Välsignelser

Gå inte dit
allt är uppgjort på förhand
matchen är bara båg
och då han träder fram i ringen
omvärvd av magnesiumblixtar uppstämmer de med full hals ett Te Deum och innan du ens har rest dig ur stolen ringer de ljudligt med klockorna
de kastar den vigda svampen
i ansiktet på dig
du får inte tid att hugga tag i hans fjädrar de kastar sig över dig
han slår dig under bältet
och du säckar ihop
med armarna enfaldigt korsade
i sågspånet
och du kommer aldrig mer att kunna älska. 

Jacques Prévert har skrivit många dikter som blivit odödliga schlagers som "Les feuilles mortes/Autumn leaves". Men han skrev också denna  betydligt mindre lättillsmälta dikt "Kampen med ängeln". Den alluderar på Jakobs kamp med Gud vid ett vadställe på vilkets andra sida hans bedragne bror Esau väntade med hela sin familj och beväpnade tjänarstab. Jakob kämpar hela natten och vägrar släppa taget tills Gud välsignar honom:

Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. ”Släpp mig”, sade mannen, ”dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?” – ”Jakob”, svarade han. Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.” Jakob bad honom: ”Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du mig om mitt namn?” Och han välsignade honom där. Jakob kallade platsen Penuel, ”ty”, sade han, ”jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv”.

Jakobs brottning med Gud. Medeltida målning från Uppland, Knutby.

Prévert tycker Jakob har brottats med ängeln i en på förhand uppgjord brottningsmatch. Han märkte redan innan matchen började att alla redan sjöng "Te Deum", vilket visar att alla redan vet vem som ska vinna matchen: Gud. Men varför tror han att den på förhand besegrade brottaren efter matchen aldrig mer kan älska? Kanske är det eftersom Prévert inte tar med Jakobs envist tilltvingade välsignelse. Guds välsignelse betyder både i Bibeln och i mitt liv motsatsen: förmågan att älska uthålligt föds och göds av vetskapen att vara välsignad.

Välsignelsen i slutet av bibelcitatet utelämnas alltså i Préverts dikt. Det som för mig är höjdpunkten , att Jakob inte ger sig innan han fått välsignelse av ängeln/Gud. För visst är det lönlöst för en människa att försöka besegra Gud själv, Gud vill ju välsigna Jakob annars skulle han kämpa förgäves.  Om man dessutom sätter brottningsmatchen i sitt sammanhang blir välsignelsen ännu viktigare; Jakob, den yngre tvillingen som håller sin storebror i hälen (vilket också betyder bedragare) redan när han föds, denne bedragare ska snart konfronteras med den han lurat och flytt ifrån,

Jakob vet alltså vad välsignelsen är värd. Han gör vad som helst för att få Guds välsignelse precis som han absolut skulle ha sin pappas välsignelse. Från sin ungdom tills han åter ska möta den lurade brodern Esau, pappa Isaks  älsklingsson, är Jakob alltid den som klarar sig bra. Den stulna välsignelsen från pappa Isak räcker långt. Han får två fruar, två bihustrur, många barn och stora fertila boskapshjordar redan hos sin morbror Laban. Han måste ha upplevt att han hade ett "charmed life" som Sethes dotter Denver i Toni Morrisons storslagna roman Beloved.

Mot alla odds överlever Denver den misshandel modern utsätts för när hon ännu inte var född. Hon klarar också att födas för tidigt i vildmarken för en VIT flicka dyker mirakulöst upp och ett ännu större mirakel är att denna vita flicka blir hennes barnmorska. Hon växer snarare än går under av  spädbarnsspökets allt aggressivare hemsökelse av hemmet och familjen. Denver blir också till välsignelse för omgivningen genom att hotet från storasystern trots allt tycks studsa på henne och genom Denver blir hela släkten räddad.

Så blir det också med Jakob. Esau vill inte alls kriga eller hämnas, visar det sig. Välsignelsen Jakob denna gång tilltvingade sig av ängeln/Gud utan bedrägeri verkar ännu kraftfullare än Isaks välsignelse som han lurade till sig. Och genom Jakobs släkt blir alla släkten välsignade. Men kan det ha varit något annat som gjorde både Jakobs och Denvers liv välsignade? Jag tänker på att Jakob var mammas älsklingsbarn och på hur Sethes moderskärlek är så skrämmande stark, "too thick" som Paul D uttrycker saken.

Naturligtvis har Chagall målat Jakobs kamp.

Är det verkligen en slump att Bibeln så tydligt visar att mamma Rebecka redan från början, när hon känner barnen röra sig i livmodern, vet att lillebror är Guds utvalde. Den välsignelse Jakob bär med sig genom livet, liksom Denver gör, är att ha känt sig älskad och utvald från första stund. Det är Sethe som nämner att Denver har "a charmed life" och Rebecka vet vem av tvillingarna som är den speciellt välsignade vilket knappast kan ha gått bröderna förbi.

När Rebecka gör upp sin plan för att Jakob ska få Isaks välsignelse och förstfödslorätten vet hon att Jakob redan är välsignad. Jakob lär sig av henne att välsignelse är något livsnödvändigt. Här kan man inte låta bli att läsa in lite psykologi i berättelsen för självklart är det lättare att våga till och med att möta sin store starke storebror som man medvetet berövat arvet om man har en grundföreställning om att vara välsignad. Liksom Denver stärks av att om och om igen höra berättelsen om hur hon föddes och överlevde mot alla odds genom att bli förlöst av den mest otippade: en vit flicka i en snårskog på stranden av den flod som skiljer frihet från slaveri-bokstavligen.

I den kristna kyrkan välsignar vi varandra på Paulus uppmaning i Romarbrevet 12: 14 "Välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna dem inte. " detta är egentligen något oerhört stort. De första kristnas Bibel var ju det Gamla testamentet där välsignelsen är något som Gud ger människan och som ger något påtagligt till den välsignade. När Bileam får betalt av kungen över Midjaniterna, Balak,  för att förbanna Israels folk gör han tvärtom: uttalar olika välsignelser över dem och Balak blir rasande för han tror på välsignelsens verklighet. Jakobs brottning med Herren slutar med att han tilltvingar sig Guds välsignelse och för resten av livet är han förändrad rent påtagligt. Han haltar och har fått ett nytt namn: Israel.

1800-talsmåleri av Alexandre-Louis Leloir (1843-84)

Då och då blossar striden upp om kyrkans roll i skolan. Ateister och andra förargas nästan lika mycket som Balak över att barnen välsignas av prästen i kyrkan. De verkar ha en större tro på välsignelsens kraft än många kristna idag. För oss är det tradition, kanske med en viss slentrian i sig och vi överlåter gärna välsignandet till en utbildad präst. Kan Gud då välsigna om vi inte inser vad det innebär? Jo, det tror jag. Men för en Jakob och en Denver är välsignelsen särskilt verksam eftersom vetskapen om vad välsignelsen innebär också påverkar en människa på djupet.

Att vi kristna välsignar varandra-åtminstone om vi följer Bibelns tydliga ord om denna sak*, är alltså precis som ateisterna fruktar vid skolavslutningar, en verkligt verksam företeelse. Man säger till varandra: "You've got a charmed life" om och om igen, du har ett särskilt beskydd och en särskild gåva att ge andra. Just du behövs i Guds plan för att fullborda den goda skapelsen. Du är Israel; Guds kämpe."

 Vi säger till varandra att vi alla är frälsningssoldater inblandade kampen för Guds rikes utbredande och precis som medlemmarna i Frälsningsarmén är det inte med våld och vapen vi strider utan med välsignelser som vi ska ge varandra och alla vi möter med full vetskap om att även vi är välsignade, högt älskade redan från början bara för att vi är vi. Det finns en vit flicka i skogen för alla, en ängel vid flodstranden, och vi kan alla rädda vår omgivning med den välsignelse vi har fått.

Motsatsen gäller tyvärr också. Att tro sig vara förbannad och förnedrad av Gud och människor bränner bort förmågan att älska. Brottaren i Préverts dikt ligger med skammen brännande i bröstet så het att ett brännsår uppstår, ett ärr som förhindrar hen att älska. Préverts dikt om Jakobs brottning uppmanar mig ytterligare till att välsigna och inte förbanna. De som välsignas får förmågan att älska även den hotfulle storebrodern som har all anledning att hata mig. Även den storasyster som har all rätt i världen att hemsöka sin familj kan jag älska till befrielse. Att vara välsignad och välsigna är att älska världen tillbaka till Edens lustgård och detta kan vi se prov på varje dag. Motsatsen ser vi också prov på varje dag. Alltså:
"[…]välsigna dem och förbanna dem inte. "

Rembrandts tolkning av Jakobs kamp med Gud. En ömsint kvinnlig änglalik gestalt som snarare omfamnar än brottas med Jakob. Själva kampen är här också välsignelsen av den modersfamn som gett Jakob "a charmed life".

Yves Montand får här sjunga "Les feuilles mortes", en härlig höstsång med text av Jacques Prévert.

* Ibland är det inte glasklart vad Bibels författare menar men i frågan om huruvida vi ska välsigna varandra eller inte är Bibeln otvetydig: vi ska välsigna och inte förbanna.

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa den kristna församlingen därstädes. Caravaggio målade denna händelse 1601. Under tider när de flesta inte haft en egen Bibel var bildkonsten en viktig förmedlare av texterna.

Hagman fortsätter sin vandring genom gudstjänstens rastställen och är nu framme vid Ordets gudstjänst. Den här delen av gudstjänsten vänder sig främst till människans intellekt och i luthersk tradition har man inte tänkt sig att just gemenskapen står i fokus här, Snarare har man tänkt sig textläsningen ur Bibeln som den enskildes kontemplation kring en text och den enskildes förståelse av en text är den viktiga förståelsen, textläsningen har väldigt lite med hela församlingen att göra. Man tänker sig att den Heliga Ande leder varje läsare rätt i sin tolkning av texterna utan att förförståelse eller kontext spelar någon som helst roll.

I frikyrkligheten har denna vulgäruppfattning om begreppet sola scriptura skruvats några varv till och jag minns hur jag i min gröna, uppkäftiga ungdom diskuterade med missionspastorn när vi följde Navigatörernas bibelstudier och kom till Ordet. De flesta bibelorden var av arten 2 Timotheusbrevet 3:16:

Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv,

De skulle förstås ge oss förtroende för bibelordet, naturligtvis slog det in öppna dörrar i vår skara unga Bibel-nördar. Säkert ville Navigatörerna också att vi skulle få något slags apologetisk fundamentalistisk rustning inför möten med icke-troende. Men det är väl enbart redan troende judar, kristna och muslimer som tycker ord som detta övertygar*, en sekulär svensk ser det nog som ytterst udda att argumentera på detta sätt för Bibelns trovärdighet. 

Detta bibelord väckte ingen debatt men 2 Petrusbrevet 1:20-21 gjorde det:

Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud.

 Jag tyckte det stod att vi måste göra det vi gjorde just då: studera Bibeln tillsammans för att förstå den. Pastorn som ledde oss menade däremot att vi ska läsa skriften tillsammans med den Heliga Ande. Jag tyckte inte att det stod det och såg det inte heller i den grekiska grundtexten. Det står ju att vi inte kan tyda skriften ensamma. Numera vet jag att detta är de ortodoxa och katolska kyrkornas argument för traditionen som tolkningsnyckel. Just denna vers från Petrus var inte populär hos Luther och därför omtolkade reformatorerna betydelsen till att det handlade om att den kristen i ensamhet men med den Heliga Ande skulle tyda skriften. Sola scriptura blev en individcentrerad princip där ingen erkände den självklara sanningen att ingen läser utan förförståelse.

Hagman skriver:

Att läsa Bibeln "själv" är alltså ofta att läsa omedveten om vem som påverkar ens läsning. Det finns inget sätt att läsa någon text, inte heller Bibeln, som inte är färgat av något sammanhang, det finns ingen "ren" läsning. Texter har inte den styrkan.

Hagman visar att Bibeln alltid lästs i en gemenskap, även bland lutheraner. En sak som min pastor inte heller kunde svara på var mina funderingar kring hur viktigt detta att läsa Bibeln helt ensam stämde eftersom så många kristna genom historien inte haft en Bibel och inte ens kunnat läsa. Hagman vet svaret: de kristna tog del av högläsning ur texterna i gudstjänsten. Det var och är nog också, det viktigaste sättet för kristna att läsa Bibeln. De allra flesta är ju inte som jag: obotliga bokmalar. De texter man tar del av är de som läses i gudstjänsten där stora delar av Bibeln täcks under tre kyrkoårgångar.

För både Hagman och mig är textläsningen i gudstjänsten en manifestation av gemenskapens betydelse för kristenlivet. Vi är båda skeptiska till RKKs överdrivna respekt för traditionen, vatikankonciliebeslut och påvens uttalanden Ex Cathedra, men sola scriptura in absurdum är lika tokigt. Om vi låter gemenskapen vara i församlingens centrum är risken för obalanser och överdrifter mindre än om vi låter mer eller mindre utflippade individer vingla runt på egen hand i den felaktiga tron att de läser "opåverkade" av tradition och omgivning.

Senast jag fick en ögonöppnare om hur viktiga olika erfarenheter för vår förståelse av texterna var när jag läste en artikel om en kvinna som suttit i fängelse i Uganda, Susan Kigula. Thomas Kassarp som samarbetar med Kigula, startat ett arbete för barn till föräldrar i fängelse säger i den:

– När jag läser Bibeln så ser jag att nästan hela Nya testamentet är skrivet från fängelser! De personerna har Gud använt till att bygga sin församling, så där är vi i gott sällskap. De som ingenting var i samhällets ögon gjorde Gud stora.

Vid en snabb koll ser jag att Kassarp har alldeles rätt. I fängelsets tristess och utsatthet skrevs de flesta av breven i Nya Testamentet. Tänk att jag missat det tidigare! Naturligtvis måste denna kontext påverka vår läsning, precis som all annan kontext. Ingen kan förstå Bibeln på egen hand. Vi har naturligtvis den Heliga Ande som leder vårt läsande, men den Heliga Ande är ju utgjuten över alla i församlingen, inte bara vissa personer. Jag tror inte på den laestadianska idén att direkt förhindra den enskildes egna bibelläsning, men inte heller den frikyrkliga totalt individualiserade läsningen fungerar.  Vi behöver varandra för att förstå texterna och enligt Hagman, är det därför textläsningarna ska vara central i gudstjänsten.

* En bok som rekommenderar sig själv är ju ett dåligt argument för bokens trovärdighet. Det måste till annat. Här och här har jag funderat över varför jag uppfattar Bibeln som trovärdig.

Kyrie och Gloria

Efter syndabekännelsen i gudstjänsten får församlingen i allmänhet avlösning, dvs prästen tillkännager att församlingens synder är förlåtna. Varför ropar då människan genast efter detta: Herre förbarma dig över oss!

Hagman menar att detta handlar om något annat än människans egen synd. Kyriet ropas för att visa på människans utsatthet inför alla möjliga grymma livsvillkor: jordbävning, hungersnöd, vardagsslit, sorger, bedrövelser, olyckor och kampen mot ondskan. Jag håller med. De som menar att kristendomen struntar i hur verkligheten ser ut har nog bara stött på någon slags framgångsteologi som verkligen är en nutida företeelse med historiskt sett kort livslängd. Kristendomen i övrigt förnekar inte allas lidande och svårigheter. Kristendomen lär inte heller att vi ska slippa det andra genomlider. Tvärtom menar kristendomen att Jesus är vårt föredöme i att uthärda lidande samtidigt som hans verksamhet gick ut på att bekämpa andras lidande.

Kristendomens Kyrie är också ett trotsigt rop om att inte i mindfulness-anda passivt acceptera lidandets realitet. Kristendomen talar inte om för den fattige att hon ska stå ut och acceptera. Jesus skulle aldrig säga till den lama eller arbetslösa hjälpsökande att acceptera och leva i nuet. Jesus helade den lama och gav den blödande kvinnan både upprättelse och hälsa. Nej, det kristna kyriet säger att vi lever i mycket lidande men det finns en kraft som kämpar mot det onda; herren Kristus.

Direkt efter Kyriet kommer Gloria. Det verkar ju lite konstigt, med de tvära kasten. Men Hagman menar att det är ett accepterande av det faktum att "sorgen och glädjen, de vandra tillsamman". Inget är bara lidande och inget är bara glädje. Gloria bekänner sig också till hoppet att en dag ska lidandet ta slut. Hagman skriver också: "Det är viktigt att poängtera att både Kyrie och Gloria är "tillbedjan". Ibland är vår livssituation sådan att vi bara klarar av Kyriet och måste överlåta Gloria åt resten av församlingen."

Det sistnämnda citatet kan jag verkligen skriva under på. För mig har det varit så att i vissa stunder hade livet varit olevbart utan vetskapen om att resten av församlingen sjunger mitt Gloria åt mig. Jag minns till exempel när jag en gång låg på en förlossningsavdelning eftersom mitt lilla barn dog i magen långt innan det skulle födas medan de andra mammorna på avdelningen låg med sina nyfödda bredvid sig. Det var en paradoxal tröst i sorgen att de hade fått friska små ungar att glädjas åt. Deras glädje gjorde min sorg mindre bottenlös. När jag kom hem fick jag en teckning av Eva, en downsperson i församlingen. Ingen visste varför jag var borta den söndagen, men på något sätt visste Eva och hade redan dagen innan gudstjänsten ritat en teckning full av röda hjärtan till mig. Hennes kärleksgloria balanserade mitt "Kyrie eleison, Christe eleison".

Kanske är det eftersom Hagman miste ett barn i en sjukdom under skrivandet av denna bok som han så insiktsfullt beskriver Kyrie/Gloriadelen av gudstjänsten. Jag tycker åtminstone att detta är ett oerhört tydligt bevis på att kristenlivet är ett liv i gemenskap som räcker över tid och rum och bär genom allt: den största glädjen och den djupaste sorgen. Det är inte bara en tankefigur och teori utan en konkret verklighet att en del i kristenheten just nu jublar i glädje samtidigt som en annan del kvider, ropar, gråter sitt Kyrie och däremellan finns många som befinner sig i någorlunda balans mellan Kyrie/Gloria. Alla befinner sig någonstans på den skalan genom hela livet, men ingen av oss befinner sig alltid i Kyrie eller Gloria. Kyrie/Gloria visar tydligt poängen med en kristen gemenskap; nämligen att vi ska bära varandras bördor.

Ibland är det svårt att helhjärtat ta del i Kyriet och väldigt ofta är det svårt att sjunga sitt Gloria. Men församlingen som grupp når en balans mellan dessa varje dag och varje stund.

På spaning efter den själ som flytt i den glömda skapelseberättelsen

Gud, geometrikern, skapar kosmos med hjälp av en passare för att uppnå perfekt harmoni. Målning från en naturvetenskaplig bok på medeltiden när man höll matematik, astronomi och geometri för att vara de skönaste av vetenskaper och därför ville man lära allt om dem och hur naturen var beskaffad, också för att lära känna Gud bättre. Så skapades de första universiteten till Guds ära.

Bibel 2000:

När Herren Gud gjorde jord och himmel, när ingen buske fanns på marken och ingen ört hade spirat, eftersom Herren Gud inte hade låtit något regn falla på jorden och ingen människa fanns som kunde odla den – men ett flöde vällde fram ur jorden och vattnade marken – då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. 

1917 års översättning:

Då bar jorden ännu ingen buske på marken, och ingen ört hade ännu skjutit upp på marken, ty HERREN Gud hade icke låtit regna på jorden, och ingen människa fanns, som kunde bruka jorden; men en dimma steg upp från jorden och vattnade hela marken. Och HERREN Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en levande varelse.

 Karl XIIs Bibel
ALtså är himmel och jord tilkommen/ tå the skapade wordo/ på then tijd/ tå HERren Gudh giorde himmel och jord. Förra än någor stielck war på markene/ och förra än någor ört wäxte på jordene/ förty HERren Gudh hade än tå intet låtit regna på jordena/ och ingen menniskia war som brukade jordena. Men een dimba gick vp af jordene/ och watnade alla markena.
OCh HERren Gudh giorde menniskiona af jordenes stofft/ och inblåste vthi hans näso en lefwande anda/ och så wardt menniskian een lefwande siäl.

Tanach JPS 1917

Then the LORD God formed man of the dust of the ground, and breathed into his nostrils the breath of life; and man became a living soul.
 

Ordet själ fanns inte i svenskan innan kyrkan kom till Norden. Då inlånades det från fornengelskan för att översätta det grekiska begreppet αἰόλος vars grundbetydelse är rörlig. Fornengelskans sāwol betydde alla tre aspekterna som man funderade på som möjliga ordval vid översättningen av denna passage i Bibel 2000, nämligen: “själ, liv, rörlig och varelse”. Av någon anledning valde både 1917 och 2000 bibelkommissioner att utesluta ordet själ i den glömda skapelseberättelsen som citeras ovan.

Laestadianer gillar inte den nya översättningen, bland annat på grund av denna förändring från "levande själ" till "levande varelse". Det beror på gruppens konservatism och på att de helst läser den gamla finska översättningen, som bygger på Karl den XII:s översättning. Den senaste översättningen har tagit bort de flesta gånger ordet själ användes i de äldre översättningarna. Men just i denna skapelseberättelse blir konsekvenserna av bortvalet som tydligast. Jag tycker man åtminstone kunde valt att skriva : "Gud blåste sin livsande in i människan och så blev hon en levande varelse med själ/sinne". Så här i pingst- och trefaldighetstider (i östkyrkan är det pingsttid när vi har trefaldighet) är det intressant att läsa denna lite undanskymda skapelseberättelse eftersom pingsten handlar om ett andra inblåsande av en rörlig och levande Ande i människan efter att "den andre Adam", Jesus, blivit början på en ny mänsklighet.
 

Markku satte mig på spåret till denna språkspaning som också innehåller så mycket annat än språkligt finlir. Och jag håller verkligen med honom -och Laestadius efterföljare- om att ordet själ förtjänar ett bättre öde än att uteslutas ur skapelsen och numera enbart återfinnas i idiomet "kropp och själ". Detta bygger dessutom på ett ordspråk som på latin lyder: Mens sana in corpore sano, ett ordspråk som förminskar uttrycket själ till att betyda endast sinne/tänkande. Ändå vet vi intuitivt att själen är så mycket mer än vår mentala (ursprunget till ordet mental är förstås latinets mens, mentis) förmåga, dvs tänkandet. Som om den svårt hjärnskadade skulle vara själlös.

 I gnostiskt influerad kristendom gör man också felslutet att ande, själ och kropp är tre åtskilda ting som dessutom är rangordnade i samma ordning som de brukar nämnas så att anden är finast och kroppen är närmast värdelös med en själ som är lite mittemellan. "Människan är en ande som har en själ och bor i en kropp." dundras det ut från estraderna i egoteologiska, men också mer sansade, sammanhang.

Därför är det inte bara språkpoliser som borde slåss för att återupprätta ordet själ i helg, söcken och bibelöversättningar. Om vi börjar dela upp ordet själ i sina beståndsdelar och ge dem olika namn gör vi både antropologin och teologin en stor otjänst. Men vi gör motsatsen genom att börja återanvända det fornengelska sawol=soul=själ som grundläggande beskrivning av människan. 

Låt oss alltså återerövra ordet själ och ge det tillbaka sin forna glans och vida betydelse. Vi människor är själar; vi har både yttre och inre rörelseförmåga och vi är levande varelser. Om vi ser till ordet själs alla betydelser så är det bara det ordet vi behöver. Så kommer man automatiskt ifrån den där gnostiska graderingen av människans alla aspekter. Människan är en enda helhet,. Hon skapades hel och odelad av jord och Gud inblåste sin livsande i henne " så wardt menniskian een lefwande siäl.

Vi behöver inte långa listor för att förklara vad en människa är. Hon är helt enkelt en levande själ.

Det kinesiska tecknet för "skapa" innehåller element från den glömda skapelseberättelsen mittemellan de två mer välkända.