Herren, deras Gud, skall rädda dem, den dagen skall han valla dem som får. Som ädelstenar i ett diadem skall de stråla över hans land. Vilken lycka, vilken skönhet! De unga männen skall blomstra av dess säd och flickorna av dess vin. Sakarja 9:16-17
Profeterna vacklar mellan värsta blodiga striderna och domar över folkets ledare som bara skor sig själva på de fattigas bekostnad, eller straffutmätning på grannfolk som förtrycker judarna med krig och plundring. Men dessa blandas alltid med poetiska beskrivningar av framtiden när allt har ställts till rätta av denne aktiva ledare, Herren Sebaot. Här är ett sådant avsnitt som kommit att inspirera författare i alla tider sedan Sakarja fick profetian.
Bland mina lyckligaste barndomsminnen var söndagsskolan i Tuolluvaara kyrka. Det pedagogiska materialet var vackert och inspirerande. Trots att vi förstås aldrig hade läxor och lekte, sjöng och pysslade en stor del av tiden är det just det vi lärde oss och de färgglada bilderna och doften från materialet jag minns bäst. Konst och musik är något vi lägger på minnet.
Språkets djärvhet liknar mest banbrytande poesi som hos Baudelaire eller Emily Dickinson och denna kulturskatt presenterades oss barn lika självklart som mina barn serverades Alfons Åberg och Bill och Bolla, som också är exempel på underbar poesi. Mina barn valde helst MinskattkammaresBildriketsom vi turligt nog hittade i bibliotekets utförsäljning. Den används än idag liksom Närjagläggermigtillro, speciellt bönen av Tomas Boström.** Och nu läser de Sagan om ringen, The Witcher, Bibeln och Harry Potter, alla böcker som anses som avancerade i skolvärlden. De ser även långfilmer som numera börjar bli svårt att använda på gymnasiet eftersom de "är för långa" för väldigt många ungdomar som vants vid korta klipp på Tiktok.
De yngsta barnens dagisfröken kallade också barnen för "sina juveler" utan att de på något sätt uppfattade det kränkande. Nog fattar även barn att det är något bra att vara någons lysande juvel. Min mamma kallade mig dock sin "trollunge" eller bara "trollis" och jag fattade precis att detta var kärlek vad än troll bokstavligen betyder. Vi borde lita mer på barns förståndsförmågor och inte hela tiden förenkla allt. En pedagogisk diskussion igår* kom mig att tänka på dessa litterära liknelser och metaforer som vi icke-läskunniga 3-6-åringar fick ta del av som barn, tack vara kloka söndagsskollärare.
* det förenklas in i det absurda så att gymnasiet kräver mindre än lågstadiet förr. Eleverna blir inte glada för det utan verkar mest uttråkade, kanske just för att det är så förenklat.
** Hos dig finns alla färger/hos dig finns alla ord, / vartenda språk förstår du/ som talas på vår jord. /Hos dig finns hela tiden/varenda liten dag. /Allt bär du i ditt hjärta/och där finns också jag.
En av Sveriges roligaste författare är Barbro Alving som kallades Bang när hon skrev i tidningar och Kärringen mot strömmen när hon kåserade. Jag har en riktig skatt i bokhyllan utgiven 1947 en samling av hennes kåserier kallad En enda stor familj. Jag skrattar alltid högt åt hennes betraktelser över kattavel, barnuppfostran, bilköp och husrenoverande. Hon och "Viran" hade Bangs dotter Ruffa som barn i huset och just då hette deras katt Mittens, vantar på engelska. Ruffa kallade sin uppväxt som en i en annorlunda familj och blev själv en uppskattad skribent.
"Vår familjesituation var annorlunda, men jag kan inte säga att jag led av det. Jag var snarare väldigt glad över att vara ett Bangbarn." berättar Ruffa i en intervju från högtidlighållandet av Bangs hundraårsdag 2009. Hon berättar om en kärleksfull och stärkande uppväxt . Som avslutning av intervjun berättar hon att hennes mamma var hennes bästa kompis livet ut. Jag tänker att Bang var född samma år som mormor och Ruffa och jag hade våra mammor också som en vän. Varken mormor eller mamma kunde unna sig lyxen av att vara hemma med barnen på heltid utan var naturligtvis tvungna att jobba. Det är lätt att känna igen sig även om min familj var betydligt mer traditionell än Bangs. Hon var ju annorlunda på så många sätt.
Bang var exempelvis något så ovanligt på den här tiden i Sverige, som katolik. Men hon var mest inspirerad av kväkaren, journalisten, feministen och pacifisten Elin Wägner. Bang var också mor utan barnafadern närvarande med berått mod. Viran, som hon kallas i kåserierna, var hennes livskamrat och Ruffas nanny. Bang levde alltså ett okonventionellt liv och är fortfarande så uppfriskande i sin frejdiga stil. Nuförtiden måste man alltid nämna "mörkret" och "det svarta" i allas liv. Alldeles speciellt om det är en kvinna som valt ett annorlunda liv man talar om. Det bryr jag mig inte om att gå in på. Vi har alla sorger, bekymmer, ovanor och svårigheter i livet. Men få har gjort så mycket roligt, bra och annorlunda av sitt liv som Bang. Och ännu färre har skrivit så roligt om sitt liv. Ruffa tycker i intervjun att den som bäst kan berätta om Bangs liv är Bang själv. Jag håller helt med. Här några exempel ur En enda storfamilj:
Har ni försökt registrera en bil? Gör inte det. Livet är för kort.
Hon skriver träffande om det svenska klimatet:
Det kanske kan gå an på landet. Tror jag. Där tar man på sig sjubbskinnspälsen och går ut i den friska morgonen och klappar hästarna, eventuellt även rättaren, och sen går man in till stockvedsbrasan[...] Överhuvudtaget: vad gör man med kyla i stan? Annat än fryser. Och tänker illa om sina föräldrar som inte såg till att man föddes på Fidjiöarna.
Hon hade inte mycket till övers för militären:
Jag har fått sova i sovsäck! Det har varit min hemliga dröm ända sedan jag i april 1940 stötte ihop med två ynglingar vid norska gränsen medan kriget rasade på andra sidan. Ynglingar för resten- den ene var svensk kapten med silver i håret, men han hade en femtonårings intelligensnivå och det verkade så ungdomligt. [...] De sov gott som små barn i sina sovsäckar på golvet i fjällstugan där vi övernattade; jag låg bredvid och hade ingen madrass och ingen kudde och en gammal regnrock som täcke och var fruntimmer och det var svinkallt, man jag hade ju ingen kondition. Men nu har det alltså hänt-även jag, även jag!
Hon kunde också ta itu med sina egna synder här i kåseriet "Abedissa abdikerar" :
Många dagar efteråt stelnade fnittret inom en. Det blev stelfruset som en frostig hästlort på en vintrig landsväg, vilket är en otäck bild, men förbaske mig den enda rätta- något inkapslat som det luktar om är den sortens skvaller hur man än vänder på saken. Jag visste inte ett dugg om människan ifråga, den som jag hade varit med och plockat av all anständighet så där i all sällskapstrevnad.
Oftast handlar det förstås om hennes familjeliv eftersom samlingen heter En enda stor familj:
Ibland går vi på bio, Viran och jag. (Viran det är hon som är lång och distingerad och ser ut som en grevinna och styr över mitt hus och mitt barn för jag är aldrig hemma.) Vi går och ser propagandafilmer där folk spar. Krona på krona lägger de och sen blir de gamla och silverhåriga och sitter så blida och bläddrar i sparbanksboken och Karl har fått ta studenten och minns du, du kära, det året då vi köpte Lyckebo? Vi ser på dem och på oss där i biodunklet och kan inte för våra små liv begripa hur folk bär sig åt.
Till sist måste jag förstås få presentera deras katt:
Vi har en katt som heter Mittens. Folk tror att vi menar Misse och inte är riktigt nyktra, men vi bryr oss inte om dom (sic!) Katten heter Mittens, det är engelska och betyder tumvantar eller boxhandskar, och det är så sant som det är sagt. Ungefär efter den skalan löper vårt förhållande till honom, från mjukt och varmt och vänligt till rena fíghten. Det kan betyda ullhandskrabba också, men han är som sagt en katt. För resten är han en hon, men vi är så mycket fruntimmer i huset så vi måste ge den karlepitet, stackarn.
Näst sista luckan i årets julkalender höjer nu ett leverop till Barbro Alving på hennes födelsedag, för hon bor ju numera där änglarna bor tillsammans med hela sin udda familj. Och sedan vill jag säga ett tack gode Gud för att Bang skapades, att hon skrev på svenska och att jag kan läsa henne än idag.
Tolkien var alltså väldigt bestämd med vad han trodde på men det hindrade honom varken från att vara vän med protestanter eller skriva en fantasyhistoria på engelska i stället för en katekes på latin. Ett typiskt exempel på hur detta med fantasy fungerar i jämförelse med en katekes är mitt favoritpar Hjortongull och Tom Bombadill. Jag vet att Tom Bombadill var en docka köpt i Holland till Tolkiens barn. Något av barnen spolade ner dockan i toaletten och så räddades den och då kom Tolkien med en tröstesaga om Hjortongull, flodens dotter, och Tom Bombadill.
Detta par är alltså Härskarringens äldsta karaktärer tillkomna innan The Hobbit/ Bilbo-en hobbits äventyr skrevs och de är dessutom mycket centrala gestalter för hela Tolkiens livsfilosofi. På många sätt verkar Tom Bombadill och Hjortrongull vara Gud. När hoberna lämnar Tom Bombadill får de en ramsa att ropa om de råkar i stor fara:
Ho! Tom Bombadil, Tom Bombadillo!
By water, wood and hill, by the reed and willow,
By fire, sun and moon, harke now nd hear us!
Come, Tom Bombadil, for our need is near us!
(Hallå Bombadill, Tom Bombadillo,
vid vatten, skog och vass och vide, giv oss ej till spillo!
Vid eld och sol och måne klar, lyssna och hör oss!
Kom. Tom Bombadill, för nu står nöden för oss!)
För en protestant verkar det vid första anblicken vara självklart: Tom är Jesus. Och då blir de här militanta ateisterna, som ju är väldigt puritanska i tankesättet, glada för det finns jättemycket som INTE stämmer på Jesus med Tom och Hjortrongull. Men nu är ju Tolkien katolik och han kan lika gärna mena att Tom är ett helgon och det stämmer ju helt på hur han lever i avskildhet men ändå med allt han behöver och mer därtill. Paret som har allt de behöver utan att bedriva rovdrift på naturen är på alla sätt Tolkiens tydligaste ideal.*En asket i avskildhet med noll maktbegär som också kan höra ett anrop från nödställda, det stämmer till punkt och pricka på de flesta helgon. Han har ju dessutom, som katolska helgon, ett specialområde där han kan hjälpa till medan det inte är lika effektivt att ropa på Tom i honmonstrets håla. Då åkallar i stället hoberna Elbereth Gilthoniel.
Ofta påstås att det i Tolkiens Midgård inte förekommer någon religiös kult: inga sakrament, inga gudstjänster, inga kyrkor och kapell. Men då har man läst bra ytligt. Jag skulle kalla det en puritansk läsning eller antikatolsk. Precis som med fallet Tom Bombadill och Hjortrongull klarar inte en puritansk läsning att se hur genomsyrad av en katolsk världsbild ringens värld är. Hoberna åkallar Elbereth, de vänder sig till Galadirels gåvor i nöd, de äter lembas (återigen Apans anatomi: släng Oliver Cromwells glasögon nästa gång ni läser!) som är alvbröd. på latin talar man om panis angelicus=änglabröd. Detta panis angelicus är mer och större än oblaten i nattvarden. Det är det vi ber om i Vår fader/Fader vår: "ge oss i dag vårt dagliga bröd/ge oss idag det bröd vi behöver". En puritansk läsare ser inte hur lembas skulle kunna vara detta bröd för de tänker sig en präst i full ornat läsandes instfiftelseorden och en församling som med sänkta huvuden tar emot brödet av denna präst. Så är det aldrig när lembas äts. Lembas är istället det där tydliga brödet vi behöver, panis angelicus som också delas ut vid varje mässa, såväl katolsk som protestantisk, men mycket mer än så.
Det är också omöjligt att, med en katolsk läsning, inte se hur Tolkiens helt medvetet katolska redigering lyft fram det änglalika hos alverna, det fallna demoniska hos orcherna och det kristus- och helgonlika hos gestalter som Aragorn/Vidstige, Gandalf, Frodo och Tom Bombadill. En ateist med puritansk läggning, vilket de flesta moderna hard core ateister har (talking to you Richard Dawkins, Cristopher Hitchens, Ayan Hirsi Ali et.al.) kan helt enkelt inte fatta att det finns många bilder av Gud i Bibeln liksom i kristen tradition. En grundskada hos alla protestanter är oförmågan att se treenigheten som verkligt en och tre på samma gång. Hos Luther blir det tydligt i hans juridiska försoningslära (som han visserligen fick i sig redan som katolsk augustinermunk och i läsningen av Anselm men i RKK finns fler ordnar än denna) där han ser Gud Fader som den som är objektet för försoningen och Jesus står som en sköld mellan människa och Gud, inte som en bro mellan jord och himmel. "Vi har att försona oss med en vred Gud" kunde man förut höra på de hyperlutherska laestadianernas samlingar.
Men liksom vännen Lewis ansluter sig Tolkien till den klassiska försoningsläran där Jesus är Gud, Fadern är Gud och Anden är Gud och Gud är den som agerar genom att lura Djävulen i en fälla och så besegra ondskan, synden och döden. Uppståndelsen är inte segern men tecknet på att segern redan är vunnen på korset. Så är det också i ringens värld: Gandalf kämpar mot Balrogen i Morias djup och mycket senare får läsaren veta att han segrade där och då. Frodo och Sam, två små individer utan rykte om sig att vara oövervinnliga går åt rakt motsatt håll än vad Sauron förväntar sig och lyckas så besegra hans totala tomhet och makthunger men inte utan att Gollum, en annan karaktär som omöjligt kan accepteras av en puritansk ateist men som en som läst Father Brown-deckarna av GK Chesterton, ytterligare en katolsk författare, känner igen som en Hector Flambeau-person.
Eller ska vi säga Judas Iskariot som är den lärjunge som är den som sig själv ovetande verkligen är mest aktiv i lärjungaskaran för att planen att lura djävulen i fällan ska gå i lås? Gollum/ Sméagol beskrivs också av Gandalf som av hobsläkt vilket förklarar hur han så länge kunnat ha och använda härskarringen utan att helt utplånas. I det samtal som jag lyssnade till när jag skrev denna bloggpost om CS Lewis hånflinar panelen åt Narnia som en tydlig "metafor(sic!)", de menar förstås allegori och det är ju sant.** "Aslan är så uppenbart Jesu-hahhaha!"Men hur förklarar de Puddleglum/ Surpöl? eller hela Hästen och hans pojke som en barnsligt förenklad metafor för vad? Och hur är INTE Midgård en tydlig allegori för den katolskt nostalgiska naturromantiska kosmologin vilken Tolkien ville förmedla?
Om man ändå inte övertygas måste jag få påminna om Lavskägge/ Treebeard (Fangorn på midgårdsspråket sindarin) inspiration till honom fick Tolkien genom att han blev så irriterad på Shakespeares totala bortslarvande av profetian i Macbeth om att han skulle regera tills Dunsinans skogar skulle börja vandra mot hans slott. Det är alltså bara soldater som kamouflerar sig med trädgrenar i slutet av pjäsen. Detta är fegt när det så klart blir mycket tydligare att Macbeth brutit mot all heder och ära samt Guds alla lagar om till och med träden reser sig i vrede mot honom och vandrar mot hans slott. På samma sätt slarvar Shakespeare bort att Macbeth inte kan övervinnas av en man av kvinna född. Även där gör Tolkien något mycket smartare än att krysta till det som att en person som föds med kejsarsnitt inte skulle vara född av kvinna; han låter Eowyn, utklädd till man som en tydlig referens till Jeanne d'Arc, vara den som dödar Nazgülernas hövding. Tolkien har förstås rätt. På så sätt skulle häxornas profetior bli mycket kusligare och mer oväntade. Att en man mördar en annan man är väl inte konstigt, men när en kvinna gör det blir det oväntade tydligt . På samma sätt är det inte är så underligt att i strid skära grenar från träd som kamouflage men träd som marscherar mot en orättfärdig härskare, det är ovanligt.
Lavskägge får ju med sig alla enter och träd i sitt uppror mot Sarumans industrikomplex. Det är inget fjös med hober som bär kvistar i händerna utan hela skogen går till angrepp med hjälp av självaste älven Isen. Lavskägge är, som Hjortrongull och Tom Bombadill, sina skogars respektive vattnens rån. Hjortrongull råder över regn och vattendrag i Gamla skogen, Tom Bombadill råder över Gamla skogen och dess närområde och Lavskägge råder över Fangorn. Och detta att skogen heter som han själv visar hur Tolkiens världsbild liknar den som nordborna hade kring skogsrået, bergsrået och sjörået: Fangorn är också del av den skog han ska råda över och beskydda. Skogen är Fangorna och Fangorn är skogen, utan skog ingen Lavskägge och utan Lavskägge ingen skog.
Tolkiens naturromantiska katolska världsbild blir jättetydlig just när Lavskägge samlar enterna och skogens träd till revolution mot Sarumans miljöförstörelse. För det första går det långsamt, Tolkien var genuint konservativ, kom ihåg att han läste mässan på latin fast alla andra i kyrkan gjorde det på engelska efter 1965. Han var en konservativ som jag kan respektera eftersom han ändå ser att förändringar behövs men de ska inte hetsas och slarvas fram. Enternas långsamma diskussioner är också en bild på hur kyrkan ska reformeras, enligt Tolkien. I samtal och fredlig samvaro som måste få ta tid. Och här är jag så helt med honom. Jag tillhör helt klart de "hetsiga" unga enterna som vill gå fortare fram än de gamla med kvinnans ställning***, klimatomställningen, prästernas uppgift och civilstånd och ekonomisk rättvisa. Tolkien visar vad han tänker om denna hetsiga inställning med att låta de djärvaste unga enterna dö i striden om Isengård. Att gå för fort fram kan vara dödligt men det är helt säkert att skapelsen går under om vi inte reagerar när ondskan har gått för långt, så läser jag Tolkien.
* CS Lewis var den förste som föreslog Tolkien för Nobels litteraturpris, ytterligare två gånger föreslogs Tolkien och jag anser att det är ett tecken på Svenska Akademiens ynkedom att de menade att han inte dög. Om man läser Nobels testamente ska den som under det senaste året gjort mänskligheten den största nyttan och dessutom skriver i "idealisk rigtning" få priset. Jag tycker, liksom alla som föreslog Tolkien, att hans verk är närmast överkvalificerat men dammsamlarna i akademien föredrar i stället bittra misantroper som Elfriede Jellinek som knappast någon läser eller påverkas av (tack och lov!) och franskspråkiga författare av alla de slag (utom feelgood, barnböcker och deckare förstås). Inte mig emot, frankofil som jag är, men lite lustigt är det att de så gärna koketterar med sina franskkunskaper i den svenska akademien.
**Det fullkomligt huvudlösa jämförandet mellan Tolkien och Lewis är något jag antar de båda hade uppfattat som fullkomligt absurt, eller enbart skrattretande. De är två olika författare med samma tro. Båda valde att skriva fantasy, den ene low fantasy och den andre high. Ingen mer än någon obildad och okunnig ateist (Apans anatomi, jag adresserar er!) skulle få för sig att Tolkien skriver ihop en mindre kristen värld än Lewis Narnia. Grejen är den att Lewis skriver low fantasy och Tolkien skriver ur ett slags änglaperspektiv om en värld som är helt katolsk i allt. Den religiösa analfabet som inbillar sig att Galadriel inte kan motsvara Maria , kyrkans moder, eftersom hon har många barn, gör ju sannerligen bort sig. För det första: De flesta kristna tror ju att de som kallas Jesus syskon i Bibeln är just Jesus syskon och inte kusiner, bryllingar, vänner eller endast Josefs barn. För det andra: även om man är en rättrogen katolik och tror på dogmen om Maria som evig jungfru (Tolkien skulle väl säga semper virgine) så är hon alltså enligt katoliker kyrkans moder dvs hon har miljarder barn.
Vid revisionen inför andra upplagan förtydligade Tolkien det katolska i Härskarringen/ Lord of theRings och som kristen har jag inga problem att hitta allt möjligt som tydligt pekar i kristen riktning. Till exempel när Aragorn mitt i mörkret i Moria tröstar hoberna med orden: " Do not be afraid!" said Aragorn. There was a pause longer than usual, and Gandalf an Gimli were whispering together, the others were crowding behind, waiting anxiously. "Do not be afraid! I have been with him on many a journey, if never on one so dark [...] He will not go astray if there is any path to find. He has led us in here against our fears, but he will lead us out again, at whatever cost to himself." Att de hatiska militanta ateisterna inte ser att detta är "mere Christanity" förvånar mig inte men att även kristna kan kokettera med att CS Lewis var en simpel övertydlig "predikant"" medan Tolkien (som ju faktiskt vann Lewis, alltså var en riktig missionär och predikant, för kristendomen) var den store konstnären eftersom de de där obildade ateisterna inte fattar att hans texter är sprungna ur en djupt kristen mylla.
Ja ni fattar, I BEG TO DIFFER! Skillnaden mellan de två är ENBART att den ene skriver high fantasy och den andre low fantasy. Litterär kvalitet håller de båda, hög sådan. Vill man försjunka i en värld som inte drar in vår värld med dammiga vindsutrymmen , sjukdom, världskrig, mobbing och smog är Tolkien bäst men vill man ha en värld där man kan hitta magiska ringar på vinden, en ny värld i garderoben eller besegra skolans mobbare rustad med det man lärt sig i den andra världen, då är Lewis att föredra. Gillar man raskt berättade humoristiska historier med en allvarlig klangbotten är det Lewis som passar bäst, vill man ha arkaiskt berättande på ett arkaiserande sagospråk är det Tolkien som ska ur bokhyllan. Men man måste absolut ha båda två hemma, man vet aldrig när de behövs.
*** jag menar att om kvinnan skulle uppfattas som fullkomligt religiöst likvärdig med mannen skulle homosexuella, barn, gamla och funkisar automatiskt räknas som religiöst likvärdiga med heteromän i sina bästa år. Hatet mot homosexuella är bara ett utslag av kvinnohatet som kom in i kyrkan med den hedniska antikens filosofi och naturvetenskap. Att det anses självklart att fullt friska män är religiöst kosher medan alla andra människor måste märkas ut och särbehandlas är en del av arvsynden och borde rimligtvis vara en huvudfråga att jobba med för kyrkan.
Många affacionados finns som kan alla Tolkiens skrifter utan och innan, upp- och ner och fram och tillbaka. Jag tillhör inte dem. men jag har läst det mesta hans penna producerat och mycket om honom och hans vänner dessutom. Främst förstås CS Lewis som han mötte i Oxford då Lewis ännu var en svuren ateist men med många långa diskussioner och samtal vann Tolkien över Lewis till kristendomen vilket miljontals människor jublar över ännu idag. Lewis är en av mina favoritapologeter och hans low fantasyvärld står inte Tolkiens High fantasy dito efter på en enda fläck Jag skulle verkligen inte vilja leva utan Narnia och alla barnen där, som alltid har en fullkomligt jämn könsfördelning, till skillnad från Tolkiens expeditioner som består av helt homosociala grabbgäng.
Nå, jag är kvinna och redan som mycket liten flicka vandes jag vid att läsa om män utan att bli stött det allra minsta. Jag fixade också att identifiera mig lika mycket med Emil i Lönneberga som med Kajsa Kavat. I Tolkiens värld finns många att känna igen sig i men Sam Wiseman Gamgi är nog den som står mig närmast. Han älskar ponnyn Bill som de räddat från Bill Ormbunkes* vanvård och tar honom med sig på resans första etapp. När han måste lämna honom när de tvingas ta den hemska vägen genom Morias gruvor är det så hjärtat går sönder i både Sam och mig. Han blir cokså den mest berömde trädgårdsmästaren i Fylkes historia när han kommer hem med Galdriels gåva: frö och jord från Lothlorien. Det händer rätt ofta att jag känner mig precis som Sam här på gården.
Likaså känner jag igen mig i Sams förtvivlan och villrådighet när han måste fatta beslut helt på egen hand han är ju arbetarklass och tjänare i många generationer bakåt i ett klassamhälle av engelskt snitt. Han tillhör dessutom en minoritet så liten och oansenlig att de flesta aldrig har hört talas om hober. Om det till äventyrs skulle ha vetat om deras existens kallar de dem inte för hober utan "halvlängdsmän". Sam är alltså inte van att ta plats men är fullkomligt trygg i det han känner igen samtidigt som han lockas av sagor om alver och forntidens hjältar. När han någon gång framför en egenkomponerad sång låtsas han som om någon annan har gjort den, som när han sjunger om mångubben under en trevlig festkväll i Vattnadal. Han älskar litteraturen fast han räknas in i den klass som anses kunna syssla på sin höjd med limerickar och lustiga ordvitsar. Därför hånas han för sin kärlek till det vackra: alvernas kultur, historia och liv. Men han släpper inte taget om denna kärlek, ens nr hans er att sagorna ofta kan vara grymma och det lyckliga slutet känns osannolikt.
Tolkien skrev säkerligen Sam Wiseman Gamgi som en hyllning till trofasta vänner i skolan och sedan i första världskriget. En av hans nära vänner under skolåren hette till och med Wiseman i efternamn. Vad gäller namn är det typiskt att språknörden John Ronald Reuel Tolkien, med tilltalsnamnet Ronald, valde att namnge alla sina barn, flickor som pojkar med det svåruttalade mellannamnet Reuel på samma sätt som det alltid funnits in flicka vid namn Kiruna i släkten Söderberg vars dotter Kiruna var samhällets förstfödda. I detta udda namnval till alla barnen ser man den konservative och excentriska sidan hos Tolkien. Han var, enligt sin familj, ytterst noggrann med sin tro och vägrade exempelvis vara med i mässan på engelska efter andra vatikankonciliet. Med hög och bestämd röst läste han församlingens svar på latin trots att prästen och alla andra använde engelska.
Trots denna envishet och verkligt djupt grundade katolska tro förblev han en nära vän till CS Lewis** även när han, till Tolkiens besvikelse valde anglikanska kyrkan framför Tolkiens katolska. I det ömsint kärleksfulla 55 år långa äktenskapet med Edith Tolkien var det just tron det enda som kunde skapa konflikter. Hon verkar på det hela taget ha behållit sin anglikanska tillhörighet även om hon konverterat för att kunna gifta sig med Tolkien. På så sätt ser jag Tolkien som ett sant föredöme i vår polariserade tid där extremister kastar skit på varandra i kommentarsfälten och mer moderata krafter utsätts för en svada som i kristna debattrådar mest liknar avgrundens språkbruk i en fullkomligt ohämmad hatretorik ofta med utvalda bibelord som ammunition.
*Erik Andersson översätter den hala Saruman-köpte Bill Ferny till Bert Färne. Ponnyn heter då förstås också Bert. För språknördar som jag är det kul att jämföra översättningarna, som är lätt att göra på nätet, även om jag nästan alltid föredrar Åke Ohlmarks friare och vackrare översättning. Friare i bemärkelsen att Tolkien inte hade blivit kult när han översatte sagan om ringen till just Härskarringen och inte Ringarnas herre som Erik Andersson mer ursprungstextligt valde. Ohlmarks är sämre än jag på engelska, det märks , och han misstänker ibland inte ens att märkliga uttryck är ordspråk och talesätt som behöver översättas annorlunda för att behålla den svenska meningen. Men han skriver också ytterligt vacker svenska och hans översättningar av alla dikter och sånger tycker jag oftast håller hög klass. Och översättningsmissar i den första upplagan är sannerligen lustiga ibland, man undrar om han hade helt fria händer och en tight deadline utan en enda redaktör till hjälp. Det var i så fall ganska snålt och taskigt mot Ohlmarks. Tolkien tjurade mot Ohlmarks, ofta med all rätt, men inte när han tyckte att han översatte ortsnamn fel. Jag håller inte alls med. Vattnadal, Bockrike och Hobsala är förtjusande välklingande översättningar av Rivendell, Buckland och Hobbiton.
Erik Andersson är sannerligen ingen frifräsare som Ohlmarks. Ingen översättare, sedan Bibel 2000 har väl burit ett tyngre ok och granskats hårdare än Erik Andersson. Till skillnad från bibelöversättarna har han dessutom det emot sig att många fler kan engelska än biblisk hebreiska och koinägrekiska och därmed har många en bestämd egen åsikt om snart sagt varje ord i Tolkiens grundtext. Han ska ha en eloge för att han vågade sig på detta kamikaze-uppdrag med horder av besserwissrar på nätet alltid redo att korrigera och kritisera. Det slapp Ohlmarks och Britt G . Hallqvist, som översatte Bilbo, en hobbits äventyr, för länge sedan. Deras lekfulla översättningar är de som förutom originalet står mitt hjärta närmast och det är Ohlmarks och Hallqvist som gett mig Midgårds terminologi även om de sinsemellan skiljer sig åt i ordval.
Men, som sagt, det finns mycket att hämta på nätet om man vill jämföra översättningar och Tolkiens egna olika versioner av texter. Christopher Tolkien, hans son, har ju gett ut till exempel de Förlorade sagornas bok med olika versioner av sagor och till och med anteckningar där Tolkien förklarar eller redigerar sina egna texter. Jag länkar här till en läsvärd C-uppsats i ämnet för andra språknördar att fördjupa sig i.
**Det fullkomligt huvudlösa jämförandet mellan Tolkien och Lewis är något jag antar de båda hade uppfattat som fullkomligt absurt, eller enbart skrattretande. De är två olika författare med samma tro. Båda valde att skriva fantasy, den ene low fantasy och den andre high. Ingen mer än någon obildad och okunnig ateist (Apans anatomi, jag adresserar er!) skulle få för sig att Tolkien skriver ihop en mindre kristen värld än Lewis Narnia. Grejen är den att Lewis skriver low fantasy och Tolkien skriver ur ett slags änglaperspektiv om en värld som är helt katolsk i allt. Den religiösa analfabet som inbillar sig att Galadriel inte kan motsvara Maria , kyrkans moder, eftersom hon har många barn, gör ju sannerligen bort sig. För det första: De flesta kristna tror ju att de som kallas Jesus syskon i Bibeln är just Jesus syskon och inte kusiner, bryllingar, vänner eller endast Josefs barn. För det andra: även om man är en rättrogen katolik och tror på dogmen om Maria som evig jungfru (Tolkien skulle väl säga semper virgine) så är hon alltså enligt katoliker kyrkans moder dvs hon har miljarder barn.
Vid revisionen inför andra upplagan förtydligade Tolkien det katolska i Härskarringen/ Lord of theRings och som kristen har jag inga problem i att hitta massor som pekar i kristen riktning. Till exempel när Aragorn mitt i mörkret i Moria tröstar hoberna med orden: " Do not be afraid!" said Aragorn. There was a pause longer than usula, and Gandalf an Gimli wer whispering together, the others were crowding behind, waiting anxiously. "Do not be afraid! I have been with him on many a journey, if never on one so dark [...] He will not go astray if there is any path to find. He has led us in here against our fears, but he will lead us out again, at whatever cost to himself." Att de hatiska militanta ateisterna inte ser att detta är "mere Christanity" förvånar mig inte men att även kristna kan kokettera med att CS Lewis var en simpel övertydlig "missionär/ predikant"" medan Tolkien (som ju faktiskt vann Lewis, alltså var en riktig missionär, för kristendomen) var den store konstnären eftersom de där obildade ateisterna inte fattar att hans texter är sprungna ur en djupt kristen mylla.
Liksom hästar har ibland människor inte sin födelsedag registrerad och förr var det vanligt att barnets dopdag blev registrerad men inte födelsedagen William Shakespeare är en av dem och så föremålet för denna bloggpost: den spanske barockmålaren Bartolomé Esteban Murillo. Hans målning av den heliga familjen med en fågel har ni sett här i bloggen förut, men den tål att repriseras:
Den heliga familjen med en fågel
Josef porträtteras här som jag tänker mig honom när jag läser om honom i Matteus och Lukas evangelier. Där beskrivs Josef som en gudfruktig man som inte ville skada sin trolovade trots att han från början trodde att hon väntade barn med en annan man. Josef är också en man som , liksom Maria, lyssnar till änglar. Liksom sin namne i Gamla Testamentet, Josef som blir förman hos farao i Egypten, drömmer han och lyder änglabudskapet i drömmarna. Maria förbereder en väft. Det ska nog bli den vuxne Jesus vita klädnad, den som soldaterna drar lott om när han korsfästs, eftersom tråden är så vit och tunn. När Murillo målade denna bild verkar han ha tagit med allt detta i beräkningen. Murillo gick i slutet av sitt liv, efter att hans hustru dött, in i Karmeliterorden så jag har nog inte fel i att han verkligen hade god bibelkännedom och en levande tro vilket jag tycker syns i ovanstående målning.
Det finns många målningar av Murillo som föreställer just den heliga familjen. Ofta är Josef sysselsatt med Jesus och ibland hans kusin Johannes, som senare kom att kallas Döparen. Murillo växte upp hos sin syster Ana och hennes man sedan hans föräldrar dött när han var tio år. Han höll kontakten med sin fosterfar Juan Agostin Lagares tills denne dog, även efter att storasyster Ana dött. Han tog också sin mormors (sin mammas flicknamn) namn, Murillo, som efternamn, inte faderns. Det anser jag tyder på att han hade en fin uppväxt hos sin fosterfamilj. Han bodde också kvar i hemmet tills han gifte sig med Beatriz Cabrera y Villalobos 1645 vilket tyder på att jag har rätt.
Tre pojkar
När han gifte sig fick han så småningom en stor familj, tio barn, varav fem blev vuxna. Ett av barnen blev också målare, Gabriele. Att jag tar upp detta med Murillos familjeförhållanden beror på att jag ser en familjefar med goda erfarenheter av fosterföräldrar i hans många bilder av den heliga familjen och barn i allmänhet. Ett fåtal har inte med Josef men oftast finns han med och är då ofta den som, i ovanstående bild, aktivt är med barnet/barnen. Murillo är mest känd för sin sakrala konst men målade också vardagslivet i Sevilla. Ofta barn, det verkar som om han gav gatubarn en inkomst genom att de fick stå modell för honom.
Tre pojkar är intressant bland annat genom att den visar att Europa länge varit mångkulturellt. Den rasism som växte fram för att ursäkta slaveriet hade ännu inte slagit rot i tankevärlden hos konstnärer och författare när Murillo var verksam. Shakespeares Othello är tex inte en studie i etniska motsättningar och i denna målning är inte den svarta pojken på något sätt förnedrad tvärtom står han i kompositionens övre triangelhörn och han är helt realistiskt avbildad liksom de övriga barnen. Hos Murillo ser jag inte heller antisemitiska karikatyrer men tyvärr finns de i nämnda Othello, där superskurken Jago är just judisk. Antisemitismen är en lång skamlig europeisk tradition.
Som jag nämnde är Murillos familjer, även den heliga familjen, inte rent avskalade mamma pappa barn utan där finns ofta en liten hund eller kusinen Johannes. Ibland är den heliga familjen bara Maria, Elisabeth och pojkarna Jesus och Johannes. Just på denna bild har de två små kusinerna ett lamm i bakgrunden. I den stora bilden högst upp syns en fågel som Jesus håller undan för hunden som tydligen vill leka, antagligen lite brutalt, med den lilla varelsen.
Josef är ju vanligen en väldigt aktiv pappa men i en bild jag hittat är han en mer 1800-talsmässig man, dvs en som jobbar med sitt lite i bakgrunden medan barnen leker och Maria sysslar med sitt. I Murillos bilder är det tydligt att man och kvinna har olika uppdrag, Maria spinner och Josef snickrar. Men allra oftast är de båda fokuserade på barnen. Ibland arbetar Maria men Josef leker med barnen ovanligast är detta motiv med Josef som snickrar med sitt, det som dagens människor inbillar sig var det normala förr. Detta förr är inte äldre än 1800-talets industrialism då det började bli vanligt att mannen gick till en fabrik utan sin familj och kvinnan gick till en annan fabrik, eventuellt tillräckligt stora barn till en tredje medan det innan dess var så att familjen arbetade tillsammans på sin gård eller som jordbruksarbetare på samma gård.
Det fanns förstås gruvarbetare innan industrialismen också men då var hela familjen tillsammans i gruvan. Detta pågick länge. Èmile Zola skrev om ett samhälle som bestod av enbart gruvarbetare i norra Frankrike i sin roman Germinal/ Den stora gruvstrejken. Han hade bott med dessa gruvarbetare innan och medan han skrev denna rasande bok. Det är mycket tydligt att det normala var att familjen ännu i slutet av 1800-talet var involverad tillsammans i gruvarbetet. Men vid denna tid hade detta blivit mer ovanligt för fabriksägarna såg familjen som ett problem och ville bara ha produktivt folk i fabriken. Dessutom blev det tillfälle för arbete för familjen på olika ställen och i Sverige tillkom ju folkskolan för de yngre barnen. Under minst 12 timmar av dagen, sex dagar i veckan, var familjerna splittrade.
Den vansinniga idén att vanliga familjer hade råd med en icke-förvärvsarbetande vuxen medlem en sk. "hemmafru" i ett odefinierat "förr" , var en kortkort parentes ca 1950-1970 som aldrig nådde min släkt och många, många andra familjer kom aldrig ifråga för en sådan lyxordning. Det syns att Murillo aldrig tänkt sig en familj som splittrades tidigt på morgonen varje dag. Att alla lämnade hemmet och sedan uttröttade återkom på kvällen till dukat bord eftersom kvinnan i huset stannat hemma och städat och lagat mat hela dagen var okänt i Sevilla i mitten av 1600-talet. Varken 1950-talets amerikanska drömfamilj eller dagens stressade småbarnsföräldrar var påtänkta i Murillos måleri. Före industrialismen var inte mycket materiellt bättre än idag men det var inte heller enbart avsevärt mycket sämre på alla plan.
Två kvinnor i ett fönster
Det som inte var sämre syns hos Murillo: känslan av ett meningsfullt sammanhang. De företeelser Marx ger det träffande namnet alienation och reifikation är aldrig synliga hos Murillo därför att industrialismen och kapitalismen är själva förutsättningen för dessa tillstånd av sammanhangslöst förtingligande av allt levande. Fattiga föräldralösa gatubarn, en flyktingfamilj som rastar på väg till asylen i Egypten, kvinnor som nyfiket tittar ut genom ett fönster, flickor som säljer mat på en marknad, en tiggarpojke i trasiga kläder, herdar som nyss fått änglabesök och alla dessa familjer finns i ett meningsfullt sammanhang.
Alla Murillos målningar talar om en tillvaro där allt kan vara vackert, där skönheten ständigt väntar på att bli upptäckt. Den blivande munken Murillo förkunnar en harmonisk skönhet i vardagen som kommer av att den är genomlyst av Gud själv. Tre gatubarn kan visa sig vara blivande heliga tre konungar. En fågel lär oss hur Jesus bryr sig om minsta sparv. En fruktförsäljare visar hur rik skapelsen är. I Murillos värld är alla familjer heliga.
Idag på nyårsafton nåddes världen av nyheten att Benedictus XVI påve emeritus nu befordrats till härligheten, som man säger i Frälsis-sammanhang. Han var 95 år och dog på det kloster i Vatikanstaten där han bott sedan han pensionerade sig, som den förste att göra detta sedan medeltiden. Så fort jag hörde att han blivit påve upplevde jag Andens tilltal om att han var rätt person på rätt plats. Det var ganska anmärkningsvärt eftersom jag inte är katolik och inte alls kände till kardinal Joseph Ratzinger innan han blev påven Bengt den sextonde.
Men ju mer jag läst och sett av honom har det börjat gå upp för mig hur rätt i tiden han var och vad Anden menade då när jag fick höra "Habemus papam" och denna papa var Benedict XVI. När han sedan gick i pension för att lämna över till Franciscus var saken klar: jag hade inte hört fel. Det här var sannerligen en påve utöver det vanliga. Här skriver Anders Arborelius om honom och egentligen kan jag väl inte lägga till så mycket mer än att Benedictus XVI talade nio språk obehindrat och älskade katter, vilket ju i sig hade räckt för att bli min favorit. Jag vill avsluta med att nästan-citera ur minnet Felicia Ferreira, Dagens chefredaktör, som jag nyss hörde på radion: " Han satte kyrkan före sig själv när han gick i pension."
Här bra texter om Benedictus XVI:
Gösta Hallonsten i Signum: "Han sökte gärna samtal med icke-troende intellektuella om religionens plats och Europas framtid. Mest bekant är samtalet med den ledande tyske filosofen Jürgen Habermas i München 2005. Påvenamnet Benedictus var en klar hänvisning till betydelsen av Europas kristna rötter."
Joel Halldorf " Tron på Gud och tron på sanningen- i hans tänkande hörde samman. För nihilism och relativism är ingen match för fascismen."
Crux "He set about the job with a single-minded vision to rekindle the faith in the world that, he frequently lamented, seemed to think it could do without God."
Underbart citat från John Allen Jr: "he made us sit up and think"
Böcker av Joseph Ratzinger/påve emeritus Bendictus XVI:
Introduktion till kristendomen (1967 översatt till svenska 2018)
"Att möta skönheten kan betyda att träffas av pilen, som sårar själen och på så sätt gör den klarsynt, så att den nu utifrån sin egen erfarenhet får en våg att väga argumenten på. Personligen kan jag inte glömma den Bachkonsert som Leonard Bernstein dirigerade i München. Jag satt bredvid den evangeliska biskopen Hanselmann. När den sista tonen av Thomaskyrkans kantors stora kantat klingat ut tittade vi spontant på varandra och sade lika spontant till varandra: "Den som hört detta vet att tron är sann."
Jag läste en sons runa över sin mor, en Eugenia Kero, 96 år, i NSD. Där stod: "Till mina tidiga minnen hör hur mor färdades med spark vintertid till tvätten vid det gamla badhuset och sommartid tvättade i (sic!) en stor vedeldad bunke ute på gården. Matlagning, inläggning, bärplockning, syltning, sömnad, stickning m.m. upptog naturligtvis också mycket tid. Ändå fann Eugenia alltid tid att läsa en god bok; det var Vilhelm Moberg, Jan Fridegård, Moa Martinson, Sara Lidman och andra storheter som lästes och det på ett språk som inte var hennes modersmål. Eugenia hade sex års folkskola och några ekonomiska möjligheter till vidare studier hade inte funnits i småbrukarhemmet."
Sara Lidman. bild Albert Bonniers förlag
Dessa läsande kvinnor som inte alls tillhörde den medelklass som fördomarna, hos samma medelklass, säger är den enda grupp i samhället som läser böcker. Så fel de har. Numera är det nog mer en klassfråga än förut men Eugenia Kero är ett av otaliga exempel på hur det inte stämde förut i Sverige. Jag läste denna intressanta krönika av Erik Schüldt häromdagen där han gav exempel på lyssnarbrev till sitt program i P2:
Genom åren har jag fått ett och annat lyssnarmejl till mina radioprogram i P2, och de låter i regel som något av följande: Brev nr 1. " Hej, jag är en lastbilschaufför från Överkalix i 70-årsåldern som alltid älskat Beethoven, kul att du spelade hans sjunde symfoni senast!" Brev nr 2: " Hej, jag är 20 år och bor i Lärkstan i Stockholm. Jag har precis funnit ditt program. Min pappa är professor i musikhistoria och min mamma spelar i hovkapellet. Tack för fin musik!"
Schüldt visar med dessa exempel att detta att alla människor i Sverige kan tycka om klassisk musik och all slags kultur, är något som försvinner . Klassamhället börjar bi tydligt igen efter att det varit på tillbakagång. Och jag håller med. Mina elever kunde för bara några år sedan se en 1 t 40 min. lång film i två delar. Nu klarar de knappast av det fast jag delar in den i tre delar. De kunde lyssna på Christmas Carols utan protester och för tre år sedan sjöng de glatt med i Joy to the world, men nu vill de lyssna på EPA-dunk * i stället om de inte råkar ha välutbildade föräldrar, fast det är inte heller någon garanti för att de ska uppskatta annat än EPA-dunk. Nå. jag tvingar dem att vidga vyerna så klart, men inte tycker alla att det är som det var för ett antal år sedan då elever kunde skriva i sin loggbok "Var kan jag hitta den där musiken, den var så bra!". Visst protesterade en del också men då lät det så här: " Den där filmen var jättebra, men varför måste vi alltid tänka?"
För tre år sedan kunde elever lugnt läsa tjocka böcker i pocketformat under Arnes kvart** och ta hem den för att få veta hur det går. Nu är det svårt att ta sig igenom en tunn bok med korta kapitel. Det går fort nu. Sara Lidman, som var en av de författare som Eugenia Kero tog sig tid till att läsa, skulle inte funka. Hennes debut Tjärdalen och uppföljaren Hjortonlandet rensades sorgligt nog ut när vi var tvungna att göra en sådan på språkinstitutionen häromsistens.
Lidmans vackra språk fungerar helt enkelt inte längre när barns och ungas viktigaste språkliga influens är Tiktok-reels. Samtidigt finns enormt allmänbildade elever som kan mycket mer om böcker, film och musik än jag. De är i minoritet och deras föräldrar är också högutbildade. Jag är dock glad att tillhöra den breda bildade arbetarklass som Eugenia Kero också tillhörde. Mina föräldrar var inte högutbildade utan typiska arbetare. Min pappa kunde ha skrivit till Erik Schüldt om klassisk musik fast han var just lastbilschaufför och började jobba direkt efter sjuårig folkskola. Mina farföräldrar hade huset fullt av böcker, farmor spelade piano och orgel och de satsade stora pengar, trots en mycket skral kassa, på att köpa böcker till oss barn.
Sara Lidman kom in i mitt liv som en bokklubbsbok, mamma och pappa var med i Bra Böckers bokklubb så länge den fanns, Lifsens rot (om Rönnog och Love, hennes lillebror- den vackraste kärlekshistoria jag läst, någonsin) hette boken. Sedan lyssnade jag på hennes uppläsning av Jernbaneeposet via Sveriges radio P1, tyvärr går de inte längre att lyssna till men jag antar att det kommer repriser därför att Sara Lidman läser så fantastiskt bra. Det är dock också en ljuvlighet att läsa hennes prosa man hör hennes röst ändå när man läser. Jag har endast läst de nämnda romanerna av henne. Inte ens hennes reportagebok från Kiruna, Gruva, har jag läst. Jag antar att den är lite pinsam med hennes politiska naivitet och jag har väldigt lätt för att skämmas åt folk.
Men ingen sekundärskammens rodnad smyger upp på kinderna när jag läser hennes romaner om folket i hennes Västerbotten. Missenträsk, där hon föddes, är en slags stabil huvudperson i hennes romaner där "släkten följer släktens gång" i sitt anletes svett på väg mot moderna tider. Jag tror knappast Sara Lidman hade föreställt sig en ny generation av frivilliga analfabeter men där är vi nu. Dock finns hennes romaner kvar och vi som ännu inte släppt läsandet har en skatt på närmsta bibliotek. Jag hoppas förstås att släkten som följer mig ska kunna läsa om Isak-Mårten, Anna-Stava, Didrik, Rönnog och de andra missenträskarna i framtiden.
Vi behöver minnas och förstå. Vi behöver det fullödiga språket. Vi behöver Sara Lidman.
* elektronisk dagispop med icke så dagisvänliga texter och enahanda dunkande syntetbas.
** Läskvart varje morgon på Naturbruksprogrammet. Läraren som tjatat om att få till en sådan stund heter Arne och när eleverna började kalla kvarten Arnes kvart kom jag på att det också stämmer med den gamle frisksportaren Arne Tammer fast med Arnes kvart på NB får man en ny hjärna, inete en ny kropp.
Stefanos var fylld av nåd och kraft och gjorde stora under och tecken bland folket.
Då uppträdde några medlemmar i den synagoga som kallades De frigivnas (dit hörde folk från Kyrene, Alexandria, Kilikien och Asien) och började disputera med Stefanos.
Men de kunde inte hävda sig mot visdomen och anden i det han sade.
Därför skickade de fram några som skulle säga att de hört honom yttra sig hädiskt om Mose och Gud.
De hetsade upp folket och de äldste och de skriftlärda, och sedan kom de och grep Stefanos och förde honom till rådet.
Där fick falska vittnen träda fram och säga: »Den här mannen angriper ständigt och jämt både denna heliga plats och lagen.
Vi har hört honom säga att Jesus, han från Nasaret, skall förstöra denna plats och ändra på de seder och bruk som vi har från Mose.«
Alla som satt i rådet gav noga akt på Stefanos och tyckte då att hans ansikte var som en ängels.
[...]
Styvnackade är ni, oomskurna till hjärta och öron. Alltid gör ni motstånd mot den heliga anden, ni som era fäder.
Finns det någon profet som era fäder inte har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och nu har ni förrått och mördat honom,
ni som fick lagen utfärdad åt er av änglar men inte har hållit den.«
När de hörde detta blev de så ursinniga på Stefanos att de skar tänder.
Men fylld av helig ande riktade han blicken mot himlen och såg Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida,
och han sade: »Jag ser himlen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.«
Då ropade de högt och höll för öronen, och alla störtade sig över honom på en gång
och släpade ut honom ur staden för att stena honom. Vittnena lade sina mantlar framför fötterna på en ung man som hette Saul.
Så stenade de Stefanos, som åkallade Herren och sade: »Herre Jesus, ta emot min ande.«
Han föll på knä och ropade högt: »Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.« Med de orden dog han. Apg. 6:8-15, 7:1-15, 51-60
St . Staffan målning i Dädesjö gamla kyrka målad under ledning av mästaren Sighmunder under senare delen av 1200-talet
Sankt Staffan är förstås den stora helgondagen för oss svenska hästvänner. Det finns även andra helgon med hästar under sitt beskydd , främst St. Eligius med helgondag 1 december. Eligius var fransk hovslagare som enligt legenden plockade lös svårskodda hästars ben medan han skodde dem, därefter satte han tillbaka benet. Det låter mindre troligt men han var uppenbarligen en människa med stor kärlek till djur och människor. Han blev känd för sitt arbete med fattiga och för att han blev kung Dagobert I:s chefsrådgivare och senare biskop. Missionsverksamheten bland hedningarna i Flandern är också bekräftad. Från början var han enligt traditionen guldsmed men verkar alltså även ha sysslat med grövre smide som hovslageri. Han är därför inte bara skyddshelgon för hästar, hovslagare och andra hästyrken utan också för metallarbetare av olika slag.
Här i Sverige är det dock sankt Staffan som förknippas med hästar fast Stefanos, den förste martyren, inte har någon hästkoppling i Bibeln. Desto fler hästkopplingar har han dock i de nordgermanska områdena där Stefanos firades med kappritter och studentupptåg som numera märks i luciatågen. Stjärngossarna var alltså de första att gå runt i sjungande tåg innan Lucia anslöt när skolavslutningen firades 13 december. På den tiden gick endast gossar i skola så vill SD fira supertraditionell Lucia bör tåget BARA bestå av pojkar. Från 1700-talet finns nedteckningar av luciafirande med kvinnliga lucior.
Så har traditionerna berikat livet för oss här i midvintermörkret och blandats upp med inslag från hela den kristna världen under århundraden. Jag är mycket väl medveten om Stefanos verkliga historia men ändå gör en staffansritt julen komplett. Därför har jag självklart tagit mig en ridtur på förmiddagen. Det är verkligen ett underligt sätt att fira den första martyren men martyrernas unga kyrka förtjänar att bli ihågkommen. Var skulle vi vara utan den?
Om de fegade ur och gick hem till sina jordbruk, fiskenät och tiggarstavar när romarriket förbjöd dem att predika evangelium hade det sannerligen varit vinter jämt men aldrig jul. Slaveri och spädbarnsmord, våldtäkter och offer av unga flickor hade ansetts som helt normalt. Ingen tröst hade funnits med att islam har haft en effekt på fasansfulla traditioner eftersom islam är på alla sätt beroende av den 600 år gamla kristna historien som omgav Muhammed när han grundade islam.
Hästar var och är viktiga inom islam också. Jag vet inte om de har någon motsvarighet till staffansritten och staffansvisorna men jag vet att martyrium betyder något annat än inom kristenheten så för att klargöra detta: en martyr dödar inte- en martyr dör. Att vissa grenar av islam har för sig något annat är ingen anledning att sluta fira martyrernas unga kyrka i midvintertid. Om det är med sjungande ljuståg eller vilda galopper i djupsnö vi firar spelar ingen roll. Tacksamheten, minnet och traditionen är desamma.
"Vittskövlevisan" är en favorit bland staffansvisor. Melodin är vacker och texten berättar legenden om Staffan som var stalledräng hos Herodes när Jesus föddes, alltså en väldigt fri berättelse om Stefanos långt från bibeltexten eller så handlar den om en helt annan person som kanske aldrig funnits. Vackert berättat hur om helst och evangelium predikas genom skönlitteraturen, som så ofta förr.
Min favorit Bartolomé Estaban Murillo målade denna bild av Jesu födelse som illustrerar Hagmans artikel.
Jesus föddes för över 2000 år sedan och faktiskt blev inget sig likt efter det, vad än ateister och andra svamlar om, går detta inte att motsäga. Patrik Hagman skrev i DN igår om att:
Det är faktiskt med kristendomen som viljan att förändra världen föds. Det finns andra historiska exempel, men ingenting kan mäta sig med den kraft med vilken den tidiga kristendomen tar sig an sin samtid.
Läs hela artikeln som är mycket klok (även om jag inte håller med om att en "hamartolos" var en möjlig prostituerad, utan troligen hedning/ en hednings slav som tex spådde folks framtid eller gjorde något annat med dragning åt ockultism). Detta är något jag tänkt på de sista åren. Ju mer vi lär oss om de första indoeuropéerna desto mer fattar jag att det inte är något mindre än ett gigantiskt mirakel att vi nu har FN, välfärdspolitik, Röda Korset och missionssjukhus runt om i världen.
Jesu födelse förvandlade en hel kultur av machomän med föga respekt för människoliv, eller djurliv. för den delen, till en kultur som ser det svaga livet som skyddsvärt. Indoeuropéerna hade fruktansvärt hierarkiska samhällen med helt rättslösa slavar i botten och en liten minoritet av psykopater i toppen. De slog ständigt om makten och krig var vardag, fred ett undantag och den fred som fanns var att någon extra strak grupp förtryckte alla andra à la Pax Romana eller det indiska kastväsendet.
Religionen i den kulturen såg ut som samhället med en kader gudar som slogs sinsemellan och ständigt krävde offer av olika slag, inte så sällan människooffer, barn, speciellt flickebarn, och vuxna slavar av båda könen. Barn begravdes inte ofta, spädbarn aldrig, under det vi idag kallar Vendel - och vikingakulturen, men sedan , när kristendomen kom, begravdes spädbarnen på hedersplatsen närmast kyrkan så takdroppet, som ansågs välsignat, föll ner på deras små gravar.
Vad var det som gjorde denna enorma skillnad? En kultur av hat, rädsla och förtryck vändes på några sekler till en medeltida kultur med lagstiftning mot spädbarnsmord och våldtäkt? Rövarband av soldater fick inte straffritt plundra bönder när det för något sekel sedan rådde den starkes lag: "störst går först". Från att skrivkonsten kallades för "hemligheter" till klosterskolor där föräldralösa flickor och pojkar fick lära sig alfabetet och mammor uppmanades strängt att läsa hela sitt husfolk att läsa och skriva tog det bara några hundra år här i fjärran Norden.
Från en kultur som likande Game of Thrones till en kultur som mer liknar Narnia under drottningarna Lucy och Susan och kungarna Peter och Edmund tog det ca 500 år i Europa och allt började i en liten romersk provins dominerad av indoeuropéer men mestadels befolkad av semitiska folk med föreställningar om en enda Gud som inte slogs med någon om herraväldet för hen VAR,ÄR och BLIR helt annorlunda och helt suverän i hela universum.
Men hade dessa människor i utkanten bara fortsatt att tro på den suveräne helt annorlunda enda guden, som de ju gjort i millennier redan för 2000 år sedan, hade knappast romare, greker, vikingar och kelter bildat FN och skrivit under på att alla människor har okränkbara rättigheter bara genom att finnas till. Nej den där enda guden föddes som ett litet skyddslöst barn. Juden Johannes skrev det oerhörda i Johannes evangeliums första kapitel: "Ordet var Gud [...]Ordet blev människa och bodde bland oss..."
Där och då började det bli möjligt att tänka på förändring. Där och då sköts den indoeuropéiska våldskulturen i sank. Det tog århundraden innan skeppet sjönk, fortfarande guppar vrakspillror av det omkring på tidens hav, men läckan i skrovet var ohjälplig och åsikten att den starkare alltid har all rätt att göra vad som helst är starkt ifrågasatt överallt numera.
Våldta kvinnor, mörda spädbarn, anfalla fredliga grannländer, bränna skördar och bomba sjukhus anses numera som nidingsdåd och inte som hjältedåd. Tack Jesus för det!
Igår begravdes min svärmor Svea. Hon levde ett långt liv och dog i frid men hon fattas mig.
Svea var yngsta syster i en stor syskonskara av två systrar och resten bröder varav endast två ännu lever. Fyra bröder dog av alkoholrelaterade skador i tidig ungdom till medelålder. Storasyster Eva som stod Svea nära, dog nyss fyllda 60 av cancer för snart 30 år sedan. Ingen i hennes familj har hittills levt så länge som Svea gjorde trots att hon föddes med hjärtklaffsfel. Men hon har förstås aldrig druckit alkohol, massmördaren spriten har hon skytt! När hon fick nya hjärtklaffar i sextioårsåldern blev det tydligt hur jobbigt hon haft det med hälsan för då började hon blomma ut med körsång och bokcirklar. Hon blev en pånyttfödd kulturtant med ork för allt det roliga i livet.
Men hon hade varit med om mycket kul innan det också. Hon berättade när vi sågs sista gången om sina lyckliga år på Kalix folkhögskola och den spännande resa de gjorde till efterkrigstidens Europa. Det var hennes bästa tid i livet som hon ofta sagt. Men nu fick vi veta mer om den tiden. Vi fick också veta att hon fick åka till Stockholm för att "lära sig rikssvenska" som del i utbildningen till vårdbiträde. Efter två veckor fick hon veta att det inte alls hördes att hon kom från Norrland längre. Fint beröm på den tiden!
Svea var ändå meänkieli trogen hela sitt liv även om hon förlorade sin "norrländska" i Stockholm. Hon var ju född i meänkielis absoluta hjärtland: Kangos. När hjärtklaffarna fixats började hon översätta Dan Andersson till meänkieli och deklamera dessa dikter i olika sammanhang. Hon behöll också gården i Kangos även när alla flyttat därifrån, hon till Kiruna. Stugan på gården var hennes bästa ställe varje sommar fram till slutet.
Svea fick uppleva mycken sorg och glädje. Efter att ha mist sin förstfödda, en dotter som dog i åttonde månaden efter att Svea smittats med röda hund, fick hon två söner. För dessa söner är jag evigt tacksam eftersom den äldsta av dem nu är min man sedan ungdomen. Vi har fostrat fem barn tillsammans och Thomas lillebror har gjort sammalunda med fyra barn. Vår storson Fredrik var upp i somras och hälsade på i Kiruna med Signe och Zacke och det gladde båda mina svärföräldrar mycket, men även Fredrik med familj var glada att de hann ses en sista gång, fast vi då inte visste att det var den sista.
Thomas bror har tre barnbarn som hans äldsta dotter fått, så Svea hade en stor familj omkring sig de sista jobbiga sjukdomsåren vilket vi alla är tacksamma för. Annars var Sveas liv alltid präglat av barn i både helg och söcken. Hon utbildade sig till förskolepedagog och jobbade med detta till 67 års ålder. Det är många barn hon har fått vara del i att ge en rik och trygg uppväxt. Sina egna barn och barnbarn och barnbarnsbarn men också alla de barn som också vara hennes i arbetet. För alla dem läste hon, Till sina barn och barnbarn och barnbarnsbarn köpte hon böcker. Även till mig. Till jul och födelsedagar kom det ofta en god bok från Svea. Bokintresset delade vi till fullo.
Nu när jag sitter och skriver förstår jag att det är därför årets adventskalender fått en litterär prägel. Svea tar farväl med litteraturen som betydde så mycket för henne. Jag tackar henne med litteraturen. Det anstår henne på alla sätt. Så vet ni det: årets adventskalender är en hyllning till Svea. Because she is worth it!
Sveas favoritsång var "O Store Gud" och hennes favoritartist var Elvis Presley: hans gospelproduktion och julskiva, inte rocklåtarna. Tänk att hon sjunger i himmelens kör nu hon med sopranerna och Elvis bland tenorerna! Rätt åt henne!
Vanessa Paradis, artist och skådespelare, kom in i mitt och många andras liv när hon 13 år gammal fick en världshit med "Joe le Taxi" så sent som 1987. "Så sent som"? Jo, för numera är det inte jätteofta icke-engelska låtar blir världshitar. Till och med Eurovision är totaldominerat av engelska med olika accenter. Där har till och med ett franskt bidrag delvis framförts på engelska. O tempora , o mores! (ni ser hur jag tar mig för pannan, hoppas jag). Nå, trots anglofilin i Sverige fick Vanessa Paradis en hit med denna underbara låt om den musikälskande taxichauffören som både spelar saxofon och kör en "saxo jaune" en modell av Citroën som här jämförs med en amerikansk "Yellow cab" fast franska taxibilar har vilka färger som helst (som jag tolkar texten iaf).
Sedan dess har hennes karriär tuffat på som TGV i stora delar av världen, men mer under radarn här i Sverige där hon mest kopplats ihop med Johnny Depp. Hon är dock en given kalenderlucka hos mig som ju är både anglo- och frankofil. Här ska jag inte presentera "Joe le Taxi" utan denna kloka chanson, en kärleksförklaring till litteraturen "Il y a (là la literature)" med ett riktigt konstverk till video (och min ord-för ord-översättning):
Il y a là la peinture Måleriet finns där
Des oiseaux, l'envergure fåglar, vingspannet
Qui luttent contre le vent som kämpar mot vinden
Il y a là les bordures gränserna finns där
Les distances, ton allure avstånden, din dragningskraft/lockelse
Quand tu marches juste devant när du går precis framför/precis före
Il y a là les fissures det finns sprickor där
Fermées les serrures stängda låsen
Comme envolés les cerfs-volants som får drakarna att lyfta
Il y a là la littérature litteraturen finns där
Le manque d'élan bristen på igångssättningsenergi
L'inertie, le mouvement trögheten, rörelsen
Parfois on regarde les choses ibland ser man sakerna
Telles qu'elles sont sådana som de är
En se demandant pourquoi man frågar sig varför
Parfois, on les regarde ibland ser man dem
Telles qu'elles pourraient être som de skulle kunna vara
En se disant pourquoi pas medan man säger sig "varför inte"
Il y a lalala det finns trallalala
Si l'on prenait le temps om man tog sig tid för det
Si l'on prenait le temps om man tog sig tid för det
Il y a là la littérature litteraturen finns där
Le manque d'élan bristen på igångssättningsenergi
L'inertie, le mouvement trögheten/orörligheten, rörelsen
Parfois on regarde les choses Ibland ser man sakerna...
Telles qu'elles sont
En se demandant pourquoi
Parfois, on les regarde
Telles qu'elles pourraient être
En se disant pourquoi pas
Il y a là les mystères Mysterierna finns där
Le silence sous la mer tystnaden vid havet
Qui luttent contre l'temps som kämpar mot tiden
Il y a là les bordures gränserna finns där...
Les distances, ton allure
Quand tu marches juste devant
Il y a là les murmures Viskningarna finns där
Un soupir, l'aventure en suck, äventyret
Comme emmêlés les cerfs-volants som trasslar till drakarna
Il y a là la littérature Litteraturen finns där...
Le manque d'élan
L'inertie, le mouvement
Parfois on regarde les choses Ibland ser man sakerna...
Telles qu'elles sont
En se demandant pourquoi
Parfois, on les regarde
Telles qu'elles pourraient être
En se disant pourquoi pas
Parfois on regarde les choses
Telles qu'elles sont
En se demandant pourquoi
Parfois, on les regarde
Telles qu'elles pourraient être
En se disant pourquoi pas
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
