Tomasdagen julfriden

 Idag infaller julfriden. Fram till Tjugondag Knut är det absolut förbjudet att döda något alls. Hela skapelsen ska befrias av Jesus och detta vårt framtidshopp manifesteras och firas med julefrid. 

Julen ska nu vara förberedd,  så snart kan även mor i huset vila lite. Det är tid att kura skymning och läsa goda böcker. En av de bästa är förstås författad av Selma Lagerlöf: "Gudsfreden" en novell ur samlingen Osynliga länkar. Läs och må väl! Och lyssna på Mahalia Jacksons sång om julefridens innebörd:

Tomas och julfreden

En av de bästa noveller jag vet är Selma Lagerlöfs "Gudsfreden" ur samlingen Osynliga länkar. Där berättar hon om vådan av att bryta den fred som råder över julen med hela skapelsen. Den julefriden ringes in just idag i mina hemtrakter. Traditionen känns ursprunglig. Att varken jaga eller slita under de mörkaste veckorna på året när allt levande måste börja använda förråden från sommarens och höstens ymniga tid är en klok överlevnadsstrategi och ett hållbart förhållningssätt gentemot den natur vi alla lever av. Att låta både slaktdjur och jaktdjur vara i fred inför senvinterns vedermödor när ljuset ändå inte räcker till för annat än en stillsam zombie-tillvaro är helt enkelt levnadsvisdom.

I den kalla Norden var vi mer tydligt beroende av naturen än längre söderut i Europa* och detta tror jag är ett bidrag vi kan ge folken i världen: julfriden som instiftad av Gud och inbegripen hela skapelsen. Om förödande svedjebruk och skogsskövling, avskyvärda krig och djurfabriker tog time-out i några veckor kring årsskiftet skulle stora lyckovinster håvas in. Tänk om man därtill lade ut semestrar och ledigheter så förbränningen av de dyrbara oåterkalleliga fossila bränslena fick gå på sparlåga från Tomas till Trettondagen överallt på jorden , även i USA och Kina där man annars knappast ens har helgledigt för stora delar av befolkningen. Ja, alla förstår hur bra planeten skulle må av det.

Alla människor skulle dessutom få betänketid medan vi håller fred med den skapelse vi hör ihop med och kanske skulle vi leva hållbarare året runt? Kanske skulle krigsherrar och rebeller få svårt att motivera sig till att ta tlll vapen igen? Kanske skulle någon uppfinna något bra som gör oss mindre benägna att sitta i enskilda bilar och förgifta planeten så fort vi ska röra på oss? Vanan att hålla fred är lätt att falla in i när man prövat på den. Om alla förstod att det är en evig och nödvändig ordning att hålla Gudsfreden skulle världen bli en bättre plats för alla. Gudsfruktan, att bära frukt för Gud, är kanske inte så dumt ändå? Selma Lagerlöf världsberömd författare, fredsaktivist och ansvarsfull godsägare, porträtterad av Carl Larsson, blir därför dagens självklara kalenderflicka. Och ta nu julfriden som rings in till anledning att läsa "Gudsfreden" klicka på namnet så kommer du till den.

*Men det är naturligtvis bara en chimär -ALLA är helt beroende av naturen, var vi än bor.

"Må du leva i intressanta tider, din pestoklyster!" (uppdaterad favorit i repris)

En del kan förledas att tro att barockbloggen hyllar det förgångna och dissar det som är nu, intet är mig mer främmande. Tiden mellan 1550 och 1750 var ingen trevlig tid i Europa. Människor i allmänhet dansade inte sarabande i sidenbrokad hela dagarna. De flesta människor ägnade inte helgdagskvällar åt Taffelmusik och hertigen av Brandenburg var en av ytterst få personer som kunde beställa och avlyssna musikaliska verk av storheter som Johann Sebastian Bach. Det stora flertalet sjöng kanske koraler av Bach i kyrkan och såg ett och annat mästerligt konstverk i kyrkan. Kyrkan var den maktfaktor som nådde längst ut bland vanligt folk. Men någon kulturell höjdpunkt var sannolikt inte barocken för det stora flertalet.

Reformationen ledde till intressanta saker; demokratitankar började tänkas; läskunnigheten spreds och nya sätt att fundera kring livet och döden ledde till storverk inom naturvetenskapen. Samtidigt drog reformationen och katolicismens motreformation igång hemska och långvariga krig i Europa. Det trettioåriga kriget där renässansfurstar som, inte ville bli kalif istället för kalifen, utan kyrkans överhuvud istället för Påven, stred mot andra renässansfurstar som föredrog att vara påvedömet trogen. Krig och inte konst präglade vardagslivet för långt fler människor i Europa, inte minst i det ständigt krigförande Sverige.

Under dessa tvåhundra år lades dock grunden till så mycket av det vi nu räknar som självklart och omistligt: postväsendet, religionsfrihet, parlamentarisk demokrati, folkskola, jämlikhet och yttrandefrihet. Naturvetenskapliga och geografiska upptäckter som vidgade världsbilden gjordes och musiken började använda dur- och mollharmonier. Men få av dem som levde i Sverige då kunde glädja sig åt detta. de allra flesta levde i armod i smutsiga och mörka stugor där de endast blev påminda om de stora händelserna utanför hembyn av prästens kungörelser i kyrkan och genom att rotesoldater eller båtsmän skrevs ut till alla ändlösa krig. Några av dem kanske återvände med berättelser om krigen. Dessa fick säkert uppmärksamhet, men om den kunde uppväga krigsminnenas fasor och kroppens skador är nog osäkert. (På målningen syns Rubens skildring av Krigets fasor)

Selma Lagerlöf har skrivit en gripande berättelse om denna tid som tar upp hur vanligt folk påverkades av de stora historiska skeendena Herr Arnes Penningar. Det är inte bara en spännande spökhistoria utan också en skildring av hur mardrömslikt skrämmande och obegripligt kriget måste ha tett sig för de människor som bara betalade skatt, plundrades och sände sina barn till ett ovisst öde.

Det sägs att en kinesisk förbannelse lyder: "Må du få leva i intressanta tider". Om det är sant att en sådan förbannelse finns eller ej, kan jag inte avgöra, men jag vet att det i alla fall stämmer. Intressanta tider är bäst på avstånd, att leva mitt i dem ska man vara glad för att få slippa.

Dessutom kan vi njuta av barockmusik så mycket lättare nu än då det begav sig. Här Telemanns ouvertyren till Tafelmusik, svit i E-dur: