fanns-
om allt det som varit mellan oss
visade sig vara en febrig, förflugen
försenad ungdomsdröm?
jag skulle sörja dig som man sörjer ett missfall,
drömmen vars ansikte jag aldrig fick se;
jag skulle sörja dig som ett förlorat barn,
som aldrig hann få namn.
Och i den sorgen
skulle jag överträda mina gränser,
skulle jag samlas, växa,
bli till.

Men nu är det så
att du finns.
Och overklighetens skarpa lieblad
står emellan mitt och ditt , vissa dagar
så att jag känner av dig som en värk
bultande långt ner i jorden,
under mina fötter som går och går
över det här köksgolvet.

För att vi inte ska förblandas.
Eller förmodligen bortom alla avsikter,
bara för att det är så, att du finns,
och du är inte jag,
du är din egen.

Men jag älskar dig mer nu,
för jag vet mer om dig,
Och trots allt är skillnaden stor
mellan min ensamhet innan jag mötte dig
och min ensamhet efteråt,
mellan ekot som ingen lyssnade till
och ekot du hörde,
så att jag hörde dig.
Då var du mig nära i all kärlek.
Nu är du mig nära i allt arbete,
när jag smular hårda jordkokor mellan händerna
för att ge plantorna luft,
när jag står lutad över honungen,
när jag hänger tvätt med blekta klädnypor,
lyfter sten med motståndets tunga,
torra massa,eller koncentrerar mig på en bra rubrik.
Då rör jag mig så nära dig att alla bekräftelser
bara är skuggspel, biskopsmössor, något att le åt.

När jag var barn,
tänkte och talade jag som ett barn.
Men när jag blev vuxen,
lade jag bort det som barnsligt var.
En gång
ska jag lägga bort  också det som vuxet var,
det som var styrka, frihet, oberoende.
Bortom tillit och myndighet
ska jag se dig,
som du känner mig.


Just denna morgon kom jag åter att tänka på denna dikt när jag var tvungen att skotta fram stalldörrarna för att kunna släppa ut och in hästarna*. Det är då så verkligt sant att Jesus är med mig i detta arbete för mina hästars välfärd. Min stilla söndagsmorgon med andliga sånger på P2 blev annorlunda, men inte mindre andlig, av denna svettiga syssla i gryningen.



*de går ju in när det blir jobbigt i blötsnön eller när de vill ligga ner och vila och ut när de vill äta och se sig om. Snön som faller hela tiden sedan i fredags, blöt och tung, faller med ojämna mellanrum ner från taket och blockerar stallet fullständigt. Så ock denna andra söndagsmorgon i fastan.



torsdag 3 mars 2016

Låt mig stå kvar ett år till

Lukasevangeliet 13:6- 9 Och han gav dem denna liknelse: ”En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: ’I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?’ Han svarade: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.’”

Johannesevangeliet 15:1-10 Jag är den sanna vinstocken, och min fader är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt. Ni är redan ansade genom ordet som jag har förkunnat för er. Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv om den inte sitter kvar på vinstocken, kan inte heller ni göra det om ni inte är kvar i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. Om ni blir kvar i mig och mina ord blir kvar i er, så be om vad ni vill, och ni skall få det. Min fader förhärligas när ni bär rik frukt och blir mina lärjungar. Liksom Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek.

 Gud, jag vacklar under din beröring.
Alla mina nötta nervändar brinner, en
glesnad mattfrans som står på ända,
tynande vekar ryker och osar under din hand,
flammor slår ut ur krossade vener,
och vatten häver sig i tunga lyft och störtar
dånande ner där ingen gråt räcker till.
Det ser så enkelt ut: några björkar tecknade
 med snabba linjer, fångade på stället
i vinterns första barskrapade ljus.
Men när jag går förbi darrar tunna flagor
av näver i en vind lika försiktig som en
allvarsam älskare.
Vänd bort din blick ifrån mig,
så att jag får vederkvickas,
innan jag går hädan och inte mer är till.
"Vinterns första ljus" av Ylva Eggehorn

John Taveners The Protecting Veil.