JRR Tolkien 3 januari 1898- 2 september 1973del II: Ringens värld

Tolkien var alltså väldigt bestämd med vad han trodde på men det hindrade honom varken från att vara vän med protestanter eller skriva en fantasyhistoria på engelska i stället för en katekes på latin. Ett typiskt exempel på hur detta med fantasy fungerar i jämförelse med en katekes är mitt favoritpar Hjortongull och Tom Bombadill. Jag vet att Tom Bombadill var en docka köpt i Holland till Tolkiens barn. Något av barnen spolade ner dockan i toaletten och så räddades den och då kom Tolkien med en tröstesaga om Hjortongull, flodens dotter, och Tom Bombadill.

Detta par är alltså Härskarringens äldsta karaktärer tillkomna innan The Hobbit/ Bilbo-en hobbits äventyr skrevs och de är dessutom mycket centrala gestalter för hela Tolkiens livsfilosofi. På många sätt verkar Tom Bombadill och Hjortrongull vara Gud. När hoberna lämnar Tom Bombadill får de en ramsa att ropa om de råkar i stor fara:

Ho! Tom Bombadil, Tom Bombadillo!

By water, wood and hill, by the reed and willow,

By fire, sun and moon, harke now nd hear us!

Come, Tom Bombadil, for our need is near us! 

(Hallå Bombadill, Tom Bombadillo,

 vid vatten, skog och vass och vide, giv oss ej till spillo!

Vid eld och sol och måne klar, lyssna och hör oss!

Kom. Tom Bombadill, för nu står nöden för oss!)

För en protestant verkar det vid första anblicken vara självklart: Tom är Jesus. Och då blir de här militanta ateisterna, som ju är väldigt puritanska i tankesättet, glada för det finns jättemycket som INTE stämmer på Jesus med Tom och Hjortrongull. Men nu är ju Tolkien katolik och han kan lika gärna mena att Tom är ett helgon och det stämmer ju helt på hur han lever i avskildhet men ändå med allt han behöver och mer därtill. Paret som har allt de behöver utan att bedriva rovdrift på naturen är på alla sätt Tolkiens tydligaste ideal.*En asket i avskildhet med noll maktbegär som också kan höra ett anrop från nödställda, det stämmer till punkt och pricka på de flesta helgon. Han har ju dessutom, som katolska helgon, ett specialområde där han kan hjälpa till medan det inte är lika effektivt att ropa på Tom i honmonstrets håla. Då åkallar i stället hoberna  Elbereth Gilthoniel.

Ofta påstås att det i Tolkiens Midgård inte förekommer någon religiös kult: inga sakrament, inga gudstjänster, inga kyrkor och kapell. Men då har man läst bra ytligt. Jag skulle kalla det en puritansk läsning eller antikatolsk. Precis som med fallet Tom Bombadill och Hjortrongull klarar inte en puritansk läsning att se hur genomsyrad av en katolsk världsbild ringens värld är. Hoberna åkallar Elbereth, de vänder sig till Galadirels gåvor i nöd, de äter lembas (återigen Apans anatomi: släng Oliver Cromwells glasögon nästa gång ni läser!) som är alvbröd. på latin talar man om panis angelicus=änglabröd. Detta panis angelicus är mer och större än oblaten i nattvarden. Det är det vi ber om i Vår fader/Fader vår: "ge oss i dag vårt dagliga bröd/ge oss idag det bröd vi behöver". En puritansk läsare ser inte hur lembas skulle kunna vara detta bröd för de tänker sig en präst i full ornat läsandes instfiftelseorden och en församling som med sänkta huvuden tar emot brödet av denna präst. Så är det aldrig när lembas äts. Lembas är istället det där tydliga  brödet vi behöver, panis angelicus som också delas ut vid varje mässa, såväl katolsk som protestantisk, men mycket mer än så.

Det är också omöjligt att, med en katolsk läsning, inte se hur Tolkiens helt medvetet katolska redigering lyft fram det änglalika hos alverna, det fallna demoniska hos orcherna och det kristus- och helgonlika hos gestalter som Aragorn/Vidstige, Gandalf, Frodo och Tom Bombadill. En ateist med puritansk läggning, vilket de flesta moderna hard core ateister har (talking to you Richard Dawkins, Cristopher Hitchens, Ayan Hirsi Ali et.al.) kan helt enkelt inte fatta att det finns många bilder av Gud i Bibeln liksom i kristen tradition. En grundskada hos alla protestanter är oförmågan att se treenigheten som verkligt en och tre på samma gång. Hos Luther blir det tydligt i hans juridiska försoningslära (som han visserligen fick i sig redan som katolsk augustinermunk och i läsningen av Anselm men i RKK finns fler ordnar än denna) där han ser Gud Fader som den som är objektet för försoningen och Jesus står som en sköld mellan människa och Gud, inte som en bro mellan jord och himmel. "Vi har att försona oss med en vred Gud" kunde man förut höra på de hyperlutherska laestadianernas samlingar.

Men liksom vännen Lewis ansluter sig Tolkien till den klassiska försoningsläran där Jesus är Gud, Fadern är Gud och Anden är Gud och Gud är den som agerar genom att lura Djävulen i en fälla och så besegra ondskan, synden och döden. Uppståndelsen är inte segern men tecknet på att segern redan är vunnen på korset. Så är det också i ringens värld: Gandalf kämpar mot Balrogen i Morias djup och mycket senare får läsaren veta att han segrade där och då. Frodo och Sam, två små individer utan rykte om sig  att vara oövervinnliga går åt rakt motsatt håll än vad Sauron förväntar sig och lyckas så besegra hans totala tomhet och makthunger men inte utan att Gollum, en annan karaktär som omöjligt kan accepteras av en puritansk ateist men som en som läst Father Brown-deckarna av GK Chesterton, ytterligare en katolsk författare, känner igen som en Hector Flambeau-person.

Eller ska vi säga Judas Iskariot som är den lärjunge som är den som sig själv ovetande verkligen är mest aktiv i lärjungaskaran för att planen att lura djävulen i fällan ska gå i lås? Gollum/ Sméagol beskrivs också av Gandalf som av hobsläkt vilket förklarar hur han så länge kunnat ha och använda härskarringen utan att helt utplånas. I det samtal som jag lyssnade till när jag skrev denna bloggpost om CS Lewis hånflinar panelen åt Narnia som en tydlig "metafor(sic!)", de menar förstås allegori och det är ju sant.** "Aslan är så uppenbart Jesu-hahhaha!"Men hur förklarar de Puddleglum/ Surpöl? eller hela Hästen och hans pojke som en barnsligt förenklad metafor för vad? Och hur är INTE Midgård en tydlig allegori för den katolskt nostalgiska naturromantiska kosmologin vilken Tolkien ville förmedla? 

Om man ändå inte övertygas måste jag få påminna om Lavskägge/ Treebeard (Fangorn på midgårdsspråket sindarin) inspiration till honom fick Tolkien genom att han blev så irriterad på Shakespeares totala bortslarvande av profetian i Macbeth om att han skulle regera tills Dunsinans skogar skulle börja vandra mot hans slott. Det är alltså bara soldater som kamouflerar sig med trädgrenar i slutet av pjäsen. Detta är fegt när det så klart blir mycket tydligare att Macbeth brutit mot all heder och ära samt Guds alla lagar om till och med träden reser sig i vrede mot honom och vandrar mot hans slott.  På samma sätt slarvar Shakespeare bort att Macbeth inte kan övervinnas av en man av kvinna född. Även där gör Tolkien något mycket smartare än att krysta till det som att en person som föds med kejsarsnitt inte skulle vara född av kvinna;  han låter Eowyn, utklädd till man som en tydlig referens till Jeanne d'Arc, vara den som dödar Nazgülernas hövding. Tolkien har förstås rätt. På så sätt skulle häxornas profetior bli mycket kusligare och mer oväntade. Att en man mördar en annan man är väl inte konstigt, men när en kvinna gör det blir det oväntade tydligt . På samma sätt är det inte är så underligt att i strid skära grenar från träd som kamouflage men träd som marscherar mot en orättfärdig härskare, det är ovanligt.

Lavskägge får ju med sig alla enter och träd i sitt uppror mot Sarumans industrikomplex. Det är inget fjös med hober som bär kvistar i händerna utan hela skogen går till angrepp med hjälp av självaste älven Isen. Lavskägge är, som Hjortrongull och Tom Bombadill, sina skogars respektive vattnens rån. Hjortrongull råder över regn och vattendrag i Gamla skogen, Tom Bombadill råder över Gamla skogen och dess närområde och Lavskägge råder över Fangorn. Och detta att skogen heter som han själv visar hur Tolkiens världsbild liknar den som nordborna hade kring skogsrået, bergsrået och sjörået: Fangorn är också del av den skog han ska råda över och beskydda. Skogen är Fangorna och Fangorn är skogen, utan skog ingen Lavskägge och utan Lavskägge ingen skog.

Tolkiens naturromantiska katolska världsbild blir jättetydlig just när Lavskägge samlar enterna och skogens träd till revolution mot Sarumans miljöförstörelse. För det första går det långsamt, Tolkien var genuint konservativ, kom ihåg att han läste mässan på latin fast alla andra i kyrkan gjorde det på engelska efter 1965. Han var en konservativ som jag kan respektera eftersom han ändå ser att förändringar behövs men de ska inte hetsas och slarvas fram. Enternas långsamma diskussioner är också en bild på hur kyrkan ska reformeras, enligt Tolkien. I samtal och fredlig samvaro som måste få ta tid. Och här är jag så helt med honom. Jag tillhör helt klart de "hetsiga" unga enterna som vill gå fortare fram än de gamla med kvinnans ställning***, klimatomställningen, prästernas uppgift och civilstånd och ekonomisk rättvisa. Tolkien visar vad han tänker om denna hetsiga inställning med att låta de djärvaste unga enterna dö i striden om Isengård. Att gå för fort fram kan vara dödligt men det är helt säkert att skapelsen går under om vi inte reagerar när ondskan har gått för långt, så läser jag Tolkien.

* CS Lewis var den förste som föreslog Tolkien för Nobels litteraturpris, ytterligare två gånger föreslogs Tolkien och jag anser att det är ett tecken på Svenska Akademiens ynkedom att de menade att han inte dög. Om man läser Nobels testamente  ska den som under det senaste året gjort mänskligheten den största nyttan och dessutom skriver i "idealisk rigtning" få priset. Jag tycker, liksom alla som föreslog Tolkien, att hans verk är närmast överkvalificerat men dammsamlarna i akademien föredrar i stället bittra misantroper som Elfriede Jellinek som knappast någon läser eller påverkas av (tack och lov!) och franskspråkiga författare av alla de slag (utom feelgood, barnböcker och deckare förstås). Inte mig emot, frankofil som jag är, men lite lustigt är det att de så gärna koketterar med sina franskkunskaper i den svenska akademien.

**Det fullkomligt huvudlösa jämförandet mellan Tolkien och Lewis är något jag antar de båda hade uppfattat som fullkomligt absurt, eller enbart skrattretande. De är två olika författare med samma tro. Båda valde att skriva fantasy, den ene low fantasy och den andre high. Ingen mer än någon obildad och okunnig ateist (Apans anatomi, jag adresserar er!) skulle få för sig att Tolkien skriver ihop en mindre kristen värld än Lewis Narnia. Grejen är den att Lewis skriver low fantasy och Tolkien skriver ur ett slags änglaperspektiv om en värld som är helt katolsk i allt. Den religiösa analfabet som inbillar sig att Galadriel inte kan motsvara Maria , kyrkans moder, eftersom hon har många barn, gör ju sannerligen bort sig. För det första: De flesta kristna tror ju att de som kallas Jesus syskon i Bibeln är just Jesus syskon och inte kusiner, bryllingar, vänner eller endast Josefs barn. För det andra: även om man är en rättrogen katolik och tror på dogmen om Maria som evig jungfru (Tolkien skulle väl säga semper virgine) så är hon alltså enligt katoliker kyrkans moder dvs hon har miljarder barn. 

Vid revisionen inför andra upplagan förtydligade Tolkien det katolska i Härskarringen/ Lord of the Rings och som kristen har jag inga problem  att hitta allt möjligt som tydligt  pekar i kristen riktning. Till exempel när Aragorn mitt i mörkret i Moria tröstar hoberna med orden: " Do not be afraid!" said Aragorn. There was a pause longer than usual, and Gandalf an Gimli were whispering together, the others were crowding behind, waiting anxiously. "Do not be afraid! I have been with him on many a journey, if never on one so dark [...] He will not go astray if there is any path to find. He has led us in here against our fears, but he will lead us out again, at whatever cost to himself." Att de hatiska militanta ateisterna inte ser att detta är "mere Christanity" förvånar mig inte men att även kristna kan kokettera med att CS Lewis var en simpel övertydlig "predikant"" medan Tolkien (som ju faktiskt vann Lewis, alltså var en riktig missionär och predikant, för kristendomen) var den store konstnären eftersom de de där obildade ateisterna inte fattar att hans texter är sprungna ur en djupt kristen mylla. 

Ja ni fattar, I BEG TO DIFFER! Skillnaden mellan de två är ENBART att den ene skriver high fantasy och den andre low fantasy. Litterär kvalitet håller de båda, hög sådan.  Vill man försjunka i en värld som inte drar in vår värld med dammiga vindsutrymmen , sjukdom, världskrig, mobbing och smog är Tolkien bäst men vill man ha en värld där man kan hitta magiska ringar på vinden, en ny värld i garderoben eller besegra skolans mobbare rustad med det man lärt sig i den andra världen, då är Lewis att föredra. Gillar man raskt berättade humoristiska historier med en allvarlig klangbotten är det Lewis som passar bäst, vill man ha arkaiskt berättande på ett arkaiserande sagospråk är det Tolkien som ska ur bokhyllan. Men man måste absolut ha båda två hemma, man vet aldrig när de behövs.

*** jag menar att om kvinnan skulle uppfattas som fullkomligt religiöst likvärdig med mannen skulle homosexuella, barn, gamla och funkisar automatiskt räknas som religiöst likvärdiga med heteromän i sina bästa år. Hatet mot homosexuella är bara ett utslag av kvinnohatet som kom in i kyrkan med den hedniska antikens filosofi och naturvetenskap. Att det anses självklart att fullt friska män är religiöst kosher medan alla andra människor måste märkas ut och särbehandlas är en del av arvsynden och borde rimligtvis vara en huvudfråga att jobba med för kyrkan.

Dop

 Plötsligt kom sommaren, som vanligt nästan över en natt. Ännu sjunger fåglarna, så det hörs när man har sina digitala möten med jobbarkompisar på skolan (jag skyndar mig alltid hem till våra konferenser på eftermiddagarna) häggen blommar, barnen badar i iskalla sjöar, tomatplantorna har flyttat ut och hästarna blir blanka i pälsen av färskt gräs. Då är det slut på våren och försommaren ramlar över oss beväpnad med all sin vänliga oemotståndliga grönska. 

Vatten är söndagens tema eftersom det handlar om dopet. Anden som vatten är också den bild jag oftast landar i. För mig låter Andens röst som porlande vatten, som en vårbäck eller de små rännilar som porlar hela sommaren i fjällen. Gårdagens ridtur gjorde jag en liten film när jag red Gyllir ut i vattnet i Bjumisträsk där han bara stod och myste och tuggade i sig av de växter som börjar ta sig upp ovan vattenytan mest sjöfräken som gör hästarna helt orangea runt mulen. de verkar vara exakt lika karotenrika som asplöv och morötter och till och med Lady tar sig ut i vattnet, en pytteliten bit, för att tugga i sig dessa läckerheter.

Vatten är liv, utan vatten är inget liv. Vatten renar bättre än någon annan kemisk substans. Söndagens GT-text handlar om denna funktion hos vatten:

Hesekiel kapitel 36, vers 25-28

Sedan skall jag bestänka er med rent vatten och göra er rena. Ni har orenat er med alla era avgudabilder, men jag skall göra er rena.Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött.Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem.Ni skall få bo i det land jag gav era fäder. Så skall ni vara mitt folk, och jag skall vara er Gud.

Dop

Dopet påminner om fostervattnet vi föds i, men också om det renande bad vi tvättas i efter förlossningen. I båda fallen är vattnet inte jag men i vattnet blir jag till. De som propsar på att dop ska ske i någorlunda vuxen ålder  lägger tyngdpunkten på det medvetna valet, att tvätta sig och vår egen insats. Vi andra lägger betoningen på Guds handlande nåd som inte har något med vår prestation att göra. Båda delarna behövs dock i ett liv: vi föds utan att kunna påverka detta men tvättar oss gör vi ju som en medveten handling. Fast i just dagens GT-text är även det renande badet Guds handling. Med vattnet blir människor Guds folk, Guds barn. När Israels folk flyr från Farao genom havet utan att lämna minsta lilla klöv i Egypten är det ett dop de genomgår fast de går torrskodda över havsbottnen. I havets föddes ett folk som fick i uppdrag att förmedla heliga sanningar till hela världen.

Jona flydde från Guds uppdrag på havet men kom inte långt innan han kastades i havet men räddades genom fisken som spottade ut honom på land efter tre dagar och tre nätter spottas Jona upp på land och fullföljer den mission han försökte fly ifrån: den stora staden Nineve med alla sina djur räddas eftersom de omvänder sig och ber Gud om nåd. Vattnet blir här både död och uppståndelse för Jona men också liv för Nineve. Även djuren har en framträdande roll i Jonas bok: 

 »Inga människor och inga djur, varken får eller kor, får äta och dricka, gå i bet eller vattnas.

Både människor och djur skall bära säcktyg och ropa högt till Gud. Var och en skall upphöra med sin ondska och sina övergrepp.

Kanske kommer Gud att ångra sig och stilla sin vrede, så att vi inte går under.«

Och när Jona surnar till då hans profetia inte gick i uppfyllelse, eftersom Gud förbarmade sig, svarar Gud:

Skulle då inte jag bekymra mig om Nineve, den stora staden, där det bor över 120 000 människor, som inte ens kan skilja på höger och vänster – och dessutom många djur.«

Livsmedel

I Bibeln seglas det på vatten, fiskar räddar människor både från drunkning och från svält. Många av Jesu lärjungar lever på vad vattnet kan ge. Jesu kusin Johannes döper Jesus i vatten då den Heliga Ande uppenbarar sig som en duva och som en röst. Jesus förvandlar vatten till vin i sitt första underverk och ber en ensam kvinna om vatten vid Jakobs källa i Samarien. Sedan helar han en lam som tillbringat en stor del av livet vid Betesdadammen för att bli helad av det vattnet. Jesus tvättar sina lärjungars fötter med vatten och gör frukost åt dem vid Gennesarets sjö efter sin uppståndelse. På olika sätt finns vatten med genom evangelierna och vattnets olika betydelser som livsmedel och som metafor för den heliga Ande blir tydlig.

Hur man än vänder på frågan är dock vatten ett mirakel i sig. Det är en ytterst hållfast molekyl samtidigt som det har en lösande förmåga som ingen annan kemisk förening. Polarisationen i molekylen gör att fruset vatten ökar i volym till skillnad från allt annat som krymper i kyla. Kemiska föreningar är dock alltid giftiga i för stor mängd, så ock vatten men då ska det vara väldigt mycket för mycket av varan vare sig man dricker av det eller drunknar i det. Just detta förhållande tycker jag gör vatten ännu bättre som metafor för den Heliga Ande för Aslan är inget tamt lejon och Gud är inte ofarlig. Inget kan leva utan vatten fast det också är farligt för allt levande. Men vattenmetaforen räcker så klart inte för att förstå Den Heliga Ande. För Guds starkaste egenskap är kärlek vilken gör att livet aldrig hotas av Gud. 

Hjortrongull

 Tvärtom, livet skapas av Gud. Den heliga Ande svävade över vattnen och så skapades livet. Vattnet skapar inget alls, det finns som en förutsättning för skapelsen men också som en del av den. Hjortrongull i Sagan om ringen är därför en ännu tydligare metafor för den heliga Ande än vatten. Hon är visserligen starkt förknippad med vatten men är dess ömsinta drottning som använder vattnet till att skapa och upprätthålla liv. Så här års brukar bloggen, om inte översvämmas så ialla fall, bevattnas av Hjortrongull och Tom Bombadill de två karaktärer i Tolkiens trilogi som oftast hoppas över i alla adaptioner av verket men som på mig gör det starkaste intrycket utöver centralkaraktärerna hoberna och Gandalf.

Hjortrongull är den enda som har makt över mystikern Tom Bombadill som annars inte ens påverkas av maktens ring, så fullständigt fri är han. Intressant nog skriver Tolkien för sina barn om Tom Bombadill långt innan resten av boken skrevs i Tom Bombadills äventyr som intressant nog börjar med att Hjortrongull drar ner Tom Bombadill i vattnet, som ju inte är så svårt att tolka som ett dop, och äventyret slutar med att de gifter sig. Jag ser Tom som en asket som dragit sig tillbaka till skogen där han med hjälp av, och i djupaste gemenskap med, Hjortrongull skapat ett litet himmelrike i Midgård dit inget ont kan nå skrämda hober och deras trötta ponnyer. Hjortrongulls regn faller över huset så de stannar längre än planerat och hobernas själsliga sår läks medan de återfår krafterna. Ett gammalt ord för den Heliga Ande är Hugsvalaren= hågsvalkaren. Så fungerar också stilla regn som en dämpare av hetta medan det vattnar jorden och ger allt levande livskraft.

Hittade en fin bild av John Bauer på ett forum som diskuterar Sagan om ringen, detta är en bra bild av Hjortrongull som dessutom förstärker min tolkning av denna Tolkien-figur genom en liten fågel som ju också är en metafor för den Heliga Ande:

 

Hjortrongull-liv: tre ursäkter för att inte blogga

Sommarläsning

Sommaren är tid för läsning och utomhusliv. Denna sommar går dessa två inte att kombinera. Regn och lagom varmt gör myggen talrika och uteblir regnet anfaller bromsarna. Utomhusläsning är inte möjlig men frekventa åskväder inbjuder till läsmys inomhus. Här några exempel på min sommarläsning:

Sommarläsning

Sommarläsning med Aron

Sommarläsning

I byn där jag bor råder Ubuntu i praktiken fast få här har hört talas om begreppet. Därför ringde den pensionerade fårbonden en kväll i juni och erbjöd mig sin fårhage till våra hästar nu när han inte har kvar fåren. Det är en dröm för Smilla som verkligen börjar se ut som en riktig häst nu av det rika betet, men för Gyllir som haft fång och Chateau som blir tjock och stapplig av rikt bete kan det bli en ljuvlig död. Därför har de betesreducerare på, motioneras två gånger om dagen och tillbringar många nätter hemma i vinterhagen.

Magert hemmabete bäst för hästar som lätt får fång eller diabetes.

Regn och brittiska temperaturer gör rabatterna prunkande, boostar ogräset och grönsakerna kommer. Men bara salladen tog sig i mitt vinterodlingsexperiment. Inte så illa dock, med den kalla junimånad naturen fått leva med här hade det annars inte blivit en enda grönsak än på länge. Bärbuskarna blommar för fullt och redan mognar jätteblåbär i skogen tack vare mygginvasionen. Ja, något är de små blodsugarna bra till.

Svarta Smilla är mest ansatt av myggen. Inget myggmedel hjälper riktigt så svansen går i ett på henne.

Vintern som gick hårt åt småfåglarna och perennerna lyckades inte döda alla och de som överlevde mår bra i sommarens överflöd. Men en hoppas ju på torrare höst i år för att inte allt det som överlevde regnhösten som över natten övergick i 20 minusgrader ska stryka med nästa vinter. Naturen hinner inte med de snabba klimatförändringarna, inget är anpassat för de senaste årens regnhöstar som pågår långt in i december. Hjortrongull gillar vatten, men det får vara måtta med allt.

 Händels vattenmusik kan det dock aldrig bli för mycket av:

Midsommardagen firar vi Johannes Döparen- Tom Bombadill i öknen

Johannes Döparens dag. Då passar det med målningar av Barock-Olgas älskling Caravaggio eftersom hans älskling verkar ha varit Johannes Döparen som han målade om och om igen.

Caravaggio, som vanligtvis gillar det lite våldsamma, starka uttrycket har konstigt nog valt att oftast skildra Johannes som yngling i ödemarken. Man kan tycka att den realistiska Caravaggio skulle ha älskat att framställa Johannes döpande och predikande för skaror av udda och avsidestagna i samhället, men hans vanligaste motivval är alltså Johannes innan han började predika. Självklart har han ju målat Johannes i mer dramatiska situationer som halshuggningsmålningarna, men mest är det symbolmättade och stillsamma vildmarksbilder han målat av Johannes.

Under den tid när Nya testamentet skrevs var vildmark och ödemark en otrevlig plats där djinnerna härjade fritt och farliga ormar regerade. Det rådde inte alls en sådan vurm för orörd vildmark som vi är vana vid.

Denna förtjusning i den "otämjda naturen" uppkom på sent 1700-tal. Men redan under barocken började pastoralmotivet bli populärt i konsten. Pastoralmotivet speglade en slags längtan till lagom vild natur, lite halvtama ängsbackar och hagar, skogsdungar i ett prunkande odlingslandskap och upphöjandet av herdeflickor och herdepojkar som ledde till att man i högreståndskretsar , åtminstone om man var någorlunda ung,började äta utomhus på filtar, så kallad pique-nique, utklädda till idealiserade herdeflickor och herdepojkar vid mitten av 1700-talet.

Caravaggio målade aldrig pastoralidyller, men den unge Johannes i vildmarken är lite grann en bärare av samma idé om den naturliga människan som inte kräver konstlade sjurättersbanketter och svårbegripliga sällskapsseder för att "känna att man lever". I den översta bilden ser vi en yngling, nästan naken, med få ägodelar som gosar med en vädur, en vildget som man annars vanligen inte gosar med-hornen är inte bara till prydnad,-eller ett får. Lugn och harmoni mellan människa och natur kännetecknar bilden.

Samtidigt lurar döden i de typiska barocksymbolerna i dessa målningar. Vissna blommor syns i målning ett och tre här ovan. Väduren eller fåret syftar på den vädur som offrades när Abraham trodde att Gud ville att han, likt folken i landet gjorde, skulle offra sitt barn till Gud. När Abraham skulle sticka kniven i Isak, sa Gud: Abraham, vad tar du dig till? och sände en vädur för Abraham att offra i stället. Detta har sedan setts som en förutsägelse av Jesu död för andras skull och fåret i den andra målningen syftar naturligtvis också på Jesus som det offerlamm som räddar världen från döden.

Om vi skulle missa denna symbolik ser vi också Johannes stav som formar ett kors längst upp och den röda färgen på manteln av kamelhår är martyriets färg, Johannes skulle ju sluta sitt liv som en av de första martyrerna. Märk väl att en riktig martyr aldrig dödar någon annan utan bara blir dödad för sin åsikts skull. Att kalla människor som mördar genom att begå självmord för martyrer är i sanning en skymf mot dem som har dött och dör för sina åsikters skull-en martyr dör, hon dödar inte!

I barockmålningar är döden ständigt synlig i symbolik om inte annat. Konsten skulle stämma till eftertanke; memento mori. Det spelade ingen roll hur blomstrande naturen var, hur vackra människorna var på bilderna-alla skulle de förr eller senare bli torrt hö och dö och man såg konstens uppgift som att påminna om detta, speciellt när kyrkan var uppdragsgivare, som det var i Caravaggios fall.

Jag gillar detta drag hos barocken, med vetskapen om döden förhöjs livskänslan, vem kan verkligen känna livsleda om man inser att vi all ska dö- när som helst? Ta vara på livet! ropar barockmåleriet till oss idag-vi är alla döda nu och du gör oss snart sällskap, så ta vara på tiden-lev medan du gör det! Schopenhauer, Siddharta Gautama och Predikaren var alla rika och övermätta människor. Inte Johannes-han hade allt han behövde men inte mer. Någon snobb som predikade för fattiga skaror att man skulle sluta längta efter mat, rättvisa och fritid; att bli lyckligt andligt upplyst genom att sluta leva, var han inte. Därför passar Caravaggios målning just nu, just här i den korta midsommartiden, när solen aldrig går ner. Så ska vi leva och glädja oss åt nuet just nu, inte upphöra att vilja leva.

Som Tom Bombadill, fast på riktigt, som Hjortrongull, fast i öknen, ropar Johannes till oss genom millenierna: Rik nog som nöjd är! Men rättvisa först.