Bartolomé Esteban Murillo döpt 1 januari 1618-18 april 1682

 Liksom hästar har ibland människor inte sin födelsedag registrerad och förr var det vanligt att barnets dopdag blev registrerad men inte födelsedagen William Shakespeare är en av dem och så föremålet för denna bloggpost: den spanske barockmålaren Bartolomé Esteban Murillo. Hans målning av den heliga familjen med en fågel har ni sett här i bloggen förut, men den tål att repriseras:

Den heliga familjen med en fågel

Josef porträtteras här som jag tänker mig honom när jag läser om honom i Matteus och Lukas evangelier. Där beskrivs Josef som en gudfruktig man som inte ville skada sin trolovade trots att han från början trodde att hon väntade barn med en annan man. Josef är också en man som , liksom Maria, lyssnar till änglar. Liksom sin namne i Gamla Testamentet, Josef som blir förman hos farao i Egypten, drömmer han och lyder änglabudskapet i drömmarna. Maria förbereder en väft. Det ska nog bli den vuxne Jesus vita klädnad, den som soldaterna drar lott om när han korsfästs, eftersom tråden är så vit och tunn. När Murillo målade denna bild verkar han ha tagit med allt detta i beräkningen. Murillo gick i slutet av sitt liv, efter att hans hustru dött, in i Karmeliterorden så jag har nog inte fel i att han verkligen hade god bibelkännedom och en levande tro vilket jag tycker syns i ovanstående målning.

Det finns många målningar av Murillo som föreställer just den heliga familjen. Ofta är Josef sysselsatt med Jesus och ibland hans kusin Johannes, som senare kom att kallas Döparen. Murillo växte upp hos sin syster Ana och hennes man sedan hans föräldrar dött när han var tio år. Han höll kontakten med sin fosterfar Juan Agostin Lagares tills denne dog, även efter att storasyster Ana dött. Han tog också sin mormors (sin mammas flicknamn) namn, Murillo, som efternamn, inte faderns. Det anser jag tyder på att han hade en fin uppväxt hos sin fosterfamilj. Han bodde också kvar i hemmet tills han gifte sig med Beatriz Cabrera y Villalobos 1645 vilket tyder på att jag har rätt.

 Tre pojkar

När han gifte sig fick han så småningom en stor familj, tio barn, varav fem blev vuxna. Ett av barnen blev också målare, Gabriele. Att jag tar upp detta med Murillos familjeförhållanden beror på att jag ser en familjefar med goda erfarenheter av fosterföräldrar i hans många bilder av den heliga familjen och barn i allmänhet. Ett fåtal har inte med Josef men oftast finns han med och är då ofta den som, i ovanstående bild, aktivt är med barnet/barnen. Murillo är mest känd för sin sakrala konst men målade också vardagslivet i Sevilla. Ofta barn, det verkar som om han gav gatubarn en inkomst genom att de fick stå modell för honom.

Tre pojkar är intressant bland annat genom att den visar att Europa länge varit mångkulturellt. Den rasism som växte fram för att ursäkta slaveriet hade ännu inte slagit rot i tankevärlden hos konstnärer och författare när Murillo var verksam. Shakespeares Othello är tex inte en studie i etniska motsättningar och i denna målning är inte den svarta pojken på något sätt förnedrad tvärtom står han i kompositionens övre triangelhörn och han är helt realistiskt avbildad liksom de övriga barnen. Hos Murillo ser jag inte heller antisemitiska karikatyrer men tyvärr finns de i  nämnda Othello, där superskurken Jago är just judisk. Antisemitismen är en lång skamlig europeisk tradition.

Som jag nämnde är Murillos familjer, även den heliga familjen, inte rent avskalade mamma pappa barn utan där finns ofta en liten hund eller  kusinen Johannes. Ibland är den heliga familjen bara Maria, Elisabeth och pojkarna Jesus och Johannes. Just på denna bild har de två små kusinerna ett lamm i bakgrunden. I den stora bilden högst upp syns en fågel som Jesus håller undan för hunden som tydligen vill leka, antagligen lite brutalt, med den lilla varelsen.

Josef är ju vanligen en väldigt aktiv pappa men i en bild jag hittat är han en mer 1800-talsmässig man, dvs en som jobbar med sitt lite i bakgrunden medan barnen leker och Maria sysslar med sitt. I Murillos bilder är det tydligt att man och kvinna har olika uppdrag, Maria spinner och Josef snickrar. Men allra oftast är de båda fokuserade på barnen. Ibland arbetar Maria men Josef leker med barnen ovanligast är detta motiv med Josef som snickrar med sitt, det som dagens människor inbillar sig var det normala förr. Detta förr är inte äldre än 1800-talets industrialism då det började bli vanligt att mannen gick till en fabrik utan sin familj och kvinnan gick till en annan fabrik,  eventuellt tillräckligt stora barn till en tredje medan det innan dess var så att familjen arbetade tillsammans på sin gård eller som jordbruksarbetare på samma gård.

 

 Det fanns förstås gruvarbetare innan industrialismen också men då var hela familjen tillsammans i gruvan. Detta pågick länge. Èmile Zola skrev om ett samhälle som bestod av enbart gruvarbetare i norra Frankrike i sin roman Germinal/ Den stora gruvstrejken. Han hade bott med dessa gruvarbetare innan och medan han skrev denna rasande bok. Det är mycket tydligt att det normala var att familjen ännu i slutet av 1800-talet var involverad tillsammans i gruvarbetet. Men vid denna tid hade detta blivit mer ovanligt för fabriksägarna såg familjen som ett problem och ville bara ha produktivt folk i fabriken. Dessutom blev det tillfälle för arbete för familjen på olika ställen och i Sverige tillkom ju folkskolan för de yngre barnen. Under minst 12 timmar av dagen, sex dagar i veckan, var familjerna splittrade. 

Den vansinniga idén att vanliga familjer hade råd med en icke-förvärvsarbetande vuxen medlem en sk. "hemmafru" i ett odefinierat "förr" , var en kortkort parentes  ca 1950-1970 som aldrig nådde min släkt och många, många andra familjer kom aldrig ifråga för en sådan lyxordning. Det syns att Murillo aldrig tänkt sig en familj som splittrades tidigt på morgonen varje dag. Att alla lämnade hemmet och sedan uttröttade återkom på kvällen till dukat bord eftersom kvinnan i huset stannat hemma och städat och lagat mat hela dagen var okänt i Sevilla i mitten av 1600-talet. Varken 1950-talets amerikanska drömfamilj eller dagens stressade småbarnsföräldrar var påtänkta i Murillos måleri. Före industrialismen var inte mycket materiellt bättre än idag men det var inte heller enbart avsevärt mycket sämre på alla plan. 

Två kvinnor i ett fönster

Det som inte var sämre syns hos Murillo: känslan av ett meningsfullt sammanhang. De företeelser Marx ger det träffande namnet alienation och reifikation är aldrig synliga hos Murillo därför att industrialismen och kapitalismen är själva förutsättningen för dessa tillstånd av sammanhangslöst förtingligande av allt levande.  Fattiga föräldralösa gatubarn, en flyktingfamilj som rastar på väg till asylen i Egypten, kvinnor som nyfiket tittar ut genom ett fönster, flickor som säljer mat på en marknad, en tiggarpojke i trasiga kläder, herdar som nyss fått änglabesök och alla dessa familjer finns i ett meningsfullt sammanhang.  

Alla Murillos målningar talar om en tillvaro där allt kan vara vackert, där skönheten ständigt väntar på att bli upptäckt. Den blivande munken Murillo förkunnar en harmonisk skönhet i vardagen som kommer av att den är genomlyst av Gud själv. Tre gatubarn kan visa sig vara blivande heliga  tre konungar. En fågel lär oss hur Jesus bryr sig om minsta sparv. En fruktförsäljare visar hur rik skapelsen är.  I Murillos värld är alla familjer heliga. 

Den lilla fruktförsäljaren

 

Jimmie på riktigt eller 1930-talet revisited

SDs reklamfilm från 2104 hette "Jimmie på riktigt". Det var naturligtvis inte en film om Jimmie Åkesson som han verkligen är men här kan ni däremot läsa Maja Hagermans text som avslöjar allt.
Hagerman konstaterar att likheterna mellan rasisten och nazisten Herman Lundborg och Jimmie Åkesson är många och slående. Jag ser också att många starka SD-fästen en gång var starka Nazi-fästen under kriget* och senare på 1990-talet bastioner för Vit Makt-rörelsen. Hagerman skriver om Åkesson:

Att som mycket ung gå med i konstiga, extrema politiska rörelser är inte helt ovanligt. Men det vanliga är att man går ur när man blir äldre. Jimmie Åkesson och hans äldsta partivänner gjorde inte det. De bytte ut partiets gamla fascistinspirerade symbol och satte dit en blåsippa i stället, trädde över en kostym, skrev om programmet och fick partiet att framstå som alltmer salongsfähigt. Det var deras brinnande och långsiktiga engagemang som gjorde förvandlingen möjlig.

Så här såg SD-loggan ut på riktigt när Jimmie gick med i SD.

 Att jämföra med historien är vårt enda sätt att lära oss att inte upprepa den. På många sätt liknar vår tid 1930-talet. Till och med judehatet börjar krypa upp ur vrårna igen. På FB lägger SD-toppar ut adresser till flyktingförläggningar att bränna. Och vi har en partiledare i Sveriges riksdag som står bakom främlingsfientliga flygblad fulla av medvetna lögner som urkundsförfalskat undertecknas med "svenska folket", allt prydligt skattefinansierat. Deras presstalesman Mattias Karlsson menar att felaktigheterna beror på att partiet "bedömer" lögnen som sanning. Härligt uppfriskande ärligt från det parti som aldrig bekymrat sig om fakta som talar emot deras världsbild. En världsbild som de grundlade i ungdomen och i allt väsentligt ännu håller fast vid.

Men det normala är inte att man talar klartext i detta parti som säger sig vara det enda som vågar tala just klartext. Nej, deras "sanningar" lindas oftast in i snälla fraser som kan lura även ganska kloka människor. Åkesson kidnappar till och med Simon Ådahls "Bön för Sverige" och SD-sympatisörer skriver hotfulla SMS till Ådahl när han protesterar mot att hans sång ingår i Jimmies propaganda. Jimmie själv skulle aldrig skriva SMS till Ådahl, om det inte är från dolt nummer. Jimmie säger aldrig offentligt vad han tycker på riktigt.

Hagerman jämför med Herman Lundborgs smygande med nazismen där han framställde sin "rasbiologi" som en slags gullig hembygdsrörelse som släktforskade i all oskyldighet medan hans verkliga avsikt var rasförbättrande åtgärder och utrotande av judar och andra misshagliga raser. Annars hade han aldrig fått sitt institut och det visste så klart Lundborg, precis som Jimmie Åkesson vet att Vit makt-rörelsen aldrig skulle få 13% i ett riksdagsval och därför har han gömt bomberjackan och kängorna i garderoben.

Liksom Lundborg väger därför Åkesson på riktigt varje ord på guldvåg och han vet mycket väl vad som passar sig i vilka sammanhang visar Hagerman:

[…]grova värderingar framförs på ett ställe, snällhet på en annan. SD:s partiledare skriver att han tänder ljus och vill att vi alla ber för ett alltmer splittrat Sverige. Samma månad kallar hans parti till demonstration i flyktingmottagandets Trelleborg. Flera kända nazister kommer dit, även i uniform, och applåderar SD-riksdagsmannen Kent Ekeroths eldiga tal om flyktinginvandring och Sveriges undergång, när han manar åhörarna att ”ta vårt land tillbaka”.

  Nazisterna i Sverige är inte många men de uppmanar varandra att stödja SD. Jimmie har nog inget alls emot detta, han är nog glad åt detta stöd. Han skulle aldrig medge det, men nu talar vi om Jimmie på riktigt.

Var ska man börja, felen tar aldrig slut, det räcker med den högerställda texten så fattar man. Skulle jag skriva under något sådant? Skulle du? Nej, men vi betalar för det och det tar tydligen SD som att vi vill underteckna. Eller så skiter de i vad vi vill underteckna.

* Skolmördaren Anton kom från en sådan plats.