15 december

 En röst ropar i öknen: bana väg för Herren. Luk. 3: 5

Idag känns det mer som "ett rop hörs i Rama, gråt och högjudd jämmer. Det är Rakel som gråter över sina barn och hon låter sig inte tröstas , för de är inte mer till. " efter terrorattacken på Bondi Beach. Nästan samtidigt som den ignorerade antisemitismen i Sverige ges ett ansikte av  BRÅ som menar att den "ökat något" när anmälda hatbrott mot judar ökat med 95% de senaste åren. Samma siffror verkar rimliga när vi nu hör om judars situation i Australien. Sopas under mattan ska denna antisemitism ändå, både långt borta och nära. Nära en fördubbling blir "ökat något" här i Sverige och i Australien togs inga larmsignaler på allvar tills demoniska galningar öppnade hatets eld mot Chanukka-firande judar i alla åldrar. 

V änstern, som jag själv anser mig tillhöra, sviker återigen judarna. Den galna 68-generationen som nu stapplar mot graven, kan aldrig ändra sig i denna fråga, ser det ut som: den bara måste hata judar och därför gör de gemensam sak med islamister. Det kan väl också bero på att gubbklubben kring Guillou då också får hata kvinnor fritt och för intet. Spöa fruar är något som sagde Guillou tycker är helt okej, bara det görs av en muslim. Och mörda judar är han självklart helt med på. Ni ska se att han redan tänkt ut en hånfull ursäkt för detta massmord till sin söndagskolumn i Aftonbladet. Eller så tiger han om det, vår egen självbelåtet misogyna riksantisemit

Johannes ropar i öknen: " omvänd er! Bana väg för Herren!" och jag hoppas att domens dag snart kommer för de ondskans kreatur som utför massmord på glada Chanukka-firare och för dem som inspirerar till dem eller ursäktar dem, men sitter på bekvämt avstånd och applåderar dessa fega illdåd. 

Bartolomé Esteban Murillo döpt 1 januari 1618-18 april 1682

 Liksom hästar har ibland människor inte sin födelsedag registrerad och förr var det vanligt att barnets dopdag blev registrerad men inte födelsedagen William Shakespeare är en av dem och så föremålet för denna bloggpost: den spanske barockmålaren Bartolomé Esteban Murillo. Hans målning av den heliga familjen med en fågel har ni sett här i bloggen förut, men den tål att repriseras:

Den heliga familjen med en fågel

Josef porträtteras här som jag tänker mig honom när jag läser om honom i Matteus och Lukas evangelier. Där beskrivs Josef som en gudfruktig man som inte ville skada sin trolovade trots att han från början trodde att hon väntade barn med en annan man. Josef är också en man som , liksom Maria, lyssnar till änglar. Liksom sin namne i Gamla Testamentet, Josef som blir förman hos farao i Egypten, drömmer han och lyder änglabudskapet i drömmarna. Maria förbereder en väft. Det ska nog bli den vuxne Jesus vita klädnad, den som soldaterna drar lott om när han korsfästs, eftersom tråden är så vit och tunn. När Murillo målade denna bild verkar han ha tagit med allt detta i beräkningen. Murillo gick i slutet av sitt liv, efter att hans hustru dött, in i Karmeliterorden så jag har nog inte fel i att han verkligen hade god bibelkännedom och en levande tro vilket jag tycker syns i ovanstående målning.

Det finns många målningar av Murillo som föreställer just den heliga familjen. Ofta är Josef sysselsatt med Jesus och ibland hans kusin Johannes, som senare kom att kallas Döparen. Murillo växte upp hos sin syster Ana och hennes man sedan hans föräldrar dött när han var tio år. Han höll kontakten med sin fosterfar Juan Agostin Lagares tills denne dog, även efter att storasyster Ana dött. Han tog också sin mormors (sin mammas flicknamn) namn, Murillo, som efternamn, inte faderns. Det anser jag tyder på att han hade en fin uppväxt hos sin fosterfamilj. Han bodde också kvar i hemmet tills han gifte sig med Beatriz Cabrera y Villalobos 1645 vilket tyder på att jag har rätt.

 Tre pojkar

När han gifte sig fick han så småningom en stor familj, tio barn, varav fem blev vuxna. Ett av barnen blev också målare, Gabriele. Att jag tar upp detta med Murillos familjeförhållanden beror på att jag ser en familjefar med goda erfarenheter av fosterföräldrar i hans många bilder av den heliga familjen och barn i allmänhet. Ett fåtal har inte med Josef men oftast finns han med och är då ofta den som, i ovanstående bild, aktivt är med barnet/barnen. Murillo är mest känd för sin sakrala konst men målade också vardagslivet i Sevilla. Ofta barn, det verkar som om han gav gatubarn en inkomst genom att de fick stå modell för honom.

Tre pojkar är intressant bland annat genom att den visar att Europa länge varit mångkulturellt. Den rasism som växte fram för att ursäkta slaveriet hade ännu inte slagit rot i tankevärlden hos konstnärer och författare när Murillo var verksam. Shakespeares Othello är tex inte en studie i etniska motsättningar och i denna målning är inte den svarta pojken på något sätt förnedrad tvärtom står han i kompositionens övre triangelhörn och han är helt realistiskt avbildad liksom de övriga barnen. Hos Murillo ser jag inte heller antisemitiska karikatyrer men tyvärr finns de i  nämnda Othello, där superskurken Jago är just judisk. Antisemitismen är en lång skamlig europeisk tradition.

Som jag nämnde är Murillos familjer, även den heliga familjen, inte rent avskalade mamma pappa barn utan där finns ofta en liten hund eller  kusinen Johannes. Ibland är den heliga familjen bara Maria, Elisabeth och pojkarna Jesus och Johannes. Just på denna bild har de två små kusinerna ett lamm i bakgrunden. I den stora bilden högst upp syns en fågel som Jesus håller undan för hunden som tydligen vill leka, antagligen lite brutalt, med den lilla varelsen.

Josef är ju vanligen en väldigt aktiv pappa men i en bild jag hittat är han en mer 1800-talsmässig man, dvs en som jobbar med sitt lite i bakgrunden medan barnen leker och Maria sysslar med sitt. I Murillos bilder är det tydligt att man och kvinna har olika uppdrag, Maria spinner och Josef snickrar. Men allra oftast är de båda fokuserade på barnen. Ibland arbetar Maria men Josef leker med barnen ovanligast är detta motiv med Josef som snickrar med sitt, det som dagens människor inbillar sig var det normala förr. Detta förr är inte äldre än 1800-talets industrialism då det började bli vanligt att mannen gick till en fabrik utan sin familj och kvinnan gick till en annan fabrik,  eventuellt tillräckligt stora barn till en tredje medan det innan dess var så att familjen arbetade tillsammans på sin gård eller som jordbruksarbetare på samma gård.

 

 Det fanns förstås gruvarbetare innan industrialismen också men då var hela familjen tillsammans i gruvan. Detta pågick länge. Èmile Zola skrev om ett samhälle som bestod av enbart gruvarbetare i norra Frankrike i sin roman Germinal/ Den stora gruvstrejken. Han hade bott med dessa gruvarbetare innan och medan han skrev denna rasande bok. Det är mycket tydligt att det normala var att familjen ännu i slutet av 1800-talet var involverad tillsammans i gruvarbetet. Men vid denna tid hade detta blivit mer ovanligt för fabriksägarna såg familjen som ett problem och ville bara ha produktivt folk i fabriken. Dessutom blev det tillfälle för arbete för familjen på olika ställen och i Sverige tillkom ju folkskolan för de yngre barnen. Under minst 12 timmar av dagen, sex dagar i veckan, var familjerna splittrade. 

Den vansinniga idén att vanliga familjer hade råd med en icke-förvärvsarbetande vuxen medlem en sk. "hemmafru" i ett odefinierat "förr" , var en kortkort parentes  ca 1950-1970 som aldrig nådde min släkt och många, många andra familjer kom aldrig ifråga för en sådan lyxordning. Det syns att Murillo aldrig tänkt sig en familj som splittrades tidigt på morgonen varje dag. Att alla lämnade hemmet och sedan uttröttade återkom på kvällen till dukat bord eftersom kvinnan i huset stannat hemma och städat och lagat mat hela dagen var okänt i Sevilla i mitten av 1600-talet. Varken 1950-talets amerikanska drömfamilj eller dagens stressade småbarnsföräldrar var påtänkta i Murillos måleri. Före industrialismen var inte mycket materiellt bättre än idag men det var inte heller enbart avsevärt mycket sämre på alla plan. 

Två kvinnor i ett fönster

Det som inte var sämre syns hos Murillo: känslan av ett meningsfullt sammanhang. De företeelser Marx ger det träffande namnet alienation och reifikation är aldrig synliga hos Murillo därför att industrialismen och kapitalismen är själva förutsättningen för dessa tillstånd av sammanhangslöst förtingligande av allt levande.  Fattiga föräldralösa gatubarn, en flyktingfamilj som rastar på väg till asylen i Egypten, kvinnor som nyfiket tittar ut genom ett fönster, flickor som säljer mat på en marknad, en tiggarpojke i trasiga kläder, herdar som nyss fått änglabesök och alla dessa familjer finns i ett meningsfullt sammanhang.  

Alla Murillos målningar talar om en tillvaro där allt kan vara vackert, där skönheten ständigt väntar på att bli upptäckt. Den blivande munken Murillo förkunnar en harmonisk skönhet i vardagen som kommer av att den är genomlyst av Gud själv. Tre gatubarn kan visa sig vara blivande heliga  tre konungar. En fågel lär oss hur Jesus bryr sig om minsta sparv. En fruktförsäljare visar hur rik skapelsen är.  I Murillos värld är alla familjer heliga. 

Den lilla fruktförsäljaren

 

Yom Kippur och Europas antisemitiska fundament

Golem*

En palestinier som försökt bränna ner en synagoga i Göteborg under pågående ungdomsfest kan enligt svensk domstol inte utvisas till sitt hemland eftersom man, enligt denna domstol, kan förvänta sig att han ska utsättas för tortyr av Israel. Sverige har erkänt staten Palestina men i den Europeiska historien har den judiska världskomplotten alltid räknats som sanning, inofficiellt eller skamlöst öppet, så det känns väl fullt naturligt att misstänka att en mordbrännare i Palestina ska kidnappas av Israel för att de ska kunna tortera honom ifred för ett brott han begått i Sverige.

Det kan verka tokigt men det här är inget nytt tänkande vad gäller judar. Den mest spridda antisemitiska myten är ju att det finns en global judisk komplott. Domstolen ansluter sig till denna tradition eftersom man menar att risken är stor att denne antisemit ska utsättas för tortyr i tredje land om han utvisas till sitt hemland. Tydligen anser också denna domstol att Sverige ska agera någon slags garant mot denna globala komplott från de lömska judarna som inte drar sig för något när det gäller att hämnas brott mot judar varän de begås.

 Jag förstår så väl att sagorna om Golem var en nödvändig tröst i ett totalt fientligt samhälle och fast jag vet att den där propagandalögnen om konspirationen bara är just ett påhitt av judehatare, önskar jag ibland att de hade rätt. Denna vansinniga idé om en judisk komplott skulle behöva vara sann, om några behöver ett underjordiskt nätverk som beskyddar dem globalt är det judar. När till och med en svensk domstol, långt ifrån det tryck som utövas av våldsam islamism, på fullt allvar dömer enligt en urgammal antisemitisk föreställning om en judisk global konspiration ger jag upp hoppet om att förnuft och medmänsklighet ska segra över judehatet. 

Och ändå är judarna ett folk som varje år, just vid denna tid på hösten, firar Yom Kippur, försoningsfesten, under vilken det är en plikt att be om förlåtelse och ta itu med sin egen ondska och sina många felsteg. Dessutom är det en plikt att också förlåta under denna högtid. Jag kan verkligen inte förstå varför alla känner sig så hotade av denna lilla folkgrupp med traditioner som knappast kan hota världsfreden, snarare precis motsatsen. Denna tro som gett oss mänskliga rättigheter och tankar om allas likhet inför Guds rättvisa lag genom den första kända lagsamlingen som gäller lika för alla människor: tio Guds bud och omfattas av ca 20 miljoner människor, kan ju rent objektivt inte uppfattas som farlig. Jag kan bara se att det finns en ond grogrund i oss hedningar och att denna hatets mylla, som inte bryr sig om fakta eller rimlighet, infekterar våra gemenskaper utan att vi ens märker det.

För jag tror inte att domstolen i Göteborg uppfattar sig som virriga antisemiter, de menar nog bara att

Välklädd kejsare.

det är förnuftigt att inbilla sig att det judiska Israel är så hämndlystet att de kan tortera en man som begått ett brott mot svenska judar i Sverige trots att mordbrännaren befinner sig i Palestina. Men att ha sådana märkliga föreställningar om staten Israel är faktiskt bara ren och skär gammaldags antisemitism i en flortunn förklädnad som kallas "kritik mot staten Israels politik". En dräkt designad och sydd av dem som stod bakom den berömde kejsarens nya kläder och för alla som vill se kan den inte dölja det faktum att Europas arv av antisemitism lever och har hälsan. Efter en kort parentes just efter Förintelsen, när antisemitismen var lite svag och krasslig, har den nu repat nytt mod. Det bevisar denna dom i en svensk domstol anno 2018.

*Forskare tänker sig att legenderna om rabbi Loew och sagan om Golem var ett sätt för förtryckta judar att trösta sig under de ständigt återkommande pogromerna. Golems övernaturliga styrka kunde ju vara ett skydd mot omvärldens våld.