Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. 1 Kor. 15:20
Tre judiska högtider sammanföll så att de firades fredag, lördag och söndag den veckan Jesus dog och uppstod. Först den storslagna Pesach som firar hur Gud beskyddade folket mot mordängeln i Egypten . Den firas oberoende av veckodag den 14:e i Nisan. Sedan firas det osyrade brödets högtid mellan Pesach och skördefesten som firas första veckodagen, dvs söndagen efter Pesach: firandet av förstlingsfrukten.
Det beskyddande blodet som leder till befrielse firades just när Jesu dog, vetet som används i det osyrade brödet hade Jesus refererat till vid ett flertal tillfällen och just när han är begraven firas vetet. Och när han uppstod firas förstlingsfrukten. Jesus var ju själv den första att uppstå från döden och benämns av Paulus med ett ord som här i Korinthierbrevet kan betyda förstlingsfrukten från de döda.
Den gode herden , rysk ikon från 1800-talet. Jag tycker om hur lammet ser så tillitsfullt på Jesus, den gode herden.
Agnus dei från Bach H-mollmässa är bland det vackraste jag vet och Meg Braigle har en så intressant röst och diktion, det hörs vad hon sjunger. Den här lilla barockensemblen Voices of Music tycker jag också mycket om.
Den gode herden är i Jesus inte bara herden som försvarar sina får till sista blodsdroppen utan också den herden som så helt identifierar sig med sina får att han själv blir ett av fåren: det offerlamm som räddar fåren ur döden och slaveriet.
Caravaggios bild av hur Jesu begravning gick till, målad ca. 1603
Upp, svärd, mot min herde, mot min förtrogne, säger Herren Sebaot. Dräp herden så att fåren skingras! Sakarja 13:7
Johannes evangelium berättar om vad som hände efter Jesu död:
Josef från Aramitea, som var lärjunge till Jesus fast i hemlighet, av rädsla frö judarna, bad efteråt Pilatus att få ta ner Jesu kropp. Pilatus tillät det, och Josef gick och tog ner kroppen. Nikodemos kom också dit, han som första gången hade söt upp Jesus på natten, och han hade med sig en blandning av myrra och aloe, omkring trettio kilo. De tog Jesu kropp och lindade den med linnebindlar tillsammans med kryddorna så som judarna brukar göra vid en gravläggning. Intill platsen där Jesus hade blivit lagd. Där lade de Jesus, eftersom det var den judiska förberedelsedagen och graven låg nära. Johannes 19:38-42
Ruht Wohl ur Johannespassionen av JS Bach med Nederländernas Bach-sällskap.
Två modiga fariséer, en av dem medlem av själva Sanhedrin (det judiska stora rådet) tar över när de flesta lärjungar skingrats och gömt sig av rädsla för att råka ut för samma straff som Jesus. Josef av Aramitea och Nikodemos går till Pilatus för att få tillstånd att begrava Jesus. Pilatus, som enligt samtida källor inte var en mild härskare, går med på deras begäran på samma sätt som Sakarja fick flytta tillbaka till Jerusalem för att återuppbygga templet. Vi tycker inte det är konstigt. Att ta kontakt med statsministern eller kungen är aldrig ens i närheten av farligt i en demokrati.
Men det var inte demokratier Sakarja och lärjungarna hade att hantera. Tvärtom , de levde under ockupationsmakter kända för sina vidriga straff som kunde drabba vem som helst: drottning Ester var av goda skäl livrädd för att ens tilltala sin make shahen av Persien så hon utlyste en tredagars fasta innan hon vågade sig på det, Johannes Döparen blev halshuggen pga en nyck på en fest och Jesus blev torterad och korsfäst utan att ha gjort något ont.
Josef av Aramitea och Nikodemos var modigare än vi kan förstå. Men även om det är svårt att begripa är det inte omöjligt att ha dem som föredömen.
Den 11 april 1979 vann tanzaniastödda Ugandiska frihetsarmén (UNLA) över Idi Amins styrkor som mestadels bestod av libyska soldater efter ett års krig som börjat med att Idi Amin annekterade den norra Kagera-regionen i Tanzania. Tanzaniska och UNLA-styrkor intog denna dag Kampala där motståndet var svagt, deras största bekymmer sägs ha varit att de saknade kartor över Kampala. Idi Amin var en mycket hatad diktator som blivit mer och mer blodtörstig, paranoid och bisarr de närmast föregående åren. Han flydde förstås landet och levde resten av sitt liv i Saudi-Arabien.
I stället för Amin fick Uganda nu tillbaka sin förre president Milton Obote som levt i exil i Tanzania sedan Idi Amins libyska trupper avsatt honom. Han blev nu landets befriare på samma sätt som Tengil i Bröderna Lejonhjärta, dvs en ny diktator. "All makt åt Obote, vår befriare!". 2005 blev Uganda äntligen någorlunda demokratiskt med ett flerpartisystem och fria val.
När jag första gången kom till Östafrika var det till nordvästra Tanzanias Biharamulo-distrikt där kriget ännu märktes genom överfyllda barnhem och kvarvarande ugandiska flyktingar. Ca 20000 flydde landet tillsammans med Milton Obote 1971 och ju mer Idi Amins förtryck mot befolkningen ökade desto fler flyktingar kom över gränsen i norr. Berömd utomlands blev väl mest Amins fördrivning av alla ugandier med indiskt ursprung. Många av dem flydde till Tanzania där det redan fanns en stor indisk-afrikansk befolkning. Östafrikas restauranger är ofta indiska av högsta kvalitet och filmerna är oftast från Bollywood, inte Hollywood eller ens Nollywood.*
Tanzania var den plats på jorden där jag genast kände mig hemma, jag som alltid känner mig som en oönskad främling överallt. Det märkliga är att vi är så många som upplevt detta hemmahörande. Hur kort vår tid i Afrika än varit har den perioden definierat oss som människor mer än mycket annat. Karen Blixen är bara ett av otaliga exempel där den afrikanska erfarenheten blev avgörande. För henne blev den tiden lika kort och avgörande som rallarepoken blev för Malmfälten. Jag minns ännu inledningsorden i filmen med Meryl Streep i rollen som Blixen: "Once I had a farm in Africa."
Det nyss avslutade kriget, detta var vintern 1979-1980, märktes alltså men det var inte den överväldigande katastrof som krig ibland kan vara. Troligen för att ingen fanns kvar på förlorarsidan. Ytterst få, väldigt militanta, jihadister följde med Amin ut ur landet. Soldaterna från Libyen återvände förstås dit. Ingen saknade boxningsmästaren och muslimen Amin och hans storhetsvansinniga drömmar om en stormakt kring sig själv i Uganda.
När jag återvände till Östafrika senast var det inte till Kenya eller Tanzania utan just till Kampala i ett skolutbyte mellan kommunerna Kalix och Kampala. Kampala var nu en vanlig afrikansk storstad med fattiga och rika sida vid sida. Extrem terrorkontroll råder överallt, väskor och kläder visiteras när man passerar den välbevakade porten in till hotellen där rika (som vi svenskar) bor. Islam har inte blivit mindre militant under åren mellan Idi Amins regim och nutiden. Krigen har inte tagit slut i östra Afrika. Men nu är Uganda landet man flyr till. Uganda har till och med fått beröm av FN för sitt flyktingmottagande. Jag tycker ju Sverige kunde lära av detta lilla land hur man på ett värdigt sätt tar emot människor på flykt.
I Tornedalen finns bördig jord och övergivna gårdar. När de gamla dör vill ingen ta över pga det mödosamma arbete som är vardag på ett småbruk i norra Sverige. Många , framförallt kvinnor, i Afrika och Mellanöstern är vana vid jordbruksarbete. Deras vardag är betydligt mödosammare jordbruksarbete än det som det vattenrika landet i norra Sverige erbjuder. Sedan EU-inträdet har nästan alla jordbruk i norra Sverige lagts ner vilket lett till att Sverige nu inte är självförsörjande med mat. Ugandas flyktingmottagning borde inspirera. men tyvärr vill Sverige aldrig lära sig något av afrikaner. Man framhärdar med en svindyr flyktingmottagning för ett försvinnande fåtal. Ytterligare en effekt av den korkade omedvetna rasism som råder i Sverige.
Corona har stängt ner världen i fysisk bemärkelse. Detta är en lösning på gott och ont. Till det goda hör att mord och våldsbrott i Sydafrika minskar med hundratals procent och luften går att andas i Kinesiska storstäder. Men i flyktinglägren är denna farsot bara hemsk.Kunde vi denna påskafton fokusera en liten stund på andra än oss själva, liksom Jesus gjorde. Vi kan försöka glömma alla våra umbäranden och i stället fundera på en lösning på att de fattigaste är de som hjälper de fattigaste och de rikaste bara låser in sig med sin rikedom.Efter påskaftonens tunga sorg kommer en uppståndelse med 40 dagars påsk. 40 dagar som förändrade världen. Den som inte tro på det kan ju bara titta på rubriken: 2020.
Vår tideräkning räknas efter Jesu födelse. Alla andra kalendrar förhåller sig till denna tideräkning. Om man gillar det eller ej kom något nytt med denna försiktiga början. Vågar vi tro på en påsk som förändrar samhället till det bättre efter Corona-fastan?
Varje Påskafton måste jag lyssna till och sjunga med Ruht wohl ihr heiligen Gebeine avslutningskoralen i Bach Johannespassion:
Billy Butt, den ökände musikproducenten, tillhör denna grupp indier och skrev en insändare 2003 i vilken jag håller med om varje ord (men han glömmer bort att nämna de indier som flydde inom Afrika) om denna humanitära katastrof: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/0EQpeg/vi-glommer-inte-idi-amin
valdes Gregorius III till påve i Rom. Han var syrier och den näst siste på påvestolen av östromersk härkomst, hans släkting och efterträdare Zakarias med himmelsk födelsedag, alltså dödsdag, 15 mars, blev den allra sista grekiska/östromerska påven. Gregorius III blev alltså den sista påven som erkändes både av Östroms kejsare och Västeuropeiska makthavare.
Gregorius III och Zakarias var påvar under en tid när kyrkans inre kärnområden låg i gungning medan de geografiskt perifera kyrkliga områden stärktes. Som redan antytts var kontakten med Romarriket, som fortfarande var starkt i östra delen, medan det var raserat i väst, ansträngd. Det berodde på det starka militära hotet från islam som börjat kriga mot kristenheten i stort sett när religionen grundades. Halva kristenheten hade fallit för den muslimska anstormningen; hela Nordafrika och Spanien var förlorat och Frankiska riket verkade gå samma öde till mötes. Östrom hade med knapp nöd lyckats försvara Konstantinopel mot islams anfallskrig under 670-talet.
Samtidigt eroderade kyrkan inifrån på grund av striden om bilderna, ikonoklast-striden. Östromerska kejsaren och många kristna i Östrom hade påverkats av islams tankar om bilder och de stödde sig på samma skriftord som Muhammeds anhängare, de tio budorden. Närmare bestämt bud nummer två:
2 Mos. 20: 3-6: Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du
skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i
himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du
skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en
svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen
intill tredje och fjärde led när man försmår mig men visar godhet mot tusenden när man älskar mig och håller mina bud.
Kaliferna som tagit över den kristna kulturens starkaste fästen tolererade kristendomen i allt utom bilderna. Krucifix, bilder av Maria och andra ikoner, förbjöds med hänvisning till att judar och kristna skulle följa Tio Guds bud. Östroms kejsare styrde fortfarande i delar av det vi räknar som Västrom: Sicilien, Syditalien och Ravenna och blev samtidigt starkt influerad av de muslimer han ständigt fick försvara sitt rike mot. Hans anhängare kallades ikonoklaster och de förstörde ikoner, statyer och mosaiker i sin nit. En stor kulturskatt utplånades av dessa hängivna kristna på mycket kort tid i stil med det Daesh och andra Salafistiska jihadister gjort i vår närtid i Mellanöstern.
Men de som höll sig till påven i Rom; ikonodulerna (bilddyrkarna) höll stånd och därför har vi idag kvar fornkristen , även Bysantinsk, konst i Norditalien, inte minst i Ravenna. Men Ravenna tillhörde ju Östrom? Jo, men när man försökte förstöra konsten lynchades kejsarens sändebud som skulle genomdriva kejsarordern av folket på platsen. Det fanns alltså fanatiker på båda sidor. Samtidigt var det ikonoduliska kristna som utbredde påvarnas domäner norrut; Germanien kristnades och England, Irland, Skottland och Wales närmade sig påvarna i Rom. Gregorius III kom visserligen från Syrien, hjärtlandet för Östrom och kyrkans vagga, men han var starkt emot ikonoklasterna och inflytandet från islam.
Han exkommunicerade ikonoklasterna och fördömde deras bildstormande. Därmed hade den siste påven som också godkänts av Östroms kejsare exkommunicerat denne kejsare. Kejsaren konfiskerade alla påvens egendomar i Sicilien och Syditalien samt fråntog påven överhögheten över dennes besittningar i Balkan. Brytningen mellan Öst- och det forna Västrom var nu fullbordad. Gregorius III styrde en kyrka som trängdes av sina forna trosfränder under Patriarken i Konstantinopel, langobarder, germaner som besatt norra Italien och muslimska erövrare som nu gjorde framgångsrika framryckningar i Gallien . Men där, i Gallien vände krigslyckan för araberna när den frankiske Karl Martell slog den arabiska hären vid Poitiers 732.
Gregorius III och hans släkting och efterträdare Zacharias stärkte nu banden till den framväxande frankiska stormakten. Zacharias såg till att riksförståndarna avsattes, och den siste maktsvage merovingiska kungen "motades in i ett kloster ", skriver Göran Hägg i sin bok Påvarna. Zacharias krönte och smorde Pippin den lille till konung i Guds namn och så hade den karolingiska dynastin fått sin gudomliga legitimitet. En legitimitet som Gregorius III ansåg självklar utifrån att detta kungarike stoppat den till synes ofrånkomliga muslimska invasionen.
Ringens brödraskap som de framstår i filmformat
Det är nog inte alls en slump att Sagan om ringen avslutas med att den siste riksföreståndaren i Gondor brinner upp, förhäxad av Saurons palantir medan kung Aragorn tar över makten. Och att Pippin den lille har fått ge namn till hoben Pippin, är förstås självklart.
Hela denna vanskliga tid för kyrkan har absolut stått modell för berättelsen om krigen i Midgård. Inre strider som kom sig av ett yttre militärt hot och påverkan av sinnet på kristna härskare är ju en direkt bild av denna vanskliga tid i kyrkans historia. De trofasta små hoberna, alverna och deras vänner längst i väster liknar mycket de keltiska kristna som ute i Västerhavet höll fast vid, spred och utvecklade den kristna kulturen som hotades på kontinenten.
Ofta läser vi förstås Tolkien som en allegori över 1900-talshistorien men när jag läser om 600-700-talens kristna svårigheter kan jag inte låta bli att se parallellerna. Liksom Bilbo-en hobbits äventyr är allra mest lik Beowulfs-eposet tycker jag Sagan om ringen påminner om Gregorius III och Zacharias pontifikat. Det finns få saker som lär mig så mycket som skönlitteratur, både om världen och om mig själv. Men så fungerar även historia ibland. Kombinationen historia och skönlitteratur är därmed oslagbar.
Så vad lär jag mig av dessa sammanflätade berättelser, historien om Gregorius III och Zacharias , samt Tolkiens romaner? Jag tänker att detta med att vi kristna är en kropp inte bara innebär att om en del lider lider alla delar, utan också att om en del mår bra håller sig kroppen ändå frisk trots stora svårigheter.
När centrala delar av kristenheten led av bildbråk och angrepp från välorganiserade och nyväckta jihadister blomstrade den keltiska och engelska kyrkan och Germanien kristnades samtidigt som den ryskortodoxa kyrkan växte fram med hela sin rikedom på tryggt avstånd från muslimska erövrare. Och tänk på hur ikonerna blivit nästan synonyma med östkyrkan idag medan de reformerta kristna kyrkorna i väst ännu är, mycket fredliga, ikonoklaster.
Det är en tröst när vi hör hur kristna över hela världen förföljs och kyrkan i Gregorius och Zacharias hemland Syrien inte minst. Då tröstar historien om deras tid som påvar. Just under dessa svåra år för kristenheten kring Medelhavet seglade iriska munkar över Nordsjön och vi nordbor fick de första kontakterna med Jesus. Det är jag evigt tacksam för (jag vet att jag tjatar om det, men det är sant).
Tänk att Jesus predikades i Tyskland så vi fick släkten Bachs musik att leva av i fastan. Här Erbarme Dich av Johann Sebastian.
I skogen, spåret går upp på stallbacken. En liten byggnad med en dörr på glänt. Psalmförfattaren Lydia står i stalldörren och öppnar för alla som vill in, för det här stallet är som ett senapskorn, väldigt litet på utsidan men stort på insidan. Där ryms alla som vill in, så det är bara att kliva på. Här är redan alla kalenderflickorna; Audrey Hepburn exempelvis, hon ordnar med aktiviteter för alla barnen och de är många, inte bara Sankta Cripina har med sig en ansenlig barnaskara. Pojkarna från Kenya spelar basket med en alldeles ny boll Lilja och Volodja har skänkt den till barnet i krubban men de har inget emot att pojkarna från Kenya spelar basket med den och de är förstås med.
Vid fönstergluggen står Sankta Angelika och leder en ursulinerstråkensemble där Ilona spelar cello, de ackompagnerar Mahalia Jackson som sjunger "O helga natt" med änglar som bakgrundskör . Sonja Marmeladova kysser stilla sin Raskolnikov och ler mot dem. Där kommer Pocahontas med rostad majs och popcorn till barnen och bredvid henne står Máttaráhkka Rebecca med vattenkruset, det är hon som vattnat åsnan, oxen, fåren och de två hästarna från Lappland.Fyra Marior och Tomas Naturvetenskaparen lagar kvällsvard till hela sällskapet med Marta som chefskock och alla låter sig väl smaka efter nattens händelser, speciellt herdarna äter som om de aldrig sett mat förr.
Stallet badar i ett milt rödgult sken. Det är Julia Aurelius som har hängt en adventsstjärna i stallgluggen, den sprider sitt milda ljus över alla de församlade och den lille som sover helt lugnt i krubban. Nära den sitter Esau, Bang, Jesaja, Selma Lagerlöf och Bertha von Suttner och samspråkar lågmält om fredens möjlighet. I samma hörn står Beatrice , Rakel och Lucia. De pratar om hur de ska rädda ytterligare människor som liksom Dante gått vilse i självtillräcklighetens mörka skogar med någon ny kreativ idé, medan Johannes döparen kommer in med ett fång ved till stallets kamin. Intill den ligger fyra katter från den nordliga glesbygden och bredvid vakar en border collie och en sennenhund.
Anna av Ryssland kokar te på en samovar tillsammans med Anna av Danmark, de är bra på te prinsessorna från Norden. Men särskilt majestätiska ter de sig inte när de då och då kastar den förlupna basketbollen till sina barn som är med i stimmet kring basketkorgen, de ser däremot mycket lyckliga ut. Den heliga Barbara är där, hon har tagit med sin pappa som just bytt på det lilla Jesusbarnet och nu lämnar honom till mamma Maria för att ammas. Bredvid hennes sitter Josef i höet. Och i Josefs famn, närmast krubban, sitter en liten irländsk gosse och mumsar på Pocahontas popcorn. Han har kommit hem.
"Här har arken strandat , tungt med sin last av frid."
När naturen vilar och sparar krafterna för att överleva vintern gör vi människor tvärtom så här års. Det talas om det och skrivs spaltmil om det men ingen gör riktigt motstånd och går verkligen i idé så här års. Därför bestämde sig Barock-Olga för att gå till handfast aktion och tog en förfallodag. Att bara lata sig en hel eftermiddag när julen närmar sig är en sann motståndshandling.
Dagens lucka blir Barock-Olgas recept på hur man latar sig i advent:
Stallet: Låt barnen åka på adventsfest med auktion i Lappträsk. Mocka i lugn och ro. Borsta bort det värsta innan ridningen. Strunta i sadeln och försök inga indianskutt utan sitt upp med en lämplig pall. Plumsa runt i djupsnön och gör roliga mönster i snön. Klia din häst på manken och efter ridningen proppa henne/honom full med morötter och pussa henne/honom så mycket du hinner.
Inne i tomt hus: passa inte på att städa, laga ingen mat; ät fil och lingon. Ta en dusch och lägg dig och läs eller stirra bara i taket tills du somnar eller barnen kommer hem.
När barnen kommit hem gör något enkelt att äta, koka potatis,tvätta den bara-skala inte. Gör mos av den för det äter de så gärna. Skär grönsakerna direkt på fatet och stek frysta hamburgare åt barnen. Funkar varje gång och tas emot som värsta festmaten men med minimal arbetsinsats. Medan potatisen kokar-läs en roman! Medan du fixar i köket efter maten lyssna på P2(P1 är för krävande för en förfallodag). Sedan kryper du upp i soffan med barnen och slötittar på barnkanalen.
När alla tänder borstats blir det "Julmysteriet", "Kudden", "Färger", "Jag är hos dig min Gud" och "Gud som haver" under vårt stora tjocka täcke och godnatt!
Lyssna till Bach," Sov min älskling", tills du somnar.
Barock-Olga hyser en vurm för basfioler och bassångare så vad passar bättre på kvällen den tredje advent än basarian "Bereitet die Wege, bereitet die Bahn." Johannes Döparens aria, Johannes är ju vägröjaren för Jesus.
Efter syndabekännelsen i gudstjänsten får församlingen i allmänhet avlösning, dvs prästen tillkännager att församlingens synder är förlåtna. Varför ropar då människan genast efter detta: Herre förbarma dig över oss!
Hagman menar att detta handlar om något annat än människans egen synd. Kyriet ropas för att visa på människans utsatthet inför alla möjliga grymma livsvillkor: jordbävning, hungersnöd, vardagsslit, sorger, bedrövelser, olyckor och kampen mot ondskan. Jag håller med. De som menar att kristendomen struntar i hur verkligheten ser ut har nog bara stött på någon slags framgångsteologi som verkligen är en nutida företeelse med historiskt sett kort livslängd. Kristendomen i övrigt förnekar inte allas lidande och svårigheter. Kristendomen lär inte heller att vi ska slippa det andra genomlider. Tvärtom menar kristendomen att Jesus är vårt föredöme i att uthärda lidande samtidigt som hans verksamhet gick ut på att bekämpa andras lidande.
Kristendomens Kyrie är också ett trotsigt rop om att inte i mindfulness-anda passivt acceptera lidandets realitet. Kristendomen talar inte om för den fattige att hon ska stå ut och acceptera. Jesus skulle aldrig säga till den lama eller arbetslösa hjälpsökande att acceptera och leva i nuet. Jesus helade den lama och gav den blödande kvinnan både upprättelse och hälsa. Nej, det kristna kyriet säger att vi lever i mycket lidande men det finns en kraft som kämpar mot det onda; herren Kristus.
Direkt efter Kyriet kommer Gloria. Det verkar ju lite konstigt, med de tvära kasten. Men Hagman menar att det är ett accepterande av det faktum att "sorgen och glädjen, de vandra tillsamman". Inget är bara lidande och inget är bara glädje. Gloria bekänner sig också till hoppet att en dag ska lidandet ta slut. Hagman skriver också: "Det är viktigt att poängtera att både Kyrie och Gloria är "tillbedjan". Ibland är vår livssituation sådan att vi bara klarar av Kyriet och måste överlåta Gloria åt resten av församlingen."
Det sistnämnda citatet kan jag verkligen skriva under på. För mig har det varit så att i vissa stunder hade livet varit olevbart utan vetskapen om att resten av församlingen sjunger mitt Gloria åt mig. Jag minns till exempel när jag en gång låg på en förlossningsavdelning eftersom mitt lilla barn dog i magen långt innan det skulle födas medan de andra mammorna på avdelningen låg med sina nyfödda bredvid sig. Det var en paradoxal tröst i sorgen att de hade fått friska små ungar att glädjas åt. Deras glädje gjorde min sorg mindre bottenlös. När jag kom hem fick jag en teckning av Eva, en downsperson i församlingen. Ingen visste varför jag var borta den söndagen, men på något sätt visste Eva och hade redan dagen innan gudstjänsten ritat en teckning full av röda hjärtan till mig. Hennes kärleksgloria balanserade mitt "Kyrie eleison, Christe eleison".
Kanske är det eftersom Hagman miste ett barn i en sjukdom under skrivandet av denna bok som han så insiktsfullt beskriver Kyrie/Gloriadelen av gudstjänsten. Jag tycker åtminstone att detta är ett oerhört tydligt bevis på att kristenlivet är ett liv i gemenskap som räcker över tid och rum och bär genom allt: den största glädjen och den djupaste sorgen. Det är inte bara en tankefigur och teori utan en konkret verklighet att en del i kristenheten just nu jublar i glädje samtidigt som en annan del kvider, ropar, gråter sitt Kyrie och däremellan finns många som befinner sig i någorlunda balans mellan Kyrie/Gloria. Alla befinner sig någonstans på den skalan genom hela livet, men ingen av oss befinner sig alltid i Kyrie eller Gloria. Kyrie/Gloria visar tydligt poängen med en kristen gemenskap; nämligen att vi ska bära varandras bördor.
Ibland är det svårt att helhjärtat ta del i Kyriet och väldigt ofta är det svårt att sjunga sitt Gloria. Men församlingen som grupp når en balans mellan dessa varje dag och varje stund.
Kyrkan i Jukkasjärvi, en gång ansågs den ligga vid världens ände, även hit nådde de goda nyheterna.
Apg. 2: 36-39 Hela Israels folk skall alltså
vara fast förvissat om att Gud har gjort honom till Herre och till
Messias, denne Jesus som ni har korsfäst.”
Orden träffade dem i hjärtat, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad skall vi göra?” Petrus
svarade: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni
får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva. Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren, vår Gud, vill kalla.”
Annandag pingst, Andens vind över världen har denna dag som rubrik i evangelieboken. Kyrkans internationaldag den tredje festdagen i kyrkans födelsedagsfirande i de största kristna festernas treenighet jul, påsk och pingst är det den här dagen som kommer mig allra mest inpå bara skinnet för utan den kristna kyrkans iver att berätta om de goda nyheterna hade jag aldrig fått reda på dem. Jag kan tänka mig att Jesus ändå hittat sin väg till mitt hjärta på något sätt vi inte kan föreställa oss. Men han valde denna bräckliga men ändå stabila väg: från hjärta till hjärta.
Den eld som vår frälsare tände ska bäras från vän och till vän. Till alla han budskapet sände som själv han ju bjuder oss än: "Gå ut i hela världen förkunnande mitt ord, för allt som Fadern skapat för folken på vår jord. Än räckes Guds frälsning, än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror."*
Typiskt nog är detta den festdag som för oss svenskar skiljer agnarna från vetet. Svenska annandag pingst har av riksdagen bytts ut mot den svenska nationaldagen, kyrkans internationaldag mot Sveriges nationaldag-tydligare kan det inte uttryckas. Tydligare kan inte vi kristna visa att Guds rike är helt annorlunda än världens nationalstater än genom att fira Annandag pingst.
Ha en glad och välsignad annandag pingst!
*Svensk psalm 228, den mest kända psalmen som fångar det bästa i den laestadianska väckelsen. Kantor Andreas Holmberg berättar här mer om denna intressanta psalm. Pingst är tid för stora samlingar för västlaestadianerna i Kiruna. Där har man hållit fast vid annandagen, men också tredje och fjärdedag pingst så samlingarna slutar på onsdagen. Ett efterföljansvärt exempel!
Kristna och vårt
intresse för vetenskapen avfärdar Lena Andersson med att anklaga oss för att
använde hennes egen metod för bevisföring: bevisa det som förutsätts med
cirkelargument; "Jesus är ond därför ska jag leta upp allt som bevisar
denna min tes." Obekymrad om vad liknelser och metaforer verkligen betyder
rycker hon ut ord som bevisar hennes tes och hoppar över allt som motsäger den.
Samtidigt anklagar hon kristna för att rycka ut bibelsammanhang om Jesus där
han verkar snäll. Alltså trots att hon använder texter som finns med bland de
utvalda texter som predikas över under kyrkoåret-faktiskt varenda en av de
texter hon valt ut är dessa texter, men hon läser dem mycket selektivt.
Exempelvis låter Andersson bli att läsa vad Jesus svarar en rik yngling som
vill veta hur han ska få evigt liv, hon nöjer sig med att sluta efter att ha
citerat Jesus: "Varför kallar du mig för god, endast Gud är god." Här
är hela sammanhanget:
”Gode
mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus svarade: ”Varför
kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. Du kan budorden: Du skall inte
dräpa, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte
vittna falskt, Du skall inte ta ifrån någon det som är hans, Visa aktning för
din far och din mor.” – ”Mästare”, sade mannen, ”allt detta har jag hållit
sedan jag var ung.” Jesus såg på honom med kärlek och sade: ”Ett fattas dig. Gå
och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom
sedan och följ mig.” Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg,
för han ägde mycket.
Rödhårig Judas förråder mörklockig
Jesus
Detta bibelsammanhang
motsäger i stort sett vartenda påstående Andersson har kommit med under
programmet. Som att Jesus är självrättfärdig, vill ha en roffarkapitalism och
är elak mot dem som söker kontakt med honom. Och då låter hon helt enkelt bli
att läsa hela sammanhanget, hon nämner det inte ens i ett kortfattat referat.
Naturligtvis finner hon fel i Bergspredikan* också för det är hennes ärende-att
hitta bevis för att Jesus är ond och kristna är dumma eller onda själva. Hon
menar att Jesus är överlägsen och anpassar sig enligt sina egna syften. Hon
avslutar med att lansera sin egen "den stora kristna
konspirationsteorin" och sticker hål på sin argumentation om kristnas
vetenskapssyn när hon berättar att Judas är en hjälte** med att avsluta med att
Jesus avbildas blond och Judas avbildas svarthårig och kroknäst. Det gör han ju
sällan förrän senare i historien när han börjat omvärderas i Anderssons
riktning, han avbildades traditionellt som rödhårig. En snabb koll hade rättat detta
misstag.Vilket visar att Andersson mest av allt bygger sitt program på egna
föreställningar och fördomar, inte på kunskap. En sak hon anklagar kristna för
rakt igenom programmet. Så blir hon en oavsiktlig spegelbild av sin egen
nidbild.***
Tack,
Lena Andersson
Så där kan man
fortsätta att kritisera Anderssons läsning och bevisföring. Men hon har också
poänger som när Jesus blir irriterad och arg på sina lärjungar. Han ledsnar på
att de inte kan bota en pojke med fallandesjuka till exempel. Han skäller på
dem för att de tror för svagt. Likaså är Jesus i Anderssons ögon ond när han
vill att hans vänner vakar och ber med honom i Getsemane innan han fängslas.
Jag håller med Lena Andersson om att Jesus i det första fallet verkar sur i
överkant och inte uppvisar den "ängels tålamod" som han förväntas
visa. Samtidigt tillhör jag dem som känner en tröst i detta att även Jesus
fräser åt sina nära och kära. Även han blir utmattad av starka upplevelser som
det på förklaringsberget. Även han behöver tröst från sina vänner i sin svåra
stund i Getsemane.
De flesta kristna
hävdar ju att Jesus är både Gud och människa och här ser vi hans mänskliga sida.
"Kärleken är tålmodig och god", "den brusar inte upp" säger
Paulus i sitt första brev till församlingen i Korint. Här gör Jesus just
det-brusar upp. Jag kommer också ständigt till korta där. För mig säger detta
bibelställe och andra där Jesus är trött, gråter, förtvivlar eller blir
irriterad att han kan känna med oss i alla våra tillkortakommanden precis som
Hebréerbrevet säger; till Jesus kan vi komma med allt, han vet hur det är.
Detta bibelställe med
pojken som led av "fallandesjuka"visar att Anderssons tes att kyrkan
och andra "mörkat" Jesu dåliga sidor helt enkelt inte stämmer. Om
kyrkan hade intentionen att dölja dessa sidor hos Jesus hade de väl aldrig
skrivits ner? Hon har dessutom genomgående valt texter som är mycket välkända
och återkommer som predikotexter i Svenska kyrkans evangeliebok och utan minsta
censur fick hon denna Bibel som konfirmand just av kyrkan. Något mörkande kan
man knappast belägga hos kristenheten, så var hon fått denna idé ifrån förblir
ett mysterium programmet igenom. Se där, åtminstone en liten spricka i den
kompetenta, förutsägbara och helgjutna personen Lena Andersson som presenterar
sig i detta program.
Jag är trots dessa anmärkningar glad
att få ha tagit del av denna hennes evangelieläsning. Så konkret hör jag sällan
någon vuxen läsa litteratur och det ger nya infallsvinklar för mig som lärare
eftersom det för mig är så självklart att metaforer och liknelser inte ska
uppfattas konkret. Lena Andersson påminner om att jag måste vara beredd på att
även den duktigaste läsare kan missförstå text pga att metaforer och liknelser
behöver en kontext. Som lärare blir det då min uppgift att ge en tydlig
bakgrund till de texter vi arbetar med för att alla elever ska ha en chans att
förstå det vi läser. Lena Andersson gjorde gymnasiets litteraturkurser ännu mer
angelägna och det är jag tacksam för.
Lite Bach måste till efter
detta: Agnus Dei ur H-mollmässan framförd av kontratenoren Andreas Scholl och
noter så man kan sjunga med.
* Lite bakgrundsinfo hade hjälpt
Andersson på vägen när det gäller att exempelvis "gå den andra
milen". Hon menar att det är härskarteknik att gå två mil när någon
tvingar en att gå en mil. Hon menar att man gör sig till en martyr och därmed
omöjlig att försvara sig mot. Ja, så är det förstås. Detta med att gå en mil
var något romerska soldater kunde tvinga folk att göra och det var en
icke-våldsmetod av motstånd Jesus här förespråkar vilket ex.vis Mahatma Gandhi och Martin
Luther King Jr. också praktiserade. Dessa metoder var alltså menade att just
göra motstånd mot det onda på ett konstruktivt sätt utan våld. Andersson missar
detta. Det handlar alltså om att bemöta det onda på ett verksamt sätt med
icke-våld och hon har helt rätt i att detta är en svårslagen metod mot ondska.
Jesus förespråkar inte detta som ett sätt att skaffa familj eller möta nya
vänner. Han talar om fiender här, fiender som inte drar sig för våld och
övergrepp.
** Det gnostiska Judas-evangeliets (ca
150 e.Kr) budskap eller har hon tagit till sig sin barndoms "Jesus Christ
Superstar" där filmens Judas är hjälte och svart-men inte kroknäst?
*** Hon menar ju att hon predikar
precis som kristna gör , bara det att hon lyfter fram Jesu ondska medan kyrkan
tagit bort dessa bibelord och väljer andra, vilket alltså inte stämmer. Ska en
satir fungera bör man vara mer insatt i sitt ämnes förutsättningar. Präster har
en mångårig utbildning bakom sig för att kunna förstå Bibeln lite bättre innan
de predikar över de texter Andersson använt här. Men Andersson kan luta sig
emot att de flesta Sommar-lyssnare är lika okunniga som hon liksom hon kan lita
på att vi kristna har hört värre och lugna ligger kvar i hängmattan utan att
bjuda henne motstånd. Jag är glad att mina vänner Åsa och Anna-Lena tog mig upp
ur hängmattedåset genom detta önskeinlägg.
.jpg)
