Den
obligatoriska självbiografin
På begäran har
jag åter lyssnat på Lena Anderssons sommarprogram från 2005 och skriver nu om
mina högst personliga intryck av det. Lena Andersson börjar med att i avmätt ton
nämna sin troende farmor och dennas tydliga bönesvar när hon som barn gick
vilse i dimma och bad till Gud vilket ledde till att dimman lättade
direkt. Andersson själv bad ofta Gud om hjälp att vinna och klara prov, vilket
hon också gjorde.
Hon analyserar inte
detta vidare men lyssnaren förstår ändå hennes förakt för sitt barnsliga jag
som såg alla "bönesvar" när det egentligen bara var hennes egen stora
kompetens som fixade det åt henne. Hela programmet genomsyras av Anderssons
bergfasta självförtroende vilket ger programmet en sällsam fräschör, sällan
möts vi av en sådan tveklös hållning. Speciellt för mig som alltid tvekat mig
fram genom livet framstår hon som exotisk. Och i en tid när det blivit modernt
att bjuda på sina tillkortakommanden, sorger och sårigheter i offentliga
sammanhang utgör hon en välkommen, stramt självbelåten, kontrast.
Andersson fick en
Bibel av kyrkan när hon konfirmerades och den tackar hon för, trots att hon vid
konfirmandåldern för länge sedan slutat tro på Gud. Så avslutas det
självbiografiska partiet i programmet på hennes karaktäristiskt torra sätt och
i stället kommer hon till huvudsaken: Jesus. Jag kan förstås inte annat än
applådera hennes val av huvudperson. Jesus är trots allt betydligt mer
spännande och mångfacetterad än Anderssons egen helgjutna person som inte
verkar kunna bjuda på motsägelser eller överraskningar. I hela programmet visar
hon upp denna självbild. Det är sannerligen intressant med en sommarpratare som
inte behöver prata om sig själv för att visa precis vem hon är. Få svenska
mediepersonligheter uppvisar en liknande stilistisk stringens.
Metaforblind
Lena Andersson ägnar
merparten av programmet åt att bevisa att Jesus inte var en god människa, han
var inte förespråkare för socialism, han hatade sin familj och han var dessutom
en psykopatisk diktator med en lång rad härskartekniker i sin förtrycksarsenal.
För att göra detta tar hon en rad texter ur evangelierna som på frikyrkligt
evangelistvis helt plockas ur sitt sammanhang. Alla texter hon valt är välkända
och ofta utlagda av förkunnare och amatörer. Många av mina favorittexter läser
hon upp och tolkar med det frejdiga självförtroende som kännetecknar allt hon
gör.
Kanske borde hon ha
lämnat en del av texttolkningen till någon som klarar av liknelser och
metaforer, för det gör inte hon. Dessutom slår hon ner som en aldrig fallerande
målsökande robot på Jesu samtal med fariséerna, som liksom hon såg sig själva
som duktiga och ofelbara. Där talar Jesus i ett bildspråk som kan vara svårt
för en oinsatt att alltid förstå-men långt ifrån alla har lika stora
svårigheter med bildspråk som Andersson. Kanske är det därför hon inte bara
missförstår utan också blir arg på det som skrivs-hon är ju sannerligen själv
oerhört duktig och vet bäst i det mesta. Exempelvis när Jesus talar om vem som
gör rätt, den som säger "ja, jag ska ut och jobba" men stannar i
sängen och den som säger "Nej" och ändå går ut och jobbar senare,
fattar inte Andersson att Jesus talar till fariséer som såg sig som lika
kompletta som hon ser sig själv utan tror att de svarar fel på hans retoriska
fråga.
Jesus
inkluderar i stället i liknelsen dem som fariséerna föraktar och exkluderar ur
samhället och mänskliga rättigheter. De föraktar Jesus för att han umgås med
dessa "syndare". I liknelsen är dessa sonen som säger nej men ändå
gör jobbet senare, medan fariséerna är de som säger ja men fortsätter att lata
sig. Jesus hade inga problem med prostituerade och skatteindrivare, men
fariséerna hade det. Jesus är arg på fariséerna just för att de ser sig som
bättre än andra, mer nära Gud, och han är arg på dem därför att de ser ner på
och föraktar de människor som de anser lever mindre perfekta liv än de själva
gör. Denna poäng missar Andersson helt och ser bara en nyckfull och elak Jesus
som skäller ut oskyldiga åhörare som "svarar fel".
Även liknelsen om
punden/talenterna missförstår hon pga sin oförmåga att se sammanhang och
uppfatta bildspråk och kanske också pga av att hon aldrig skulle drömma om att
inte använda sina gåvor och talenter. Hon behöver ingen som olagligförklarar
Jante-lagen, hon har aldrig brytt sig om den. Men vi är många som behöver höra
dessa Jesu ord om att inte gräva ner våra gåvor utan våga använda dem och anta
utmaningar. Han visar här att det inte är ödmjukt och vackert att ligga lågt
och inte utnyttja sina gåvor utan tvärtom ska vi inte vara rädda för att
"vara duktiga" och vi ska tro att vi är något, vi ska tro att vi har
något att komma med. Andersson missförstår liknelsen totalt och tror att Jesus
talar om ekonomi och ekonomiska system och dömer därmed ut honom som en
förespråkare för roffarkapitalism. Andersson framstår som metaforblind i samma
grad som en del kan vara ansiktsblinda.
