Annandag Pingst-kyrkans internationaldag

 Just nu utmanas kyrkans nedärvda internationella DNA av sk. "nationalist-kristna" kommentarsfälts-talibaner De är synnerligen aktiva i "sina" kommentarsfält men syns tack och lov inte till i församlingarna. Deras enda, och helt felfria, församling är de själva, var och en, ensamma bakom sin skärm. Just nu är alltså Annandag pingst extra viktig eftersom temat är "Andens vind över världen". Dessa "talibaner" hatar nämligen kristendomens själva USP: den gäller alla oavsett etnicitet:  "glöm nu ditt folk och din faders hus och låt konungen ha sin lust i din skönhet." Jag vet att jag tjatar om detta, men jag är så oerhört tacksam att Gud inte är nationalist så Andens vind flög över världen och till slut nådde nordligaste Sverige så jag fick höra om Jesus.

David Thurfjell skriver i Dagens Nyheter en väldigt tankeväckande och klok text om Pingsten om hur , enligt Thurfjell, Gud abdikerar för att i stället flytta in i varje människa och därifrån har vi fått känslan, tanken, sanningen om det okränkbara människovärdet. Jag håller förstås med om detta men måste säga att Gud inte abdikerat utan i stället bara spritt ut sin makt och på så sätt blivit mäktigare. Från att dyrkas av  en liten folkgrupp med säregen kultur till att omfatta och bo i alla som tror är steget Gud tar på pingstdagen. Thurfjell skriver (precis som Hebréerbrevet) att: 

Gud har, enligt denna tolkning, stigit ner från sin tron och avsagt sig sin roll som lagstiftare. Istället lever han vidare i den bemyndigade människan och verkar där som en del av henne själv, som en helig ande, en hjälpare.

 

Den första pingsten kännetecknas av att många olika språk plötsligt talades. Helt olärda lärjungar predikade evangelium för alla som rest till Jerusalem för att fira Shavout/ Pingst på deras egna modersmål. Det är tydligt att Gud inte bryr sig om gränser och nationaliteter annat än som ett uttryck för sin kreativitet och hens kärlek till mångfalden, inte enfalden.

Glad pingst!

 

Mission

 I vissa kyrkliga traditionerna är det påsk- eller pingsttid nu men hos oss o västkyrkan är det nu Heliga Trefaldighetsdag eller Missionsdagen en festdag det också men sedan byts kyrkans vita festkläder mot det vardagsgröna under den långa trefaldighetstiden när treenigheten står i centrum av kyrkoåret.

Nu ska vi vända och vrida på detta allt som den Heliga Ande ska lära oss. Efter all dramatik mellan advent till pingst ska vi nu ut och bjuda in hela världen till söndagsskola. Men den som alltid lär sig mest i skolan är läraren: docendi discimus= medan man lär ut lär man sig. Detta gäller även missionären som lär sig allt mer och fördjupas i sin förståelse genom att sprida ordet  i just ord, men mest i handling.

Ett ord att sprida är dagens psaltarpsalm om den Gud som inte bara är upphöjd över allt utan också finns under allt, i allt, runtomkring allt och till och med predikade i själva dödsriket. :

Psaltaren psalm 113, vers 1-6

Halleluja!
Lovat vare Herrens namn
nu och för evigt!

Från öster till väster
skall Herrens namn bli prisat.

Herren är upphöjd över alla folk,
högre än himlen når hans härlighet.

Vem är som Herren, vår Gud,
han som tronar så högt,

han som ser så djupt ner —
vem i himlen, vem på jorden?

https://youtu.be/NNRZEYW7XJE

Jo videon slutar så där, vi får fortsätta be och sjunga själva

Meänkieli

2014 dokumenterades överkalixmålet av Bernt Selberg Morjärv samt Håkan Andersson Överkalix 

 Idag är det fjärdedag pingst och de västleastadianska pingstsamlingarna i Kiruna avslutas. Jag tycker vi alla i protest mot statliga beslut om att byta ut kyrkans internationaldag: Annandag pingst, mot Sveriges nationaldag ska fira pingst på gammalt vis. Jag tycker förstås vi ska göra motstånd. Inte någon annan än livsåskådningsredakionen har nämnt pingsten, inte ens Spanarna som vanligtvis nämner ex.vis kardemummabullens dag och den mer undanskymda kristna högtiden kyndelsmässodagen. I medierna påminns i veckor om mors dag( kommersiellt gångbar) som om Pingsten är en startsträcka inför den STORA dagen.

Barockbloggen är ju som vanligt stolt över att vara helt otidsenlig så fjärdedag pingst är här! Ni som har jobb och ekonomi som tillåter det ska vara lediga även idag tycker jag. Denna tid sammanfaller ju också för många i Sverige med den tid som romantiskt och samtidigt ackurat benämns "mellan hägg och syren" så varför tveka? Att kungar och överhet tycker vi ska jobba jämt och sedan dö så stillsamt som möjligt, kanske allra helst på en självmordsklinik i ett annat land- hygien och ekonomi i skön förening, är värda allt vårt motstånd.

Rubriken är ett levande bevis på att motstånd faktiskt hjälper. Meän kieli hade sannolikt inte funnits annat än i historiska arkiv liksom överkalixmålet nu. Någon gammal människa talar om saker som var viktiga för henne utan att någon under 80 förstår. Men kyrkan gjorde motstånd mot svensk försvenskningspolitik och det på en arena som påverkar även unga människor: gudstjänsten. Varje laestadiansamling har meänkieli som förstaspråk som sedan tolkas till svenska ,och nu vid pingst till engelska beroende på hemvändarna från USA som sedan generationer tappat meänkielin.

Här en film från UR som förklarar mer. Motstånd lönar sig. det ser kanske ut som om vi tappar mark överallt när tom Sveriges radio p1 dissar Pingsten (men gudstjänsten på Pingstdagen var en pärla, missa inte den!) men hur hade världen sett ut om alla goda krafter gett upp? Tänk om lärjungarna inte återvänt till graven på påskdagsmorgonen? Tänk om de gav upp efter att Jesus gjort sin himmelsfärd och lämnat Jerusalem? Tänk om världen hade låtit Hitler hållas? Motstånd lönar sig alltid. 

Meänkieli lever, Jesus lever. Och att Jesus lever vet vi därför att en liten grupp kvinnor och män från en liten etnisk minoritet, i en avkrok av Romarriket, gjorde motstånd trots att ingen hört talas om pingstundret när det skedde första gången.

Pingst

Pingsten är en helg utan tydliga traditioner utanför kyrkan, det är underbart tycker jag. Bröllop är väl i så fall den enda. Detta har effektivt raserats av den nationalistiska borgerliga helgdagen 6 juni som gjorde svenska folket till ännu lite bättre arbetare genom att Annandag pingst avskaffades till förmån för den rörliga nationaldagen som alltså bara "stör" grottekvarnens framfart ca fem veckodagar av sju under en sjuårsperiod, plus eller minus beroende på skottår. Men denna traditionslöshet kan skapa vilsenhet. Hur ska vi göra för att fira allas vår födelsedag? Hur får vi den rätta knycken i firandet så vi får fart på festen? 

Tio tips för att fira pingst med den rätta knycken hittar man här. Jag vill särskilt puffa för ljuset, rosorna och sist men inte minst: att vara långledig: annandag, tredjedag och fjärdedag pingst firas fortfarande av laestadianer på samling i Kiruna. Det tycker jag vi alla borde göra. Jag försöker hitta en praktiskt gångbar väg för detta i skolan eftersom våra avtal inte medger att man tar ut semester annat än under loven. Jag brukar ändå göra jobbet lite festligare så här års. Bjuda på godis med omslagspapper kan man ju göra även i coronatider. Blommor till fikarummet funkar också om man bor i den del av landet där vårblommor kommit upp behöver det inte kosta något heller. Lektioner kan göras lite extra festliga med quiz-kamper och roliga filmer. Naturligtvis ska eleverna få reda på olika seder kring Pingsten i fransk- och engelskspråkiga länder, samt gamla seder i Sverige. Man kan läsa dikter som har med pingsten att göra  och språken hör ju helt naturligt pingsten till. På samma sätt tänkte jag när jag var evig daglönare, sk. timanställd, i vården. Man kan göra jobbet festligt genom att göra det trevligt och uppmärksamma helgen för dem man möter i jobbet om man inte kan vara ledig ända till fjärdedag pingst.

På samma sätt kan man göra i andra jobb för att uppmärksamma kyrkans födelsedag även om man inte har en fast tjänst och därmed inte bestämmer över sin tid själv. Anden är ju kreativitet och mångfald så dela gärna med er av idéer kring pingstfirandet. det är ju, som det står i länkens artikel, en helg befriad från kommersialism och det gör mig lycklig. Vi blir fria att hitta på själva  i stället för att vi prackas på mammonistiska måsten. En sådan icke-kommersiell sak jag önskar blir en tradition varje pingst framöver är ett sådant här ekumeniskt Pingstbrev från ledare i i kristna samfund som samlas till ekumenisk pingstretreat.

Glad pingst! 

Språk

 

Vår Pingstallation så här på pingsaftonen där en pre-loved för oss ny vas får göra den traditionella pingst-ripan sällskap på den duk svärmoster Eva vävde på 1980-talet.

Språknördarnas största högtid är utan tvekan pingsten. Varje år reflekterar kyrkan över språkförbistring och maximal kommunikation. Från Babels splittring till pingstens enande av människornas språk vandrar kyrkan i Andens spår. När vi alla fick dricka av samma Ande började vi också förstå varandras språk.

Jag är ju språknörd, om det inte framgått tidigare.  Jag är också jul- påsk och pingstvän med allt vad det innebär dvs jag har även fått den minsta av Andens gåvor, tungotalet som på lingvistiska kallas glossolali. Numera vet jag att glossolali förekommer i många religioner men i denna artikel i Språktidningen utgår man från just det kristna tungotalet. Men man refererar också till forskning på schmaner och andra religioners tungotalare. Det visar sig i forskning att glossolali inte fungerar som vanliga språk:

"I USA undersökte forskare vid University of Pennsylvania hjärnorna på några försökspersoner samtidigt som dessa talar i tungor. Forskarna kan inte registrera samma aktivitet i hjärnan som normalt vid tal. Och de delar av hjärnan som aktiverades var snarare de som normalt brukar förknippas med känslomässig stimulans."

Jag tycker sådan här forskning är underbar. Själv brukade jag och min vän Åsa försöka hitta en grammatisk struktur i våra respektive språk och en viss syntax kunde vi spåra men vad orden betyder kom vi aldrig fram till, det är nog som det ska vara glossolalin låter ju analyserandet vila som forskningen visade. De olika berättelser om folk som talat främmande språk som uttytts av andra som också finns i artikeln, där det tycks som om ett av mina käraste språk, franskan, spelade en roll, har jag inte erfarit själv , men det är kanske för att jag inte är organiserad Pingstvän. I mina sammanhang är just tungotalet uppfattat som främst ett bönespråk i avskildhet som ingen annan hör.

Tungotal brukar förknippas med psykisk skörhet men forskning visar att katolska präster som talar i tungor inte är mer känslomässigt instabila än andra. Jag älskar sådana här forskningsrapporter; för det första att någon initierade dem, för det andra att de fick tag i försökspersoner och för det tredje att de faktiskt är praktiskt användbara i mitt liv. Den nördighet som krävs av alla inblandade parter gör mig glad eftersom jag anser språk vara en av de största gåvorna och gåtorna som vi människor har att förvalta.

Kommunikation är viktig mellan oss människor men det är också viktigt med ett eget inre rum som är så hemligt att bara min Ande förstår den kommunikation jag för med Gud. Jag vilar väldigt effektivt i bön och när min förbön blir svår pga böneämnets natur är det enda som hjälper glossolali. Det är således en stor tillgång för mig. Det är därför lite gåtfullt att inte alla kristna talar i tungor.  Jag kommer aldrig att förstå varför det är så olika, men jag antar att det hör ihop med alla andra intressanta skillnader som finns hos oss människor. En del är snabblärda och andra lär sig långsamt och bara till en viss nivå medan andra lär sig långsamt till enorma nivåer. Andra är urstarka utan minsta träning och lyfter lätt stora stenblock medan betydligt fler inte ens efter idog träning orkar med detta.  Några har underbart blankt svart hår, självlockigt hår medan jag , och många fler, har flygigt , elektriskt fjun i en obestämd färg. En del är sterila och andra jättefertila. En kort , en lång, en roliger man, en tråkiger tant, en glader tjej och sura grabbar finns alla i samma kyrka. En del kan inte gå andra springer marathon och däremellan finns hur många varianter som helst. Och är det något Anden kännetecknas av så är det kreativ mångfald och variation.

Alla talar alltså inte  i tungor, jag tror absolut inte på den gamla Pingsvänsmyten att bara de som gör det är riktiga kristna. Det är ju ett uselt tecken på sann tro i så fall eftersom även tex animistiska schamaner använder sig av tungotal. Det förekommer ju också glossolali i många religioner. Ibland liknar mitt tungotal mer det schamanistiska bruket för det pockar alltid på när jag ber för mina skadade djur och de lyssnar och lugnas av det. Jag vet ju att Gud kommunicerar med djuren och det tycks som om tungotalet fungerar bättre än vanligt språk med djuren , särskilt om de är skärrade. Även mina chinchillor lyssnade bättre på tungotal än på vanligt språk så det är inte bara de stora, mer pratsamma, flockdjuren hund och häst som lystrar till den lugna sången i Anden. 

Hur tacksam jag än är för tungotalet önskar jag att vi än en dag får uppleva den djupa förståelse mellan alla oss människor-och djur-  som visade sig den första Pingstdagen. Babels förbannelse var bruten och :

I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen.

När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas.

Utom sig av förvåning sade de:

»Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar?

Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas?

Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien,

från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom,

både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.«

Pingstvännen i mig

Jag hävdar ju alltid att jag är en jul, påsk och pingstvän. Det är helt och hållet sant. Pingsten är dock en högtid som infaller när allt måste hända NU det finns inte minsta lilla glipa till den reflektion som jag använder bloggen till. Jo, jag tänker förstås en massa medan jag mockar hagen efter vintern, plåstrar om skadad häst, masserar sjuk häst, samlar ihop elevarbeten inför betygssättningen, sorterar in böckerna som återlämnats, ensar ogräs, planterar, sår och planterar om plantor i större krukor. Men sätta sig vid en allt långsammare dator och skriva ner det. Nej. Allt måste ju ske under den korta perioden mellan snösmältning och sommarsolstånd och sömnen reduceras till ett minimum pga och med hjälp av solen som lyser dygnet runt.

Årets pingst var inget undantag. Ett litet inlägg måste jag ändå komma med eftersom man annars kan få för sig att jag dissar pingsten. Absolut inte, speciellt inte Annadag pingst med temat Andens vind över världen. Kyrkans egen internationaldag, som betecknande nog för vår tid ,byttes mot Sveriges nationaldag som helgdag. Jag vill därför länka till denna ledartext av Joel Halldorf som säger en del av det jag tänker där jag krattar gödsel i pingstnatten.

Jesus är min kung, varje pingst, varje dag och mitt hemland är där han är kung. Enkelt!

Kyrkans internationaldag

Altartavlan i Jukkasjärvi kyrka. I sommartavlan syns Andens verkningar efter Laestadius möte med Maria i Åsele.

Idag är det Annandag pingst. Jag kommer att hålla fast vid denna viktiga helgdag så länge jag lever. Dagen som har som tema Andens vind över världen får inte glömmas bort. Inte minst nu när nationalistiska isvindar sveper över jorden trots den plötsliga sommaren som plötsligt överföll från ett oväntat bakhåll när snön ännu låg meterdjup. Detta är andra årgångens episteltext hämtad ur Apostlagärningarna 11:19-26 :

De som hade skingrats under den förföljelse som började med Stefanos nådde ända till Fenikien, Cypern och Antiochia, och de förkunnade ordet endast för judar. Men några av dem var från Cypern och Kyrene, och när de kom till Antiochia predikade de också för icke-judar och lät dem höra budskapet om herren Jesus. Herrens hand var med dem, så att ett stort antal kom till tro och omvände sig till Herren. Ryktet om detta nådde församlingen i Jerusalem, och man skickade Barnabas till Antiochia. När han kom dit och fick se bevisen på Guds nåd blev han glad och manade alla att helhjärtat hålla sig till Herren; han var en god man, fylld av helig ande och tro. Och åtskilliga människor vanns för Herren. Barnabas fortsatte sedan till Tarsos för att söka upp Saul, och när han hade funnit honom tog han honom med sig till Antiochia. Där kom de sedan att vara tillsammans i församlingen ett helt år och kunde undervisa en avsevärd mängd. Och det var i Antiochia som lärjungarna för första gången fick heta kristna.

 Vad jag är glad att de där som kom från Cypern och Kyrene (nuvarande Libyen) började predika för hedningarna så att även jag till slut fick höra om Jesus och fick orden inskrivna i mitt hjärta. Vilken nåd och oförtjänt ära att få heta kristen. Det måste firas. Så här firar jag: börjar dagen med morgonandakten om den krångliga Anden och sedan slog jag på pingstdagens Andliga sånger på play för familjen att vakna till. Nu ska jag snart på vävkursen där vi alltid firar Pingst och jag tar med mig nässelsoppa, ost och kex och till efterrätt tårta.

Gamla testamentliga läsningen är hämtad ur Hesekiel 11:17-20

Säg därför: Så säger Herren Gud: Jag skall samla in er bland folken och föra er tillbaka från de länder dit ni skingrats, och åt er skall jag ge Israels land. När de har återvänt dit skall de avlägsna alla vidriga beläten och alla avskyvärda bruk. Jag skall ge dem ett nytt hjärta och fylla dem med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på dem och ge dem ett hjärta av kött, så att de följer mina bud och håller sig till mina stadgar och lever efter dem. Så skall de vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud.

 Detta underbara att få vara Guds folk i världen ska vi naturligtvis fira varje dag, men inte är det helt tokigt att ha en speciell festdag till detta faktums ära. På många sätt sörjer jag vår röda dag men samtidigt gör detta att vi kristna får göra något verkligt annorlunda när alla andra har en vanlig måndag. Liksom det märks att muslimer är just muslimer i icke-muslimska länder mer under Ramadan blir det tydligare att vi kristna innerst och ytterst har himmelskt medborgarskap var än vi råkar ha fötts på denna jord.

Evangelietexten är från Johannes evangeliums kapitel 3:31-36 där den stränge Johannes Döparen säger:

Den som kommer ovanifrån står över alla. Den som kommer från jorden tillhör jorden och talar jordiskt. Den som kommer från himlen vittnar om vad han har sett och hört, och ingen tar emot hans vittnesbörd. Den som tar emot hans vittnesbörd erkänner därmed att det Gud säger är sant. Ty den som Gud har sänt talar Guds ord; Gud ger Anden utan att mäta. Fadern älskar Sonen och har lagt allt i hans hand. Den som tror på Sonen har evigt liv. Men den som vägrar att tro på Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom.

Gud ger Anden utan att mäta, det bara flödar över. Laestadianismens fokus på Gud som den ammande föräldern får här gälla om Anden. Lars Levi Laestadius jämförde sig ofta med just Johannes den barske asketen som ropade i öknen: omvänd er och ta emot Guds rike! Han predikade långt ifrån Johannes torra öken, i Karesuandos och Pajalas vattenrika, men kalla, klimat. Fast vi människor är oss lika överallt på jorden; en del är hårdhjärtade och -hudade, andra tvärtom. En del lyssnar och ser genast budskapet som ett glädjens ord, ett evangelium. Andra slår dövörat till och vill inte höra. Några är oförmögna att ta emot överflödande kärlek och Helig Ande. Då väntar Gud trofast tills såren läkt så pass att den trasiga vågar krypa upp i famnen på den himmelska föräldern och låta sig ammas med Ande tills såren inte längre värker och glädjen att få vara Guds folk börjar flöda.

Tack Heliga Ande för att du blåste även hit till jordens nordligaste utposter!

Frode Fjellheims Hemlandets jojk /Härlig är jorden bygger på en psalmmelodi från Schlesien med text från Danmarks medeltid, en pilgrimsvisa om juden Jesu födelse som ändrade hela historien. här framförs den av en norsk kör på en körfestival i Baskien. Jag tycker den är ett bra exempel på vad Andens vind över världen kan åstadkomma. Eat that SD!

Moder vår

"Smilla, Miss Smilla; häst, arbetskamrat, kompis, morotsälskare. Lär mig rida dig på bästa sätt och utföra de stordåd som du har kapacitet för. Du som äter, lever och busar just nu, just här, dig säger jag detta!"

Igår var det mors dag, den första utan att jag hade någon mamma att gratulera och tacka för allt hon gjort för mig. Lagom till denna dag blossade en bönestrid upp i SvK. Bisp Ragnar Persenius, Uppsala stift , reagerade på kollektbönen som rekommenderats av SvK centralt för trefaldighetsdagen:

 Gud, Heliga Treenighet, Fader och Moder, Son – syster och broder, och Ande – livgiverska och inspiratör, led oss till dina djup av rikedom, kunskap och vishet, så att vi uppmuntras att utföra kärlekens uppdrag och kan vittna om nådens hemlighet. Du som lever och verkar från evighet till evighet, till dig ber vi om detta. Amen. 

Han tyckte att man ska skilja på bön och förkunnelse/undervisning och där är jag med till hundra procent. Trist nog  reagerade han nog mest på att just denna predikobön benämnde Gud med en mängd epitet, varav en del var kvinnliga. Jag däremot reagerar enbart på tilltalet-eller bristen på tilltal.

Själv är jag just nu väldigt inne på funderingar om bönen som hjärtats samtal med Gud. Min dagliga andaktsbok av Maria Küchen behandlar just nu bönen och språket. Det gör att jag känner mig än mer allergisk mot förkunnelse förklädd till bön än jag vanligtvis gör. Oftast förekommer den förkunnande bönen i frikyrkan eftersom man där skyr färdigformulerade böner, knappt ens Fader vår är riktigt koscher i vissa riktigt frifräsiga grupper. Bönen där leds av någon frimodig person som tar tillfället i akt att berätta för åhörarna om sin egen teologiska syn snarare än ett tilltal till Gud.

För att vara lite elak kan man jämföra en sådan bön med hur vi hyllar mamma på morsdag, de som ännu har en mor att hylla. Här i frikyrkoversionen:

"Åh, mamma, du är en god mamma, du kan göra storverk, du kan baka bullar och vi ska inte vara rädda för att be dig om bullar för du vill ge oss bullar, du vill bara goda ting för oss, Du ger inte dina barn en sten när vi ber om en bulle, du ger oss inte en orm när vi ber om fiskpinnar. Du är en god mor, en stor mor, en mäktig mor värd all respekt och vi ska respektera dig inte dissa dig, inte vara olydiga mot dig som så många är här i familjen. Så många går ifrån dig , så många av dina barn bryr sig inte om det du lärt oss, så mpnga sätter inte in disken i diskmasjkinen utan lämnar den på bordet, så många slänger sina saker omkring ig för att du ska plocka upp efter hen, så många av dina barn vänder dig ryggen, ringer aldrig och låter din kärlek falla till marken, åh kärleksfulla mor...."ja, det kan pågå rätt länge.

Men även i Svenska kyrkan är de skrivna bönerna ofta förkunnande, då låter de snarare så här:

”DU livgiverska, du som fött mig och ber för mig, du som älskar dina barn och barnbarn, du som bakar och lagar cyklar, du som bygger skjul och ser på TV-serier, hjälp mig att gå ut och bygga skjul och baka, ge mig tips på de bästa serierna på TV och ge mig ett tålamod som ditt.”

Nej, så säger ingen till mor på morsdag. Vi säger "Grattis älskade mamma!" Varför är det så svårt att tilltala Gud just med ett tilltal som inte är till för omgivningen utan riktar sig till Gud? Jesus lärde oss att be med ett direkt tilltal och väldigt få ord. Biskop Ragnar skriver om bönens viktigaste ord: "De viktigaste böneorden bör vara tack, förlåt och hjälp." Det tycker jag är så klokt så jag delar länken till hans text och kommentarerna* till den här.

"Åh , Smilla, du som har en sådan fin stamtavla, med så många kända namn. Du som är så lättlärd och vacker, så sugen på morötter att du gör vad som helst för att få dem och därför är så läraktig, tack för att du bär mig på din starka rygg på äventyr i skog och mark , på dressyrängen och över berg och dalar. Du Smilla, den finaste PRE.korsningen i byn, alla vill ha en sådan häst som du och du är min. Låt mig bli värdig denna ynnest. låt mig förstå hur jag rätt ska ta till vara alla dina goda kvaliteter och lär mig att belöna dig på rätt sätt vid rätt tidpunkt."

* Varför bisp Ragnar kallar mig Lena vet jag inte, det är lite skämmigt eftersom jag heter Andersson i efternamn och jag vill inte blandas ihop med den Lena Andersson som är så ilsken på Jesus och skattefinansierad välfärd. Men ni som läser här vet ju att vi inte är samma person.

På spaning efter den själ som flytt i den glömda skapelseberättelsen

Gud, geometrikern, skapar kosmos med hjälp av en passare för att uppnå perfekt harmoni. Målning från en naturvetenskaplig bok på medeltiden när man höll matematik, astronomi och geometri för att vara de skönaste av vetenskaper och därför ville man lära allt om dem och hur naturen var beskaffad, också för att lära känna Gud bättre. Så skapades de första universiteten till Guds ära.

Bibel 2000:

När Herren Gud gjorde jord och himmel, när ingen buske fanns på marken och ingen ört hade spirat, eftersom Herren Gud inte hade låtit något regn falla på jorden och ingen människa fanns som kunde odla den – men ett flöde vällde fram ur jorden och vattnade marken – då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. 

1917 års översättning:

Då bar jorden ännu ingen buske på marken, och ingen ört hade ännu skjutit upp på marken, ty HERREN Gud hade icke låtit regna på jorden, och ingen människa fanns, som kunde bruka jorden; men en dimma steg upp från jorden och vattnade hela marken. Och HERREN Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse.

 Karl XIIs Bibel
ALtså är himmel och jord tilkommen/ tå the skapade wordo/ på then tijd/ tå HERren Gudh giorde himmel och jord. Förra än någor stielck war på markene/ och förra än någor ört wäxte på jordene/ förty HERren Gudh hade än tå intet låtit regna på jordena/ och ingen menniskia war som brukade jordena. Men een dimba gick vp af jordene/ och watnade alla markena.
OCh HERren Gudh giorde menniskiona af jordenes stofft/ och inblåste vthi hans näso en lefwande anda/ och så wardt menniskian een lefwande siäl.

Tanach JPS 1917

Then the LORD God formed man of the dust of the ground, and breathed into his nostrils the breath of life; and man became a living soul.
 

Ordet själ fanns inte i svenskan innan kyrkan kom till Norden. Då inlånades det från fornengelskan för att översätta det grekiska begreppet αἰόλος vars grundbetydelse är rörlig. Fornengelskans sāwol betydde alla tre aspekterna som man funderade på som möjliga ordval vid översättningen av denna passage i Bibel 2000, nämligen: “själ, liv, rörlig och varelse”. Av någon anledning valde både 1917 och 2000 bibelkommissioner att utesluta ordet själ i den glömda skapelseberättelsen som citeras ovan.

Laestadianer gillar inte den nya översättningen, bland annat på grund av denna förändring från "levande själ" till "levande varelse". Det beror på gruppens konservatism och på att de helst läser den gamla finska översättningen, som bygger på Karl den XII:s översättning. Den senaste översättningen har tagit bort de flesta gånger ordet själ användes i de äldre översättningarna. Men just i denna skapelseberättelse blir konsekvenserna av bortvalet som tydligast. Jag tycker man åtminstone kunde valt att skriva : "Gud blåste sin livsande in i människan och så blev hon en levande varelse med själ/sinne". Så här i pingst- och trefaldighetstider (i östkyrkan är det pingsttid när vi har trefaldighet) är det intressant att läsa denna lite undanskymda skapelseberättelse eftersom pingsten handlar om ett andra inblåsande av en rörlig och levande Ande i människan efter att "den andre Adam", Jesus, blivit början på en ny mänsklighet.
 

Markku satte mig på spåret till denna språkspaning som också innehåller så mycket annat än språkligt finlir. Och jag håller verkligen med honom -och Laestadius efterföljare- om att ordet själ förtjänar ett bättre öde än att uteslutas ur skapelsen och numera enbart återfinnas i idiomet "kropp och själ". Detta bygger dessutom på ett ordspråk som på latin lyder: Mens sana in corpore sano, ett ordspråk som förminskar uttrycket själ till att betyda endast sinne/tänkande. Ändå vet vi intuitivt att själen är så mycket mer än vår mentala (ursprunget till ordet mental är förstås latinets mens, mentis) förmåga, dvs tänkandet. Som om den svårt hjärnskadade skulle vara själlös.

 I gnostiskt influerad kristendom gör man också felslutet att ande, själ och kropp är tre åtskilda ting som dessutom är rangordnade i samma ordning som de brukar nämnas så att anden är finast och kroppen är närmast värdelös med en själ som är lite mittemellan. "Människan är en ande som har en själ och bor i en kropp." dundras det ut från estraderna i egoteologiska, men också mer sansade, sammanhang.

Därför är det inte bara språkpoliser som borde slåss för att återupprätta ordet själ i helg, söcken och bibelöversättningar. Om vi börjar dela upp ordet själ i sina beståndsdelar och ge dem olika namn gör vi både antropologin och teologin en stor otjänst. Men vi gör motsatsen genom att börja återanvända det fornengelska sawol=soul=själ som grundläggande beskrivning av människan. 

Låt oss alltså återerövra ordet själ och ge det tillbaka sin forna glans och vida betydelse. Vi människor är själar; vi har både yttre och inre rörelseförmåga och vi är levande varelser. Om vi ser till ordet själs alla betydelser så är det bara det ordet vi behöver. Så kommer man automatiskt ifrån den där gnostiska graderingen av människans alla aspekter. Människan är en enda helhet,. Hon skapades hel och odelad av jord och Gud inblåste sin livsande i henne " så wardt menniskian een lefwande siäl.

Vi behöver inte långa listor för att förklara vad en människa är. Hon är helt enkelt en levande själ.

Det kinesiska tecknet för "skapa" innehåller element från den glömda skapelseberättelsen mittemellan de två mer välkända.

Guds ärende

Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.” Gud sade: ”Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta.(H-fs trädgård i varma Skellefteå där vinbärsbuskarna redan står gröna).

Apostlagärningarna 5:30 – 39 "Våra fäders Gud uppväckte Jesus, som ni hängde upp på en träpåle och mördade. Honom har Gud upphöjt med sin högra hand och gjort till hövding och frälsare för att Israel skall kunna omvända sig och få förlåtelse för sina synder. Om allt detta kan vi vittna, och likaså den heliga anden som Gud har gett åt dem som lyder honom.”

       Rådsmedlemmarna blev ursinniga och talade om att döda dem. Men då reste sig en av fariséerna i rådet som hette Gamaliel, en laglärare som var högt aktad av hela folket, och sade till om att männen skulle föras ut ett tag. Sedan fortsatte han: ”Israeliter, tänk er för innan ni gör något med de här männen. För inte så länge sedan uppträdde Theudas och gav sig ut för att vara något, och han fick säkert fyrahundra anhängare. Men han dödades, och hela skaran som hade följt honom upplöstes och försvann. Efter honom, medan skattskrivningen pågick, kom Judas från Galileen och lyckades dra med sig många människor. Men också han miste livet, och hela skaran som hade följt honom skingrades. Därför säger jag er nu: lämna de här männen i fred och låt dem gå. Om detta är människors påfund och verk försvinner det av sig självt. Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem. Det kan visa sig att ni kämpar mot Gud själv.”

 Nog är det märkligt att Gamaliels kloka råd inte följs. Om man nu verkligen tror på Gud, som exempelvis Daesh (de som kallar sig IS) säger sig göra, varför inbillar de sig då att Gud behöver deras ingripande för att visa att de har rätt gudsbild? Om man är den romerska kejsaren som till varje pris vill behålla makten kan jag förstå att förföljelse och förtryck är logiskt. Men för en som tror på en Gud som skapat allt och håller allt i sin hand?

Om något är tydligt i Bibeln och den kristna traditionen så är det att Gud inte behöver människors fanatiska våld för att klara sig. Tvärtom har människors fanatiska våld begränsat Guds vilja med människorna om vi ska tro på programförklaringen i den minst kända av berättelserna om människans skapelse från början av 1 Moseboken: 

|…[då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. Och Herren Gud planterade en trädgård österut, i Eden, och satte där människan som han hade format. Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av.[…]Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den.

Inget står om våld och övergrepp på Guds uppdrag här. Jag vill gå så långt att jag menar att ju mer fanatiskt våldsbejakande en person är desto svagare är hans tro på Gud, den han tror på är sin egen person och sin egen makt och styrka. Eftersom jag har  profetord på saken vågar jag påstå att jag har rätt. Så här uttrycker profeten Habackuk saken:

Sedan far de vidare som vinden och är borta,

dessa som gör sin styrka till gud.

Du är ju till sedan urtiden, Herre,

min Gud, min Helige, du skall aldrig dö.

Herre, har du satt dem att skipa rättvisa?

Du klippa, har du skapat dem till att straffa?      […]Skall de få fortsätta att dra sina svärd

och slakta folken utan förskoning?

 Gud svarar på Habackuks fråga:

Se, den falske far bort med vinden,

men troheten räddar den rättfärdiges liv.

[…]

Ve dig som fyller ditt hus med rövat gods

och bygger ditt näste högt över marken

för att rädda dig undan olyckan!

Dina planer drar skam över ditt hus.

Du har förintat många folk

och förverkat ditt eget liv.

Stenarna skall ropa ur muren,

och stockarna i bjälklaget skall svara.

Ve dig som bygger städer med mord

och lägger deras grund med brott!

"troheten räddar den rättfärdiges liv"

Frimod

Hästar, bilar och fåglar symboliserar ofta friheten i vår kapitalistiska kontext, antingen något man kan köpa eller något ouppnåeligt. Men efter den första pingsten kan vi bli fria som fjällgäss. frimodiga.

Apostlagärningarna 4: 13 När de såg hur frimodiga Petrus och Johannes var och märkte att båda var enkla och olärda män, förvånade de sig. 

Vilket fint ord detta är: frimodig. Fri och modig, modig och fri. Fri som humörvariant, liksom vemodig är någon som känner sig ledsen känner sig den frimodige fri.

När Petrus och Johannes visade sig frimodiga möttes de av häpnad eftersom frimod inte hör till de enklas och olärdas personlighetsspektra. De enkla och olärda ska stå med mössan i hand och känna sig ofria, förslavade och längta efter det omöjliga: ekonomiskt oberoende; den sanna friheten. Hur kunde det komma sig att enkelt folk utan förmögenhet kunde känna sig fria?

Med kristendomen kunde till och med slavar bli frimodiga. Oerhört. De som inte ens fick en människas begravning när de dog uppfattade sig som lika mycket värda som kejsaren i Rom. Vilket frimod visade inte de första kristna när de gjorde slavar till församlingsledare och när Paulus, född fri romersk medborgare, vädjar för en kristen slav till hans kristna ägare med dessa ord: 

När jag skickar tillbaka honom till dig är det som om det vore en del av mig själv. Jag hade helst velat ha honom kvar hos mig för att han skulle vara mig till hjälp i ditt ställe, när jag nu sitter fången för evangeliets skull. Men utan ditt samtycke ville jag ingenting göra; det goda du gör skall inte ske av tvång utan av fri vilja. Kanske fick du vara utan honom en tid just för att få honom tillbaka för alltid, inte längre som en slav utan som något mer än en slav: en kär broder. Det är han i högsta grad för mig. Hur mycket mer skall han då inte vara det för dig, både som människa och som kristen.

Ännu mer underligt måste frimod hos fattiga uppfattas idag, trots att slaveriet inte är lika vanligt som när Paulus skrev till slavägaren Filemon om hans förrymda slav Onesimus .  Allt är ju centrerat kring materiell framgång idag, inte ens en storbonde kan känna sig riktigt fri enligt kapitalismens normer om hen inte är extremt rik. Genom god ekonomi får du hälsa, blir vacker och aldrig ensam. Det finns gratistjänster på internet för att umgås, som Skype, men vill du tillhöra dem med högsta statusen är det betalningsansvar som gäller. Fjortonåringen gav oss en ekonomisk chock genom att vi plötsligt fick en jätteräkning på en sådan tjänst för de coola, då insåg jag hur oerhört det är idag att en fattig kan vara frimodig. 

Så hur kan en enkel och olärd människa inbilla sig att hon kan känna sig fri? Hur blev Petrus och Johannes frimodiga? Jesus säger att sanningen ska göra oss fria-inte "ekonomiskt oberoende". Sanningen att ytterst och innerst är vi alla lika, Petrus och Johannes, dessa olärda fiskare såg sig som jämlikar med dem som rynkade på näsan åt deras frimod. Hade detta bara varit inbillning hade de inte varit fria, men nu är det ju så att vi är lika. De som har råd med dyra internettjänster är lika värdefulla som den som aldrig sett en mobiltelefon. Den som inte får bankkort och är helt beroende av kontanter är innerst inne och ytterst ute lik alla som har bankkort. 

Att verkligen begripa att inför Gud, den yttersta och innersta verkligheten, är vi alla lika; det är att bli fri och modig.

Ett nyfött barn är en frimodig person. Helt ekonomiskt och på alla andra sätt beroende, men också helt utan fördomar och statustänk. Zacharias bryr sig inte om ordet värdefull, han är i hela sin person fullständigt avslappnad och tillitsfull. Ett förvånande frimod för oss som strävar och kämpar och ett föredöme- Som Jesus säger: vi måste bli som barn för att rymmas i Guds rike. Gud blev ju själv barn i Jesus för att visa oss.

Livet vann! Pyyhinpirtti hos Zacharias

Min farmor brukade alltid säga att det kom en ersättare när någon i släkten dog. Det barn som föddes efter att en älskad anhörig dött såg hon fram emot på ett alldeles speciellt sätt. När farfar dog blev det mellandottern som föddes den 20 april, farfars födelsedag, året efter som fick vara tröstaren för farmor. Nu är det lille Zacharias 49 cm lång och 3050 gr. vid födseln som tröstar oss i sorgen efter de kära som lämnat oss de senaste åren, nu senast mamma. Zacharias föddes på oändligt saknade vännen Sonjas födelsedag den 7:e maj.

Zacharias vilar på stolte farfars arm.

I Tornedalen gråter man, vi brukar skämtsamt kalla den för Tåredalen. Vi gråter även när vi är mycket glada. Av pur glädje och tacksamhet över lille Zacharias gråter farbror Aron och jag. Vi är alltså inte sorgsna-bara överväldigade. Fast visst är det lite sorgligt att mamma inte fick se lille Per Valter Zacharias:

Nej, vi avundas inte att vi just då inte fick hålla i Zacharias, vi gråter av djupt känd tacksamhet, Aron och jag.

Men mamma hann träffa den stolta storasystern, namne till min mormor Signe:

Stolt syster Signe i ny sommarklänning från faster H-f.

Här nedan syns det tydligt varför det heter att gå på "pyyhinpirtti" i Tornedalen när man hälsar på en ny liten människa för första gången. Pyyhinpirtti betyder helig stuga och syftar förstås på stallet där Jesus föddes. På bilden omges den nyfödde Zacharias av beundrande människor som fått nytt hopp liksom man ofta framställer den nyfödde Jesus i konsten. Så som Jesus togs emot av änglar, herdar och vise män bör alla barn tas emot. Efter flera år av många sorger och svårigheter är vi så glada över Zacharias som översatt till svenska heter "Gud har inte glömt".

Farfar och farbröderna beundrar lille Zacharias ljuvlighet.

Per Valter Zacharias född 7 maj på vännen Sonjas födelsedag.

Den självklara musiken på pyyhinpirtti är förstås "For unto us a Child is Born" ur Händels Messias.

Tredjedag pingst

Fjällgås källa : wikipedia.

Här hänvisar jag bara till Pilgrimsbloggens intressanta inlägg på tredjedag pingst.

Kyrkans internationaldag

Kyrkan i Jukkasjärvi, en gång ansågs den ligga vid världens ände, även hit nådde de goda nyheterna.

Apg. 2: 36-39 Hela Israels folk skall alltså vara fast förvissat om att Gud har gjort honom till Herre och till Messias, denne Jesus som ni har korsfäst.”
        Orden träffade dem i hjärtat, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad skall vi göra?” Petrus svarade: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva. Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren, vår Gud, vill kalla.”

Annandag pingst, Andens vind över världen har denna dag som rubrik i evangelieboken. Kyrkans internationaldag den tredje festdagen i kyrkans födelsedagsfirande i de största kristna festernas treenighet jul, påsk och pingst är det den här dagen som kommer mig allra mest inpå bara skinnet för utan den kristna kyrkans iver att berätta om de goda nyheterna hade jag aldrig fått reda på dem. Jag kan tänka mig att Jesus ändå hittat sin väg till mitt hjärta på något sätt vi inte kan föreställa oss. Men han valde denna bräckliga men ändå stabila väg: från hjärta till hjärta.

Den eld som vår frälsare tände ska bäras från vän och till vän. Till alla han budskapet sände som själv han ju bjuder oss än: "Gå ut i hela världen förkunnande mitt ord, för allt som Fadern skapat för folken på vår jord. Än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror."*

Typiskt nog är detta den festdag som för oss svenskar skiljer agnarna från vetet. Svenska annandag pingst har av riksdagen bytts ut mot den svenska nationaldagen, kyrkans internationaldag mot Sveriges nationaldag-tydligare kan det inte uttryckas. Tydligare kan inte vi kristna visa att Guds rike är helt annorlunda än världens nationalstater än genom att fira Annandag pingst.

Ha en glad och välsignad annandag pingst!

*Svensk psalm 228, den mest kända psalmen som fångar det bästa i den laestadianska väckelsen. Kantor Andreas Holmberg berättar här mer om denna intressanta psalm. Pingst är tid för stora samlingar för västlaestadianerna i Kiruna. Där har man hållit fast vid annandagen, men också tredje och fjärdedag pingst så samlingarna slutar på onsdagen. Ett efterföljansvärt exempel!

Pingstbad

Årets första "vada i vattnet"-gympa för hästarna genomfördes i pingstsolen. Nu är all is borta från Bjumisträsk och vattenståndet är verkligen vårhögt Smilla och Gyllir tyckte det var härligt att vada runt i vatten ända upp till magen på Gyllir. Smilla har lärt sig av Chateau att plaska matte blöt:

Elva simmade förstås med stor glädje även i sjön.

Dags att gå hem efter vårdoppet. Lägg märke till att Elva redan är torr på ryggen. Hennes päls är sannerligen skotskanpassad.

Glad pingst!

Pentecôte av Jean II Restout målad 1732

Apostlagärningarna 2:1 – 13 När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde hela huset där de satt. De såg hur tungor som av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem. Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål, med de ord som Anden ingav dem.
    I Jerusalem bodde fromma judar från alla länder under himlen. När dånet ljöd samlades hela skaran, och förvirringen blev stor när var och en hörde just sitt språk talas. Utom sig av förvåning sade de: ”Men är de inte galileer allesammans, dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål talas? Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judeen och Kappadokien, från Pontos och Asien, från Frygien och Pamfylien, från Egypten och trakten kring Kyrene i Libyen, vi har kommit hit från Rom, både judar och proselyter, vi är kretensare och araber – ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.” I sin häpnad visste ingen vad han skulle tro, och de frågade varandra: ”Vad betyder detta?” Men andra gjorde sig lustiga och sade: ”De har druckit sig fulla på halvjäst vin.”

Den tredje stora högtiden under kyrkoåret är pingsten, kyrkans födelsedag, firar vi nu. Mitt i värsta vårruschen när allt händer i naturen. Helgerna behövs just nu. På våren händer det lika mycket på en dag som under en månad på vintern. Men framförallt är det stora som hänt att Gud flyttade in i sin kyrka, att Jesus nu finns överallt. Att det pappa sa varje kväll till oss barn "Jesus är med dig!" verkligen , verkligen stämmer. Värt att fira varje dag, men absolut värt en långhelg.

Apostlagärningarna 2:41– 42 De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna.

Det brinner en eld, en sång för blandad kör om den stora dagen när Gud inte bara besökte utan också flyttade in i sitt folk.

Leta reda på den rätta stigen

Johannes evangelium 14: 4-7 Och vägen dit jag går, den känner ni.” Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.”

På äventyr i den tidiga vinterns tysta skog fann vi oss vilsna, sonen Aron och jag. Vi tog nämligen inte den utmärkta stigen utan gick självsäkert fram på den tydligaste och bredaste stigen. den ledde dock inte till vårt mål. Då var det bara att gå tillbaka i våra spår och leta reda på den rätta stigen, utmärkt med rött som inte var så lätt att se i den tidiga novemberskymningen. Då hittade vi rätt och kände genast igen målet fast vi aldrig sett det förut.

 

Storfamilj

Aron lär ut sadlingens konst till morbror.

Psaltaren 133:

Vad det är gott och ljuvligt

att bröder är tillsammans!

Det är som när den fina oljan på huvudet

rinner ner i skägget, i Arons skägg,

som faller ner över dräktens linning.

Det är som när Hermons dagg

faller över Sions berg.

Där skänker Herren välsignelse,

liv i alla tider.

Plötsligt blev vårt barnrikehus en storfamilj. Den äldsta generationen dog för tidigt för att vara med om detta, men nu är bror och jag en familj som delar gård och kök. De medellösa har bara varandra och det är inte så lite. På många sätt är vi lika de som flyr i en gummibåt på upprört hav. Vi har inte mycket att lita på, bara att de andra inte vräker oss överbord och hoppet bär oss över djupen. Vi hjälps åt med det vi kan och det  är inte heller så lite.

 Kalla nätter skrämmer inte när man faktiskt kan tränga ihop sig och hjälpas åt med vedplockandet, brödbakandet och barnvaktandet. Vi ser den annalkande vintern an med tillförsikt nu när vi har varandra igen.

Alla svenskar utom ett litet fåtal härstammar från Mellanöstern. Där bodde en gång urmödrarna Ursula och  Helena. Ursulas barn började vandra från Mellanöstern mot Norden innan Helenas. De var mestadels jägare och fiskare.  Helenas barn hade hunnit börja med jordbruk innan de gav sig av norrut. Deras  barn vandrade vidare mot nordväst och till slut nådde de det som nu kallas Sverige. Nu är nästan alla svenskar släkt med Helena och några är också släkt med Ursula. 

När nu människor från Mellanöstern åter kommer hit till det glesbefokade Norden är det alltså syskon som flyttar ihop igen efter att länge ha varit skilda från varandra. Synergieffekterna torde vara lika stora som för vår storfamilj för landet i stort. Speciellt vi som inte äger så mycket materiellt sett har glädje av att vi blir fler som kan dela med varandra. Så fungerar nämligen hushållning. Vi hjälps åt med det vi kan och det är inte så lite.

Det där med pengar

Chili i höstsolen. Katter kan verkligen ta emot utan sårad stolthet. En förebild.

Dagens sannaste citat hittar jag i denna krönika, lyssna också på dagens morgonandakt:

 […]som teologen John Haughey uttryckte det: ”Vi läser evangelierna som om vi inte hade några pengar, och spenderar våra pengar som om vi inte kände till evangelierna.”

Det här med pengar och ägodelar i evangeliets avslöjande ljus har för mig ständigt stått i fokus,  men ju äldre jag blir, ju längre jag vandrar med Gud , ju mer jag får se av vad överflöd på och brist på pengar kan göra med människor och samhällen desto viktigare blir frågan.

Nu är jag inte så fattig som jag var när jag växte upp, ibland både brödlösa och rådlösa. Men vi behövde aldrig svälta för alltid fanns en medmänniska som gjorde Guds jobb och hjälpte till när nöden var som närmast. Sedan växte vi ju också upp med gratis skolmat och barnbidrag som ju är i princip samma sak: medmänniskor som ställer upp för varandra.

Sedan som unga utan fasta jobb och en familj som började växa blev detta att vi behöver varandra så tydligt; a-kassa och vänliga människor som ger bort avlagda barnkläder, barnvagnar, leksaker och bjuder på mat har ofta fått vara Guds sändebud, dvs änglar, i mitt liv. Inte minst mina föräldrar har gett allt och lite till, ja över sin förmåga till den grad att det sedan blev ombytta roller när vi fick någorlunda fasta jobb.

Att "ge så det härmes" / ge så det känns, sa en man i Sorsele under Världens barn -galan,  det gör att man ger mest i Sverige till världens alla behövande barn år efter år i just Sorsele. En kommun med låg medelinkomst och hög medelålder. En kommun där man för hundra år sedan själva fick ta emot nödhjälp under svåra lappländska svältår. Mina föräldrar gav också så det kändes och de gjorde helt rätt. Så ska det vara. 

Jag får ta emot så det härmes, det är inte alltid jubel och klang att vara den som tar emot, det sliter i stoltheten att vara en som får utan rimlig möjlighet att betala tillbaka. Förr var det svårt men jag har lärt mig av tiggarna utanför affärerna som sitter där i kylan och bjuder på att jag får ge utan att de kan betala tillbaka med mer än ett tack. Utanför en stor affär i stan* fick jag också en välsignelse, väl så mycket värd som mina slantar.  Kan de så kan jag, tänker jag och det går mycket bättre nu med stoltheten.

Visst är det ett under att få leva med alla dessa sköna människor på jorden! Nu i allhelgonatid tänker jag på mina föräldrar. Jag är så glad att få ha haft dessa som förebilder, som utan tanke på belöning eller beröm gav så det härmdes. Sådan vill jag bli, so help me God!

Pappa gillade Elvis och hade massor av hans tidiga EP-skivor bl.a denna:

* Den stad som utsocknes kallar Kiruna, man känner igen en som hör hemma där med att de säger "stan" utan vidare referenser.

Enhet och mångfald

Johannes evangelium  21:3-11 Simon Petrus sade till de andra: ”Jag ger mig ut och fiskar.” De sade: ”Vi följer med dig.” De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting. När morgonen kom stod Jesus på stranden, men lärjungarna förstod inte att det var han. Och Jesus frågade: ”Mina barn, har ni ingen fisk?” De svarade nej, och han sade: ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni.” De kastade ut nätet, och nu orkade de inte dra in det för all fisken. Den lärjunge som Jesus älskade sade då till Petrus: ”Det är Herren!” När Simon Petrus hörde att det var Herren knöt han om sig ytterplagget, för han var inte klädd, och hoppade i vattnet. De andra lärjungarna kom efter i båten med fångsten på släp; de hade inte långt till land, bara ett hundratal meter. Då de steg i land fick de se en glödhög och fisk som låg på den och bröd. Jesus sade till dem: ”Hämta några av fiskarna som ni just fick.” Simon Petrus gick upp på stranden och drog i land nätet, som var fullt av stora fiskar, 153 stycken. Och fast det var så många gick nätet inte sönder.

Ibland hör man att vi människor ska komplettera varandra och då menas nästan alltid att kvinnor ska komplettera män och det är männen som kan göra vad de vill medan kvinnorna har vissa gränser för vad de ska komplettera, den ju egentligen fullkomlige, mannen.  Studerar man lite närmare så menar dessa komplementteoretiker att alla män inte bara är utan SKA vara lika och de har en stram roll att spela, medan kvinnorna ändå har så lite att komma med att de får lite friare tyglar. Kvinnor kan ha jeans medan män knappast accepteras i klänning.

De där komplementmänniskorna har så fel och så rätt. Jag tror alla människor kompletterar varandra, de två första människorna i Bibeln, Eva och Adam är tillsammans människa , inte var för sig. I dessa två finns hela mänsklighetens fullhet som den då såg ut och de hade inte klarat sig ensamma utan behövde varandra. Men var de totala motsatser till varandra? Nej, mest var de mycket lika varandra.

Sedan får de barn, två pojkar. Kain och Abel blir inte komplement till mamma Eva utan de kompletterar varandra, precis som syskon gör. Abel vallar får och Kain sköter jordbruket. Just Kain ser inte detta som en god arbets- och belöningsfördelning utan gör sig av med Abels bidrag till mänskligheten. 

Jag tror att Bibeln stiliserar de första människorna så här för att visa att olikheter behöver varandra, vi har alla olika gåvor och talanger som är nödvändiga för ett fungerande samhälle. Nu finns inte bara bönder och boskapsskötare, utan också adel, präster borgare och allsköns folk som kör bussar, kokar palt, komponerar musik och vårdar sjuka. Det behövs många olika människor för det kompletta bygget mänskligheten. 

Ändå fortsätter jobbannonser skriva om att en man uppskattas på en kvinnodominerad arbetsplats*  oklart varför. Det man borde säga är att "här finns många födda i medelklassen, du med annorlunda bakgrund saknas för att vi ska göra ett bra jobb" eller " vi saknar folk från Nordkalotten och Asien, så ni får företräde eftersom vi behöver era erfarenheter" för i samhällsbygget behövs många olika legobitar inte bara två sorter.

I det gamla Kina var det förstås nödvändigt med ett yin och yang-tänkande eftersom man skulle hålla kvinnor på sin slavplats och ett helt slavsamhälle i schack. Men nu, vilken nytta gör yin och yang- tänkandet nu? Någon tjänar på det, men det är inte du och jag.

Hela tanken på endast två olika sorters människor är också ur kristen synvinkel helt fel. Paulus ord om kroppen talar om många olika delar och funktioner, inte två olika. Johannes ord om de 153 fiskarna brukar sägas berätta om alla människor eftersom judarna kände till 153 folkslag och hela hebreiska alfabetets sammanlagda talvärde blir 153.  När Jesus lite tidigare i Johannes evangelium säger ”i min faders hus finns många boningar” antyds att för att hela mänskligheten nu ska bli komplett krävs alla, inte bara två personer, två folkgrupper-svarta och vita/judar ochgreker- eller två kompletterande kön.

Jag tror alltså felet med tanken om komplementaritet är att man inte tar med helheten och fastnar i första början när mänskligheten bara bestod av två personer och dessa dessutom senare fått symbolisera motsatser snarare än komplement: ljus-mörker, värme-kyla, herre-slav, yang-yin.  Och detta resonemang gäller förstås även om man inte tror på skapelseberättelsen i bokstavlig mening. På samma sätt som evangelisten kanske inte var informerad om det dåvarande forskningslägets 153 fiskarter och 153 olika folkgrupper på jorden utan använde summan symboliskt för mångfald så var mannen och kvinnan symboler för ALLA människor som behöver varandra och att alla människor behövs.

Vi har bara varandra och det är inte så lite, tror jag är den sunda komplementaritetsläran.

Två olika hästar gör livet mer komplett, men mest är de ändå väldigt lika varandra.

* Mer sällan motsatsen och det är ju sant, kvinnor uppskattas sällan i mansdominerade miljöer.