Människans bästa vän eller äckligaste stalker

Klara Zimmergren gör så många bra program. Jag tror jag älskar henne och att vi skulle bli bästisar om vi möttes. Så är det kanske inte alls, men jag lyssnar och ser på det hon gör. Här stötte jag på "Hundland" och svullar i mig hela serien under några dagar medan jag fixar hemma.

Aron älskar lille Ziggy Marley Stardust.

Två hundar som är som skapta för just vår familj och vår livsstil.

Vårt allra första husdjur var oförvägna vargar som smög sig fram till människornas boplatser och åt våra matrester. Söta små valpar kunde tas upp i människogruppen och till och med ammas av kvinnor och som tack blev de våra trognaste vänner. De vakar om natten och jobbar med oss hela dagen. Border collies stora lycka är att få valla. De blir glada av att vara till nytta precis som Elva.

Ziggy är född på hästgård och följer gärna med på ridtur.

En Berner sennen vill hålla sin gård under uppsikt och försvara människor och djur i sin flock från vargar och annat hotfullt. Rottweilern vill valla den med och kombinationen blir en trevlig och familjebunden hund som inger respekt med sin blotta uppsyn och gärna följer sin familj på långa turer i skog och mark, vår Kapten alltså.

Men alla älskar inte hundar. En del är hundrädda utan någon rimlig orsak precis som en del är rädda för ormar utan att någonsin ha sett en levande orm i verkligheten. Det finns hela kulturer som är hundrädda och tycker hundar är äckliga och orena djur som man vill hålla ifrån sig på samma sätt som vår kultur vill hålla bort råttor från våra hem.

Det är så konstigt för hunden är liksom husdjurets prototyp. Hundar är verkligen en del av en människofamilj och har de inte en familj så skaffar de sig ändå mänskliga vanor. Vildhundar i Moskva har lärt sig åka tunnelbana mellan olika stationer där de hittar olika saker som de behöver. Hundar är nära släkt med vargar , så nära att de får fertil avkomma men ändå är de väldigt olika vargar. Hundar söker kontakt med människor redan som valpar medan du kan föda upp en varg med flaska och ändå är den inte benägen att söka stöd hos sin människa utan litar hellre till sig själv. Med hundar drar vi nytta av tiotusentals år av samarbete och anpassning till varandra.

Ziggy springer mot sin alldeles egna människa H-f

Det är bara att se på hur hundar väljer sina människor framför både andra hundar och vargar. Hunden kan nästan läsa tankar ibland som Elva eller Kaptenen som vet när de ska trösta sin ledsna matte. De märker när matte är arg eller när det är dags att jobba (Åh lycka! tycker de) innan jag sagt ett enda ord.

Nu lär tålmodiga Elva den lille Ziggy allt hon kan.

Den vane djurtränaren som ansvarade för de levande djuren i Häxan och lejonet-filmatiseringen hade bara två rena vargar medan resten var varghybrider och varghybriderna var de enda som var med när barnskådespelarna var närvarande av säkerhetsskäl. Fast de såg precis likadana ut som vargar på ytan var varghybriderna ändå tryggare och mer inställda på samarbete med människor än de mer osäkra, och därför farliga, vargarna. Det är alltså så att hundar är så lika oss människor och så präglade av sin nära relation till oss att de knappt kan tänkas utan oss. Hundarna behöver oss och vi behöver våra hundar till allehanda ting.

Aron lär sig att tålmodigt älska och vårda med hjälp av söta, men men ack så jobbiga ,valpen Ziggy.

Flicka

FNs dag för flickors rättigheter till liv, hälsa och utbildning sammanfaller med min äldsta flickas födelsedag. Det passar så bra! Idag har vi på FN-skolan där jag jobbar haft aktiviteter kring Flicka-dagen men först till helgen får vi tid för kalas för H-f. Dock kan jag hylla henne så här denna dubbelt stora dag.

Den goda ämbetsmannen

Axel Oxenstierna rikskansler .

 

Axel Oxenstierna var ett administrativt geni. En i mina ögon oerhört attraktiv egenskap och något som jag helt saknar. Den perfekta sekreteraren har jag alltid drömt om att få råd att anställa. Miss Lemon, fröken Janson eller för den delen en butler som Jeeves, som alltid fixar allt och ständigt är steget före så inget kan gå fel varken på resor, i vardagen eller, som i Oxenstiernas fall; ett helt land på svältgränsen med en arme på ständiga krigståg runt Nordeuropa. Och dessutom gör de detta med en sådan elegant lätthet att det verkar komma helt utan ansträngning.

Det gör det säkerligen inte. Oxenstierna och alla effektiva miss Lemonar har sannolikt sovit mindre

Anna Bååt, 11 barn och stenslott att sköta.

än genomsnittet och arbetat betydligt mer än normalt. Axel Oxenstierna behövde dock inte bekymra sig om att få familjelivet att fungera, han var ju gift med Anna Åkesdotter Bååt som tog hand om det medeltida stenslottet och hela hushållet på , som det verkar, helt egen hand. Även hon måste ha varit ett under av organisationsförmåga ett slott kräver sin tjänstefolksstyrka och så hon måste ha frusit! Vi bygger inte för inte helst hus av trä i Norden.

Kanske är det just det där med det kalla stenslottet som fick mig att särskilt lägga märke till Oxenstierna efter den senaste veckans strul med värmepannan. Det, och detta intressanta program om hans politiska arv, Men det jag mest vill uppmärksamma honom för är omutligheten. Alla dessa miss Lemonar, fröken Jansonar och Jeevesar i fiktionen är fullkomligt omutliga. De har lön för sitt arbete och de är helt ointagliga för fusk och fjäsk. Oxenstierna var därmed mer än ett geni, han var ett mirakel. Han lyckades nämligen göra omutligheten och myndigheters fullkomliga integritet till regel och normalfall i detta lilla kungarike som i det mesta hade förutsättningar att bli en lika genomkorrumperad stat som de allra flesta stater är ännu idag.

Oxenstiernas ämbetsverk var oantastliga och det fanns en yrkesstolthet hos de anställda som gjorde omutligheten till regel och mutligheten* till sällsynta undantag. Att arbeta på det kungliga Postverket gav ingen skyhög lön men en status av fullkomlig otadlighet. Min pappas forna kollega, och vår gemensamma vän, Nicke skriver stolt POSTILJON som sin titel, för en postiljon är en ämbetsman med integritet och värdighet. Alla får sin post, fattig som rik.

Lantmätare som aldrig blir lyktgubbe.

Ett annat mig närstående exempel är lantmätare. De är noggranna och blir inte alltid älskade när grannfejderna flammar upp, men de få lantmätare som låtit sig mutas dömdes i svensk folklore till eviga straff. De blev förvisade till lyktgubbens trista tjänst att skrämma nattvandrare med sina irrbloss där de i all oändlighet måste sona sin tadlighet på bottenlösa myrar. Och hur många lyktgubbar har du stött på på sistone? Inte många!

Där ser man hur Axel Oxienstiernas arv lever bland svenska myndigheter. Detta är inte bara föremål för yrkesstolthet, det är ett fundament för demokratin. Korruption skapar ingen trygghet något som är demokratins förutsättning. Låt oss hoppas att de olyckskorpar som kraxar om att den tiden börjar vara förbi när en tjänsteman i Sverige inte kunde påverkas av tulpaner, tårar  eller tusenlappar under bordet har fel.

En ovanlig mutlig* lantmätare, nu för evigt lyktgubbe som straff.

* Bara en sådan sak som att vi i Sverige aldrig säger mutlig eller tadlig visar hur viktig Oxenstiernas tid som kansler var.

Sven Dufva

Vykort med skolplansch av Sven Dufva som obildbar rekryt.

Av litterära gestalter jag älskar finns Sven Dufva i Runebergs sorgesång över Sveriges förlust av den östra rikshalvan: Fänrik Ståhls sägner. *Lille Sven som föds som yngst i en stor familj och därför hade ett klent förstånd fascinerade mig när min gamla farmormor ur minnet reciterade Fänrik Ståhls sägner (jo hon hade under några års folkskola hunnit lära sig mer än de flesta gymnasister idag däribland långa stycken litteratur utantill, det var så hon lärde sig svenska).

Om gubben haft förstånd, han själv, att dela med sig av
Tillräckligt åt en sådan svärm, det vet man ej utav;
Dock visst lär han de äldre gett långt mer än billigt var,
Ty för den son, som sist blev född, fanns knappt en smula kvar.

Sven Duva växte opp likväl, blev axelbred och stark,
Slet ont på åkern som en träl och bröt opp skog och mark,
Var from och glad och villig städs, långt mer än mången klok,
Och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok.

Redan som liten rös jag när Sven Dufva ansågs duga till intet utom att dö för kung och fosterland. Jag förstod inget om kriget, det var som ett sagokrig, vilket som helst. Jag förstod inget av den historiska bakgrunden. Men jag förstod att det inte skulle sluta väl för lille Sven redan här:

Den åldrige sergeanten log föraktligt dock till slut:
"Du slyngel, skulle få gevär och bli soldat, vet hut!"
"Ja", mente gossen, "här går allt helt avigt mig i hand;
Kanske det mindre konstigt är att dö för kung och land."

Den gamle Duva häpnade och grät helt rörd en tår;
Och Sven han tog sin säck på rygg och gick till närmsta kår.
Målfyllig var han, frisk och sund, allt annat sågs förbi,
Och utan prut blev han rekryt vid Dunckers kompani.

Och nu, när jag är på döhalvan av livet (det är vi ju vid fyllda fyrtio, fast vi inte tänker på det till vardags) och vet att det fanns mången Sven både i det kriget och många, många andra, fäller jag en tår för både Sven och alla barnsoldater som anses som nyttiga idioter för att resa diverse våldsmäns karriärstegar.

Jag vet inte om min farmorsmor kom ihåg alla stroferna om Sven, jag gör i alla fall inte det, här citeras dem som gav bestående intryck.  När jag nu läser den eftersom Finland är fokusland i Svenska 2 nu, ser jag att en hel del har jag missat/glömt. Men den del som grep mig allra mest var denna, som vi också fick läsa i skolans antologier:

Att störta denna jätte ned var mer än arm förmått,
Och ständigt var hans närmsta man hans skygd mot andras skott;
Dock djärvare blev fienden, ju mer hans hopp bedrogs;
Då syntes Sandels med sin flock och såg hur Duva slogs.

"Bra, bra", han ropte, "bra, håll ut, min käcka gosse du,
Släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund ännu!
Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss.
Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss."

Tillintetgjort fann fienden sitt anfall innan kort,
Den ryska truppen vände om och drog sig långsamt bort;
När allt var lugnt, satt Sandels av och kom till stranden ned
Och frågte var den mannen fanns, som stod på bron och stred.

Man viste på Sven Duva då. Han hade kämpat ut,
Han hade kämpat som en man, och striden, den var slut;
Han tycktes hava lagt sig nu att vila på sin lek,
Väl icke mera trygg än förr, men mycket mera blek.

Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an,
Det var ej någon obekant, det var en välkänd man;
Men under hjärtat, där han låg, var gräset färgat rött,
Hans bröst var träffat av ett skott, han hade ren förblött. 

Och den här delen kan förstås många ännu citera utantill:

"Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli",
Så talte generalen blott, "den visste mer än vi;
Det lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm,
Och höll sig till vad bättre var, hans ädla, tappra barm."

Och dessa ord de spriddes sen i hären vitt och brett,
Och alla tyckte överallt, att Sandels talat rätt.
"Ty visst var tanken", mente man, "hos Duva knapp till mått;
Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott."

Jag tänker på en gosse som kunde blivit barnsoldat men hade den osannolika turen att bli kvotflykting. Han har så svårt för skolan och språk. Han kommer troligen aldrig att kunna delar av Fänrik Ståhls sägner utantill, men han sjunger glatt "I ett hus vid skogens slut, liten tomte tittar ut.". Och när hans lärare får en jobbig hostattack hämtar han genast ett glas vatten till henne. " Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott."

Älskade ungen! Hoppas du slipper Sven Duvfas öde och får bli stor/undertecknat en extra-mor.

*Jag kan inte dessa sägner utantill som en pensionerad kollega gjorde. men delar fick jag tidigt till mig genom farmorsmor, farmor och pappa.

"I've got papers to prove it"

Signe tycker om böcker och att läsa. Men Gud nåde den farmor som slumrar till och läser lite fel på kvällen. Då ryker stickor och strån.

Alla farföräldrar tycker deras barnbarn är de mest förunderliga och speciella barn som finns. Vi tycker naturligtvis så om vår prinsessan Signelill. Hon är så speciell, ingen har ett barnbarn som vårt. Där liknar vi alla farföräldrar.

Men Signe är inte som alla andra barnbarn. För det verkligt speciella med Signe är att hon verkligen ÄR speciell. Hon är Stål-Signe, med vissa superkrafter. Typ att lära sig ord utantill, som franska. Och andra saker är mer som kryptonit för henne. Typ oregelbundenhet och ny dagispersonal.

Jo Signe är speciell. Hon lärde sig gå när hon var ett och var torr både natt och dag strax innan det. Hon älskar babusjka-dockor och slutar aldrig leka med dem. Hon tröttnar inte heller på att kasta pinnar till hundarna, till deras förtjusning. Hon började prata begripligt när hon var över 4 år och vägrar äta mat som råkat blandas på tallriken. Man kan ställa klockan efter hennes insomningstid på kvällen. Nu när hon pratar säger hon tio gånger om dagen: "jag älskar språkdagis" och så svarar hon mig på franska eller engelska beroende på vilket språk jag tilltalar henne med.

Alla farföräldrar tycker, som sagt, att deras barnbarn är speciella. Men med Signe är det faktiskt annorlunda. Vi har nyss fått papper som bevisar det; Signe har autism på den begåvade sidan i spektrat. Hon är särskilt begåvad med ett exceptionellt minne. Så kom inte och påstå att "hon är väl som alla andra barnbarn". Vi har papper på att Signe är speciellt underbar.

Lyssningstips

Läsvärd författare nu också hörvärd.

Måste bara tipsa om vännen Åsas Tankar för dagen tisdagar p1. Hon är inte bara vacker och en duglig författare hon är också klok intill vishetens rand och förstår sig verkligen på hjärtats angelägenheter, dessutom har hon en varm härlig humor. OCH jag hade tyckt detta också om hon inte var min kära vän sedan ungdomen. Lyssna och döm själva.

Alma-Lena vs. Lena Andersson del I

Den obligatoriska självbiografin

 På begäran har jag åter lyssnat på Lena Anderssons sommarprogram från 2005 och skriver nu om mina högst personliga intryck av det. Lena Andersson börjar med att i avmätt ton nämna sin troende farmor och dennas tydliga bönesvar när hon som barn gick vilse i dimma och bad till Gud vilket ledde till att dimman lättade direkt.  Andersson själv bad ofta Gud om hjälp att vinna och klara prov, vilket hon också gjorde. 

Hon analyserar inte detta vidare men lyssnaren förstår ändå hennes förakt för sitt barnsliga jag som såg alla "bönesvar" när det egentligen bara var hennes egen stora kompetens som fixade det åt henne. Hela programmet genomsyras av Anderssons bergfasta självförtroende vilket ger programmet en sällsam fräschör, sällan möts vi av en sådan tveklös hållning. Speciellt för mig som alltid tvekat mig fram genom livet framstår hon som exotisk. Och i en tid när det blivit modernt att bjuda på sina tillkortakommanden, sorger och sårigheter i offentliga sammanhang utgör hon en välkommen, stramt självbelåten, kontrast. 

Andersson fick en Bibel av kyrkan när hon konfirmerades och den tackar hon för, trots att hon vid konfirmandåldern för länge sedan slutat tro på Gud. Så avslutas  det självbiografiska partiet i programmet på hennes karaktäristiskt torra sätt och i stället kommer hon till huvudsaken: Jesus. Jag kan förstås inte annat än applådera hennes val av huvudperson. Jesus är trots allt betydligt mer spännande och mångfacetterad än Anderssons egen helgjutna person som inte verkar kunna bjuda på motsägelser eller överraskningar. I hela programmet visar hon upp denna självbild. Det är sannerligen intressant med en sommarpratare som inte behöver prata om sig själv för att visa precis vem hon är. Få svenska mediepersonligheter uppvisar en liknande stilistisk stringens.

Metaforblind

Lena Andersson ägnar merparten av programmet åt att bevisa att Jesus inte var en god människa, han var inte förespråkare för socialism, han hatade sin familj och han var dessutom en psykopatisk diktator med en lång rad härskartekniker i sin förtrycksarsenal. För att göra detta tar hon en rad texter ur evangelierna som på frikyrkligt evangelistvis helt plockas ur sitt sammanhang. Alla texter hon valt är välkända och ofta utlagda av förkunnare och amatörer. Många av mina favorittexter läser hon upp och tolkar med det frejdiga självförtroende som kännetecknar allt hon gör.

Kanske borde hon ha lämnat en del av texttolkningen till någon som klarar av liknelser och metaforer, för det gör inte hon. Dessutom slår hon ner som en aldrig fallerande målsökande robot på Jesu samtal med fariséerna, som liksom hon såg sig själva som duktiga och ofelbara. Där talar Jesus i ett bildspråk som kan vara svårt för en oinsatt att alltid förstå-men långt ifrån alla har lika stora svårigheter med bildspråk som Andersson. Kanske är det därför hon inte bara missförstår utan också blir arg på det som skrivs-hon är ju sannerligen själv oerhört duktig och vet bäst i det mesta. Exempelvis när Jesus talar om vem som gör rätt, den som säger "ja, jag ska ut och jobba" men stannar i sängen och den som säger "Nej" och ändå går ut och jobbar senare, fattar inte Andersson att Jesus talar till fariséer som såg sig som lika kompletta som hon ser sig själv utan tror att de svarar fel på hans retoriska fråga. 

Jesus inkluderar i stället i liknelsen dem som fariséerna föraktar och exkluderar ur samhället och mänskliga rättigheter. De föraktar Jesus för att han umgås med dessa "syndare". I liknelsen är dessa sonen som säger nej men ändå gör jobbet senare, medan fariséerna är de som säger ja men fortsätter att lata sig. Jesus hade inga problem med prostituerade och skatteindrivare, men fariséerna hade det. Jesus är arg på fariséerna just för att de ser sig som bättre än andra, mer nära Gud, och han är arg på dem därför att de ser ner på och föraktar de människor som de anser lever mindre perfekta liv än de själva gör. Denna poäng missar Andersson helt och ser bara en nyckfull och elak Jesus som skäller ut oskyldiga åhörare som "svarar fel".

Även liknelsen om punden/talenterna missförstår hon pga sin oförmåga att se sammanhang och uppfatta bildspråk och kanske också pga av att hon aldrig skulle drömma om att inte använda sina gåvor och talenter. Hon behöver ingen som olagligförklarar Jante-lagen, hon har aldrig brytt sig om den. Men vi är många som behöver höra dessa Jesu ord om att inte gräva ner våra gåvor utan våga använda dem och anta utmaningar. Han visar här att det inte är ödmjukt och vackert att ligga lågt och inte utnyttja sina gåvor utan tvärtom ska vi inte vara rädda för att "vara duktiga" och vi ska tro att vi är något, vi ska tro att vi har något att komma med. Andersson missförstår liknelsen totalt och tror att Jesus talar om ekonomi och ekonomiska system och dömer därmed ut honom som en förespråkare för roffarkapitalism. Andersson framstår som metaforblind i samma grad som en del kan vara ansiktsblinda.

Alma-Lena vs. Lena: del II

Arbetsrätt och familjejuridik

När hon läser Jesu ord om familjen, tex när han säger att hans familj är alla som tror på Gud, fattar hon inte att Romarriket var i familjesammanhang en ytterst tuff hederskultur. La familia var den sammanhållande länken för den enskilde; inte minst för judar. Mose lag säger att en olydig son ska stenas av sina föräldrar och en dotter som inte blöder på bröllopsnatten ska behandlas likadant. Det fjärde budet i Tio Guds bud användes som en hård tvångströja för judiska barn och gav fäderna en oinskränkt makt som inte sällan missbrukades. Det räcker att se Woody Allens filmer för att förstå att det kan vara ytterst befriande att höra att du inte behöver ta hand om din far som inte vill släppa iväg dig innan han har dött ("låt de döda begrava sina döda") eller för den som förskjutits av sin släkt, en främling eller kastrerad, som enligt Mose lag inte skulle inkluderas i gemenskapen, att få höra att Jesus ser dem som sin familj. 

Jesus säger ju inte att hans småsyskon och Maria inte är hans familj, han säger att fler än de är hans familj. Det är inte svårt att förstå detta om man själv har känt sig utanför någon gång. Lena Andersson verkar däremot haft ett privilegierat liv då sådana känslor verkar vara helt främmande för henne. Hon verkar också ha välsignats med en trygg barndom. Detta parat med hennes oförmåga att förstå metaforer och sammanhang får henne att åter missförstå och dra slutsatsen att Jesus är ond. Vännen Åsa uttrycker det så väl: "Lena Andersson förstår inte hjärtats angelägenheter."

När Jesus vid ett tillfälle säger åt en förlamad man att hans synder är förlåtna drar Andersson slutsatsen att Jesus anser att han var förlamad på grund av sin synd. Inget i texten antyder detta och på inget annat ställe talar Jesus till sjuka som om de var straffade pga sin synd. Vid ett tillfälle säger han däremot att en blind man inte är blind pga sin eller föräldrarnas synd. På detta ställe i programmet kan jag inte se annat än att Anderssons omdöme grumlas av hennes syfte. Här handlar det inte om en oförmåga att förstå metaforer utan att helt enkelt läsa in något som inte står i den välkända texten. Andersson, som själv aldrig verkar ha haft behov av syndernas förlåtelse, kan helt enkelt inte tro på att en förlamad person kan ha något att behöva förlåtelse för, kanske innan han ens orkar ta emot ett helandeunder. Vi som haft en verkligt tung skuld att bära på kan dock bli tröstade av en text som visar att Jesus har makt att förlåta synder när ingen annan finns som kan. Åter bevisas att "hjärtats angelägenheter" är en stängd värld för Andersson.

George W Bush är en av dem som behövt förlåtelse. Han har ofta berättat om hur Jesus hjälpt honom att göra slut med sin alkoholism och allt vad det medfört. Detta nämner Lena Andersson lätt raljerande och menar att han sedan i sina många dåliga beslut är den kristna trons sanna uttolkare trots att majoriteten av kristna inte håller med. Vi som är pacifister har missförstått Jesus medan Georg W Bush läst helt rätt innantill, menar hon. Andersson tycker Bush har fattat Jesu liknelse om exempelvis vinbonden som ger samma lön till alla arbetare eftersom hon uppfattar den liknelsen som en anvisning för arbetsrätt där Jesus förespråkar arbetsgivarens godtycke i lönesättningen. Egentligen är det förstås återigen en liknelse som riktar sig mot fariséer och upprättar dem som fariséerna kallar syndare: alkisar, bagladies, misslyckade presidenter och andra "utanförskapare". Jesus talar om livet i liknelser och  inte konkret om arbetsrätt. 

Alma-Lena vs. Lena: del III

Speglingar

Kristna och vårt intresse för vetenskapen avfärdar Lena Andersson med att anklaga oss för att använde hennes egen metod för bevisföring: bevisa det som förutsätts med cirkelargument; "Jesus är ond därför ska jag leta upp allt som bevisar denna min tes." Obekymrad om vad liknelser och metaforer verkligen betyder rycker hon ut ord som bevisar hennes tes och hoppar över allt som motsäger den. Samtidigt anklagar hon kristna för att rycka ut bibelsammanhang om Jesus där han verkar snäll. Alltså trots att hon använder texter som finns med bland de utvalda texter som predikas över under kyrkoåret-faktiskt varenda en av de texter hon valt ut är dessa texter, men hon läser dem mycket selektivt. Exempelvis låter Andersson bli att läsa vad Jesus svarar en rik yngling som vill veta hur han ska få evigt liv, hon nöjer sig med att sluta efter att ha citerat Jesus: "Varför kallar du mig för god, endast Gud är god." Här är hela sammanhanget:

”Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus svarade: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud. Du kan budorden: Du skall inte dräpa, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, Du skall inte ta ifrån någon det som är hans, Visa aktning för din far och din mor.” – ”Mästare”, sade mannen, ”allt detta har jag hållit sedan jag var ung.” Jesus såg på honom med kärlek och sade: ”Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket.

Rödhårig Judas förråder mörklockig Jesus

Detta bibelsammanhang motsäger i stort sett vartenda påstående Andersson har kommit med under programmet. Som att Jesus är självrättfärdig, vill ha en roffarkapitalism och är elak mot dem som söker kontakt med honom. Och då låter hon helt enkelt bli att läsa hela sammanhanget, hon nämner det inte ens i ett kortfattat referat. Naturligtvis finner hon fel i Bergspredikan* också för det är hennes ärende-att hitta bevis för att Jesus är ond och kristna är dumma eller onda själva. Hon menar att Jesus är överlägsen och anpassar sig enligt sina egna syften. Hon avslutar med att lansera sin egen "den stora kristna konspirationsteorin" och sticker hål på sin argumentation om kristnas vetenskapssyn när hon berättar att Judas är en hjälte** med att avsluta med att Jesus avbildas blond och Judas avbildas svarthårig och kroknäst. Det gör han ju sällan förrän senare i historien när han börjat omvärderas i Anderssons riktning, han avbildades traditionellt som rödhårig. En snabb koll hade rättat detta misstag.Vilket visar att Andersson mest av allt bygger sitt program på egna föreställningar och fördomar, inte på kunskap. En sak hon anklagar kristna för rakt igenom programmet. Så blir hon en oavsiktlig spegelbild av sin egen nidbild.***

Tack, Lena Andersson

Så där kan man fortsätta att kritisera Anderssons läsning och bevisföring. Men hon har också poänger som när Jesus blir irriterad och arg på sina lärjungar. Han ledsnar på att de inte kan bota en pojke med fallandesjuka till exempel. Han skäller på dem för att de tror för svagt. Likaså är Jesus i Anderssons ögon ond när han vill att hans vänner vakar och ber med honom i Getsemane innan han fängslas. Jag håller med Lena Andersson om att Jesus i det första fallet verkar sur i överkant och inte uppvisar den "ängels tålamod" som han förväntas visa. Samtidigt tillhör jag dem som känner en tröst i detta att även Jesus fräser åt sina nära och kära. Även han blir utmattad av starka upplevelser som det på förklaringsberget. Även han behöver tröst från sina vänner i sin svåra stund i Getsemane. 

De flesta kristna hävdar ju att Jesus är både Gud och människa och här ser vi hans mänskliga sida. "Kärleken är tålmodig och god", "den brusar inte upp" säger Paulus i sitt första brev till församlingen i Korint. Här gör Jesus just det-brusar upp. Jag kommer också ständigt till korta där. För mig säger detta bibelställe och andra där Jesus är trött, gråter, förtvivlar eller blir irriterad att han kan känna med oss i alla våra tillkortakommanden precis som Hebréerbrevet säger; till Jesus kan vi komma med allt, han vet hur det är.

Detta bibelställe med pojken som led av "fallandesjuka"visar att Anderssons tes att kyrkan och andra "mörkat" Jesu dåliga sidor helt enkelt inte stämmer. Om kyrkan hade intentionen att dölja dessa sidor hos Jesus hade de väl aldrig skrivits ner? Hon har dessutom genomgående valt texter som är mycket välkända och återkommer som predikotexter i Svenska kyrkans evangeliebok och utan minsta censur fick hon denna Bibel som konfirmand just av kyrkan. Något mörkande kan man knappast belägga hos kristenheten, så var hon fått denna idé ifrån förblir ett mysterium programmet igenom. Se där, åtminstone en liten spricka i den kompetenta, förutsägbara och helgjutna personen Lena Andersson som presenterar sig i detta program.

Jag är trots dessa anmärkningar glad att få ha tagit del av denna hennes evangelieläsning. Så konkret hör jag sällan någon vuxen läsa litteratur och det ger nya infallsvinklar för mig som lärare eftersom det för mig är så självklart att metaforer och liknelser inte ska uppfattas konkret. Lena Andersson påminner om att jag måste vara beredd på att även den duktigaste läsare kan missförstå text pga att metaforer och liknelser behöver en kontext. Som lärare blir det då min uppgift att ge en tydlig bakgrund till de texter vi arbetar med för att alla elever ska ha en chans att förstå det vi läser. Lena Andersson gjorde gymnasiets litteraturkurser ännu mer angelägna och det är jag tacksam för.

 Lite Bach måste till efter detta: Agnus Dei ur H-mollmässan framförd av kontratenoren Andreas Scholl och noter så man kan sjunga med.

* Lite bakgrundsinfo hade hjälpt Andersson på vägen när det gäller att exempelvis "gå den andra milen". Hon menar att det är härskarteknik att gå två mil när någon tvingar en att gå en mil. Hon menar att man gör sig till en martyr och därmed omöjlig att försvara sig mot. Ja, så är det förstås. Detta med att gå en mil var något romerska soldater kunde tvinga folk att göra och det var en icke-våldsmetod av motstånd Jesus här förespråkar vilket ex.vis Mahatma Gandhi och Martin Luther King Jr. också praktiserade. Dessa metoder var alltså menade att just göra motstånd mot det onda på ett konstruktivt sätt utan våld. Andersson missar detta. Det handlar alltså om att bemöta det onda på ett verksamt sätt med icke-våld och hon har helt rätt i att detta är en svårslagen metod mot ondska. Jesus förespråkar inte detta som ett sätt att skaffa familj eller möta nya vänner. Han talar om fiender här, fiender som inte drar sig för våld och övergrepp.

** Det gnostiska Judas-evangeliets (ca 150 e.Kr) budskap eller har hon tagit till sig sin barndoms "Jesus Christ Superstar" där filmens Judas är hjälte och svart-men inte kroknäst? 

*** Hon menar ju att hon predikar precis som kristna gör , bara det att hon lyfter fram Jesu ondska medan kyrkan tagit bort dessa bibelord och väljer andra, vilket alltså inte stämmer. Ska en satir fungera bör man vara mer insatt i sitt ämnes förutsättningar. Präster har en mångårig utbildning bakom sig för att kunna förstå Bibeln lite bättre innan de predikar över de texter Andersson använt här. Men Andersson kan luta sig emot att de flesta Sommar-lyssnare är lika okunniga som hon liksom hon kan lita på att vi kristna har hört värre och lugna ligger kvar i hängmattan utan att bjuda henne motstånd. Jag är glad att mina vänner Åsa och Anna-Lena tog mig upp ur hängmattedåset genom detta önskeinlägg.

Nu får det väl ändå räcka?

Varför måste Bodil Malmsten också dö just nu? Jag erkänner att av alla kändisdödsfall den sista tiden var det just Bodil Malmstens som fick mig att gråta. Hon har alltid funnits där sedan jag såg "Benny" på TV med Sven från Norrland som spelade saxofon och de skrämmande stora barnen. Inte visste jag vem som hade den där oemotståndliga rösten men jag förtrollades av den likafullt: "Benny, Benny-va? ropar de på mig?"

Sedan började jag läsa hennes finurliga dikter: Landet utan lov, Nåd och onåd-idioternas bok, Nefertiti i Berlin, som Lars och jag pratade om för en vecka sedan när jag trodde att Bodil Malmsten, hon lever väl ett tag till, är de tre diktsamlingar av henne som jag ständigt återkommer till. Och hennes röst i "Sommar- och Vinter-programmen" eller när hon läste sin självbiografi Mitt första liv som radioföljetong. Min vän Ann-Helén sa: "Du måste lyssna , hon är som du. Ni är så lika. Tycker så lika." Jag blev smickrad förstås, kan man vara närapå lika klok som Bodil Malmsten i ljusa stunder är man en lyckligt lottad människa.

Francofil var hon också. Priset på vatten i Finistère är bara så underbar, jag skrattar högt åt hennes återgivande av stapplandet på franska och känner igen mig.  Och precis som all hennes prosa är språket ändå som ljuvaste poesi. Hon lade märke till språket. Det gjorde att hon direkt förstod  vart vi var på väg när vi började tala om "flyktingbörda" och annat hemskt som nu heter  "volymer" ord som gjorde mig tokig, störde också henne. Här finns en länk till hennes underbara program där man får hennes röst på köpet: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/416841?programid=2071

Jag grät när jag fick veta att hon dött eftersom hon var en stabil bundsförvant på humanitetens sida. Mänsklighet var hennes signum. Och jag minns hur hennes ord berört mig förr till tårar. Jag grät mig igenom Nefertiti i Berlin när storsonen flyttade till skolan långt i söder i Pajala. Vackrare sätt att bearbeta gåtan : " Vem är man när ungen är stor? Undertecknat en mor." finns inte. och det är med en dikt från den samlingen jag vill avsluta dessa snabbt nedkastade ord till Bodil Malmstens ljusa minne:

Ett blodsband som slits i maskinen den gamla
Riv av mot den tandade kanten i skallen
Ett blodsband som slits
              En dödsbok som skrivs

Mitt blodsband kan kodas i skrivarens minne
Skriv in i den rasande branten i sanden
Mitt blodsband rivs ut
               Min dödsbok skrivs ut

[---]

Statyn av en skrivare skriver
i vinden skriver om tiden
förbi den:
                Jag satt i en solstad och skrev
                ökenbrev

Det grönskade kring mig–när kag skrev det
                så gjorde jag när jag levde

Katten lekte med garnet
                            barnet

En skrivare skriver sitt ord
ordet mor barn far jord
ny diskett sand ägretthäger vit
pulsåder lotusknopp svart malakit

En skrivare skriver
                   låt bli mig
                   låt bli

En skrivare skriver
                   att bli

Statyn av en skrivare skriver
                   Låt mig få bliva ett svalornas barn

Eldorado RIP

"nelle nebbie del nord […] la troverai"

Nu har ytterligare en viktig kulturpersonlighet i mitt liv dött; Kjell Alinge som var the sound track of my youth. När jag gick på gymnasiet och satt uppe sent och pluggade med en liten sparkande bebis i magen gick Eldorado i bakgrunden. Eftersom ett av mina gymnasiespråk var italienska var Eldorado just det för mig. Där presenterade nämligen Kjell Alinge oss för musik man aldrig hörde någon annanstans på den tiden vi inte ens kunde drömma  om Spotify eller You Tube. 

Gianna Nannini, Eros Ramazotti, Mia Martini, Isadora Juice och Loredana Berté med sina raspiga stämmor var fantastiska och texterna var verkligen guld för en häpet lycklig språkstuderande. Men ingen var så magisk som Alice och allra mest magisk var "Nomadi". Aktuellare än någonsin.

Hittar ingen textsatt version på You Tube, men här kommer texten för sig:

Nomadi che cercano gli angoli

della tranquillità
nelle nebbie del nord
e nei tumulti delle civiltà
tra i chiaroscuri
e la monotonia
dei giorni che passano.

Camminatore
che vai cercando la pace
al crepuscolo

la troverai
la troverai alla fine della strada.

Lungo il transito
dell'apparente dualità
la pioggia di settembre risveglia
i vuoti della mia stanza
ed i lamenti della solitudine
si prolungano.

Come uno straniero
non sento legami di sentimento
e me ne andrò dalla città
nell'attesa del risveglio.

I viandanti vanno in cerca
di ospitalità nei villaggi assolati
e nei bassifondi dell'immensità
e si addormentano
sopra i guanciali della terra.

Forestiero che cerchi
la dimensione insondabile
la troverai fuori città
alla fine della strada.

Alan Rickman och Gunnel Vallqvist in memoriam

2016 har börjat med stora förluster för mig. Först på det rent privata planet när min äldsta moster lämnade oss i sorg och saknad på Trettondagen. Sedan en kvinna som var betydligt äldre än henne men ändå samma slags klippa för mig, då i kristliga sammanhang: Gunnel Vallqvist. I går kväll fick jag också höra att en av mina favoritskådespelare Alan Rickman dött.

Jag har aldrig sett Rickman spela skurk, första gången jag blev förälskad i honom var när han spelade rollen som colonel Brandon i Ang Lees filmatisering av Förnuft och känsla. Austen skrev bara utsökta böcker och denna filmatiserig är lika utsökt från castingen till regin. Sällan ser man en roman bli så perfekt överförd till film och väldigt mycket beror på den skådespelarkvartett som spelar de centrala karaktärerna. Alan Rickman har väl aldrig haft så likvärdiga medspelare som i den filmen och inte Kate Winslet  heller. Till och med Hugh Grant fixar sin roll perfekt trots att han annars inte håller Alan Rickman-, Emma Thompson- eller Kate Winslet-klass.

Även i Love Actually får Alan Rickman spela mot Emma Thompson i samma film som Hugh Grant. Han spelade lika utsökt i den. Hans rolltolkningar i dessa romantiska komedier är oförglömliga. Sedan spelade han en liknande roll i rysaren  Parfymen, den oroliga pappan och gör det förstås också perfekt. Men för de flesta är det förstås han som för alltid blivit Severus Snape i Harry Potter-böckerna. Så är det i alla fall för mig. De andra karaktärerna har kvar sina anletsdrag från min första läsning av böckerna, men böckernas Snape är nu för mig helt påverkad av Rickmans geniala tolkning av denna hjälte i förklädnad.

Gunnel Vallquist

Gunnel Vallquist hade samma kvalitet av utsökt exakthet som Alan Rickman. Hon kom in i mitt liv betydligt tidigare än Rickman genom sina kristna texter. Sedan tidskriften Pilgrims start har jag prenumererat och där var hon med i redaktionsgruppen. Vallquist var en sådan kristen gestalt som jag som protestant inte tvekar att kalla helgon. En blid och bildad variant av den Heliga Birgitta är hon för mig. Hon var mer bildad och bättre på franska än jag någonsin kommer att bli men jag hoppas kunna bli mer lik henne andligt sett innan jag säger farväl till denna grymma, galna, vackra värld.

Peter Halldorf skriver i sitt fina minnesord om henne:

Gunnel Vallquist tillhörde en generation som formades av ett bildningsideal som i dag blir allt mer sällsynt. Som kristen var hon samtidigt en genuint bedjande människa. Hon berättade att det hon redan som barn sökt i kyrkan var ”den inre samling som gör en lyhörd för Guds tilltal”. Om detta skrev hon senare: ”Av allt som kyrkan har givit mig är den erfarenheten, den möjligheten, det som jag skattar högst.” 

Halldorf citerar också: ”Hunger och törst efter Gud var den enda form av religion jag kände.”  ”Ingen skandal är större, ingen sorg djupare än den förblivande splittring som ännu hindrar de kristna från att mötas vid samma nattvardsbord”. Det var nog därför hon blev så viktig för mig. Precis så har jag alltid upplevt tron, ekumeniken och gudstjänsten, där är vi redan helt lika. 

Att hitta en klok äldre människa som känner igen mina erfarenheter och kan leda mig vidare på den redan inslagna vägen var särskilt viktigt i mina tonår. Att hitta personer som kunde sätta de perfekta orden på mina egna erfarenheter gjorde min ungdom betydligt lättare. Gunnel Vallqvist var en av dem som gjorde det. Tillsammans med bl. a. Ylva Eggehorn och Magnus Malm har hon format min tro med goda välformulerade ord. Och nu har hon gått in i vår Herres glädje. Det är henne väl unt, men hon fattas mig. Tur hon skrivit så mycket att återvända till. Jag hoppas på att det blir någon slags återutgivning av hennes texter nu.

Barockpärlan Sonya

Sonja/Sonya är ett av världens vackraste namn, mjuka vackra ljud som fungerar på de flesta språk, så är det också ett internationellt namn och den mest internationella* jazzsångaren vi haft i detta frusna polcirkelland hette Sonya.

Hon var en underbar sångerska med humor och teatertalang som gjorde henne till en scenartist som få lyckats efterlikna. Och varför ska någon försöka med det?  Av mästarna kan vi lära oss mycket men meningen är att vi i mötet med dem ska bli oss själva, precis som Ruben påminde mig om nyligen. 

Av Sonya kan vi lära oss att en kvinna inte måste vara trådsmal för att bli en artist som sprider sångarglädje till en hel befolkning. Vacker var hon också, påminde min granne mig alltid om. Han älskade Sonya Hedenbratt så hett att han sökte upp henne i Göteborg och häckade utanför hennes hem för att fria till henne. Hon gav honom korgen på ett så vänligt sätt att han fortfarande är kär och bevarar hennes autograf som en klenod.

Här ett fint exempel på hennes konst i en sång som känns dubbelt aktuell. Dels har jag lyckan att ha det där livet med fem vilda ungar som alla badar i fria vatten om somrarna och en nykter man som är snäll. Dels sjunger hon om ett hem som många behöver idag "Jag vill ha ett hem där vi får leva i fred, ingen som klöser , ingen som slåss ingen som öser sitt hat över oss." 

**Herr Bråddjup invänder dock att mest internationell var Alice Babs, men då menar han mest känd internationellt, jag menar att Sonya sjöng som om hon var född i USA. Alice Babs var en annan barockpärla men hennes sångstil var nordisk, inte sprungen ur den amerikanska södern. Sonya kunde lika gärna ha lärt sig sjunga på ett bomullsfält i South Carolina eller genom att underhålla på barer i New Orleans.

Alla ska bli Guds lärjungar

Johannes evangelium 6:45 Det står skrivet hos profeterna: Alla skall bli Guds lärjungar. Var och en som har lyssnat till Fadern och lärt av honom kommer till mig.

Angela Merkel är politiker och sällan tar Barockbloggen upp maktens människor här eftersom maktens människor sällan är så intressanta som vi tror och sysslar en blogg med Bibeln, djur, barn och Bach gör makthavare svaga avtryck. Nu är det dock dags för ett undantag. Angela Merkel, förbundskansler i det enda land i världen som tycks kunna lära av historien: Tyskland.

Hon har trätt fram som den pastorsdotter hon är och visat vägen för en något mer human politik gentemot de som flyr från krig EU varit med om att elda på genom att smita från sitt långsiktiga ansvar att bygga demokrati efter att man störtat en grym diktator (Irak och Libyen) eller genom att stå handlingsförlamade när Syrien går under i krig mellan Daesh (mördarsekten som vill kalla sig islamiska staten) och andra grupper däribland diktatorn Al Assad.

När hon får kritik om hotande islamisering från xenofober som finns överallt, även i Tyskland (xenofober kan nämligen inte lära sig av historien) svarar hon: "Gå i kyrkan!" Om nu kristendomen är så viktig för er, visa det!

Ingen kristen som är en Jesu lärjunge  kan rimligtvis se en grupp människor som inte hört talas om Jesus som ett hot. Vi kan inte se dem som annat än som "syskon i hoppet"*. Vi borde vara glada över ett missionsfält som kommer till oss. 

En man sjöng och berättade om sitt liv som vårdbiträde för oss i Lappträsk i somras. Han berättade då om sin vän som föddes som muslim i en annan del av världen men nu jobbar som undersköterska i äldrevården. Denna muslim ville höra sången "Säg känner du det underbara namnet som till frälsning Gud oss gav?" det var hans favoritsång. Tror någon att han fått lyssna till den sången om han inte kommit till Norrland och fått jobba med en man som varit kristen missionär i Tanzania?

*som Augustinus kallade dem.

Newton och optiken

Newtons hemgård i Lincolnshire där han upptäckte gravitationen och ljusets egenskaper.

Som Lars påpekade var Newton också banbrytande inom optiken. Upptäckten av ljusets brytning och att ljus i verkligheten består av färger, vitt ljus blandar bara alla färger medan andra ljus renodlar dem i olika grad pga hur de bryts i ett spektrum. Dessa upptäckter gjorde han på sin hemgård Woolsthorpe ute på den engelska landsbygden långt från universitetets instängda tankebanor. Med dessa fynd kunde han förklara regnbågens färger och sedan också bygga teleskop med reflekterande metallspeglar i stället för en mängd glaslinser som var och en förvrängde ljusspektrat vilket skapade en suddig bild. Det var detta teleskop som är grunden till dagens teleskop.

Han visade inte bara att ljus består av många färger och, inte som man trott fram till dess, att det fanns rent ljus som var vitt exempelvis solens ljus och att ljusets övriga färger berodde på inblandning av mörker. Han visade också att ljusets inneboende egenskaper inte förklarar alla färger vi ser utan att de färger vi ser beror på vår egen perception. En verklig milstolpe inom psykologin var detta, men jag har då aldrig hört honom nämnas i detta sammanhang. För mig framstår den upptäckten som minst lika viktig som Freuds upptäckt av barndomens betydelse för en människas psykiska status som vuxen.

Freud upptäckte en sanning och drog märkliga konsekvenser av den medan Newton utgick från tankar som vår tid anser märkliga, ockultismen, och kom fram till vetenskapliga sanningar som på alla sätt upplyste mänskligheten. Samtidigt är Newton också både ett bevis och ett motbevis för Freuds tes om barndomens betydelse. Newtons barndom var långt ifrån perfekt. Alla möjliga psykiska skador skapade av tidiga förluster skapade en personlighet som stundtals led av svår förföljelsemani men oftare gjorde geniala uppfinningar och beskrev naturvetenskapliga sanningar som varit till omätlig glädje för mänskligheten. 

Att Freud inte hade rätt i att barndomens trauman måste skada en människa livet ut på alla livets områden bevisas av detta för tidigt födda barn till en död jordbrukare som fostrades av sin mormor, enär han inte stod ut med sin elaka styvfar. Newton fick, genom att modern använde arvet efter sin andre make till att skicka sonen till skolan, utveckla sin genialitet till den grad att han förändrade hela naturvetenskapen i grunden.

 Just då och där fanns liksom en lucka i tiden där socialt arv och förmögenhet betydde lite mindre än vanligtvis. Freuds tes om att man blir inlåst i sin uppväxt för resten av livet blir därför sannerligen motbevisad av Newton. Barocken och upplysningstiden var en brytningstid då mycket oväntat kunde hända. Det är därför denna epok aldrig upphör att fascinera mig.

Lars skickade denna länk med bilder från Hubble-teleskopet som i grunden är ett Newton-teleskop. Se och njut av ljusets brytning i våra ögon som låter oss uppleva detta!