"Newton was not the first of the age of reason: He was the last of the magicians." sa John Maynard Keynes som lyckades få tag på många av Newtons efterlämnade och opublicerade texter. Just nu läser Aron och jag The Magician's Nephew av C.S Lewis* och där möter vi en riktig magiker, en trollkarl som föraktar sin omvärld för dess dumhet och svaghet. De som är vänliga och artiga föraktar han eftersom den starke inte behöver ta hänsyn till någon. Han anser att den intellektuellt överlägsne också är den moraliskt överlägsne så han behöver inte bry sig om etiska perspektiv på sina handlingar.
Trollkarlen är Digorys elaka morbror och genom kontakter med en häxa i släkten kommer han fram till hur man tar sig till andra världar. Men han använder helt fegt marsvin och barn som försökspiloter. Han söker makt och ära, inte sanningen. En sådan magiker var definitivt inte Newton. Det som intresserade honom var att förstå Gud inte att vinna berömmelse som vetenskapare. Newton var också först och främst intresserad av alkemi, att finna Gud i den energi som håller samman världen, inte i metafysisk mening utan rent konkret. Det var så han lyckades kartlägga gravitationen.
Hans intresse för religion och det ockulta gjorde honom beredd för det oväntade och då upptäckte han det vi nu tycker är självklart. Det är ju också det som är svårast att upptäcka och förstå eftersom vi inte tänker på det invanda. Newtons största begåvning tror jag var att han aldrig förlorade förmågan att förundras.
Om Newton inte trott på annat än den materiella verkligheten, om han inte haft övertygelsen att "action in a distance" finns hade han inte kunnat upptäcka och uppmäta gravitationen. Den som har en sluten världsbild som är totalt tillkommen av en slump har alltså mindre förutsättningar att göra banbrytande upptäckter än den som, liksom Newton, har en öppen världsbild. Den sanna naturvetenskapen har en beredskap för överraskningar.
