Guldgula dagar

 

Ty deras ord skapar osämja,

 och mot de stilla i landet har de svekfulla planer. Ps. 35:20

En ovanlig färg i kyrkans år är gult. Men Midfastosöndagen ska alltså ha ett altare smyckat med rosa eller guldgula rosor. Just nu är gult en färg jag längtar intensivt efter. I vår släkt är guldgult en stor favorit sedan länge. Min farmorsmor var så förtjust i gult. Färgglad och gladlynt var hon. Hon lärde mig att stötta Svenska journalens läkarmission och att lyssna på radioandakterna.  Hon sa aldrig något om detta, det bara blev så därför att jag såg henne göra det. Hon gillade Jokkmokks-Jokke. Hon var rädd för åskan och trodde man måste åka bil för att vara säker för den. Det var kul för pappa tog med mig i bilen och så for vi till Kauppinen och köpte festis i kiosken där. Åska är därför positivt laddad för mig, ursäkta pappavitsen. Vi åkte ofta till hennes barndomshem utanför Svappavaara av vilket endast skorstenen stod kvar. Hon berättade spännande om sin barndom. Jag ville alltid höra mer. 

Dessa berättelser använde till exempel Sara Ranta-Rönnlund i sina böcker. Numera får man del av en del av hennes berättelser här eller som någon episod i Åsas böcker. Jag tröttnade aldrig på att höra om "när hon var liten". Hon var en källa till äventyr och glädje, kultur och hantverk. Hon var ängslig att något skulle hända oss småttingar . Hon läste högt ur dödsannonserna och skrattade åt Kronblom. Hon ritade sagor tex den om en gumma och en gubbe som var så sura att de bodde i varsin del av huset och när de gick till brunnen på varsitt håll hade momma plöstligt ritat en katt. Och hon var laestadian, en av de mest förtalade folkgrupperna i universum.

Jag börjar bli hjärtligt leds på allt skitsnack om laestadianer. Det är ju enkelt att hata på folk som aldrig kan gå i svaromål på något sätt eftersom de inte använder medier på samma sätt som majoritetsbefolkningen. Laestadianer blir inte författare, fotografer eller filmare. Akademiker i dessa kretsar blir på sin höjd lärare eller läkare, men aldrig museiintendenter, journalister, konstkuratorer eller dokusåpakändisar. De tuffaste av de tuffa: de förstfödda* går sällan ens gymnasiet utan börjar jobba direkt efter högstadiet. Någon enstaka östlaestadian bloggar, men i allmänhet är sociala medier stängda för dem. I tidningen kommer de som döda i annonserna där de står att de dött "i levande tro på sin frälsare" (det ska det stå i min dödsannons också). Eller när någon vidrig sexskandal uppdagats som i min mans farmors hemtrakter 

Dessutom får de förstås medieutrymme när någon bitter människa öser galla över dem i offentligheten, där de, som sagt, aldrig kan försvara sig. Nu senast Ann-Helen Laestadius som skrivit en bok, Skam***, där hon tar heder och ära av laestadianer och därför intervjuades hon i Dagen häromveckan.  Laestadius har där mage att säga att "det vore skönt att vara religiös så man slipper tänka själv". Ja,  himla gärna med ögonen, det gör också jag. I ett land som Sverige där kristna anses korkade, elaka, inskränkta, hycklande och dumma som bäst, som galna sexförbrytare som värst, , är det verkligen  VI som inte tänker själva när vi envisas med att följa Jesus, trots den allmänna meningen om oss? Det blir svårt att ta Laestadius, den yngsta, på allvar efter en sådan kommentar. 

Jag ogillar starkt allt religiöst förtryck och sekteristiska beteenden. men nog måste folk ändå se hur fegt det är att , som man säger på engelska: skjuta på en sittande anka. Och dessutom alltid på samma sittande anka. Det är dessutom lika fel att påstå att alla laestadianer är exakt likadana som det är dumt att påstå att alla ateister är varandras blåkopior. Det finns ateister som Christer Sturmark som jag aldrig hört säga att religiösa inte tänker själva, vi tänker bara fel,  och i nadra änden av spektrat finns det Ann Helen Laestadius som kommer med detta befängda påstående.

I rampljuset hamnar aldrig en laestadian som inte begår övergrepp eller får vara bad guy i en bok. Det finns kristna av andra denominationer som står i rampljuset på grund av sin ondska; exempelvis de i Knutby och ärkeäcklet Daniel Alm, men i offentligheten finns också andra kristna som Tomas Sjödin, Maria Küchen, Joel Halldorf, Camilla Lif, Anders Arborelius, Ylva Eggehorn och Åsa Larsson. Den enda kändisen från laestadianerna är Lars Levi Laestadius själv. I övrigt får laestadianer finna sig i att vara lika välvilligt och mångfacetterat beskrivna i svensk media som judar i Al Jazeera.

Det är sant att det finns laestadianer som tycker att man inte ska skratta, speciellt inte i kyrkan eller utomhus vid norrsken. Sjunger gör man i kyrkan men helt utan instrument som ackompanjemang, det räcker gott med en röststark försångare om man tillhör de tuffaste riktningarna. Det finns dock också många som min momma som var en gladlynt människa som betalade sin äldsta dotters pianolektioner, min farmor alltså  som blev kantor i Tuollovaara. Momma lärde mig att Jesus är starkare och tryggare än allt, med honom är inget farligt, inte ens norrskenet (men åska behöver man en bil för att klara sig undan). Det finns gråa laestadianer med beige som muntraste kulör i klädedräkten och så finns min momma som gillade starka färger, speciellt knallgult.

Majoritetssamhället kommer aldrig ens  att misstänka överdrifterna och ensidigheterna i Ann-Helen Laestadius bittra tirader eftersom risken att de någonsin stöter på en laestadian är diminutiv. En kristen minoritet inbäddad i mer eller mindre okända icke-svenska minoriteter** är som gjord för att bli måltavla för hopens förakt och mediagunstlingars krypskytte, speciellt de som tillhör de hippaste av hippa minoriteter. Det kommer nämligen aldrig att bli hippt att tillhöra denna utstötta minoritet i självvald segregation. Speciellt som de enda som rider spärr mot beskjutningen mot denna sittande anka är helt insignifikanta personer, som undertecknad, medan Ann-Helen Laestadius har offentlighetens öra vilka orimliga ensidigheter hon än vräker ur sig. 

Därför har jag denna vecka ägnat många tacksamma tankar åt min guldgula farmorsmor, som en motståndshandling i fastans guldgula vecka. 

* Fullständiga namnet är: Den förstfödda laestadianska församlingen i den svenska Lappmarken.

** man kan jämföra med när pekoralet "Midnattssol" förde in kvänerna i svenskt majoritetssamhälles medvetande genom att framtällas som mördare och suputer, samt att de ständigt fört krig (sic!) mot samer. 

***Jo, jag har boken och har läst den. Den är dessutom signerad av författaren.

7 mars 1899

Sommartavlan i korets södra del i altartavlan av Bror Hjort. I centrum med gult hår syns Juhani Raattamaa och på texten i hans "pratsten" står det: "Raattamaa den milde sade: "Låtom oss älska varandra."                                  Bild: Av Iin208 - Eget arbete, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=41291116

Johan Raattamaa dog denna dag i sitt hem i Saivomuotka. Han föddes 1811 i Kuttainen så han fick ett långt liv. Ett liv som påverkat Nordkalottens människor på ett sätt som knappast kan överskattas. Han blev tidigt en av Lars Levi Laestadius närmaste män , tillsammans med sin bror Per Raattamaa, Per Andersson Nutti och Mats Siikavuopio utsågs han av Laestadius till kateket och predikant på Nordkalotten.

Kyrkan var ju den institution som hade hand om skolan på den här tiden och skolväsendet längst i norr nådde endast nomadiserade samer, nybyggarbarn (dvs barn till fastboende oavsett etnicitet) fick delta i undervisningen i mån av plats. Laestadius ville helst att alla barn skulle få gå i skola här i norr men det blev inte så förrän långt efter hans död. En kateket var en kringresande lärare och på sina resor hade Rattamaa alltså som uppgift att dagtid undervisa barn och på kvällen predika evangelium för vuxna. Eftersom jag själv är lärare är det lätt att fundera över Raatamaas lärargärning. Han måste ha haft god kondition och mental uthållighet. Att bo hos främmande och vandra långa sträckor på stigar som drog både över höga fjäll och blöta myrar och dessutom ha så långa arbetsdagar krävde energi utöver det vanliga. Och vilket tålamod han måste haft med både barn och vuxna. Han kallas på Jukkasjärvi altartavla för "Raatamaa den milde", och som mild till sinnes beskrivs han av sin samtid och senare tiders biografer. 

Klart var att han var en älskad lärare och predikant. De fyra övriga kateketerna var respekterade men den som verkar ha blivit genuint och allmänt älskad var Juhani Raatamaa. Det berättades ännu när jag var barn om minnen av honom och hans blida vördnadsbjudande personlighet. Så länge han levde höll den vidsträckta och stundom vildvuxna laestadianska väckelsen samman men när han dog splittrades rörelsen i det som nu heter Fridsförbundet (Öst) med centrum i Lainio och dissidenterna Västlaestadianerna kring Jonas Purnu i Gällivare socken och västerut. De strängare i väst och de mer "normalpietistiska" i Öst hävdar dock båda att de är de enda sanna arvtagarna till Raattamaa.

Men läser man brev och annan dokumentation är det nog så att Raattamaas sinnelag mer lever i Öst. Förkunnelsen i Väst är dock mer luthersk i betydelsen nåden och försoningen i centrum. Det kan ju låta konstigt tex när jag vet att pappa en gång hörde en av västs stora predikanter fälla orden: "Vi har att försona oss med en vred Gud." Men jag har hört en hel del förkunnelse från båda sidor och i Öst är man mycket mer rädd att exempelvis "dricka en dom över sig" när man går till nattvarden. Nattvardsgången kan ta flera timmar eftersom församlingen tvekar om att gå fram innan de bett alla de kan om förlåtelse så de är helt säkra på att man är fullt förlåten innan man tar del av gåvorna. Jag har sett många som vänt om när de stått framme vid altarrringen för att sedan gå till någon i församlingen som man glömt bort.

Så är det inte när väst firar nattvard. Förkunnelsen om syndernas förlåtelse i Kristi namn och blod som ovillkorlig och helt beroende av Guds vilja är tydligare där. Jag tror för min del att ängsligheten i öst blev värre efter Korpelarörelsens härjningar på 1930-talet. Det var ju de mer frisinnade i Öst som blev måltavla för den villoläran medan de stränga och misstänksamt konservativa Västlaestadianerna med sina strängare yttre krav på livsstilen var mer oemottagliga för märkliga"drömmar och profetior". Som ett exempel kan nämnas att man inte ens sjunger de i Öst älskade herrnhutiska "Sions visor" som betecknas som "horvisor" utan något värde alls i Väst. Inget "säkert" eller ens avlägset underhållande accepteras.

Vad det nu beror på så blev Öst noga med ordningen vid nattvarden och bikten blev mycket viktig. Kanske var det de övergrepp som skedde under Korpelaåren som gjorde detta att verkligen be alla om förlåtelse som man kan ha sårat, så mycket viktigare än någonsin tidigare. Det har de i så fall helt rätt i och alla kristna borde vara noga med det. Alla kristna ledare som begått andlig och/eller kroppslig våldtäkt på underställda borde gå ut och offentligt be om förlåtelse och göra bot. De som misshandlat, förslavat och plågat församlingsmedlemmar i Knutby, de som ekonomiskt utnyttjat församlingsmedlemmar i Livets Ord och de som i Jesu namn utnyttjat kvinnor och barn sexuellt  i Tysfjord borde vara mycket noga med hur de beter sig och verkligen göra allt för att gottgöra det som hänt. Pengar är exempelvis ingen dum kompensation. Det jag sett på alltför nära håll är dock att män som utnyttjat kvinnor och barn sexuellt antingen förnekar helt eller skyller på den utnyttjade plus att de hålls om ryggen av andra ledare-oftast män de med. Och det som syns av Knutby och tex Ulf Ekman ser likadant ut.

Övergreppen i Tysfjord har dock inte fått samma uppmärksamhet som Korpela en gång fick, jag antar att det beror på två ting: övergreppen i Tysfjord utfördes av samer (min mans släktingar är en del av dem), en minoritet som sällan erkänns vara helt mänsklig och därmed alltid framställs som snälla djur. På trettiotalet var tyvärr samhällsklimatet sådant att man gärna tog upp olika etniska minoriteters knepigheter så det höll inte pressen tillbaka vad gällde Korpelarörelsen. Dessutom hade övergreppen i Tysfjord inget med konstiga karismatiska överdrifter att göra, inga silverarkar, inga "drömmar", inga profetiska extaser, ingen Kristi brud,  inget sensationellt, löjeväckande eller skrattretande(de tillhör ju Västlaestadianerna), bara övergreppen mot de små. 

Driver man ut människor i periferin både socialt och andligt blir tyvärr ofta resultatet en stängd miljö där övergrepp kan pågå i åratal som i Tysfjord och botfärdigheten känns tyvärr i nivå med Ulf Ekmans-dvs obefintlig Jag hoppas jag har fel och att detta ändrar sig, framför allt för de skadade offrens skull. Men också för förövarnas skull, att leva i ihärdig svår synd kan inte vara bekvämt i längden. Många förövare är nu döda, och många av offren likaså. Men det är aldrig försent att upprätta offren. Det är inte heller försent att vända om och göra bot och bättring. 

Jag önskar att Raattamaa den mildes sinnelag, som det framstår i litteraturen och i släktingars och bekantas minne, skulle fortsatt  råda här i norr och att det skulle sprida sig även väster om Lannavaara. Jag önskar också att alla skadade och utnyttjade skulle få upprättelse värd namnet. När detta skrivs har jag nyss fått läsa att Jean Vanier hör till dessa skaror män av alla religioner, livsåskådningar och denominationer som sexuellt utnyttjat kvinnor. En nunna fick höra att "Jesus älskade" henne genom Jean Vaniers övergrepp, vilket gör övergreppet både kroppsligt och andligt. Metoo -rörelsen verkar ha ebbat ut i världen men det får den aldrig göra i kyrkan. I kyrkan ska vi aldrig förtröttas i att se dessa utnyttjade människor. Och vi måste sluta omedelbart med att hålla alla dessa förövare om ryggen!  

Här sjunger Surunmaa ur Sions sånger, en av de vackraste sånger jag vet: "O vad sällhet då ska bliva". Min mamma fick med sig ett ex av Sions sånger i graven.

2 mars 1791

John Wesley dog denna dag. Men innan dess hade han haft ett långt och inflytelserikt liv. Nästan exakt hundra år innan Lars Levi Laestadius började sin prästtjänst blev Wesley prästvigd: 1728. Att jag tar upp detta samband beror på att i mångt och mycket liknar deras liv och gärning varandra. Det är som om de stora väckelserörelserna följer ett liknande mönster överallt (de som består över tid i alla fall). Och i moderna Europeiska väckelserörelser dyker dessutom ständigt samma grupp inspiratörer upp: Herrnhutarna.

John Wesley försökte, precis om Laestadius, att nå rättfärdighet genom yttre förändringar, i Wesleys fall en "metod" att leva precis som Jesus lärde. Han och hans vänner i Oxfords universitetsvärld startade en grupp som tillsammans försökte leva helt och hållet kristet i varje del av livet. Detta ledde honom till att hjälpa dödsdömda fångar, kämpa för rättvisa förhållanden i samhället och de var också helnykterister. Väldigt likt Laestadius alltså.

Men precis som LLL kände Wesley att något fattades och, precis som Laestadius, fick han svaret på sin längtan under en resa. Wesley hade predikat och missionerat i Nya Världen för kolonister och urbefolkningen och på den långa sjöresan till Georgia mötte han Herrnhutare från Tyskland som skulle ge honom den andliga frigörelse och det djup han saknat. Tillbaka i England fick han uppleva syndernas förlåtelse i ett bönemöte hos Herrnhutare i London tio år efter sin prästvigning.

Och visst är det väldigt likt Laestadius möte med Milla Clemensdotter som tillsade honom syndernas förlåtelse i Kristi namn och blod. Men Herrnhutist var hon väl inte? Jo, läseriet i norr var mycket påverkat av Herrnhutarna. Laestadius själv hade blivit påverkad av herrnhutismen eftersom han verkat som präst i Karesuando där föregångaren på ämbetet var Herrnhutare . I Jukkasjärvi var herrnhutismen också en stark och inflytelserik rörelse. Det syns bland annat i att en av dem som begravts under kyrkgolvet och undersöktes vid en omfattande renovering i mitten på 1900-talet, var en ung kvinna begravd i brudkläder. Detta för att hon skulle uppstå som Kristi brud, vilket var en herrnhutisk sed.

Efter Wesleys andliga upplevelse av förlåtelse blev han kringresande predikant. Han och brodern Charles reste runt och bildade det som skulle bli Metodistförsamlingar i Skottland, England och Wales. Där blev hans budskap väl mottaget av arbetare i det framväxande industrisamhället. Inte minst kolgruvearbetare i Wales tog till sig budskapet och än idag är metodismen stark där med sin nykterhet, arbetarrörelseförankring och körtradition. Än idag är metodismen politiskt engagerad och det är inte konstigt att Hillary Clinton är just metodist sedan barndomen. Rättvisepatos hör till denna kyrkas tradition sedan Wesleys tid.

Laestadianismen har heller aldrig varit en elitens kyrkotradition utan det är fattigt folk, småbrukare av jord, skog och jaktmarker, pigor, drängar, renskötare och gruvarbetare som är med där för nästan hela slanten. Kanske är det därför så lätt för mig att få kontakt med metodister från Wales? Ju äldre jag blir desto tydligare ser jag att klasstillhörighet är något som inte alls hör det förgångna till utan den binder samman människor över nationsgränserna än idag. Dessutom är det så behagligt att umgås med människor som inte tycker man är knäpp om man inte dricker alkohol OCH dessutom gärna sjunger nykter.

Metodismen blev också den första "frikyrka" som nådde Sverige. Även här stod rörelsen nära arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen.Wesley blev aldrig formellt utesluten ur anglikanska kyrkan men han  blev  utestängd. Trots det avkragades han inte. På många sätt liknar det den situation som både EFS och Laestadianismen lever i som alltmer isolerade inomkyrkliga väckelserörelser i SvK idag.

Wesleys bror Charles ,var inte bara medgrundare och en ivrig förespråkare för att fortsätta vara en inomkyrklig rörelse, han skrev också en stor mängd psalmer bland annat denna som jag tycker uttrycker både metodismens och laestadianismens tornedalssjäl där förkrossad gråt är vårt starkaste uttryck. Här i en version med en man som lär sig svenska genom att sjunga och spela sig igenom kyrkoårets psalmer på You Tube. En förtjusande idé och dessutom passar denna version den enkla stil som omhuldas både bland Walesiska metodister och leastadianer:

Svar om Fridsförbundet brev till SvKs biskopar ( men kanske mest till biskop Åsa)

Rebella frågade om detta brev från Fridsförbundet till biskoparna i SvK

Detta brev skulle jag säga är första steget till att även Fridsförbundet drar sig undan som redan Väst har gjort i praktiken. Jag tror dock knappast Väst kommer att göra det mer än steg för steg, utan större åthävor eftersom de gamle höll fast vid kyrkan hur korrupt den än var. I praktiken kan man nog säga att detta gäller även för Fridsförbundet. HOPPAS JAG, men de har nära band med EFS-jag ska förklara varför det gör detta brev allvarligt för Luleå stift:

Laestadianer har ju ingen prästvigning utan lekmannapredikanter i första hand. Om någon laestadian blir präst blir dock HAN den präst som alltid anlitas vid högmässa och förrättningar. De är absolut inte högkyrkliga, precis tvärtom, men även högkyrkliga präster accepteras fast Öst föredrar alltid "sina" präster och dessa tror ju inte på kvinnliga präster, ergo; de kan inte prästvigas om biskopen fäster vikt vid denna "tolkningsmiss".

Med Väst är det lite annorlunda. De använde kyrkoherde em Jan- Erik Kuoksu  fram till hans död, fast han inte alls var emot kvinnliga präster, hans dotter är nu präst. Däremot anlitas inte Gertrud Koivuniemi eller hennes mamma Teresia fast de är leastadianer. Viktigast är y-kromosomen. Men när predikanterna sa att ingen skulle gå till SvK på första advent pga fel kön på prästen kom några fina människor till Missionskyrkan där jag just då ledde, och de tackade mig så mycket och varmt efter gudstjänsten. (rätt släkt och jag är lekman). Man kan le åt detta och jag gör det, men inte helt och hållet elakt.

Detta brev kommer ganska snart efter att vår biskop blev Åsa Nyström. Detta var ett stort steg från biskop Hans som dessutom är östlaestadian.https://sv.wikipedia.org/wiki/Hans_Stiglund

Men som vi är vana i norr, bet de ihop och väntade på bättre tider tills detta beslut kom: https://www.dagen.se/nyheter/efs-prast-i-lulea-avkragas-efter-asikt-om-evolution-och-homosexuella-1.1636566

Jag tror som Elisabeth Sandlund, att det här var ett uselt beslut. Lika dumt som att skära tungan av Maximos Bekännaren och att slänga ut Arius (som förresten också tillhörde en etnisk minoritet i Bysans, han var berb. Sedermera kom berberna att bli väldigt hårdföra muslimer. Det var under berbiskt ledarskap som Spanien genomled sin mörkaste tid religionsfrihetsmässigt under muslimskt styre).

Elisabeth Sandlund uttrycker precis vad jag känner inför detta genomkorkade beslut: https://www.dagen.se/ledare/elisabeth-sandlund-beslutet-att-avkraga-prasten-i-lulea-innebar-risker-1.1636836

Här ytterligare en artikel i frågan där man ifrågasätter var i kyrkans lära det förbjuds att uttrycka tvivel på evolutionsteorin: https://www.dagen.se/nyheter/efs-prast-i-lulea-avkragas-efter-asikt-om-evolution-och-homosexuella-1.1636566

Tidigare har Luleå stift varit hem och tillflykt för de här "svärmiska läsarna" som jag och min släkt tillhör. EFS och Laestadianismen har präglat alla kristtrogna i Luleå stift även om vi inte håller med till 100%.  Vi som kamperar med RKK och pingstvänner, läser Pilgrim och håller fast vid det allmänna prästadömet, därmed bryr vi oss inte om snopp eller snippa på den som gör altartjänst är ändåglada åt dessa vitala väckelserörelser. Ungefär som man kan vara ortodox utan att tro på den befängda idén att kvinnor är rituellt orena.

Jag tror inte ett ögonblick på yin och yang -teorin, därtill fostrad av denna släkt som jag beskrev i inlägget om Årets svensk. Många östlaestadianer gör det inte heller. De tror att präster ska vara män eftersom det alltid varit så. De har sällan eller aldrig aristoteliska/ RKK-förklaringar för detta, bara traditionen. Uppfattningen att kvinnor är längre från Gud eller tron är helt främmande, snarare ser man det ,liksom Laestadius, att kvinnor står närmare Gud och tron (vilket kyrkohistorien tydligt visar).

EFS och Östlaestadianer står oerhört nära varandra. Rosenius och Laestadius var nära vänner och bröt aldrig med varandra. Det är geografi snarare än teologi som skiljer EFS från Fridsförbundet. EFS godkänner kvinnliga präster men banden är ändå varma och nära. Detta tokbeslut av LULEÅ stift kan alltså splittra stiftet och driva både EFS och Laestadianerna ut ur kyrkan. Jag tror ingen vill detta. Det tror nog dessa lekmannapredikanter också och hoppas på att stiftet och domkapitlet ändrar sig i denna fråga.

Men jag känner att detta är ett led i hatets spiral som splittrar ett samhälle som varit det fredligaste på jorden. Girjasdomen är den världsliga delen. *Detta skadar så mycket och så djupt. Hoppas brevet inte blir bensin på brasan utan får domkapitlet att ta sitt förnuft till fånga.

Tecken i tiden som aviserar en brytning
 EFSare i Kiruna är i allmänhet medlemmar i Equmenia av tradition från Waldenströms tid. Nu drar de sig i stället åt Kuttainen-hållet(Fridsförbundets starka fäste). Detta kan bli en dyrköpt erfarenhet för biskop Åsa som borde fattat bättre beslut i denna fråga. Biskopens uppgift är ju att hålla ihop sin flock, inte hävda sina egna hjärtefrågor. Hur nu detta med evolution kan var en sådan hjärtefråga för henne, det övergår mitt förstånd! Aristoteles är död! Vi behöver inte vara naturkunskapslärare i kyrkan. SUCK.

Biskop Åsa, jag välsignar dig men varför tog du detta beslut?(bild från SvKs hemsida av hennes vigning)

* Denna dom var så helt onödig. Staten begick ett rättsövergrepp när de släppte jakt och fiske på kronoöverloppsmark fri för kreti och pleti att köpa 1993. Hade staten följt lagen hade det då nybildade sametinget (1992)fått upplåtelserätten i samarbete med de redan fungerande Jakt- och fiskevårdsföreningarna i Lappland. Men nej, den skulle plötsligt kunna köpas av Vem von Helst genom Länsstyrelsen, tyckte högerregeringen.

Detta olagliga beslut 1993 bäddade för denna lagenliga dom som skapar hat och hot och slänger bensin på konflikter av både klass-, släkt- och etnicitetsnatur, när vi minst av allt klarar av det. Jag är helt emot detta hat mot samer, så klart, som uppstått pga denna dom som grundar sig i ett olagligt beslut 1993, men domen är orättfärdig den med. Alla samer tillhör inte samebyar. Många har aldrig gjort det, Andra har på oklar grund blivit utslängda från dem. Samebyar är ekonomiska föreningar, företag, det vet inte alla svenskar. BILDNING krävs för att förstå hur stor skada detta åsamkar oss här i norr. Det handlar inte om att samer "inte fattar att de måste följa med sin tid" det handlar om så mycket: mat, klassklyftor, släktfejder, rasism,  men absolut inte att "samer inte fattar att det är 2020".
 
Fjällen är vidsträckta, det är inte det minsta trångt där. Att hävda sin "rätt" att köra skoter i kalvningsland, när renarna kalvar är ren vandalism och borde inte ens kunna diskuteras. Försök att kräva den frihet vi har i fjällen på ett Skånskt gods. Ingen borde klaga pga "frihetsinskränkningar" på domen. Det är själva grunden som är fel. Statens orättfärdiga kolonialpolitik i norr som sedan 1866 har gått ut på att söndra och härska. Nu ser den politiken ut att lyckas. Vem ropar "ÄNTLIGEN"?


Länk till historisk kunskap: https://popularhistoria.se/politik/samernas-historia-kampen-om-lappmarken

Kyrkans internationaldag

Altartavlan i Jukkasjärvi kyrka. I sommartavlan syns Andens verkningar efter Laestadius möte med Maria i Åsele.

Idag är det Annandag pingst. Jag kommer att hålla fast vid denna viktiga helgdag så länge jag lever. Dagen som har som tema Andens vind över världen får inte glömmas bort. Inte minst nu när nationalistiska isvindar sveper över jorden trots den plötsliga sommaren som plötsligt överföll från ett oväntat bakhåll när snön ännu låg meterdjup. Detta är andra årgångens episteltext hämtad ur Apostlagärningarna 11:19-26 :

De som hade skingrats under den förföljelse som började med Stefanos nådde ända till Fenikien, Cypern och Antiochia, och de förkunnade ordet endast för judar. Men några av dem var från Cypern och Kyrene, och när de kom till Antiochia predikade de också för icke-judar och lät dem höra budskapet om herren Jesus. Herrens hand var med dem, så att ett stort antal kom till tro och omvände sig till Herren. Ryktet om detta nådde församlingen i Jerusalem, och man skickade Barnabas till Antiochia. När han kom dit och fick se bevisen på Guds nåd blev han glad och manade alla att helhjärtat hålla sig till Herren; han var en god man, fylld av helig ande och tro. Och åtskilliga människor vanns för Herren. Barnabas fortsatte sedan till Tarsos för att söka upp Saul, och när han hade funnit honom tog han honom med sig till Antiochia. Där kom de sedan att vara tillsammans i församlingen ett helt år och kunde undervisa en avsevärd mängd. Och det var i Antiochia som lärjungarna för första gången fick heta kristna.

 Vad jag är glad att de där som kom från Cypern och Kyrene (nuvarande Libyen) började predika för hedningarna så att även jag till slut fick höra om Jesus och fick orden inskrivna i mitt hjärta. Vilken nåd och oförtjänt ära att få heta kristen. Det måste firas. Så här firar jag: börjar dagen med morgonandakten om den krångliga Anden och sedan slog jag på pingstdagens Andliga sånger på play för familjen att vakna till. Nu ska jag snart på vävkursen där vi alltid firar Pingst och jag tar med mig nässelsoppa, ost och kex och till efterrätt tårta.

Gamla testamentliga läsningen är hämtad ur Hesekiel 11:17-20

Säg därför: Så säger Herren Gud: Jag skall samla in er bland folken och föra er tillbaka från de länder dit ni skingrats, och åt er skall jag ge Israels land. När de har återvänt dit skall de avlägsna alla vidriga beläten och alla avskyvärda bruk. Jag skall ge dem ett nytt hjärta och fylla dem med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på dem och ge dem ett hjärta av kött, så att de följer mina bud och håller sig till mina stadgar och lever efter dem. Så skall de vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud.

 Detta underbara att få vara Guds folk i världen ska vi naturligtvis fira varje dag, men inte är det helt tokigt att ha en speciell festdag till detta faktums ära. På många sätt sörjer jag vår röda dag men samtidigt gör detta att vi kristna får göra något verkligt annorlunda när alla andra har en vanlig måndag. Liksom det märks att muslimer är just muslimer i icke-muslimska länder mer under Ramadan blir det tydligare att vi kristna innerst och ytterst har himmelskt medborgarskap var än vi råkar ha fötts på denna jord.

Evangelietexten är från Johannes evangeliums kapitel 3:31-36 där den stränge Johannes Döparen säger:

Den som kommer ovanifrån står över alla. Den som kommer från jorden tillhör jorden och talar jordiskt. Den som kommer från himlen vittnar om vad han har sett och hört, och ingen tar emot hans vittnesbörd. Den som tar emot hans vittnesbörd erkänner därmed att det Gud säger är sant. Ty den som Gud har sänt talar Guds ord; Gud ger Anden utan att mäta. Fadern älskar Sonen och har lagt allt i hans hand. Den som tror på Sonen har evigt liv. Men den som vägrar att tro på Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom.

Gud ger Anden utan att mäta, det bara flödar över. Laestadianismens fokus på Gud som den ammande föräldern får här gälla om Anden. Lars Levi Laestadius jämförde sig ofta med just Johannes den barske asketen som ropade i öknen: omvänd er och ta emot Guds rike! Han predikade långt ifrån Johannes torra öken, i Karesuandos och Pajalas vattenrika, men kalla, klimat. Fast vi människor är oss lika överallt på jorden; en del är hårdhjärtade och -hudade, andra tvärtom. En del lyssnar och ser genast budskapet som ett glädjens ord, ett evangelium. Andra slår dövörat till och vill inte höra. Några är oförmögna att ta emot överflödande kärlek och Helig Ande. Då väntar Gud trofast tills såren läkt så pass att den trasiga vågar krypa upp i famnen på den himmelska föräldern och låta sig ammas med Ande tills såren inte längre värker och glädjen att få vara Guds folk börjar flöda.

Tack Heliga Ande för att du blåste även hit till jordens nordligaste utposter!

Frode Fjellheims Hemlandets jojk /Härlig är jorden bygger på en psalmmelodi från Schlesien med text från Danmarks medeltid, en pilgrimsvisa om juden Jesu födelse som ändrade hela historien. här framförs den av en norsk kör på en körfestival i Baskien. Jag tycker den är ett bra exempel på vad Andens vind över världen kan åstadkomma. Eat that SD!

Patrik Hagman om predikan

Motsatsen till vad Hagman menar med en kristen predikan: en ensam guru undervisar en okunnig grupp troende.

Den svåraste delen att ta till sig för mig i Hagmans genomgång av liturgin är den som handlar om predikan. Han menar, som jag förstår det, att predikan ska vara hela församlingens inte den enskilda predikantens budskap. Predikan ska inte handla om predikantens reflektioner kring ett bibelord utan om hur kyrkan tolkat denna text genom tiderna. Jag har verkligen en grundligt grundpositiv grundinställning till allt Hagman skriver och säger men här kommer några invändningar mot denna hans syn på predikan:

Hur kan kyrkan ha tolkat texterna genom tiderna om även de första kristna bara skulle ha predikat det hela kyrkan alltid lärt utan att låta personen Paulus med sin bildning eller personen Petrus med sina erfarenheter tolka berättelsen om Jesus? Kyrkans hela erfarenhet måste ju till syvende og sidst ändå filtreras genom enskilda personers erfarenheter. Jag är lite misstänksam mot dem som ser sig som helt obefläckade av egna erfarenheter när de läser text. Vi har alltid en förförståelse och det bästa är att se den sanningen i vitögonen och så tydligt det går redovisa den.

En predikant är ju en läsare bland andra, ofta mer utbildad och insatt i sitt ämne men ändå inte så utbildad att hen saknar personlighet, kulturell kontext och erfarenheter. Dessutom är ju utbildningen också en del i en kulturell kontext. Antagligen menar inte Hagman att predikanter måste leva med den livslögnen att hen läser "som det står" utan minsta påverkan av egna erfarenheter och förväntningar utan rent och klart predikar den samlade kyrkans lära, men om man läser lite elakt blir det så man kan förstå honom. Läser man snällt kan man kanske fundera kring olika predikotraditioner och hur väl elelr illa de stämmer med Hagmans, i mina ögon ouppnåeliga, ideal.

Den laestadianska väckelsen har en säregen tradition vad gäller ordets gudstjänst. Den predikan de flesta föreställer sig när de hör ordet: en förberedd textutläggning där predikanten har studerat teologi, grekiska eller hebreiska, hermeneutik och homiletik samt olika exegetiska traditioner för att förstå vad texten vill säga just nu, finns bara i läsningen av Laestadius postilla. En äkta predikant i laestadiansk tradition ska över huvud taget inte alls förbereda sig på traditionellt sätt. Han (för det är alltid en han) är lekman, alltså teologiskt outbildad. Han ska ta en text och be över den och sedan genast extemporera en predikan medan församlingen ber innerligt om att den Heliga Anden ska uppenbara sitt budskap i predikan.

Hagmans ideal om hela kyrkans predikan besannas dock ändå, utan kyrkohistorisk kunskap hos predikanten, eftersom man alltså anser att församlingens böner ska "be ner" ett budskap från himlen genom predikanten. Jag kan ju säga av egen erfarenhet att detta sällan fungerar. Snart nog lär man sig känna igen olika predikanters favoritämnen och så tjatig behöver nog inte den Heliga Anden vara. Den som ständigt återkommer till kvinnan vid Sykars brunn irriterar mig mest. Han kan börja i vilken text som helst och hamnar ständigt i samma slutsats: "Tro inte att berättelsen om kvinnan vid Sykars brunn säger att kvinnor kan predika evangelium annat än för sina barn i hemmet." 

Kvinnan vid Sykars brunn samtalar med Jesus. Målning av Olle Hjortzberg

Ofta avslutas dessa, rejält långdragna predikningar (som dessutom tolkas till svenska), med någon variant på Matteus 25 om fåren och getterna och naturligtvis är poängen att se till att man står på fårens sida på domens dag. För en laestadianpredikan ska lända till syndanöd, ånger, bot, bättring och omvändelse. Tårar och liikutukset (rörelser) är målet och predikan slutar nästan alltid i ett upprört snyftande tonläge.

Som ni förstår av min beskrivning är det ingen predikoform jag uppskattar jättemycket. "Predikningarna" blir i normalfallet bara allmänt hållna bibelparafraser utan aha-upplevelser eller någon vidgad förståelse av texterna. Lite som en tråkig variant av "Barnens bibel". Den obefintliga förberedelsen och kravet på att folk ska drabbas av syndanöd leder till alldeles för långa och innehållslösa väckelseappeller. Så brukar också lejonparten av församlingen passa på att gå ut ur kyrkan just när det drar ihop sig till predikan, åtminstone vid större samlingar. Jag brukar sitta kvar i de, under predikan betydligt glesare besatta, bänkarna men jag måste erkänna att det är av ren artighet och ofta somnar jag av den monotona röstanvändningen hos både predikant och tolk.

Jag säger som salig kyrkoherde (tillika leastadian) Ewert Aronson : ett talmanus är så bra eftersom det på sista sidan finns en punkt. Jag tror inte alls att den Heliga Anden kräver oförberedda och okunniga språkrör för att få saker sagda. Jag tror på förberedelse och kunskap. Kanske är det detta Hagman vill föra fram när han menar att predikan ska ta fram hela kyrkans tolkning av texterna. Kanske är det just den här extrema väckelsestilen han reagerat mot för den föder i värsta fall idoldyrkan av vissa begåvade talare som kan få ett mycket osunt inflytande över en församling. En predikant som aldrig korrigeras av kyrkohistorien eller andra pålästa kristna utan ständigt säger sig vara ett direkt språkrör för Anden, riskerar ju verkligen att fara vilse och dra med sig skaror i sin förvirring.

Här i norr tänker vi fortfarande på trettiotalets villolära Korpela-rörelsen som växte fram kring predikanter som aldrig bekymrade sig om att korrigera sina infall mot Bibeln eller kyrkans lära. Mer riksbekant och betydligt aktuellare är förstås Knutby. Läser man Hagman så, då är jag helt med. I övrigt känns det nästan omöjligt att predika efter att ha läst om predikan hos Hagman. Inte ens ett litet oskyldigt inledningsord känns längre möjligt. Men strax efter att jag återläste detta avsnitt om predikan måste jag ändå hålla ett sådant inledningsord i vår lilla byakyrka. Med bävan bad jag och studerade psaltarpsalmen och GT- samt epistelläsningen. 

Församlingen måste ha bett riktigt bra för det gick, det blev okej och en och annan i församlingen kände sig berörd både av mitt, med bävan framförda, inledningsord och den traditionellt förberedda predikan över dagens evangelium av prästen som är både utbildad och kunnig och har en punkt på sista sidan i sin predikan. Kanske är det denna bävan hos predikanten Hagman är ute efter? Kanske är det en god utgångspunkt att veta att uppdraget egentligen är omöjligt? Kanske är det så den Heliga Anden ska verka, inte genom obefintlig förberedelse utan genom att predikanten besinnar att hen inte ska framföra bara sitt eget utan hela kyrkans budskap och att det egentligen är komplett omöjligt?

En modern tolkning av Jesu bergspredikan i Zeffirellis Jesus från Nazaret (1977). Skulle den verkligen ha tolkats på detta sätt av Robert Powell om han inte hade haft den kyrkohistoriska kunskapen om Martin Luther King JRs predikostil?

Lukkari

Den laestadianska musiken är speciell. Inte alla tycker om den. Man ska sjunga långsamt, om det till äventyrs finns en organist ska laestadianen sjunga lite långsammare och släpa efter i baktakt, som reggae fast betydligt mindre dansant. Sången är helt oberoende av orgeln, det är kantorn som får anpassa sig eller inte-det spelar mindre roll för de sjungande men de håller i alla fall samma tonart. Sedan sjunger man med en speciell sångteknik som på akademiskt språk kallas Arktisk klämsång. Det är en klanglös lite nasal röst som man ska sjunga så starkt som möjligt i ett högt tonläge, nästan skärande. Samma teknik används vid jojk, riktig jojk alltså , som inte bara är vanlig sång på samiska. Här sjunger bakgrundskören med denna teknik fast de kommer från Sydafrika:

Att detta ansågs som fult av svenskar från södra Sverige på 17- och 1800-talet, mestadels präster, kan man kanske begripa. Europeiskt Bel canto-ideal lever ännu med mjuka toner som får stor klang genom ett öppet bröst och huvud och avspända stämband. Men hos oss är det denna urgamla sångteknik som fortfarande hålls högt.

Man sjunger inte bara starkt och långsamt utan också ur 1937 års psalmbok. Av oklar anledning anses den som den ultimata psalmboken vilket ju verkar konstigt eftersom man använder Karl XIIs Bibel vilket ju stämmer om man vill göra som Laestadius gjorde, men en så modern psalmbok? Laestadius var ju död sedan länge 1937. Jag har inte fått något bra svar på frågan men jag antar att den användes under laestadianismens senaste stora väckelse på 1950-talet och ungdomsväckelsen kring Bengt Pohjanen* på 1970-talet, samt att 1986 års psalmbok har med andra kyrkliga traditioners sånger (läs frikyrkliga) som man anser vara heretiska. Sedan försvann ju en del psalmer från 1937 års version men de är inte så mycket sjungna ändå, så det är ganska ologiskt. Men en favorit som sällan hörs i SvK nuförtiden är "Ingen hinner fram" som pappas kompis Jan-Erik Kuoksu citerat på denna målning av min pappa, stigfinnaren och försångaren, där han visar Janne vägen över ett fjällpass:

Ovanstående gäller alla olika inriktningar av Laestadianerna**. men bara i östlaestadianska sammanhang är det okej med orgel och gitarr till sången.  Västlaestadianer har orgel på sina gudstjänster men "Den förstfödda laestadianska församlingen i den svenska lappmarken" håller sig till gammal sed och har fortfarande bara försångare. En man med stark röst och gott musiköra sitter framme i kyrkan/bönhuset och sjunger långsamt så de andra kan hänga på. Men även denne lukkari (klockare) sjunger lite fortare än och före resten av församlingen som hänger på en kvarts takt efter lukkari. I början är det nästan bara lukkari som sjunger så hakar fler på och sjunger starkare efter hand. Man sjunger alltid alla verser på psalmerna och hela tiden ökar styrkan till ett crescendo i sista versen när alla hakat på och känslorna kommit i svall för att sedan minska något i styrka på slutet.

De som känner till fenomenet "sång i anden" skulle känna igen sig i hur sången växer och böljar men laestadianer sjunger aldrig i stämmor. Ändå upplevs sångsättet ofta som väldigt "djupt", man blir berörd. En skånsk kvinna som gift sig med min vän Åsas morbror och kom hit till Tornedalen som vuxen blev intresserad och har skrivit akademiskt om denna sångkultur. Hon heter Lisbeth Carlander Fredriksson och använder begreppet "mytisk" sång om jojk och leastadiansk sång och det är hon som gett tekniken namnet Arktisk klämsång. På norska kallas den pressesang. Vilket förklarar hur det låter och känns att sjunga så. Men Fredrikssons "mytiska" sång betyder sång som ger oss kontakt med det förflutna eftersom detta är en mycket gammaldags sångkultur. Här finns hennes D-uppsats att läsa.

Eftersom jag både jojkar och sjunger både klämt och "vanligt" och dessutom vuxit upp mitt i denna kulturskatt förstår jag vad hon menar. För mig är definitivt den klämda tekniken mer nära känslorna än det Bel canto-inspirerade europeiska sångsättet som man lär hos sångpedagoger och de flesta uppfattar som njutbart att lyssna till. Det känns som ett band bakåt i tiden till de gamla kvinnor som sjöng högt, starkt och gällt i kyrkan utan att skämmas när jag var barn.

I öst har man en egen sångbok kallad Sions sånger/Siionin laulut. Där förekommer folkliga sånger som inte finns i Psalmboken. De är ofta skrivna av Lina Sandell och andra visdiktare från väckelsernas storhetstid. Många handlar om Himmelriket och livet efter döden när Jesus kommer med sitt rike. Nyligen kom också en ny Laestadiansk psalmbok som inte bara används av Fridsförbundet (dem vi kallar östare här). Men Siionin Laulut räknas inte som kosher av De förstfödda. Tvärtom. I en liten bok där man redogör för sin trosuppfattning har de pedagogiskt spaltat upp vad Öst respektive Väst tycker i olika frågor. När Öst menar att Sions sånger är uppbyggliga, tycker Väst att: "Sions sånger äro horvisor" vilket man kan säga är ord och inga visor.

Min mamma tyckte dock om dessa sånger och vid sin dödsbädd hade hon Sions sånger på sängbordet. Jag vet att hon särskilt tyckte om denna som vi försökte sjunga för henne, men vi kom inte ihåg melodin och hennes lille fickversion av sångboken hade inte noter. Som tur var fanns den på you tube med en sångare som har en helt annan röstteknik än den laestadianska, men ändå. Mamma fick sin Sions sånger med sig i graven för hon älskade sång och musik och fungerade i praktiken som försångare i alla sammanhang där hon var, fast det i laestadianska sammanhang bara accepteras en manlig sångare som officiell lukkari.

I mina föräldrars ungdomsgäng var de berörda av den östlaestadianska ungdomsväckelsen på 1970-talet, som på många sätt hängde ihop med Jesus-rörelsen och den karismatiska väckelsen i de historiska kyrkorna. I mina föräldrars krets fanns en ung man som spelade gitarr och sjöng så bra att vi barn aldrig ville lägga oss när han var där. Han var rolig också, L-G Forsberg, vars son nu sprider Sions sånger till en större allmänhet. Sonen Markus har startat gruppen Suurunmaa som sjunger lite lagom klämt på denna vackra version av en annan "Hemlandssång":

Som jag antytt tidigare är jojktekniken likadan som den laestadianska psalmsångstekniken. Lisbeth Carlander-Fredriksson kallar den arktisk klämsång. Många moderna och folkkära jojkare sjunger inte så jätteklämt tex Sofia Jannok har en mycket skolad jazzig sångteknik som nog upplevs som mer lättillgänglig och endast i de rena jojkpartierna kommer en viss klämd ton in. Hon jojkar lika njutbart som Alice Babs joddlade. Men Mari Boine från Norge både jojkar och sjunger "pressesang". Här i en psalm som kunde vara sjungen i en laestadiansk byabön, exakt så här låter det. Lägg märke till att tekniken bara fungerar riktigt bra när man sjunger starkt, Mari Boine löser det genom att viska i svagare partier:

Och nu invänder vän av ordning: "men Laestadius förbjöd ju jojk" jo han ogillade jojkande fyllon och om texten man jojkade handlade om gudar i den nordiska mytologin men sångtekniken är densamma i psalmsången och Laestadius tyckte faktiskt jojk var acceptabelt om det var "den mjuka vuollen som sjungs av en vacker kvinnostämma ".  Här här här här här och här har jag fördjupat mig mer i jojken efter önskemål från H-f.

Avslutar med östlaestadianernas musikaliska galjonsfigur, Markus Wargh på orgel som ackompanjerar Fridsförbundet i Luleå domkyrka. Detta för en skivinspelning som min mamma lyssnade mycket på sina sista år i livet och så fort vi inte sjöng för henne på dödsbädden fick hon lyssna på denna favorit-CD. Här har församlingen övat men lite av den laestadianska baktakten hörs ändå. Det blir en härlig efterklang i Domkyrkan med denna eftersläpning– tycker jag som är van. Andra uppfattar det måhända inte lika positivt.

Lars delade en länk till en keltisk psalmsång från ön Skye med försångare utan orgel. Jättebra ljudexempel!

* Bengt Pohjanen konverterade senare till Rysk-Ortodoxa kyrkan.

** Det finns en hoper inriktningar inom laestadianismen som är störst på finska sidan men är spridd över hela Nordkalotten och är mest traditionell i väster alltså i Gällivare, västra Kiruna kommun och Nordlands och Finnmarks fylken i Norge. Här kan man läsa mer om laestadianismen från en finsk vinkel men mycket stämmer över hela Nordkalotten eftersom rörelsen är gränslös på det gamla sättet. .

Ytterligare ett exempel på klämd teknik, här från Bulgarien, tips från Rebella: