Bartolomé Esteban Murillo döpt 1 januari 1618-18 april 1682

 Liksom hästar har ibland människor inte sin födelsedag registrerad och förr var det vanligt att barnets dopdag blev registrerad men inte födelsedagen William Shakespeare är en av dem och så föremålet för denna bloggpost: den spanske barockmålaren Bartolomé Esteban Murillo. Hans målning av den heliga familjen med en fågel har ni sett här i bloggen förut, men den tål att repriseras:

Den heliga familjen med en fågel

Josef porträtteras här som jag tänker mig honom när jag läser om honom i Matteus och Lukas evangelier. Där beskrivs Josef som en gudfruktig man som inte ville skada sin trolovade trots att han från början trodde att hon väntade barn med en annan man. Josef är också en man som , liksom Maria, lyssnar till änglar. Liksom sin namne i Gamla Testamentet, Josef som blir förman hos farao i Egypten, drömmer han och lyder änglabudskapet i drömmarna. Maria förbereder en väft. Det ska nog bli den vuxne Jesus vita klädnad, den som soldaterna drar lott om när han korsfästs, eftersom tråden är så vit och tunn. När Murillo målade denna bild verkar han ha tagit med allt detta i beräkningen. Murillo gick i slutet av sitt liv, efter att hans hustru dött, in i Karmeliterorden så jag har nog inte fel i att han verkligen hade god bibelkännedom och en levande tro vilket jag tycker syns i ovanstående målning.

Det finns många målningar av Murillo som föreställer just den heliga familjen. Ofta är Josef sysselsatt med Jesus och ibland hans kusin Johannes, som senare kom att kallas Döparen. Murillo växte upp hos sin syster Ana och hennes man sedan hans föräldrar dött när han var tio år. Han höll kontakten med sin fosterfar Juan Agostin Lagares tills denne dog, även efter att storasyster Ana dött. Han tog också sin mormors (sin mammas flicknamn) namn, Murillo, som efternamn, inte faderns. Det anser jag tyder på att han hade en fin uppväxt hos sin fosterfamilj. Han bodde också kvar i hemmet tills han gifte sig med Beatriz Cabrera y Villalobos 1645 vilket tyder på att jag har rätt.

 Tre pojkar

När han gifte sig fick han så småningom en stor familj, tio barn, varav fem blev vuxna. Ett av barnen blev också målare, Gabriele. Att jag tar upp detta med Murillos familjeförhållanden beror på att jag ser en familjefar med goda erfarenheter av fosterföräldrar i hans många bilder av den heliga familjen och barn i allmänhet. Ett fåtal har inte med Josef men oftast finns han med och är då ofta den som, i ovanstående bild, aktivt är med barnet/barnen. Murillo är mest känd för sin sakrala konst men målade också vardagslivet i Sevilla. Ofta barn, det verkar som om han gav gatubarn en inkomst genom att de fick stå modell för honom.

Tre pojkar är intressant bland annat genom att den visar att Europa länge varit mångkulturellt. Den rasism som växte fram för att ursäkta slaveriet hade ännu inte slagit rot i tankevärlden hos konstnärer och författare när Murillo var verksam. Shakespeares Othello är tex inte en studie i etniska motsättningar och i denna målning är inte den svarta pojken på något sätt förnedrad tvärtom står han i kompositionens övre triangelhörn och han är helt realistiskt avbildad liksom de övriga barnen. Hos Murillo ser jag inte heller antisemitiska karikatyrer men tyvärr finns de i  nämnda Othello, där superskurken Jago är just judisk. Antisemitismen är en lång skamlig europeisk tradition.

Som jag nämnde är Murillos familjer, även den heliga familjen, inte rent avskalade mamma pappa barn utan där finns ofta en liten hund eller  kusinen Johannes. Ibland är den heliga familjen bara Maria, Elisabeth och pojkarna Jesus och Johannes. Just på denna bild har de två små kusinerna ett lamm i bakgrunden. I den stora bilden högst upp syns en fågel som Jesus håller undan för hunden som tydligen vill leka, antagligen lite brutalt, med den lilla varelsen.

Josef är ju vanligen en väldigt aktiv pappa men i en bild jag hittat är han en mer 1800-talsmässig man, dvs en som jobbar med sitt lite i bakgrunden medan barnen leker och Maria sysslar med sitt. I Murillos bilder är det tydligt att man och kvinna har olika uppdrag, Maria spinner och Josef snickrar. Men allra oftast är de båda fokuserade på barnen. Ibland arbetar Maria men Josef leker med barnen ovanligast är detta motiv med Josef som snickrar med sitt, det som dagens människor inbillar sig var det normala förr. Detta förr är inte äldre än 1800-talets industrialism då det började bli vanligt att mannen gick till en fabrik utan sin familj och kvinnan gick till en annan fabrik,  eventuellt tillräckligt stora barn till en tredje medan det innan dess var så att familjen arbetade tillsammans på sin gård eller som jordbruksarbetare på samma gård.

 

 Det fanns förstås gruvarbetare innan industrialismen också men då var hela familjen tillsammans i gruvan. Detta pågick länge. Èmile Zola skrev om ett samhälle som bestod av enbart gruvarbetare i norra Frankrike i sin roman Germinal/ Den stora gruvstrejken. Han hade bott med dessa gruvarbetare innan och medan han skrev denna rasande bok. Det är mycket tydligt att det normala var att familjen ännu i slutet av 1800-talet var involverad tillsammans i gruvarbetet. Men vid denna tid hade detta blivit mer ovanligt för fabriksägarna såg familjen som ett problem och ville bara ha produktivt folk i fabriken. Dessutom blev det tillfälle för arbete för familjen på olika ställen och i Sverige tillkom ju folkskolan för de yngre barnen. Under minst 12 timmar av dagen, sex dagar i veckan, var familjerna splittrade. 

Den vansinniga idén att vanliga familjer hade råd med en icke-förvärvsarbetande vuxen medlem en sk. "hemmafru" i ett odefinierat "förr" , var en kortkort parentes  ca 1950-1970 som aldrig nådde min släkt och många, många andra familjer kom aldrig ifråga för en sådan lyxordning. Det syns att Murillo aldrig tänkt sig en familj som splittrades tidigt på morgonen varje dag. Att alla lämnade hemmet och sedan uttröttade återkom på kvällen till dukat bord eftersom kvinnan i huset stannat hemma och städat och lagat mat hela dagen var okänt i Sevilla i mitten av 1600-talet. Varken 1950-talets amerikanska drömfamilj eller dagens stressade småbarnsföräldrar var påtänkta i Murillos måleri. Före industrialismen var inte mycket materiellt bättre än idag men det var inte heller enbart avsevärt mycket sämre på alla plan. 

Två kvinnor i ett fönster

Det som inte var sämre syns hos Murillo: känslan av ett meningsfullt sammanhang. De företeelser Marx ger det träffande namnet alienation och reifikation är aldrig synliga hos Murillo därför att industrialismen och kapitalismen är själva förutsättningen för dessa tillstånd av sammanhangslöst förtingligande av allt levande.  Fattiga föräldralösa gatubarn, en flyktingfamilj som rastar på väg till asylen i Egypten, kvinnor som nyfiket tittar ut genom ett fönster, flickor som säljer mat på en marknad, en tiggarpojke i trasiga kläder, herdar som nyss fått änglabesök och alla dessa familjer finns i ett meningsfullt sammanhang.  

Alla Murillos målningar talar om en tillvaro där allt kan vara vackert, där skönheten ständigt väntar på att bli upptäckt. Den blivande munken Murillo förkunnar en harmonisk skönhet i vardagen som kommer av att den är genomlyst av Gud själv. Tre gatubarn kan visa sig vara blivande heliga  tre konungar. En fågel lär oss hur Jesus bryr sig om minsta sparv. En fruktförsäljare visar hur rik skapelsen är.  I Murillos värld är alla familjer heliga. 

Den lilla fruktförsäljaren

 

Jesus 25 december-ish 4 f.Kr. -ish

 

Min favorit Bartolomé Estaban Murillo målade denna bild av Jesu födelse som illustrerar Hagmans artikel.

Jesus föddes för över 2000 år sedan och faktiskt blev inget sig likt efter det, vad än ateister och andra svamlar om, går detta inte att motsäga. Patrik Hagman skrev i DN igår om att:

Det är faktiskt med kristendomen som viljan att förändra världen föds. Det finns andra historiska exempel, men ingenting kan mäta sig med den kraft med vilken den tidiga kristendomen tar sig an sin samtid.

 Läs hela artikeln som är mycket klok (även om jag inte håller med om att en "hamartolos" var en möjlig prostituerad, utan troligen hedning/ en hednings slav som tex spådde folks framtid eller gjorde något annat med dragning åt ockultism). Detta är något jag tänkt på de sista åren. Ju mer vi lär oss om de första indoeuropéerna desto mer fattar jag att det inte är något mindre än ett gigantiskt mirakel att vi nu har FN, välfärdspolitik, Röda Korset och missionssjukhus runt om i världen. 

Jesu födelse förvandlade en hel kultur av machomän med föga respekt för människoliv, eller djurliv. för den delen, till en kultur som ser det svaga livet som skyddsvärt. Indoeuropéerna hade fruktansvärt hierarkiska samhällen med helt rättslösa slavar i botten och en liten minoritet av psykopater i toppen. De slog ständigt om makten och krig var vardag, fred ett undantag och den fred som fanns var att någon extra strak grupp förtryckte alla andra à la Pax Romana eller det indiska kastväsendet.

Religionen i den kulturen såg ut som samhället med en kader gudar som slogs sinsemellan och ständigt krävde offer av olika slag, inte så sällan människooffer, barn, speciellt flickebarn, och vuxna slavar av båda könen. Barn begravdes inte ofta, spädbarn aldrig, under det vi idag kallar Vendel - och vikingakulturen, men sedan , när kristendomen kom, begravdes spädbarnen på hedersplatsen närmast kyrkan så takdroppet, som ansågs välsignat, föll ner på deras små gravar. 

Vad var det som gjorde denna enorma skillnad? En kultur av hat, rädsla och förtryck vändes på några sekler till en medeltida kultur med lagstiftning mot spädbarnsmord och våldtäkt? Rövarband av soldater fick inte straffritt plundra bönder när det för något sekel sedan rådde den starkes lag: "störst går först". Från att skrivkonsten kallades för "hemligheter" till klosterskolor där föräldralösa flickor och pojkar fick lära sig alfabetet och mammor uppmanades strängt att läsa hela sitt husfolk att läsa och skriva tog det bara några hundra år här i fjärran Norden. 

 Från en kultur som likande Game of Thrones till en kultur som mer liknar Narnia under drottningarna Lucy och Susan och kungarna Peter och Edmund tog det ca 500 år i Europa och allt började i en liten romersk provins dominerad av indoeuropéer men mestadels befolkad av semitiska folk med föreställningar om en enda Gud som inte slogs med någon om herraväldet för hen VAR,ÄR och BLIR helt annorlunda och helt suverän i hela universum.

Men hade dessa människor i utkanten bara fortsatt att tro på den suveräne helt annorlunda enda guden, som de ju gjort i millennier redan för 2000 år sedan, hade knappast romare, greker, vikingar och kelter bildat FN och skrivit under på att alla människor har okränkbara rättigheter bara genom att finnas till. Nej den där enda guden föddes som ett litet skyddslöst barn. Juden Johannes skrev det oerhörda i Johannes evangeliums första kapitel: "Ordet var Gud [...]Ordet blev människa och bodde bland oss..."

Där och då började det bli möjligt att tänka på förändring. Där och då sköts den indoeuropéiska våldskulturen i sank. Det tog århundraden innan skeppet sjönk, fortfarande guppar vrakspillror av det omkring på tidens hav, men läckan i skrovet var ohjälplig och åsikten att den starkare alltid har all rätt att göra vad som helst är starkt ifrågasatt överallt numera.

Våldta kvinnor, mörda spädbarn, anfalla fredliga grannländer, bränna skördar och bomba sjukhus anses numera som nidingsdåd och inte som hjältedåd. Tack Jesus för det!

Den mest spridda franska julsången O Helga natt (Cantique de Noël/ Minuit Chrétiens) talar just om detta kulturella mirakel, det största av dem alla, som resultat av att Gud blev spädbarn för ungefär idag för ca. 2026 år sedan.