Påskafton- vila

 

Maria från Magdala och Maria, Joses mor, såg var han blev lagd. Markus 15:47 

Caravaggios bild av gravläggningen

Första advent Sune

 En viktig del av Advent  (jag vet detta är inte svensk stavningsstandard men det känns så härligt att vara här så det blir stor bokstav här) är för mig bloggens adventskalender. Hoppas kunna ha den i år också. Extra roligt är det när advent börjar i november för då brukar Sune komma med i namnsdagslängden.

Min morfar hade nämligen båda sina namnsdagar i adventstid om det var en tidig advent, den femtonde har ju Gottfrid namnsdag. Morfar Sune Gottfrid är den som kom från Kalix kommun men tidigt flyttade till Kiruna. Tillsammans med mormor, som föddes i Lappträsk (det i Haparanda kommun) ,var han med och byggde upp Sionförsamlingen i Lappträsk innan de flyttade de till Kiruna och eftersom Helgelseförbundet inte fanns i Kiruna gick de med i Missionskyrkan . 

Visst kan vem som helst bli frälst men jag är ändå glad för denna min släkthistoria med hängivna frikyrkliga baptister till morföräldrar och, på pappas sida, likaledes frimodiga östlaestadianer, västlaestadianer och svenskkyrkliga. Att jag är Guds barn beror inte på att mamma och pappa längtade efter barn utan eftersom Gud längtar efter barn. Men min uppväxt bland alla dessa troende människor som alla visade på varsin bit i den stora mosaiken som kyrkan utgör ser jag ändå som en stor tillgång.
 Jag slapp vänta på att få lära känna Jesus. Hela mitt liv har jag vetat att jag vilar i den himmelska förälderns famn. Och att tron tar sig många olika uttryck utan att något av dem är fel är en skatt jag fått med mig.

Morfars namn är båda germanska och inte bibliska. Sune betyder helt enkelt son och det är ju aktuellt varje Advents- och jultid. I skrivandes stund lyssnar jag på Händels Messias "Unto Us a Child Is Born, Unto Us a Son Is Given" med Gustav Sjökvists kammarkör i P2s Söndagmorgon.

Ja i år kan jag bara sjunga med i radions rika utbud av adventsmusik och lyssna på gudstjänten som börjar om klockan 11. Fördel: ingen hör hur rösten bryts när jag sjunger utan att kunna hålla gråten stången, jag kan dansa till musiken och jag kan pyssla på här hemma medan jag firar gudstjänst. Detta med gråten har jag verkligen ärvt av min morfar. Han grät ofta av rörelse*  som så många män med rötter i nordligaste Sverige. Jag antar att det är laestadianismen som gjort det mer än tillåtet för män att gråta offentligt, men det är nog också genetiskt mina mostrar och morbröder och mina kusiner var/är likadana fast alla inte var/är aktiva kristna.

Det finns också många nackdelar med att inte få gå till kyrkan denna kyrkoårets första dag. Men nu är det fördelarna som tränger fram som en glad strimma hopp. Sällan har jag varit så energisk som denna första Advent snön som återvände i veckan gjorde sitt till. Galopp i snö under stjärnhimmel och fullmåne med fyra glada och friska hästar gör ingen människa dyster. Men jag måste nog också erkänna att alla kvällsaktiviteter som ställts in, speciellt körövningar och annan musikförberedelse , ger  tid till återhämtning tillsammans med de kära djuren.

Dagens lucka blir förstås Händels "Unto Us a Son Is Born":

*även när han sjöng tillsammans med mormor, vilket de ofta gjorde till eget ackompanjemang på gitarr och piano

"Må du leva i intressanta tider, din pestoklyster!" (uppdaterad favorit i repris)

En del kan förledas att tro att barockbloggen hyllar det förgångna och dissar det som är nu, intet är mig mer främmande. Tiden mellan 1550 och 1750 var ingen trevlig tid i Europa. Människor i allmänhet dansade inte sarabande i sidenbrokad hela dagarna. De flesta människor ägnade inte helgdagskvällar åt Taffelmusik och hertigen av Brandenburg var en av ytterst få personer som kunde beställa och avlyssna musikaliska verk av storheter som Johann Sebastian Bach. Det stora flertalet sjöng kanske koraler av Bach i kyrkan och såg ett och annat mästerligt konstverk i kyrkan. Kyrkan var den maktfaktor som nådde längst ut bland vanligt folk. Men någon kulturell höjdpunkt var sannolikt inte barocken för det stora flertalet.

Reformationen ledde till intressanta saker; demokratitankar började tänkas; läskunnigheten spreds och nya sätt att fundera kring livet och döden ledde till storverk inom naturvetenskapen. Samtidigt drog reformationen och katolicismens motreformation igång hemska och långvariga krig i Europa. Det trettioåriga kriget där renässansfurstar som, inte ville bli kalif istället för kalifen, utan kyrkans överhuvud istället för Påven, stred mot andra renässansfurstar som föredrog att vara påvedömet trogen. Krig och inte konst präglade vardagslivet för långt fler människor i Europa, inte minst i det ständigt krigförande Sverige.

Under dessa tvåhundra år lades dock grunden till så mycket av det vi nu räknar som självklart och omistligt: postväsendet, religionsfrihet, parlamentarisk demokrati, folkskola, jämlikhet och yttrandefrihet. Naturvetenskapliga och geografiska upptäckter som vidgade världsbilden gjordes och musiken började använda dur- och mollharmonier. Men få av dem som levde i Sverige då kunde glädja sig åt detta. de allra flesta levde i armod i smutsiga och mörka stugor där de endast blev påminda om de stora händelserna utanför hembyn av prästens kungörelser i kyrkan och genom att rotesoldater eller båtsmän skrevs ut till alla ändlösa krig. Några av dem kanske återvände med berättelser om krigen. Dessa fick säkert uppmärksamhet, men om den kunde uppväga krigsminnenas fasor och kroppens skador är nog osäkert. (På målningen syns Rubens skildring av Krigets fasor)

Selma Lagerlöf har skrivit en gripande berättelse om denna tid som tar upp hur vanligt folk påverkades av de stora historiska skeendena Herr Arnes Penningar. Det är inte bara en spännande spökhistoria utan också en skildring av hur mardrömslikt skrämmande och obegripligt kriget måste ha tett sig för de människor som bara betalade skatt, plundrades och sände sina barn till ett ovisst öde.

Det sägs att en kinesisk förbannelse lyder: "Må du få leva i intressanta tider". Om det är sant att en sådan förbannelse finns eller ej, kan jag inte avgöra, men jag vet att det i alla fall stämmer. Intressanta tider är bäst på avstånd, att leva mitt i dem ska man vara glad för att få slippa.

Dessutom kan vi njuta av barockmusik så mycket lättare nu än då det begav sig. Här Telemanns ouvertyren till Tafelmusik, svit i E-dur:

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa den kristna församlingen därstädes. Caravaggio målade denna händelse 1601. Under tider när de flesta inte haft en egen Bibel var bildkonsten en viktig förmedlare av texterna.

Hagman fortsätter sin vandring genom gudstjänstens rastställen och är nu framme vid Ordets gudstjänst. Den här delen av gudstjänsten vänder sig främst till människans intellekt och i luthersk tradition har man inte tänkt sig att just gemenskapen står i fokus här, Snarare har man tänkt sig textläsningen ur Bibeln som den enskildes kontemplation kring en text och den enskildes förståelse av en text är den viktiga förståelsen, textläsningen har väldigt lite med hela församlingen att göra. Man tänker sig att den Heliga Ande leder varje läsare rätt i sin tolkning av texterna utan att förförståelse eller kontext spelar någon som helst roll.

I frikyrkligheten har denna vulgäruppfattning om begreppet sola scriptura skruvats några varv till och jag minns hur jag i min gröna, uppkäftiga ungdom diskuterade med missionspastorn när vi följde Navigatörernas bibelstudier och kom till Ordet. De flesta bibelorden var av arten 2 Timotheusbrevet 3:16:

Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv,

De skulle förstås ge oss förtroende för bibelordet, naturligtvis slog det in öppna dörrar i vår skara unga Bibel-nördar. Säkert ville Navigatörerna också att vi skulle få något slags apologetisk fundamentalistisk rustning inför möten med icke-troende. Men det är väl enbart redan troende judar, kristna och muslimer som tycker ord som detta övertygar*, en sekulär svensk ser det nog som ytterst udda att argumentera på detta sätt för Bibelns trovärdighet. 

Detta bibelord väckte ingen debatt men 2 Petrusbrevet 1:20-21 gjorde det:

Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud.

 Jag tyckte det stod att vi måste göra det vi gjorde just då: studera Bibeln tillsammans för att förstå den. Pastorn som ledde oss menade däremot att vi ska läsa skriften tillsammans med den Heliga Ande. Jag tyckte inte att det stod det och såg det inte heller i den grekiska grundtexten. Det står ju att vi inte kan tyda skriften ensamma. Numera vet jag att detta är de ortodoxa och katolska kyrkornas argument för traditionen som tolkningsnyckel. Just denna vers från Petrus var inte populär hos Luther och därför omtolkade reformatorerna betydelsen till att det handlade om att den kristen i ensamhet men med den Heliga Ande skulle tyda skriften. Sola scriptura blev en individcentrerad princip där ingen erkände den självklara sanningen att ingen läser utan förförståelse.

Hagman skriver:

Att läsa Bibeln "själv" är alltså ofta att läsa omedveten om vem som påverkar ens läsning. Det finns inget sätt att läsa någon text, inte heller Bibeln, som inte är färgat av något sammanhang, det finns ingen "ren" läsning. Texter har inte den styrkan.

Hagman visar att Bibeln alltid lästs i en gemenskap, även bland lutheraner. En sak som min pastor inte heller kunde svara på var mina funderingar kring hur viktigt detta att läsa Bibeln helt ensam stämde eftersom så många kristna genom historien inte haft en Bibel och inte ens kunnat läsa. Hagman vet svaret: de kristna tog del av högläsning ur texterna i gudstjänsten. Det var och är nog också, det viktigaste sättet för kristna att läsa Bibeln. De allra flesta är ju inte som jag: obotliga bokmalar. De texter man tar del av är de som läses i gudstjänsten där stora delar av Bibeln täcks under tre kyrkoårgångar.

För både Hagman och mig är textläsningen i gudstjänsten en manifestation av gemenskapens betydelse för kristenlivet. Vi är båda skeptiska till RKKs överdrivna respekt för traditionen, vatikankonciliebeslut och påvens uttalanden Ex Cathedra, men sola scriptura in absurdum är lika tokigt. Om vi låter gemenskapen vara i församlingens centrum är risken för obalanser och överdrifter mindre än om vi låter mer eller mindre utflippade individer vingla runt på egen hand i den felaktiga tron att de läser "opåverkade" av tradition och omgivning.

Senast jag fick en ögonöppnare om hur viktiga olika erfarenheter för vår förståelse av texterna var när jag läste en artikel om en kvinna som suttit i fängelse i Uganda, Susan Kigula. Thomas Kassarp som samarbetar med Kigula, startat ett arbete för barn till föräldrar i fängelse säger i den:

– När jag läser Bibeln så ser jag att nästan hela Nya testamentet är skrivet från fängelser! De personerna har Gud använt till att bygga sin församling, så där är vi i gott sällskap. De som ingenting var i samhällets ögon gjorde Gud stora.

Vid en snabb koll ser jag att Kassarp har alldeles rätt. I fängelsets tristess och utsatthet skrevs de flesta av breven i Nya Testamentet. Tänk att jag missat det tidigare! Naturligtvis måste denna kontext påverka vår läsning, precis som all annan kontext. Ingen kan förstå Bibeln på egen hand. Vi har naturligtvis den Heliga Ande som leder vårt läsande, men den Heliga Ande är ju utgjuten över alla i församlingen, inte bara vissa personer. Jag tror inte på den laestadianska idén att direkt förhindra den enskildes egna bibelläsning, men inte heller den frikyrkliga totalt individualiserade läsningen fungerar.  Vi behöver varandra för att förstå texterna och enligt Hagman, är det därför textläsningarna ska vara central i gudstjänsten.

* En bok som rekommenderar sig själv är ju ett dåligt argument för bokens trovärdighet. Det måste till annat. Här och här har jag funderat över varför jag uppfattar Bibeln som trovärdig.

Kyrie och Gloria

Efter syndabekännelsen i gudstjänsten får församlingen i allmänhet avlösning, dvs prästen tillkännager att församlingens synder är förlåtna. Varför ropar då människan genast efter detta: Herre förbarma dig över oss!

Hagman menar att detta handlar om något annat än människans egen synd. Kyriet ropas för att visa på människans utsatthet inför alla möjliga grymma livsvillkor: jordbävning, hungersnöd, vardagsslit, sorger, bedrövelser, olyckor och kampen mot ondskan. Jag håller med. De som menar att kristendomen struntar i hur verkligheten ser ut har nog bara stött på någon slags framgångsteologi som verkligen är en nutida företeelse med historiskt sett kort livslängd. Kristendomen i övrigt förnekar inte allas lidande och svårigheter. Kristendomen lär inte heller att vi ska slippa det andra genomlider. Tvärtom menar kristendomen att Jesus är vårt föredöme i att uthärda lidande samtidigt som hans verksamhet gick ut på att bekämpa andras lidande.

Kristendomens Kyrie är också ett trotsigt rop om att inte i mindfulness-anda passivt acceptera lidandets realitet. Kristendomen talar inte om för den fattige att hon ska stå ut och acceptera. Jesus skulle aldrig säga till den lama eller arbetslösa hjälpsökande att acceptera och leva i nuet. Jesus helade den lama och gav den blödande kvinnan både upprättelse och hälsa. Nej, det kristna kyriet säger att vi lever i mycket lidande men det finns en kraft som kämpar mot det onda; herren Kristus.

Direkt efter Kyriet kommer Gloria. Det verkar ju lite konstigt, med de tvära kasten. Men Hagman menar att det är ett accepterande av det faktum att "sorgen och glädjen, de vandra tillsamman". Inget är bara lidande och inget är bara glädje. Gloria bekänner sig också till hoppet att en dag ska lidandet ta slut. Hagman skriver också: "Det är viktigt att poängtera att både Kyrie och Gloria är "tillbedjan". Ibland är vår livssituation sådan att vi bara klarar av Kyriet och måste överlåta Gloria åt resten av församlingen."

Det sistnämnda citatet kan jag verkligen skriva under på. För mig har det varit så att i vissa stunder hade livet varit olevbart utan vetskapen om att resten av församlingen sjunger mitt Gloria åt mig. Jag minns till exempel när jag en gång låg på en förlossningsavdelning eftersom mitt lilla barn dog i magen långt innan det skulle födas medan de andra mammorna på avdelningen låg med sina nyfödda bredvid sig. Det var en paradoxal tröst i sorgen att de hade fått friska små ungar att glädjas åt. Deras glädje gjorde min sorg mindre bottenlös. När jag kom hem fick jag en teckning av Eva, en downsperson i församlingen. Ingen visste varför jag var borta den söndagen, men på något sätt visste Eva och hade redan dagen innan gudstjänsten ritat en teckning full av röda hjärtan till mig. Hennes kärleksgloria balanserade mitt "Kyrie eleison, Christe eleison".

Kanske är det eftersom Hagman miste ett barn i en sjukdom under skrivandet av denna bok som han så insiktsfullt beskriver Kyrie/Gloriadelen av gudstjänsten. Jag tycker åtminstone att detta är ett oerhört tydligt bevis på att kristenlivet är ett liv i gemenskap som räcker över tid och rum och bär genom allt: den största glädjen och den djupaste sorgen. Det är inte bara en tankefigur och teori utan en konkret verklighet att en del i kristenheten just nu jublar i glädje samtidigt som en annan del kvider, ropar, gråter sitt Kyrie och däremellan finns många som befinner sig i någorlunda balans mellan Kyrie/Gloria. Alla befinner sig någonstans på den skalan genom hela livet, men ingen av oss befinner sig alltid i Kyrie eller Gloria. Kyrie/Gloria visar tydligt poängen med en kristen gemenskap; nämligen att vi ska bära varandras bördor.

Ibland är det svårt att helhjärtat ta del i Kyriet och väldigt ofta är det svårt att sjunga sitt Gloria. Men församlingen som grupp når en balans mellan dessa varje dag och varje stund.

Lukkari

Den laestadianska musiken är speciell. Inte alla tycker om den. Man ska sjunga långsamt, om det till äventyrs finns en organist ska laestadianen sjunga lite långsammare och släpa efter i baktakt, som reggae fast betydligt mindre dansant. Sången är helt oberoende av orgeln, det är kantorn som får anpassa sig eller inte-det spelar mindre roll för de sjungande men de håller i alla fall samma tonart. Sedan sjunger man med en speciell sångteknik som på akademiskt språk kallas Arktisk klämsång. Det är en klanglös lite nasal röst som man ska sjunga så starkt som möjligt i ett högt tonläge, nästan skärande. Samma teknik används vid jojk, riktig jojk alltså , som inte bara är vanlig sång på samiska. Här sjunger bakgrundskören med denna teknik fast de kommer från Sydafrika:

Att detta ansågs som fult av svenskar från södra Sverige på 17- och 1800-talet, mestadels präster, kan man kanske begripa. Europeiskt Bel canto-ideal lever ännu med mjuka toner som får stor klang genom ett öppet bröst och huvud och avspända stämband. Men hos oss är det denna urgamla sångteknik som fortfarande hålls högt.

Man sjunger inte bara starkt och långsamt utan också ur 1937 års psalmbok. Av oklar anledning anses den som den ultimata psalmboken vilket ju verkar konstigt eftersom man använder Karl XIIs Bibel vilket ju stämmer om man vill göra som Laestadius gjorde, men en så modern psalmbok? Laestadius var ju död sedan länge 1937. Jag har inte fått något bra svar på frågan men jag antar att den användes under laestadianismens senaste stora väckelse på 1950-talet och ungdomsväckelsen kring Bengt Pohjanen* på 1970-talet, samt att 1986 års psalmbok har med andra kyrkliga traditioners sånger (läs frikyrkliga) som man anser vara heretiska. Sedan försvann ju en del psalmer från 1937 års version men de är inte så mycket sjungna ändå, så det är ganska ologiskt. Men en favorit som sällan hörs i SvK nuförtiden är "Ingen hinner fram" som pappas kompis Jan-Erik Kuoksu citerat på denna målning av min pappa, stigfinnaren och försångaren, där han visar Janne vägen över ett fjällpass:

Ovanstående gäller alla olika inriktningar av Laestadianerna**. men bara i östlaestadianska sammanhang är det okej med orgel och gitarr till sången.  Västlaestadianer har orgel på sina gudstjänster men "Den förstfödda laestadianska församlingen i den svenska lappmarken" håller sig till gammal sed och har fortfarande bara försångare. En man med stark röst och gott musiköra sitter framme i kyrkan/bönhuset och sjunger långsamt så de andra kan hänga på. Men även denne lukkari (klockare) sjunger lite fortare än och före resten av församlingen som hänger på en kvarts takt efter lukkari. I början är det nästan bara lukkari som sjunger så hakar fler på och sjunger starkare efter hand. Man sjunger alltid alla verser på psalmerna och hela tiden ökar styrkan till ett crescendo i sista versen när alla hakat på och känslorna kommit i svall för att sedan minska något i styrka på slutet.

De som känner till fenomenet "sång i anden" skulle känna igen sig i hur sången växer och böljar men laestadianer sjunger aldrig i stämmor. Ändå upplevs sångsättet ofta som väldigt "djupt", man blir berörd. En skånsk kvinna som gift sig med min vän Åsas morbror och kom hit till Tornedalen som vuxen blev intresserad och har skrivit akademiskt om denna sångkultur. Hon heter Lisbeth Carlander Fredriksson och använder begreppet "mytisk" sång om jojk och leastadiansk sång och det är hon som gett tekniken namnet Arktisk klämsång. På norska kallas den pressesang. Vilket förklarar hur det låter och känns att sjunga så. Men Fredrikssons "mytiska" sång betyder sång som ger oss kontakt med det förflutna eftersom detta är en mycket gammaldags sångkultur. Här finns hennes D-uppsats att läsa.

Eftersom jag både jojkar och sjunger både klämt och "vanligt" och dessutom vuxit upp mitt i denna kulturskatt förstår jag vad hon menar. För mig är definitivt den klämda tekniken mer nära känslorna än det Bel canto-inspirerade europeiska sångsättet som man lär hos sångpedagoger och de flesta uppfattar som njutbart att lyssna till. Det känns som ett band bakåt i tiden till de gamla kvinnor som sjöng högt, starkt och gällt i kyrkan utan att skämmas när jag var barn.

I öst har man en egen sångbok kallad Sions sånger/Siionin laulut. Där förekommer folkliga sånger som inte finns i Psalmboken. De är ofta skrivna av Lina Sandell och andra visdiktare från väckelsernas storhetstid. Många handlar om Himmelriket och livet efter döden när Jesus kommer med sitt rike. Nyligen kom också en ny Laestadiansk psalmbok som inte bara används av Fridsförbundet (dem vi kallar östare här). Men Siionin Laulut räknas inte som kosher av De förstfödda. Tvärtom. I en liten bok där man redogör för sin trosuppfattning har de pedagogiskt spaltat upp vad Öst respektive Väst tycker i olika frågor. När Öst menar att Sions sånger är uppbyggliga, tycker Väst att: "Sions sånger äro horvisor" vilket man kan säga är ord och inga visor.

Min mamma tyckte dock om dessa sånger och vid sin dödsbädd hade hon Sions sånger på sängbordet. Jag vet att hon särskilt tyckte om denna som vi försökte sjunga för henne, men vi kom inte ihåg melodin och hennes lille fickversion av sångboken hade inte noter. Som tur var fanns den på you tube med en sångare som har en helt annan röstteknik än den laestadianska, men ändå. Mamma fick sin Sions sånger med sig i graven för hon älskade sång och musik och fungerade i praktiken som försångare i alla sammanhang där hon var, fast det i laestadianska sammanhang bara accepteras en manlig sångare som officiell lukkari.

I mina föräldrars ungdomsgäng var de berörda av den östlaestadianska ungdomsväckelsen på 1970-talet, som på många sätt hängde ihop med Jesus-rörelsen och den karismatiska väckelsen i de historiska kyrkorna. I mina föräldrars krets fanns en ung man som spelade gitarr och sjöng så bra att vi barn aldrig ville lägga oss när han var där. Han var rolig också, L-G Forsberg, vars son nu sprider Sions sånger till en större allmänhet. Sonen Markus har startat gruppen Suurunmaa som sjunger lite lagom klämt på denna vackra version av en annan "Hemlandssång":

Som jag antytt tidigare är jojktekniken likadan som den laestadianska psalmsångstekniken. Lisbeth Carlander-Fredriksson kallar den arktisk klämsång. Många moderna och folkkära jojkare sjunger inte så jätteklämt tex Sofia Jannok har en mycket skolad jazzig sångteknik som nog upplevs som mer lättillgänglig och endast i de rena jojkpartierna kommer en viss klämd ton in. Hon jojkar lika njutbart som Alice Babs joddlade. Men Mari Boine från Norge både jojkar och sjunger "pressesang". Här i en psalm som kunde vara sjungen i en laestadiansk byabön, exakt så här låter det. Lägg märke till att tekniken bara fungerar riktigt bra när man sjunger starkt, Mari Boine löser det genom att viska i svagare partier:

Och nu invänder vän av ordning: "men Laestadius förbjöd ju jojk" jo han ogillade jojkande fyllon och om texten man jojkade handlade om gudar i den nordiska mytologin men sångtekniken är densamma i psalmsången och Laestadius tyckte faktiskt jojk var acceptabelt om det var "den mjuka vuollen som sjungs av en vacker kvinnostämma ".  Här här här här här och här har jag fördjupat mig mer i jojken efter önskemål från H-f.

Avslutar med östlaestadianernas musikaliska galjonsfigur, Markus Wargh på orgel som ackompanjerar Fridsförbundet i Luleå domkyrka. Detta för en skivinspelning som min mamma lyssnade mycket på sina sista år i livet och så fort vi inte sjöng för henne på dödsbädden fick hon lyssna på denna favorit-CD. Här har församlingen övat men lite av den laestadianska baktakten hörs ändå. Det blir en härlig efterklang i Domkyrkan med denna eftersläpning– tycker jag som är van. Andra uppfattar det måhända inte lika positivt.

Lars delade en länk till en keltisk psalmsång från ön Skye med försångare utan orgel. Jättebra ljudexempel!

* Bengt Pohjanen konverterade senare till Rysk-Ortodoxa kyrkan.

** Det finns en hoper inriktningar inom laestadianismen som är störst på finska sidan men är spridd över hela Nordkalotten och är mest traditionell i väster alltså i Gällivare, västra Kiruna kommun och Nordlands och Finnmarks fylken i Norge. Här kan man läsa mer om laestadianismen från en finsk vinkel men mycket stämmer över hela Nordkalotten eftersom rörelsen är gränslös på det gamla sättet. .

Ytterligare ett exempel på klämd teknik, här från Bulgarien, tips från Rebella:

Kyndelsmässodagen, en Kristusfest. Utdrag ur Almas memoarer.

Herdarnas tillbedjan målad av Gerard van Honthorst 1622

Farmor föddes en kyndelsmässodag 1917. Jag inser att hon skulle blivit hundra år nästa år om hon fått leva. Farmor höll hårt på att fira de gamla festerna ingen namnsdag glömdes bort och Kyndelsmäss var en stor högtid i finsk stil, vi är ju kulturellt närmare Finland än Stockholm här i norra glesbygden. Vi tände ljus i fönstren och på söndagen hade vi haft kyrkospel om hur Jesus bars fram i templet och mötte Hanna och Symeon. Men oavsett veckodag skulle den RIKTIGA Kyndelsmässodagen firas med bullar och bång. Med farmor var fikat alltid gott och rikligt. När jag var barn var Kyndelsmäss alltså en Kristus-fest med mycket ljus och ett födesledagskalas med sång och musik hos farmor kantorn. Jesus är världens ljus var temat och vi sjöng exempelvis "Det lilla ljus jag har". Även i kyrkan var det Jesus och ljuset som stod i centrum.

 Sedan blev det mer fokus på Maria och körerna sjöng mycket om henne. Det sammanföll med att jag blev gravid med mitt första barn. Jag älskar mamma Maria och när jag väntade barnet som tonårsmamma blev vi som bästisar på något sätt, hon och jag. Jag skrev sånger om henne om hur det är att vänta barn. Hon var ju på hebreiska också en Alma-en ung kvinna. Vi delade en erfarenhet: att föda söner i unga år. Stora ting lät den Mäktige ske med oss, hans namn är heligt!

Men nu längtar jag lite tillbaka till Kristusfesten, sångerna om världens ljus. Jag tror Maria också gör det. Hon viskar stilla: "mina ögon har skådat frälsningen som Gud har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna". Därför får min lilla fina skulptur just denna dag sällskap med en ljuslykta, symbolen för Jesus på samma sätt som Maria symboliserar både sig själv och alla oss människor som fått ljuset uppenbarat för oss-inte minst min kära farmor som nu vilar ut i det ljuset tillsammans med så många andra heliga, däribland Maria.

Mamma Maria på bron hos oss idag Kyndelsmässodagen.

Farmor Saima var kantor och Bach-älskare. Därför blir det förstås Bach-kantat för Kyndelsmässodagen idag. Ich habe genug uruppförd 2 februari 1727.