En röst ropar i öknen: bana väg för Herren. Luk. 3: 5
Idag känns det mer som "ett rop hörs i Rama, gråt och högjudd jämmer. Det är Rakel som gråter över sina barn och hon låter sig inte tröstas , för de är inte mer till. " efter terrorattacken på Bondi Beach. Nästan samtidigt som den ignorerade antisemitismen i Sverige ges ett ansikte av BRÅ som menar att den "ökat något" när anmälda hatbrott mot judar ökat med 95% de senaste åren. Samma siffror verkar rimliga när vi nu hör om judars situation i Australien. Sopas under mattan ska denna antisemitism ändå, både långt borta och nära. Nära en fördubbling blir "ökat något" här i Sverige och i Australien togs inga larmsignaler på allvar tills demoniska galningar öppnade hatets eld mot Chanukka-firande judar i alla åldrar.
V änstern, som jag själv anser mig tillhöra, sviker återigen judarna. Den galna 68-generationen som nu stapplar mot graven, kan aldrig ändra sig i denna fråga, ser det ut som: den bara måste hata judar och därför gör de gemensam sak med islamister. Det kan väl också bero på att gubbklubben kring Guillou då också får hata kvinnor fritt och för intet. Spöa fruar är något som sagde Guillou tycker är helt okej, bara det görs av en muslim. Och mörda judar är han självklart helt med på. Ni ska se att han redan tänkt ut en hånfull ursäkt för detta massmord till sin söndagskolumn i Aftonbladet. Eller så tiger han om det, vår egen självbelåtet misogyna riksantisemit
Johannes ropar i öknen: " omvänd er! Bana väg för Herren!" och jag hoppas att domens dag snart kommer för de ondskans kreatur som utför massmord på glada Chanukka-firare och för dem som inspirerar till dem eller ursäktar dem, men sitter på bekvämt avstånd och applåderar dessa fega illdåd.
Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Gal. 3:27-29
Församlingens portalparagraf som typ i alla tider ignorerats av kyrkoledare från alla håll och kanter, alla män så klart. Det verkar inte finnas något mer provocerande än jämlikhet mellan män, kvinnor, samhällsklasser och etniciteter. Att så många stör sig så mycket på detta bibelord, i praktiken om än de bekänner det med sin mun, tror jag beror på att detta är ett enormt hot mot ondskans hela maktanspråk.
Ondskans värsta representanter på jorden är alla besatta av makt och kvinnohat. Mullorna i Iran är ett tydligt exempel på detta. Demonerna vrider sig i plågor när de hör att "alla är vi ett i Kristus". Herodes stod inte ut med att jämställas med alla andra som kom till Johannes för att döpas. Att han fick sin rättvisa skopa av sleven när Johannes öste upp omvändelsebudskap störde honom så mycket att det kostade Johannes både liv och frihet.
När mullorna hör slagordet: "Kvinna, liv , frihet" visar de sitt sanna demonbesatta ansikte och berövar dem som ropar liv och frihet. Herodes har många efterföljare, men låt oss visa att Johannes har fler.
När jag var tio år kom jag in i bokslukaråldern och det märkte min snälla pappa som kom med en hög
böcker som han nyss fastnat för när han läste in högstadiet och gymnasiet i vuxen ålder. I denna hög återfanns bland annat Alexander Solsjenitsyns Cancerkliniken och Den första kretsen. Cancerkliniken var nog lite svår för mig och jag minns inte mycket av den, men Den först kretsen är en helt oförglömlig läsupplevelse. I stort sett varje kväll nu på vintern tänker jag på hur de inte fick sova i fred, fast de var ett gäng "VIP-fångar" i Gulag. Vakterna väckte dem om de hade armarna under filten i de kalla cellerna.
Den förmågan att gestalta så man inte glömmer det hade han verkligen. Sedan läste jag förstås En dag i Ivan Denisovitj liv, också en Gulag-skildring. Där soppkön förstås är berömd (se till att vara sist i kön då allt sovel samlas i botten av de tunna sopporna). Solzjenitsyn berättade ur sin egen erfarenhet och det grep tag. För mig var han det första vittnet till Sovjet-tidens ondska och förtryck jag hörde, hela världen hörde.
Min farmor föddes 1917, ett år före Solzjenitsyn, och hade aldrig något till övers för kommunismen. Hennes pappa var Syndikalist och Socialdemokrat, med betoning på demokrat. I vår släkt var totalt avståndstagande mot alla totalitära system fullkomligt självklart. Farfar var Broderskapare men när sosse-regeringen började vissa sovjet-tendenser genom att ta bort kristendomsundervisningen i skolan var han med och grundade det första KdS i Kiruna kommun. Min pappa var också med och min makes farfar och farbror. Vi har bildbevis på dessa unga människor med antitotalitär glöd i sina allvarsamma ansikten.
När sedan KdS bytte namn till KD började min familj se en tendens till högervridning och alla drog öronen åt sig. Detta var trots allt på Alf Svenssons tid, hans sista år vid rodret på KD-skutan. Men min familj såg att kursen började ändras och vi fick rätt. Man anslöt sig inte till Kristdemokratin i Europa pga att tydligare knyta an till antitotalitarismen utan för att få mer makt och kompisar i högerpartier. Det var tydligt att mittenlinjen utanför blockpolitiken övergavs då. Nu är KD ett extremhöger-parti som helt lämnat antitotalitarism, konservatism och kristen värdegrund bakom sig. Syndikalister har inget i det partiet att göra, frihetlig socialism, katolsk sociallära och demokrati är absolut inte med på KDs agenda längre. Och det började långt innan Tidöavtalet. Det började när "champagne-KD" tog över och fick sin kandidat till partiledarposten vald. Jag skrev till en gammal KD-bekant som satt i riksdagen då, om min sorg över valet av Busch till partiledare. Jag fick jag svaret: " Ja det är svåra tider nu."
En liknande resa som KDs från demokratikämpar på barrikaderna till fascistkramare gjorde också Solzjenitsyn. Han blev i min älsklingsryss Fjodor Dostojevskijs anda ryskortodox. aktivist. Fint tyckte jag, ryska ortodoxin har mycket vackert och gott i sig. Kyrkan stod emot och överlevde Sovjet men redan i början av 2000-talet började Ryssland sovjetiseras igen, nu med ortodoxa kyrkan som ideologisk medlöpare. Solzjenitsyn applåderade därför varje steg mot KGBs återinträde i maktposition genom Vladimir Putins maktövertagande. Han gick helt på samma linje som så många andra och såg Putin som någon slags rysk frälsare. Äckligt nog började man genast kalla Putin "lillefar" vilket borde få en demokrat att reagera. Men icke, Solzjenitsyn jublade.
En ursäkt för honom är förstås hur han led i Gulag och att han såg Putin som en hälsosam och kraftfull motkraft till den sjuklige alkoholisten Boris Jeltsin, den förste valde presidenten i rysk historia. Men jag tänker att han som känt förtrycket bokstavligen inpå bara skinnet borde ha tagit avstånd från denna nya Stalin. En annan ursäkt kan vara att han blivit gammal och att han faktiskt dog innan vi som tog avstånd från Putin var i majoritet eftersom denna Peter den Store-beundrare ännu inte visat hela vidden av sin ondskefulla agenda. Men jag är ändå djupt besviken och lite rädd. Kan jag också bli en som tappar kontakten med sanningens Ande och bli lurad av fascismens nya ansikten? Roger Scruton, för att ta en i raden av konservativa demokratiförespråkare, som såg kommunismens terror klart på 1960-talet tappade ju det totalt mot slutet av sitt liv och blev en antisemitisk fascistkramare.
Kan en frihetlig kristen socialist bli lika lurad? Jag ser många varningstecken. Inte bara KDs galenskap med Tidöavtal dikterat av svensk nyfascism och Sara Skyttedals svammel om att legalisera knark (de första fascisterna i Italien var storkonsumenter av kokain) utan också i andra sammanhang. Det mest obehagligt antikristliga är den fasansfulla debatt som pågår i "kristna" tidningen Världen Idag och på Dagens debattsidor där profeten Magnus Malm varnade för just detta fall för fascismen som svensk kristenhet riskerar och får ett märkligt svar på tal av Stefan Gustafssson där han svamlar om att sekulariseringen kommit endast, från vänsterpartier. Därmed skulle fascistiska idéer vara rumsrena? Ja, tydligen tycker han det.
Gustafsson har i sak fel dessutom. Sekularismen är minst lika stark från högerpartierna, se på när KD slutade ha kristen etik på agendan, jo när de lämnade mitten och blev ett högerparti. Den konservative Scruton blev antisemit när han vandrade högerut och Cristopher Hitchens aggressiva antiteism utvecklades till radikalaste religionshat samtidigt som han lämnade socialismen bakom sig. Jag ser inte heller att Gustafsson, Busch et.al. har samma ursäkt som Solzjenitsyn att bli fascistkramare. De var ju knappt födda innan Berlinmuren föll.*
"Ja, det är svåra tider nu."
Solzjenitsyn var alltså för mig en hjälte som slogs mot förtrycket i Sovjet, en Johannes Döparen karaktär som modigt ropade "omvänd er och tro!" i den sovjetiska isöknen. Min farmor blev inte alls lika gammal som Solzjenitsyn men jag tror aldrig hon hade låtit lura sig på samma sätt som Solzjenitsyn och jag hoppas att jag också kan stå emot; att antifascismen är så djupt inrotad i mig att jag aldrig slutar lyssna på Andens röst där den ropar i öknen så det hörs miltals omkring. So help me God!
"Bereden väg för Herran" skrevs faktiskt som en protestpsalm mot Napoleon, dåtidens Hitler, Mussolini, Stalin och Putin men F.M. Framzén som skrev texten 1812 och 1817 såg hur historien visar Guds makt och Jesu överhöghet. Vi behöver lyssna på och sjunga denna Johannes Döparen-psalm, om och om igen,
Herren ger främlingar skydd, stöder faderlösa och änkor men korsar de ondas planer. Psaltaren 146: 4-9
Johannes döparen står i centrum idag. Han som röjer vägen för Jesus. Han som är Jesu kusin men också representerar profetordens Elia, enligt Jesus. Maria Küchen i gårdagens helgmålsbön verkar Johannes Döparen vara helt omöjlig i möblerade rum. Aldrig skulle ha, som Greta Thunberg, hamna på omslaget till Vogue. Jag håller med, Johannes talade för en folkmassa av "vanligt folk" och när han fick tala inför makthavare var han fängslad, inte fick han stå på tribunen. Han skulle i så fall troligen skrika så saliven sprutar i kameraljuset, gorma så mickarna får rundgång och hytta med näven så bildvinklarna blir osmickrande. Nej, Johannes är inte fotogenisk och stryker faktiskt ingen medhårs. Han vägrar till och med i förstone att döpa sin kusin Jesus. Hela hans person är trotsig och ifråga sättande av "mäktiga män"han visar att han förstått dagens Psaltarpsalm 146 vars tre första verser redan citerats i kalendern:
Lita aldrig på mäktiga män, människor som ingen hjälp kan ge.
De ger upp andan och blir jord igen, då går deras planer om intet.
Lycklig den som har sitt stöd i Jakobs Gud och sätter sitt hopp till Herren, sin Gud.
På många sätt är Johannes Döparen den där "Vildmannen" som européer kan längta efter att vara, kanske var det honom Lawrence of Arabia såg framför sig när han föst förälskade sig i öknen. Prins Feisal sa till Lawrence i filmen ungefär så här: " Europèer älskar öknen men araber älskar gröna träd och vattenrika. lummiga trädgårdar." På samma sätt har många människor könt sig som Johannes, inte meinst vår egen Lars Levi Laestadius som kallade sig "Ens ropandes röst" liksom Johannes Döparen sa sig vara "Rösten av en som ropar i öknen:bana väg för Herren."
Den tredje Advent ska jag jobba på att våga vara mer obekväm och vild. Mer en ropande röst i öknen än en mild viskande stämma. Min strävan har förstås aldrig varit att hamna på Vogues omslag, men inte har jag vågat ta ut svängarna som Johannes gör. Jag litar på mäktiga män och kvinnor och känner mig vilsen utan Angela Merkel i Europas ledning. Jag behöver verkligen höra dessa ord ur psaltaren. Jag behöver bli en obekväm och kantig vägröjare. Jag behöver inte älska öknen, jag kan få älska den gröna lummiga trädgården, men jag måste lära mig att tuffa till mig så jag kan vandra i öknen när det är det enda alternativ som finns för att göra det motstånd som denna världen förtjänar.
Johannes Döparen målad av Johannitermunken Gertgeens tot Sint Jans (1465-1490)
Joh. 1: 6-13 Det kom en man som var sänd av Gud, hans namn var Johannes.
Han kom som ett vittne för att vittna om ljuset, så att alla skulle komma till tro genom honom.
Själv var han inte ljuset, men han skulle vittna om ljuset.
Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen.
Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte.
Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.
Men åt dem som tog emot honom gav han rätten att bli Guds barn, åt alla som tror på hans namn,
som har blivit födda inte av blod, inte av kroppens vilja, inte av någon mans vilja, utan av Gud.
Denna söndag hyser idag den vuxne Johannes Döparen, han som föddes i gårdagens lucka, och tonåringen Lucia, helgonet i Syracusa. Det är en oslagbar kombination av två orädda gestalter från frälsningshistorien som vägrade gifta sig. Få tänker väl på hur udda och olydigt det är av Johannes att inte vara gift. Vi lever tvåtusen år senare i Sverige där det länge varit en möjlighet att leva som ogift. Men i den romerska provinsen Judéen för tvåtusen år sedan var det ett väldigt underligt val vilket fick föräldrar att ta till hårdhandskarna. Johannes föräldrar tog dock inte till hårdhandskar mot sonen, kanske var de döda när Johannes var giftasvuxen men jag tänker mig att Zacharias lärde sig en del av ängeln och fick tänka igenom sina prioriteringar under sina drygt nio månader av stum tystnad.
Elisabeth var dessutom nära släkt med Maria och hade mött henne medan de båda var gravida med sina löftesbarn. De hade kunnat prata ostört om sina barn, Zacharias kunde inte ta över han var ju stum, kanske tog de ovanliga beslut om dem redan där och då. Redan var det bestämt att Johannes inte skulle föra faderns namn vidare utan få namnet Johannes. Elisabet fick kanske genom detta namn förståelse för att Johannes inte kom för att föra just deras släkt vidare utan för fler. Hon visste naturligtvis att det fanns andra kvinnor som fått bönesvarsbarn. Jag antar att hon tagit till både Hanna och Mama Simson som exempel i sina böner om ett eget barn. Dessa kvinnor fick inte behålla sina barn för sig själva.
Simson blev en Guds nasir och krigardomare och Samuel blev prästkandidat redan som litet barn. Johannes blev på många sätt en fredlig kombination av dem båda. Simsons trassliga kärleksliv känner vi till och Samuels familjeliv blev inte det traditionella det heller. Elisabet och Zacharias kanske sörjde lite men de lät sin son flytta ut i öknen och leva som en nasir utan vin och med vad öknen hade att erbjuda. Kanske tänkte prästfamiljen Zacharias på Psaltaren 110:
"Han dricker ur bäcken vid vägen.
Så lyfter han huvudet högt."
Funderade de på om det var Johannes själv som skulle vara denna Melkisedek som psalmen nämner lite tidigare i texten:
"Herren har svurit en ed
som han inte skall bryta:
Du är präst för evigt
i Melkisedeks efterföljd."
Eller funderade Elisabet och Maria på dessa ord om den unge timmermannen som inte utmärkt sig alls på samma sätt som Johannes med att bo i öknen utan åt som andra och fortsatte med Josefs hantverksyrke? Troligen, de var ju båda ur prästsläkten som idag kallas Kohen/Cohen i efternamn men på deras tid var beteckningen på en speciell helig tjänst som var släkt i rakt nedstigande led till Aron. Men han gifte sig inte heller. Inte förrän han hade levt 40 dagar som Johannes i öknen trädde han fram som udda i någon ytterligare bemärkelse.
Lucia levde 300 år senare och var en ung flicka som ville ta sin tro på allvar. Hon och hennes mamma gav bort släktens rikedomar till fattiga och den hedniske man som var trolovad med Lucia började oroa sig för hemgiften. Detta löste han genom att ange Lucia som kristen och det var just vid denna tid förbjudet. Vi vet ju alla hur det gick, speciellt i Sverige. I år satsar Svenska Kyrkans Mission , som nu heter Act på att samla pengar till flickor så de slipper giftas bort som barn och kan fortsätta gå i skolan.
Det passar alltså utmärkt att den ogifte Johannes adventssöndag och den flicka som mördades eftersom hon vägrade gifta sig delar dag i år, för vi vet ju att även pojkar tvångsgifts runt om i världen. De könsstympas inte men i övrigt är tvånget lika hårt. Så hårt så de tvingas ibland mörda sina systrar i "hederns namn". Barn i en hård familjekultur har inget att sätta emot. Johannes och Jesus hade ovanliga familjer och Lucias mamma stödde också sitt barn. Utsatta barn i familjer som inte stöder dem måste därför få hjälp utifrån. Ett samhälle som bara sluter sig i små familjeenheter är en vaken mardröm som vi inte vill leva i. Det är därför viktigt att bry sig. Att göra det vi kan. Inga fler balkongflickor, inga fler tonårspojkar som mördar på pappas befallning.
Just denna söndag blir det detta Johannes ropar högst om i öknen: Omvänd er! Låt barnen leva! Låt förövarna isoleras! Han ropar också till de förtryckta barnen:
Altartavlan i Jukkasjärvi kyrka. I sommartavlan syns Andens verkningar efter Laestadius möte med Maria i Åsele.
Idag är det Annandag pingst. Jag kommer att hålla fast vid denna viktiga helgdag så länge jag lever. Dagen som har som tema Andens vind över världen får inte glömmas bort. Inte minst nu när nationalistiska isvindar sveper över jorden trots den plötsliga sommaren som plötsligt överföll från ett oväntat bakhåll när snön ännu låg meterdjup. Detta är andra årgångens episteltext hämtad ur Apostlagärningarna 11:19-26 :
De som hade skingrats under den
förföljelse som började med Stefanos nådde ända till Fenikien, Cypern
och Antiochia, och de förkunnade ordet endast för judar. Men
några av dem var från Cypern och Kyrene, och när de kom till Antiochia
predikade de också för icke-judar och lät dem höra budskapet om herren
Jesus. Herrens hand var med dem, så att ett stort antal kom till tro och omvände sig till Herren. Ryktet om detta nådde församlingen i Jerusalem, och man skickade Barnabas till Antiochia. När han kom dit och fick se bevisen på Guds nåd blev han glad och manade alla att helhjärtat hålla sig till Herren; han var en god man, fylld av helig ande och tro. Och åtskilliga människor vanns för Herren. Barnabas fortsatte sedan till Tarsos för att söka upp Saul, och
när han hade funnit honom tog han honom med sig till Antiochia. Där kom
de sedan att vara tillsammans i församlingen ett helt år och kunde
undervisa en avsevärd mängd. Och det var i Antiochia som lärjungarna för
första gången fick heta kristna.
Vad jag är glad att de där som kom från Cypern och Kyrene (nuvarande Libyen) började predika för hedningarna så att även jag till slut fick höra om Jesus och fick orden inskrivna i mitt hjärta. Vilken nåd och oförtjänt ära att få heta kristen. Det måste firas. Så här firar jag: börjar dagen med morgonandakten om den krångliga Anden och sedan slog jag på pingstdagens Andliga sånger på play för familjen att vakna till. Nu ska jag snart på vävkursen där vi alltid firar Pingst och jag tar med mig nässelsoppa, ost och kex och till efterrätt tårta.
Gamla testamentliga läsningen är hämtad ur Hesekiel 11:17-20
Säg därför: Så säger Herren
Gud: Jag skall samla in er bland folken och föra er tillbaka från de
länder dit ni skingrats, och åt er skall jag ge Israels land. När de har återvänt dit skall de avlägsna alla vidriga beläten och alla avskyvärda bruk. Jag
skall ge dem ett nytt hjärta och fylla dem med en ny ande. Jag skall ta
bort stenhjärtat ur kroppen på dem och ge dem ett hjärta av kött, så
att de följer mina bud och håller sig till mina stadgar och lever efter
dem. Så skall de vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud.
Detta underbara att få vara Guds folk i världen ska vi naturligtvis fira varje dag, men inte är det helt tokigt att ha en speciell festdag till detta faktums ära. På många sätt sörjer jag vår röda dag men samtidigt gör detta att vi kristna får göra något verkligt annorlunda när alla andra har en vanlig måndag. Liksom det märks att muslimer är just muslimer i icke-muslimska länder mer under Ramadan blir det tydligare att vi kristna innerst och ytterst har himmelskt medborgarskap var än vi råkar ha fötts på denna jord.
Evangelietexten är från Johannes evangeliums kapitel 3:31-36 där den stränge Johannes Döparen säger:
Den som kommer ovanifrån står över
alla. Den som kommer från jorden tillhör jorden och talar jordiskt. Den
som kommer från himlen vittnar om vad han har sett och hört, och ingen tar emot hans vittnesbörd. Den som tar emot hans vittnesbörd erkänner därmed att det Gud säger är sant. Ty den som Gud har sänt talar Guds ord; Gud ger Anden utan att mäta. Fadern älskar Sonen och har lagt allt i hans hand. Den
som tror på Sonen har evigt liv. Men den som vägrar att tro på Sonen
skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom.
Gud ger Anden utan att mäta, det bara flödar över. Laestadianismens fokus på Gud som den ammande föräldern får här gälla om Anden. Lars Levi Laestadius jämförde sig ofta med just Johannes den barske asketen som ropade i öknen: omvänd er och ta emot Guds rike! Han predikade långt ifrån Johannes torra öken, i Karesuandos och Pajalas vattenrika, men kalla, klimat. Fast vi människor är oss lika överallt på jorden; en del är hårdhjärtade och -hudade, andra tvärtom. En del lyssnar och ser genast budskapet som ett glädjens ord, ett evangelium. Andra slår dövörat till och vill inte höra. Några är oförmögna att ta emot överflödande kärlek och Helig Ande. Då väntar Gud trofast tills såren läkt så pass att den trasiga vågar krypa upp i famnen på den himmelska föräldern och låta sig ammas med Ande tills såren inte längre värker och glädjen att få vara Guds folk börjar flöda.
Tack Heliga Ande för att du blåste även hit till jordens nordligaste utposter!
Frode Fjellheims Hemlandets jojk /Härlig är jorden bygger på en psalmmelodi från Schlesien med text från Danmarks medeltid, en pilgrimsvisa om juden Jesu födelse som ändrade hela historien. här framförs den av en norsk kör på en körfestival i Baskien. Jag tycker den är ett bra exempel på vad Andens vind över världen kan åstadkomma. Eat that SD!
Barock-Olga hyser en vurm för basfioler och bassångare så vad passar bättre på kvällen den tredje advent än basarian "Bereitet die Wege, bereitet die Bahn." Johannes Döparens aria, Johannes är ju vägröjaren för Jesus.
Jesus kallar sina första lärjungar efter det första mirakulösa fiskafänget enligt Raphael 1515
Lukas 5:4- 11 När han hade slutat tala sade han till Simon: ”Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där.” Simon svarade: ”Mästare, vi har hållit på hela natten utan att få något. Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten.” Och de gjorde så och drog ihop en väldig mängd fisk. Näten var nära att brista, och
de vinkade åt sina kamrater i den andra båten att komma och hjälpa
till. De kom, och man fick så mycket fisk i båda båtarna att de höll på
att sjunka. Då kastade sig Simon Petrus ner vid Jesu knän och sade: ”Lämna mig, herre, jag är en syndare.” Ty han och de som var med honom greps av bävan när de såg all fisken de hade fångat – likaså
Jakob och Johannes, Sebedaios söner, som hörde till samma fiskelag som
Simon. Men Jesus sade till Simon: ”Var inte rädd. Från denna stund skall
du fånga människor.” Då rodde de i land, lämnade allt och följde honom.
Johannes visar på Jesus,Ottavio Vannini 1600-tal
Johannes 1: 35-39 Nästa dag stod Johannes där igen med två av sina lärjungar. När Jesus kom gående såg Johannes på honom och sade: ”Där är Guds lamm.” De båda lärjungarna hörde vad han sade och följde efter Jesus. Jesus
vände sig om, och då han såg att de följde honom frågade han vad de
ville. De svarade: ”Rabbi (det betyder mästare), var bor du?” Han
sade: ”Följ med och se!” De gick med honom och såg var han bodde och
stannade hos honom den dagen. Det var sent på eftermiddagen.
Så här berättar dessa evangelier om de första lärjungarna. Lukas som intervjuat ögonvittnen om de första åren med Jesus allt från Jesu släktingar till hans lärjungar, berättar en helt annan berättelse än Johannes som uppenbarligen själv var med bland Johannes Döparens lärjungar som följde Jesus. detaljer som "Det var sent på eftermiddagen." talar för det. Eftersom hans evangelium är yngst skrivet troligen strax före år 70 e.Kr. kanske han vill korrigera Lukas historieskrivning om hur han blev Jesu lärjunge på morgonen vid fisket och om vilka som var först.
Gemensamt för båda berättelserna är dock att de följer Jesus. I Lukas version genom att de ser hans makt över naturen, i Johannes version genom att Johannes säger vem Jesus är. Två olika sätt att möta Jesus och bestämma sig för att följa honom. Ett praktiskt och ett teoretiskt. Men själva följandet är praktiskt för båda berättelserna. De första lärjungarna lämnar allt och följer Jesus.
Miserere av Gregorio Allegri fastemusik från 1620-talets Rom får följa oss denna andra vecka i fastan som har temat kampen mot ondskan, en kamp som börjar i oss själva. "Lämna mig Herre, jag är en syndare" säger Simon Petrus, men Jesus lämnar inte utan förbarmar sig och upprättar honom.
Lukas evangelium 3: 7-17 När folk kom ut i stora skaror för att
döpas av honom sade han till dem: ”Huggormsyngel, vem har sagt er att
ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär
då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga er: Vi har
Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham
ur dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt skall huggas bort och kastas i elden.”Folket frågade honom: ”Vad skall vi då göra?” Han
svarade: ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen
har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.” Även tullindrivare kom dit för att bli döpta och frågade honom: ”Mästare, vad skall vi göra?” Han svarade: ”Driv inte in mer än vad som är fastställt.” Och
när det kom soldater och frågade honom: ”Och vi, vad skall vi göra?”
sade han till dem: ”Pressa inte av någon pengar med våld eller hot, utan
nöj er med er sold.”
Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias. Men
han svarade dem alla: ”Jag döper er med vatten. Men det kommer en som
är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans
sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han
har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla
vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig
slocknar.”
Johannes evangelium 1:26-31 Johannes svarade: ”Jag döper med vatten. Mitt ibland er står en som ni inte känner, han som kommer efter mig. Jag är inte värdig att knyta upp remmen på hans sandaler.”Nästa dag såg han Jesus komma, och han sade: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd. Det är om honom jag har sagt: Efter mig kommer en som går före mig, ty han fanns före mig. Jag kände honom inte, men för att han skall bli sedd av Israel har jag kommit och döper med vatten.”
Lukas, praktikern, återger vad Johannes sa att folket skulle göra om de ville omvända sig. Johannes berättar bara vad Johannes säger om Jesus. Jesus döper inte bara med vatten utan också med Helig Ande. Gudsvinden som blåste över vattnet i skapelsens gryning svävar åter över vattnet och skapar på nytt en ny ordning. Men det är inte bara en svalkande vindfläkt utan en storm med praktiska konsekvenser: ”Den som har två skjortor skall dela med sig åt den som ingen
har, och den som har bröd skall göra på samma sätt.”
Lars Levi Laestadius kallade sig själv för "Ens ropandes röst" eftersom han identifierade sig med Johannes döparen. Han var född av en relativt gammal mor som gav honom en kristen fostran och sedan predikade han i Johannes -stil och kallade sin tidskrift om andliga frågor Ens ropandes röst. Behövdes ord som "huggormsyngel" och "eld som aldrig slocknar" för att folk skulle fatta? Var judar och hedningarna i Tornedalen så självgoda? Kanske. Det behövs kanske starka medel för att få oss människor att förstå att det räcker inte att vara Guds älsklingsbarn, kärleken måste vidare i praktiken. Det är inte den fläckfria läran som frälser, det kallade Leastadius för "säkerhet" och i hans värld var det synonymt med "synd". Det är kärlekens väg som tar bort synd. och Jesu Ande är vår vägvisare.
Ave Generosa av Hildegard av Bingen framförd av Oxford Camerata
Johannes Döparens dag. Då passar det med målningar av Barock-Olgas älskling Caravaggio eftersom hans älskling verkar ha varit Johannes Döparen som han målade om och om igen.
Caravaggio, som vanligtvis gillar det lite våldsamma, starka uttrycket har konstigt nog valt att oftast skildra Johannes som yngling i ödemarken. Man kan tycka att den realistiska Caravaggio skulle ha älskat att framställa Johannes döpande och predikande för skaror av udda och avsidestagna i samhället, men hans vanligaste motivval är alltså Johannes innan han började predika. Självklart har han ju målat Johannes i mer dramatiska situationer som halshuggningsmålningarna, men mest är det symbolmättade och stillsamma vildmarksbilder han målat av Johannes.
Under den tid när Nya testamentet skrevs var vildmark och ödemark en otrevlig plats där djinnerna härjade fritt och farliga ormar regerade. Det rådde inte alls en sådan vurm för orörd vildmark som vi är vana vid.
Denna förtjusning i den "otämjda naturen" uppkom på sent 1700-tal. Men redan under barocken började pastoralmotivet bli populärt i konsten. Pastoralmotivet speglade en slags längtan till lagom vild natur, lite halvtama ängsbackar och hagar, skogsdungar i ett prunkande odlingslandskap och upphöjandet av herdeflickor och herdepojkar som ledde till att man i högreståndskretsar , åtminstone om man var någorlunda ung,började äta utomhus på filtar, så kallad pique-nique, utklädda till idealiserade herdeflickor och herdepojkar vid mitten av 1700-talet.
Caravaggio målade aldrig pastoralidyller, men den unge Johannes i vildmarken är lite grann en bärare av samma idé om den naturliga människan som inte kräver konstlade sjurättersbanketter och svårbegripliga sällskapsseder för att "känna att man lever". I den översta bilden ser vi en yngling, nästan naken, med få ägodelar som gosar med en vädur, en vildget som man annars vanligen inte gosar med-hornen är inte bara till prydnad,-eller ett får. Lugn och harmoni mellan människa och natur kännetecknar bilden.
Samtidigt lurar döden i de typiska barocksymbolerna i dessa målningar. Vissna blommor syns i målning ett och tre här ovan. Väduren eller fåret syftar på den vädur som offrades när Abraham trodde att Gud ville att han, likt folken i landet gjorde, skulle offra sitt barn till Gud. När Abraham skulle sticka kniven i Isak, sa Gud: Abraham, vad tar du dig till? och sände en vädur för Abraham att offra i stället. Detta har sedan setts som en förutsägelse av Jesu död för andras skull och fåret i den andra målningen syftar naturligtvis också på Jesus som det offerlamm som räddar världen från döden.
Om vi skulle missa denna symbolik ser vi också Johannes stav som formar ett kors längst upp och den röda färgen på manteln av kamelhår är martyriets färg, Johannes skulle ju sluta sitt liv som en av de första martyrerna. Märk väl att en riktig martyr aldrig dödar någon annan utan bara blir dödad för sin åsikts skull. Att kalla människor som mördar genom att begå självmord för martyrer är i sanning en skymf mot dem som har dött och dör för sina åsikters skull-en martyr dör, hon dödar inte!
I barockmålningar är döden ständigt synlig i symbolik om inte annat. Konsten skulle stämma till eftertanke; memento mori. Det spelade ingen roll hur blomstrande naturen var, hur vackra människorna var på bilderna-alla skulle de förr eller senare bli torrt hö och dö och man såg konstens uppgift som att påminna om detta, speciellt när kyrkan var uppdragsgivare, som det var i Caravaggios fall. Jag gillar detta drag hos barocken, med vetskapen om döden förhöjs livskänslan, vem kan verkligen känna livsleda om man inser att vi all ska dö- när som helst? Ta vara på livet! ropar barockmåleriet till oss idag-vi är alla döda nu och du gör oss snart sällskap, så ta vara på tiden-lev medan du gör det! Schopenhauer, Siddharta Gautama och Predikaren var alla rika och övermätta människor. Inte Johannes-han hade allt han behövde men inte mer. Någon snobb som predikade för fattiga skaror att man skulle sluta längta efter mat, rättvisa och fritid; att bli lyckligt andligt upplyst genom att sluta leva, var han inte. Därför passar Caravaggios målning just nu, just här i den korta midsommartiden, när solen aldrig går ner. Så ska vi leva och glädja oss åt nuet just nu, inte upphöra att vilja leva. Som Tom Bombadill, fast på riktigt, som Hjortrongull, fast i öknen, ropar Johannes till oss genom millenierna: Rik nog som nöjd är! Men rättvisa först.
.jpg)
