Påskafton- vila

 

Maria från Magdala och Maria, Joses mor, såg var han blev lagd. Markus 15:47 

Caravaggios bild av gravläggningen

"Dräp herden så att fåren skingras"

Caravaggios bild av hur Jesu begravning gick till, målad ca. 1603

 Upp, svärd, mot min herde, mot min förtrogne, säger Herren Sebaot. Dräp herden så att fåren skingras!    Sakarja 13:7

Johannes evangelium berättar om vad som hände efter Jesu död:

Josef från Aramitea, som var lärjunge till Jesus fast i hemlighet, av rädsla frö judarna, bad efteråt Pilatus att få ta ner Jesu kropp. Pilatus tillät det, och Josef gick och tog ner kroppen. Nikodemos kom också dit, han som första gången hade söt upp Jesus på natten, och han hade med sig en blandning av myrra och aloe, omkring trettio kilo. De tog Jesu kropp och lindade den med linnebindlar tillsammans med kryddorna så som judarna brukar göra vid en gravläggning. Intill platsen där Jesus hade blivit lagd. Där lade de Jesus, eftersom det var den judiska förberedelsedagen och graven låg nära. Johannes 19:38-42

                       Ruht Wohl ur Johannespassionen av JS Bach med Nederländernas Bach-sällskap. 

Två modiga fariséer, en av dem medlem av själva Sanhedrin (det judiska stora rådet) tar över när de flesta lärjungar skingrats och gömt sig av rädsla för att råka ut för samma straff som Jesus. Josef av Aramitea och Nikodemos går till Pilatus för att få tillstånd att begrava Jesus. Pilatus, som enligt samtida källor inte var en mild härskare, går med på deras begäran på samma sätt som Sakarja fick flytta tillbaka till Jerusalem för att återuppbygga templet. Vi tycker inte det är konstigt. Att ta kontakt med statsministern eller kungen är aldrig ens i närheten av farligt i en demokrati. 

Men det var inte demokratier Sakarja och lärjungarna hade att hantera. Tvärtom , de levde under ockupationsmakter kända för sina vidriga straff som kunde drabba vem som helst: drottning Ester var av goda skäl livrädd för att ens tilltala sin make shahen av Persien så hon utlyste en tredagars fasta innan hon vågade sig på det, Johannes Döparen blev halshuggen pga en nyck på en fest och Jesus blev torterad och korsfäst utan att ha gjort något ont. 

 Josef av Aramitea och Nikodemos var modigare än vi kan förstå. Men även om det är svårt att begripa är det inte omöjligt att ha dem som föredömen.

 

Sista fastedagen 2022

                           Påskaftonsmorgonen 2022. Stillhet och fågelsång under en mulen himmel.

Kvinnorna som hade kommit från Galileen tillsammans med Jesus följde med och såg graven och hur hans kropp lades där.
När de hade återvänt hem gjorde de i ordning välluktande kryddor och oljor, och sabbaten tillbringade de efter lagens bud i stillhet. Lukas 23:55-56

Under långfredagen händer så mycket. Den torterade Jesus hann med att be de kvinnor som grät över hans öde att gråta över sig själva, han fick hjälp att bära sitt kors av en man vars familj senare skulle bli stöttepelare i den unga kyrkan, han hann arrangera så att den unge Johannes fick flytta ihop med mamma Maria, han förlät dem som spikade fast honom på korset,han hann bjuda in en man som korsfästes med honom till paradiset. Jesus skådade "dödens portar, portarna till det yttersta mörkret." (Job 38:17) och han besegrade ondskans alla makter:

 Han avväpnade härskarna och makterna och utsatte dem för allas förakt, när han triumferade över dem genom Kristus. Kol. 2:15

Så kommer den stilla kvällen när  Josef av Aramitaia och kvinnorna som följt med Jesus från Gallileen varav Maria Magdalena, Johanna*, Maria-Jakobs mor (Jesus mamma)nämns hos Lukas. De tillbringar sedan tiden från klockan 6 på kvällen i stillhet. Jag föreställer mig en förlamande sorg, den där som infinner sig efter en begravning av en nära anhörig. Först aktivitet: få ner Jesus från korset, begrava honom i all hast innan sabbaten inföll och skynda sig hem. Sedan: stillhet. 

Det vi kallar Stilla veckan är ju en hektisk tid för Jesus och hans lärjungar. Först nu blir det stilla för honom och hans vänner. De följer Mose ordning: "Ingen av er får gå ut genom dörren i sitt hus innan det blir morgon." (2 Mos. 12:22) Jag föreställer mig att de är tysta och knappt orkar äta. Jag tänker mig att de går om varandra i huset. Kanske ligger de och stirrar i taket. Chocken. Sorgen. Tystnaden. Påskafton. Sabbat. 

Gud vilar ut.

*Markus nämner Salome i stället för Johanna. Hos Markus nämns också att mamma Maria är mor till Joses förutom Jakob (det nämns ju tidigare också att hon var mor till Joses, Jakob. Judas och Simon) .Det är lite intressant att nu är Maria nämnd som mamma enbart till Jesu syskon, inte till Jesus själv. Endast Johannes evangelium tar upp denna detalj. Johannes tar ofta upp saker som inte de andra kommit ihåg eller tagit upp. Också här är han ensam: mamma Maria var Jesu mor, vill han påminna. Varför? Var Marias ödmjukhet sådan att hon inte ville påminna om att hon var Jesu mor men ändå lät hon evangelierna ta upp att hon var mamma till några av den galilleiska kyrkans ledare: Jakob, Joses, Judas. Och eftersom hon rimligen var död när Johannes minnen skrevs ner kunde hon inte förhindra detta längre.

 

11 april 1979 och Påskafton 2020

Den 11 april 1979 vann tanzaniastödda Ugandiska frihetsarmén (UNLA) över Idi Amins styrkor som mestadels bestod av libyska soldater efter ett års krig som börjat med att Idi Amin annekterade den norra Kagera-regionen i Tanzania. Tanzaniska och UNLA-styrkor intog denna dag Kampala där motståndet var svagt, deras största bekymmer sägs ha varit att de saknade kartor över Kampala. Idi Amin var en mycket hatad diktator som blivit mer och mer blodtörstig, paranoid och bisarr de närmast föregående åren. Han flydde förstås landet och levde resten av sitt liv i Saudi-Arabien.

I stället för Amin fick Uganda nu tillbaka sin förre president Milton Obote som levt i exil i Tanzania sedan Idi Amins libyska trupper avsatt honom. Han blev nu landets befriare på samma sätt som Tengil i Bröderna Lejonhjärta, dvs en ny diktator. "All makt åt Obote, vår befriare!". 2005 blev Uganda äntligen någorlunda demokratiskt med ett flerpartisystem och fria val.

När jag första gången kom till Östafrika var det till nordvästra Tanzanias Biharamulo-distrikt där kriget ännu märktes genom överfyllda barnhem och kvarvarande ugandiska flyktingar. Ca 20000 flydde landet tillsammans med Milton Obote 1971 och ju mer Idi Amins förtryck mot befolkningen ökade desto fler flyktingar kom över gränsen i norr. Berömd utomlands blev väl mest Amins fördrivning av alla ugandier med indiskt ursprung. Många av dem flydde till Tanzania där det redan fanns en stor indisk-afrikansk befolkning. Östafrikas restauranger är ofta indiska av högsta kvalitet och filmerna är oftast från Bollywood, inte Hollywood eller ens Nollywood.*

Tanzania var den plats på jorden där jag genast kände mig hemma, jag som alltid känner mig som en oönskad främling överallt. Det märkliga är att vi är så många som upplevt detta hemmahörande. Hur kort vår tid i Afrika än varit har den perioden definierat oss som människor mer än mycket annat. Karen Blixen är bara ett av otaliga exempel där den afrikanska erfarenheten blev avgörande. För henne blev den tiden lika kort och avgörande som rallarepoken blev för Malmfälten. Jag minns ännu inledningsorden i filmen med Meryl Streep i rollen som Blixen: "Once I had a farm in Africa." 

Det nyss avslutade kriget, detta var vintern 1979-1980, märktes alltså men det var inte den överväldigande katastrof som krig ibland kan vara. Troligen för att ingen fanns kvar på förlorarsidan. Ytterst få, väldigt militanta, jihadister följde med Amin ut ur landet. Soldaterna från Libyen återvände förstås dit. Ingen saknade boxningsmästaren och muslimen Amin och hans storhetsvansinniga drömmar om en stormakt kring sig själv i Uganda.

När jag återvände till Östafrika senast var det inte till Kenya eller Tanzania utan just till Kampala i ett skolutbyte mellan kommunerna Kalix och Kampala. Kampala var nu en vanlig afrikansk storstad med fattiga och rika sida vid sida. Extrem terrorkontroll råder överallt, väskor och kläder visiteras när man passerar den välbevakade porten in till hotellen där rika (som vi svenskar) bor. Islam har inte blivit mindre militant under åren mellan Idi Amins regim och nutiden. Krigen har inte tagit slut i östra Afrika. Men nu är Uganda landet man flyr till. Uganda har till och med fått beröm av FN för sitt flyktingmottagande. Jag tycker ju Sverige kunde lära av detta lilla land hur man på ett värdigt sätt tar emot människor på flykt.

I Tornedalen finns bördig jord och övergivna gårdar. När de gamla dör vill ingen ta över pga det mödosamma arbete som är vardag på ett småbruk i norra Sverige. Många , framförallt kvinnor, i Afrika och Mellanöstern är vana vid jordbruksarbete. Deras vardag är betydligt mödosammare jordbruksarbete än det som det vattenrika landet i norra Sverige erbjuder. Sedan EU-inträdet har nästan alla jordbruk i norra Sverige lagts ner vilket lett till att Sverige nu inte är självförsörjande med mat. Ugandas flyktingmottagning borde inspirera. men tyvärr vill Sverige aldrig lära sig något av afrikaner. Man framhärdar med en svindyr flyktingmottagning för ett försvinnande fåtal. Ytterligare en effekt av den korkade omedvetna rasism som råder i Sverige.

Corona har stängt ner världen i fysisk bemärkelse. Detta är en lösning på gott och ont. Till det goda hör att mord och våldsbrott i Sydafrika minskar med hundratals procent och luften går att andas i Kinesiska storstäder. Men i flyktinglägren är denna farsot bara hemsk.Kunde vi denna påskafton fokusera en liten stund på andra än oss själva, liksom Jesus gjorde. Vi kan försöka glömma alla våra umbäranden  och i stället fundera på en lösning på att de fattigaste är de som hjälper de fattigaste och de rikaste bara låser in sig med sin rikedom.Efter påskaftonens tunga sorg kommer en uppståndelse med 40 dagars påsk. 40 dagar som förändrade världen. Den som inte tro på det kan ju bara titta på rubriken: 2020. 

Vår tideräkning räknas efter Jesu födelse. Alla andra kalendrar förhåller sig till denna tideräkning. Om man gillar det eller ej kom något nytt med denna försiktiga början. Vågar vi tro på en påsk som förändrar samhället till det bättre efter Corona-fastan?

Varje Påskafton måste jag lyssna till och sjunga med Ruht wohl ihr heiligen Gebeine avslutningskoralen i Bach Johannespassion:

Billy Butt, den ökände musikproducenten, tillhör denna grupp indier och skrev en insändare 2003 i vilken jag håller med om varje ord (men han glömmer bort att nämna de indier som flydde inom Afrika) om denna humanitära katastrof: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/0EQpeg/vi-glommer-inte-idi-amin