Featured Post

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa ...

Visar inlägg med etikett Tolkien. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tolkien. Visa alla inlägg

söndag 6 juni 2021

Dop


 Plötsligt kom sommaren, som vanligt nästan över en natt. Ännu sjunger fåglarna, så det hörs när man har sina digitala möten med jobbarkompisar på skolan (jag skyndar mig alltid hem till våra konferenser på eftermiddagarna) häggen blommar, barnen badar i iskalla sjöar, tomatplantorna har flyttat ut och hästarna blir blanka i pälsen av färskt gräs. Då är det slut på våren och försommaren ramlar över oss beväpnad med all sin vänliga oemotståndliga grönska. 

Vatten är söndagens tema eftersom det handlar om dopet. Anden som vatten är också den bild jag oftast landar i. För mig låter Andens röst som porlande vatten, som en vårbäck eller de små rännilar som porlar hela sommaren i fjällen. Gårdagens ridtur gjorde jag en liten film när jag red Gyllir ut i vattnet i Bjumisträsk där han bara stod och myste och tuggade i sig av de växter som börjar ta sig upp ovan vattenytan mest sjöfräken som gör hästarna helt orangea runt mulen. de verkar vara exakt lika karotenrika som asplöv och morötter och till och med Lady tar sig ut i vattnet, en pytteliten bit, för att tugga i sig dessa läckerheter.

Vatten är liv, utan vatten är inget liv. Vatten renar bättre än någon annan kemisk substans. Söndagens GT-text handlar om denna funktion hos vatten:

Hesekiel kapitel 36, vers 25-28

Sedan skall jag bestänka er med rent vatten och göra er rena. Ni har orenat er med alla era avgudabilder, men jag skall göra er rena.Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött.Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem.Ni skall få bo i det land jag gav era fäder. Så skall ni vara mitt folk, och jag skall vara er Gud.

Dop

Dopet påminner om fostervattnet vi föds i, men också om det renande bad vi tvättas i efter förlossningen. I båda fallen är vattnet inte jag men i vattnet blir jag till. De som propsar på att dop ska ske i någorlunda vuxen ålder  lägger tyngdpunkten på det medvetna valet, att tvätta sig och vår egen insats. Vi andra lägger betoningen på Guds handlande nåd som inte har något med vår prestation att göra. Båda delarna behövs dock i ett liv: vi föds utan att kunna påverka detta men tvättar oss gör vi ju som en medveten handling. Fast i just dagens GT-text är även det renande badet Guds handling. Med vattnet blir människor Guds folk, Guds barn. När Israels folk flyr från Farao genom havet utan att lämna minsta lilla klöv i Egypten är det ett dop de genomgår fast de går torrskodda över havsbottnen. I havets föddes ett folk som fick i uppdrag att förmedla heliga sanningar till hela världen.

Jona flydde från Guds uppdrag på havet men kom inte långt innan han kastades i havet men räddades genom fisken som spottade ut honom på land efter tre dagar och tre nätter spottas Jona upp på land och fullföljer den mission han försökte fly ifrån: den stora staden Nineve med alla sina djur räddas eftersom de omvänder sig och ber Gud om nåd. Vattnet blir här både död och uppståndelse för Jona men också liv för Nineve. Även djuren har en framträdande roll i Jonas bok: 

 »Inga människor och inga djur, varken får eller kor, får äta och dricka, gå i bet eller vattnas.

Både människor och djur skall bära säcktyg och ropa högt till Gud. Var och en skall upphöra med sin ondska och sina övergrepp.

Kanske kommer Gud att ångra sig och stilla sin vrede, så att vi inte går under.«

Och när Jona surnar till då hans profetia inte gick i uppfyllelse, eftersom Gud förbarmade sig, svarar Gud:

Skulle då inte jag bekymra mig om Nineve, den stora staden, där det bor över 120 000 människor, som inte ens kan skilja på höger och vänster – och dessutom många djur.«

Livsmedel

I Bibeln seglas det på vatten, fiskar räddar människor både från drunkning och från svält. Många av Jesu lärjungar lever på vad vattnet kan ge. Jesu kusin Johannes döper Jesus i vatten då den Heliga Ande uppenbarar sig som en duva och som en röst. Jesus förvandlar vatten till vin i sitt första underverk och ber en ensam kvinna om vatten vid Jakobs källa i Samarien. Sedan helar han en lam som tillbringat en stor del av livet vid Betesdadammen för att bli helad av det vattnet. Jesus tvättar sina lärjungars fötter med vatten och gör frukost åt dem vid Gennesarets sjö efter sin uppståndelse. På olika sätt finns vatten med genom evangelierna och vattnets olika betydelser som livsmedel och som metafor för den heliga Ande blir tydlig.

Hur man än vänder på frågan är dock vatten ett mirakel i sig. Det är en ytterst hållfast molekyl samtidigt som det har en lösande förmåga som ingen annan kemisk förening. Polarisationen i molekylen gör att fruset vatten ökar i volym till skillnad från allt annat som krymper i kyla. Kemiska föreningar är dock alltid giftiga i för stor mängd, så ock vatten men då ska det vara väldigt mycket för mycket av varan vare sig man dricker av det eller drunknar i det. Just detta förhållande tycker jag gör vatten ännu bättre som metafor för den Heliga Ande för Aslan är inget tamt lejon och Gud är inte ofarlig. Inget kan leva utan vatten fast det också är farligt för allt levande. Men vattenmetaforen räcker så klart inte för att förstå Den Heliga Ande. För Guds starkaste egenskap är kärlek vilken gör att livet aldrig hotas av Gud. 

Hjortrongull

 Tvärtom, livet skapas av Gud. Den heliga Ande svävade över vattnen och så skapades livet. Vattnet skapar inget alls, det finns som en förutsättning för skapelsen men också som en del av den. Hjortrongull i Sagan om ringen är därför en ännu tydligare metafor för den heliga Ande än vatten. Hon är visserligen starkt förknippad med vatten men är dess ömsinta drottning som använder vattnet till att skapa och upprätthålla liv. Så här års brukar bloggen, om inte översvämmas så ialla fall, bevattnas av Hjortrongull och Tom Bombadill de två karaktärer i Tolkiens trilogi som oftast hoppas över i alla adaptioner av verket men som på mig gör det starkaste intrycket utöver centralkaraktärerna hoberna och Gandalf.

Hjortrongull är den enda som har makt över mystikern Tom Bombadill som annars inte ens påverkas av maktens ring, så fullständigt fri är han. Intressant nog skriver Tolkien för sina barn om Tom Bombadill långt innan resten av boken skrevs i Tom Bombadills äventyr som intressant nog börjar med att Hjortrongull drar ner Tom Bombadill i vattnet, som ju inte är så svårt att tolka som ett dop, och äventyret slutar med att de gifter sig. Jag ser Tom som en asket som dragit sig tillbaka till skogen där han med hjälp av, och i djupaste gemenskap med, Hjortrongull skapat ett litet himmelrike i Midgård dit inget ont kan nå skrämda hober och deras trötta ponnyer. Hjortrongulls regn faller över huset så de stannar längre än planerat och hobernas själsliga sår läks medan de återfår krafterna. Ett gammalt ord för den Heliga Ande är Hugsvalaren= hågsvalkaren. Så fungerar också stilla regn som en dämpare av hetta medan det vattnar jorden och ger allt levande livskraft.

Hittade en fin bild av John Bauer på ett forum som diskuterar Sagan om ringen, detta är en bra bild av Hjortrongull som dessutom förstärker min tolkning av denna Tolkien-figur genom en liten fågel som ju också är en metafor för den Heliga Ande:


 



söndag 29 september 2019

"Var starka, fatta mod, alla ni som hoppas på Herren!"- Alfabetisera mera!

Psaltaren 31
Men jag förtröstar på dig, Herre,
jag säger: Du är min Gud.
I din hand ligger mina dagar,

Psaltaren 33
Rätt och rättfärdighet älskar han,
Herrens kärlek fyller hela jorden.
Genom Herrens ord blev himlen till
och rymdens här på hans befallning.
Som i en lägel samlade han havet
och lade djupens vatten i säkert förvar.
Må hela jorden bäva inför Herren,
alla som bor där frukta honom.
Han talade och allt blev till,
han befallde och det skedde.
Psaltaren 29

Ära Herren, ni gudasöner,
ära Herrens majestät,
ära Herrens höga namn,
fall ner inför Herren i helig skrud!
Herrens röst över vattnen!
Ärans Gud dundrar,
Herren hörs över de stora vattnen.
Herrens röst i sin kraft,
Herrens röst i sin prakt,
Herrens röst knäcker cedrarna,
Herren knäcker Libanons cedrar.
Han får Libanon att hoppa som en kalv,
Sirjons berg som en vildoxe.
Herrens röst slår blixtar,
Herrens röst får öknen att skälva,
Herren får Kadeshöknen att skälva.
Herrens röst skrämmer hindarna att kalva,
lämnar träden nakna.
Allt i hans tempel ropar: ”Ära!”
Herren tronar ovan himmelshavet,
Herren tronar som konung för evigt.
Herren ger styrka åt sitt folk.
Herren välsignar sitt folk med fred.

Den mest kända psaltarpsalmen är Herdepsalmen nummer 23 men det finns otaliga psalmer som  visar på att Gud är pålitlig och en trygghet för dem som litar på hen. Ändå finns det många kristna som är så ängsliga och tror att Gud är så bräcklig att knappt något alls i den värld Gud skapat kan vara ofarligt eller neutralt. De ser hela världen som en ytterst farlig, ja ondskefull,  plats. Detta är naturligtvis inte en judisk-kristen tanke utan en gnostisk idé. Gnosticismen ser den fysiska världen och kroppen som verk av den onde Demiurgen. Det sanna livet är det "andliga" enligt dessa läror som utmanat kristendomen allt sedan de första kristnas tid.

Vår moderna tid är starkt influerad av gnostiska tankar, speciellt New Age och Trosförkunnelsen som till och med i sina mest extrema kretsar utvecklat JDS-läran Jesus Died Spiritually eftersom det inte räcker att Jesus torteras till döds på korset, enligt deras syn på kroppen som ond eller onödig. De uttalar ofta denna heresi: Du är en ande som har en själ och bor i en kropp.

Dessa gnostiker med vissa kristna influenser ser därför allt som extremt farligt och de uppfattar det som deras uppgift att strida för den veke lille Jesus mot den store Demiurgen i alla lägen. Nu senast är det tydligen Harry Potter-böckerna som är hotfulla. Klaus sände mig denna debattartikel som när jag först läste den fick mig att åter sucka över den grunda, eller helt obefintliga, läsförståelse som griper omkring sig i vår tid. Folk börjar förvandlas till funktionella analfabeter och jag skyller naturligtvis på att de flesta inte läser böcker längre. De ser i stället på you tubers och tror på allsköns svammel från dessa ytliga bekanta eftersom det är lättare att ta till sig deras enkla slagord än riktig bildning. 

Jag tänkte inte kommentera denna kloka artikel, de sade ju allt så bra, men när Klaus påminde mig såg jag sambandet mellan Psaltaren och denna märkliga gudsbild som får folk att bränna böcker på bål eller förbjuda dem. Eller rättare sagt, jag såg hur olik Psaltarens gudsbild är dessa gnostiskt anfrätta kristnas som tror att Harry Potter och annan fantasy är ett bevis för Satans makt över oss alla och därför ska vi bränna, dissa och förtala dessa böcker. Som svensklärare gläder jag mig åt goda böcker som både barn och vuxna vill läsa självmant. JK Rowling har lyckats med att skriva sådana böcker, liksom Åsa Larsson med PAX-serien. Narnia-böckerna av C.S Lewis hör till denna grupp böcker, märkligt nog är de ofta godkända av dem som hatar Rowlings böcker, fast han knyter an till grekisk mytologi- eller kanske just därför- grekerna hade ju en gnostisk syn på tillvaron? Tolkiens sagovärld är ytterligare ett exempel. Alla de nämnda författarna är/var troende kristna. 

Just Rowling är medlem i den Skotska presbytarianska kyrkan och på en av många frågor om hon är kristen svarade hon:

Ja, det är jag, vilket dock verkar förolämpa den kristna högern mycket mer än om jag hade sagt att jag inte trodde på någon Gud. Varje gång jag har fått frågan om jag tror på Gud har jag svarat ja, eftersom jag gör det, men ingen har egentligen gått in djupare i frågan och jag måste säga att det passar mig bra. Om jag talar allt för öppet om det tror jag att intelligenta läsare, oavsett om de är 10 eller 60 år, kommer att kunna lista ut vad som skall komma i böckerna. *


Egentligen vill jag ju sätta dumstrut på de kristna som upprörs av Fantasylitteratur eftersom det så tydligt beror på att de inte läst böckerna, alternativt inte förstått dem. Jag skulle vilja sätta dem i mitt klassrum och lära dem läsförståelse från grunden och på djupet. Då börjar vi inte med så avancerade böcker som dessa jag nämnt, utan med exempelvis Tove Jansons Det osynliga barnet eller, i dessa gnostisk-kristnas fall, Bibeln för de yngsta.

Kyrkan har alltid alfabetiserat människor och jag tror vi måste börja alfabetisera igen. Lära människor i alla åldrar att fördjupa sig i böcker och förstå vad de läser. Allra farligast är om dessa pseudoanalfabeter ska läsa Bibeln på egen hand. Det har historiskt sett varit livsfarligt att sakna läsförståelse, ödmjukhet och tankeförmåga när man läser denna min favoritbok. Tyvärr har många lyckats tubba soldater till illdåd genom att citera tex Psaltaren 35:
Herre, kämpa mot dem som kämpar mot mig!
Strid mot dem som strider mot mig!
Tag rustning och sköld,
grip in till min hjälp!
Höj spjut och lans
mot mina förföljare!
Det krävs läsförståelse och insiktsfull ödmjukhet för att fatta att denna psalm visar på motsatsen till våld, nämligen bön. För att fatta det kan det behövas att man ids läsa mer i ett sammanhang så man ser i psalmen strax innan, nummer 33, att:
Stora härar räddar inte kungen,
stor styrka hjälper inte kämpen,
stridshästar säkrar inte segern,
de räddar ingen med all sin kraft.
Men Herren vakar över dem som fruktar honom,
över dem som hoppas på hans nåd,
han räddar dem från döden
och håller dem vid liv i hungertid.
Därför vill jag uppmana alla: bli som Hermione, LÄS BÖCKER!




*Nu tror jag ju att ni som läser här redan har läst böckerna och vet hur det går, så jag vågar publicera detta citat.

lördag 20 juni 2015

Midsommardagen firar vi Johannes Döparen- Tom Bombadill i öknen


Johannes Döparens dag. Då passar det med målningar av Barock-Olgas älskling Caravaggio eftersom hans älskling verkar ha varit Johannes Döparen som han målade om och om igen.

Caravaggio, som vanligtvis gillar det lite våldsamma, starka uttrycket har konstigt nog valt att oftast skildra Johannes som yngling i ödemarken. Man kan tycka att den realistiska Caravaggio skulle ha älskat att framställa Johannes döpande och predikande för skaror av udda och avsidestagna i samhället, men hans vanligaste motivval är alltså Johannes innan han började predika. Självklart har han ju målat Johannes i mer dramatiska situationer som halshuggningsmålningarna, men mest är det symbolmättade och stillsamma vildmarksbilder han målat av Johannes.






Under den tid när Nya testamentet skrevs var vildmark och ödemark en otrevlig plats där djinnerna härjade fritt och farliga ormar regerade. Det rådde inte alls en sådan vurm för orörd vildmark som vi är vana vid.

Denna förtjusning i den "otämjda naturen" uppkom på sent 1700-tal. Men redan under barocken började pastoralmotivet bli populärt i konsten. Pastoralmotivet speglade en slags längtan till lagom vild natur, lite halvtama ängsbackar och hagar, skogsdungar i ett prunkande odlingslandskap och upphöjandet av herdeflickor och herdepojkar som ledde till att man i högreståndskretsar , åtminstone om man var någorlunda ung,började äta utomhus på filtar, så kallad pique-nique, utklädda till idealiserade herdeflickor och herdepojkar vid mitten av 1700-talet.

Caravaggio målade aldrig pastoralidyller, men den unge Johannes i vildmarken är lite grann en bärare av samma idé om den naturliga människan som inte kräver konstlade sjurättersbanketter och svårbegripliga sällskapsseder för att "känna att man lever". I den översta bilden ser vi en yngling, nästan naken, med få ägodelar som gosar med en vädur, en vildget som man annars vanligen inte gosar med-hornen är inte bara till prydnad,-eller ett får. Lugn och harmoni mellan människa och natur kännetecknar bilden.
Samtidigt lurar döden i de typiska barocksymbolerna i dessa målningar. Vissna blommor syns i målning ett och tre här ovan. Väduren eller fåret syftar på den vädur som offrades när Abraham trodde att Gud ville att han, likt folken i landet gjorde, skulle offra sitt barn till Gud. När Abraham skulle sticka kniven i Isak, sa Gud: Abraham, vad tar du dig till? och sände en vädur för Abraham att offra i stället. Detta har sedan setts som en förutsägelse av Jesu död för andras skull och fåret i den andra målningen syftar naturligtvis också på Jesus som det offerlamm som räddar världen från döden.

Om vi skulle missa denna symbolik ser vi också Johannes stav som formar ett kors längst upp och den röda färgen på manteln av kamelhår är martyriets färg, Johannes skulle ju sluta sitt liv som en av de första martyrerna. Märk väl att en riktig martyr aldrig dödar någon annan utan bara blir dödad för sin åsikts skull. Att kalla människor som mördar genom att begå självmord för martyrer är i sanning en skymf mot dem som har dött och dör för sina åsikters skull-en martyr dör, hon dödar inte!

I barockmålningar är döden ständigt synlig i symbolik om inte annat. Konsten skulle stämma till eftertanke; memento mori. Det spelade ingen roll hur blomstrande naturen var, hur vackra människorna var på bilderna-alla skulle de förr eller senare bli torrt hö och dö och man såg konstens uppgift som att påminna om detta, speciellt när kyrkan var uppdragsgivare, som det var i Caravaggios fall.

Jag gillar detta drag hos barocken, med vetskapen om döden förhöjs livskänslan, vem kan verkligen känna livsleda om man inser att vi all ska dö- när som helst? Ta vara på livet! ropar barockmåleriet till oss idag-vi är alla döda nu och du gör oss snart sällskap, så ta vara på tiden-lev medan du gör det! Schopenhauer, Siddharta Gautama och Predikaren var alla rika och övermätta människor. Inte Johannes-han hade allt han behövde men inte mer. Någon snobb som predikade för fattiga skaror att man skulle sluta längta efter mat, rättvisa och fritid; att bli lyckligt andligt upplyst genom att sluta leva, var han inte. Därför passar Caravaggios målning just nu, just här i den korta midsommartiden, när solen aldrig går ner. Så ska vi leva och glädja oss åt nuet just nu, inte upphöra att vilja leva.

Som Tom Bombadill, fast på riktigt, som Hjortrongull, fast i öknen, ropar Johannes till oss genom millenierna: Rik nog som nöjd är! Men rättvisa först.