30 silverpengar och redaktion

Judas får betalt för att förråda Jesus.  Fresk av italienaren Lippo Memi 1291-1356 målad ca. 1340. Källa

 "Om ni tycker det är rätt, så ge mig min lön- låt annars bli!" Då vägde de upp 30 silverstycken åt mig. Herren sade till mig: "Kasta dem till smältaren denna härliga summa som de anser mig värd." Och jag tog de trettio silverstyckena och kastade dem åt smältarna i Herrens hus."  Sakarja 11:12-13

Gravplats för främlingar

Vi som lever i Herrens år/ AD 2023 känner igen detta. Var det inte Judas som fick 30 silverpengar för att förråda Jesus till Stora rådet? Jo, det står i Matteus evangelium att Judas går till Stora rådet och frågar efter en belöning för att avslöja var Jesus ska befinna sig oskyddad av folkskarorna : "De räknade upp trettio silvermynt åt honom." Sedan när Judas ser att Jesu blir dömd till korsdöden ångrar han sig och vill ge tillbaka pengarna. Eftersom det är blodspengar tar prästerna inte emot dem så Judas kastar in dem i tempelhuset. Översteprästerna vill inte ta emot dem utan köper Krukmakaråkern för pengarna för att göra den till gravplats för främlingar.

Det är lätt att känna igen Sakarjas ord om 30 silverstycken, priset för en slav enligt 2 Mosebok 21*. Matteus känner också igen det,  men hänvisar till Jeremia : "Så uppfylldes det som sagts genom profeten Jeremia: 'De tog de trettio silvermynten, priset på den prissatte, som några israeliter bestämde priset på.'" Matt 27: 9.

Stryk svärmor!

Jag kom igår i samtal med en bekant som inte läser Bibeln men ser på TV . Hen hade sett ett TV-program där man påstod att Jesu varit gift med Maria Magdalena och att detta faktum redigerats bort senare. Det är ju rent svammel så klart**. Jag tog fram saker som i så fall också  borde ha redigerats bort: Petrus fru och svärmor till exempel. Det är ju riktigt illa att den första påven var gift när nu celibatet är katolska prästers USP.  Och varför inte redigera bort alla Jesu syskon så man slipper bortförklara dessa när man på 300-talet började tala om mamma Maria som evig jungfru? Varför redigerade man inte då också början på Lukas evangelium så det börjar med sagan om hur Marias mamma Anna blev gravid genom en puss på kinden av Marias pappa Joakim? Man kan också fundera över varför Bartolomaios och Natanael inte helt redigerats bort eftersom det är förvirrande med två olika namn på en lärjunge, eller är de två personer? Men då blir ju lärjungarna 13 personer.  Redaktörn, fram med saxen!

Minns fel om Herren minns

Och varför lät man denna fadäs med Sakarja/Jeremia stå kvar oredigerad? Var det inte oerhört pinsamt att ett evangelium riktat specifikt till judar blandar ihop en profetia från Sakarja, 30 silvermynt, och åkerköpet i Jeremia för 17 mynt och dessutom tillskrivs denna sammanblandning Jeremia enbart och glömmer Sakarja? Så pinsamt att minnas fel när man just använder ett citat från profeten vars namn betyder Herren minns.

Många "bibeltrogna" hävdar att Bibeln saknar fel och motsägelser. Det bevisar bara en enda sak: de har aldrig läst Bibeln och de fattar inte heller att Bibelns trovärdighet stärks av att den inte är perfekt. Det här ser jag som ett exempel. Hade man velat framställa evangeliet som en propagandaskrift hade vi först och främst haft ett enda evangelium framredigerat ur de fyra enligt Marcions idé om att ett evangelium räcker. Sedan skulle alla felciteringar ändrats så de blev korrekta.

Varför "redigerades" inte evangelierna?

Ja, varför fixades inte evangelierna så allt stämde? Jo, därför att de första kristna var judar som växte upp med en intensiv känsla av helighet inför ordet. Det var helt enkelt inte möjligt att medvetet redigera som Marcion gjorde. Judar såg sig som utvalda att bevara Guds ord även om det verkar obegripligt, pinsamt eller felaktigt. Så bevarade judarna alla profetior där de framställdes som giriga och  hopplösa avgudadyrkare, tex Sakarjas bok, likväl som historierna om deras triumfer tex. Esters bok. Man bevarade berättelsen om David och Goliat men även berättelsen om hur David fegt lät mörda Uria för att få gifta sig med Bat-Seba. 

När de första kristna som mött Jesus personligen berättade om sina hågkomster för Lukas läkaren eller skrev ner sina minnen av Jesus filtrerades berättelserna genom många personligheter men deras största önskan var att berätta hur det var så exakt som möjligt, inte att framhäva sig själva eller vilseleda. När Matteus evangelium visar på minnesfel lät man det vara så eftersom detta minnesfel ansågs kunna bära på en viktig innebörd. Och så är det. Detta visar att detta hände med Judas och pengarna, det var inte Matteus som hittade på detta utifrån sin läsning av Sakarjas profetia. Han kände dock igen att detta hade profeterna talat om men tar mista på vem av dem. Därför kan vi lita på att Matteus evangelium berättar om det som hände kring Jesus. Det är ingen hopdiktad pamflett för att övertyga judar om att Jesus är Messias.

* Här förklaras hur mycket 30 silverstycken var och att det var priset för en träl i Sverige 1240.

**Allt skyller jag på Gregorius I som gjorde mycket gott för kyrkan tex satsade han stort på mission av Tyskland och de brittiska öarna vilket sedan gagnade Norden och det är jag evigt tacksam för. Men inte heller hans fel har redigerats bort. Därför vet vi att han var den som gjorde ett försök att reducera antalet kvinnor kring Jesus. Han dömde alltså ut de flesta kvinnor i evangelierna som en enda. Han hittade också helt grundlöst på att den främsta bland de kvinnliga apostlarna, Maria Magdalena, varit prostituerad. Trots att evangelierna är glasklara om att det inte var så, påstod han också att Maria från Betania var densamma som Maria från Magdala. 

Det var alltså han som gav påvlig sanktion till den misogyna trend som ledde till fantasier om att Jesus var gift med Maria Magdalena. Orsaken till att man valde henne som fru till Jesus måste vara det faktum att hon spelar en så framträdande roll i evangelierna, men viktigast av allt var nog Gregorius påhitt om att hon var prostituerad. Detta gör idén om Jesus som gift extra kittlande för misogyna snuskhumrar. Annars hade det naturliga förstås varit att om man nu ska envisas med att gifta bort Jesus göra det med Marta. En kvinna som Jesus uttryckligen säger sig älska (Joh.11:15) i vars hus han bor varje gång han far till Jerusalem. 

Marta diskvalificerades dock i det misogyna reduktionsracet genom att hennes namn betyder matmor/husmor och det är ju också det hon framstår som i evangelierna. En kompetent storasyster som tar hand om sina småsyskon och sköter hushållet. Hon träffar till och med Jesus genom att hon bjuder in honom på mat (Luk. 10:38). Och det har ju aldrig räknats som sexigt med kvinnor som sköter hushållet perfekt. Det var dock något som judar på Martas tid uppfattade som ytterst attraktivt. Hon skulle absolut ha uppfattats som en perfekt fru av de första kristna. Om hon hade varit det. Men så var det alltså inte.

Befrielse

 Ni skall fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den dagen som jag förde era härar ut ur Egypten. I släkte efter släkte skall det vara en oföränderlig ordning att ni firar denna dag. 2 Mos. 12:17

På jobbet läser jag just nu Beloved av Toni Morrison med en grupp elever (ja, jag vet, jag har världens bästa jobb) därför har det varit naturligt att ta fram den tröst och det uppror som Bibeln ingav de slavar som knappt fick vara människor annat än i gudstjänsten i USA och på andra ställen i den "Nya världen". Slavägarna ville ju visa sig som goda kristna trots allt. De tog ju i sin tur vissa obskyra bibelord till intäkt för sin rätt att förslava fångade afrikaner. 

Jag måste säga att sovjeterna fattade mer än dessa slavägare. Om man nu ska sätta en enda bok i händerna på en förtryckt folkgrupp är det Bibeln som borde vara det absolut sista valet. När det dessutom så övertydligt är en bok skriven för att minnas slaveri och befrielsen från det, landsförvisning och längtan till hemlandets frihet, ja då är en USAnsk slavägare mer än lovligt korkad som låter just Bibeln bli den enda litteratur som erbjuds.

Bibeln är helt och hållet skriven i ett underifrånperspektiv. Den heliga treenigheten på människans sida (hon som skapades till Guds avbild, eller kanske spegelbild) är fattiga, främlingar och faderlösa och änkor. Va? Jag skriver om fyra grupper? Nej faderlösa och änkor får representera gruppen ensamstående utan stöd av en familj eller förmögenhet i tillvaron, en ytterst utsatt grupp i de flesta samhällen än idag.

Att de USAnska slavägarna inte misstänkte Bibeln en enda gång kan ju bero på många saker, men en av de viktigaste var troligen att de var vad 1917 års översättning kallade förstockade. Filosofen Jonna Bornemark kallar en liknande process "förpappring":

I grunden handlar förpappringen i stället om kontroll och tillit, förklarar hon. Praktiskt tar den sig nämligen uttryck i allt mer och detaljerad dokumentation och kontroll – pappersarbetet blir viktigare än själva verksamheten.

– Det finns en tro på att all kun­skap ska finnas i dokument, att det bli(sic!) rättssäkert om man tar ifrån människor handlingsfriheten. Personal ska kunna följa en manual och göra rätt, säger Jonna Bornemark.

– Problemet är att vi helt bortser från omdömeskunskapen, en del av det jag kallar intellectus. Jusektidingen- Karriär 2019/3

På samma sätt var slavägarna fast i en tolkningsmodell av en text som inte fått upplysas av Anden. De var som timmerstockar fast förankrade i sekelgamla stolphål och därmed oförmögna att se sin egen synd eller förstå sprängstoffet i Bibeln. De ville kontrollera och de gjorde inte bruk av sitt omdöme, inte heller av sitt intellekt om de läste sin Bibel. Stalin var gammal präststudent, förhärdad och förfallen, men han fattade ändå Bibelns berättelse. Han visste att Bibelns  bärande intrig, från början till slut skulle vara ett hot mot hans eget slavsamhälle av undertryckt, åter livegen, arbetskraft och kanonmat. Bibelkunskap hade, enligt hans sätt att se på saken, störtat både det egyptiska och det romerska imperiet genom att de "feminiserats". Han hatade förstås judar. Men inte heller  kristna skulle få läsa Bibeln fritt eller ens samlas fritt. De skulle inte  ens få ha sin tro ifred. Stalin förstod och förbjöd allt annat än ateism och några små pacificerande eftergifter i form av enstaka kyrkor: rysk-ortododoxa vars ledare var i regimens sold*.

Det ligger inget psykologiskt i detta. Stalin hade inte blivit sårad under präststudierna. Det var däremot något djupt logiskt i att förhindra införsel av biblar till Sovjetunionen. Stalin fattade att Bibeln inte är en enda förtryckares vän och aldrig kommer att bli något annat än krut till upprorstunnorna, eld till stubintråden och argument för att använda dem. 

Det gjorde inte de förstockade slavägarna. Jag misstänker att de helt enkelt inte kunde sin Bibel så bra. Jag misstänker att de leddes av lika förstockade predikanter som dagens "postevangelikala" USAnska kristna. Jag misstänker att de trodde att Bibeln skulle göra slavarna lugna och fogliga. Jag misstänker att de minst onda av dessa slavägare trodde att de verkligen upprätthöll en gudomlig ordning och att de lät sina slavar läsa Bibeln därför att de trodde att det var deras plikt att tillåta dem att vara kristna. De inbillade ju sig säkert att afrikaner inte hade koll på Jesus. De fattade ju inte vad de läste om tex den etiopiske hovmannen eftersom de trodde att alla gamla kyrkor var förfallna och att alla afrikaner var hedningar. De bar ju med sig ett pietistiskt högmodsarv från "den gamla världen".

De bar också med sig det dödliga arvet av att inbilla sig att de, och bara de, var "det utvalda folket" som i USA hittat sitt Kanaans land vilket de skulle erövra från spanjorer och urfolk som de borde utrota, vilket de också gjorde. Även om de kom i strid med andra invandrare från Europa som också var kristna fortsatte de sina krig. Massakrer på kväkare och urfolk i Pennsylvania förklarades med denna myt. Trumps angrepp på den USAnska demokratin hämtar näring ur densamma. Myten ledde till ett blodigt inbördeskrig men också till dagens vapenvåld och klyftor mellan olika folkgrupper som i USA fortfarande benämns som "raser".

De bibelkunniga har alltid protesterat mot detta. Som kväkarna i Pennsylvania som hellre dog tillsammans med sina kväkarbröder av ursprungsfolken än att ansluta sig till den onda myten om "det förlovade landet". Medborgarrättsrörelsen kunde verkligen sin Bibel, liksom, så klart, de judar som också förföljdes och hatades lika mycket som de svarta slavättlingarna, och kämpade vid sidan av baptistpastorer som Martin Luther King Jr. Innan dess var det just kristna som kunde sin Bibel som gjorde att slaveriet förbjöds i USA 1865. Bibelläsare i Sverige var de som banade vägen för vår demokrati och vårt välfärdssamhälle. Bibeln är alltid en sakta verkande surdeg som sprider Guds rikes jämlika kärleksprincip var den än läses i Andens ljus. Sprängkraften är oemotståndlig.

Stalin hade rätt och slavägarna hade fel. Jag är glad att slavägarna inte fattade vad skärtorsdagens texter egentligen handlar om. Jag önskar att Stalins efterföljare, som nu har tillgång till biblar, skulle bli läsare de med. Det skulle sannerligen transformera hela världen.

 

* En av dem var den patriark Kirill (som innan Sovjetunionens fall var KGB-agent för att hålla kyrkans folk i schack) jag så ofta vänt mig till i denna fastekalender. Jag tvivlar, på goda grunder, på att han läser detta. Men samtidigt är det min egen förbön för  honom jag skriver. Han behöver omvända sig men just nu går han bara längre in på sin syndiga hålväg som leder till fördärv och slutligen till evig död. Jag vet också att hans omvändelse skulle skaka om Rysslands befolkning , kanske ännu mer än Putins. Han skulle förstås dö som martyr om han plötsligt predikade sanningen i stället för Satans lögnaktiga budskap, men han hade dött som en fri Kristi efterföljare och inte som en Satans slav. Älskar jag nu Kirill så mycket? Jag tycker faktiskt inte alls om honom, föraktar honom, känner hat mot honom när jag läser hans senaste vansinnespredikan, den ena värre än den andra, om det "heliga Ryssland".  Men ja, jag älskar honom. Han är en fallen broder  i Kristus och hans fall drar med sig många som har en långt mindre skuld än han; en del helt oskyldiga, bara förledda av hans lögnpredikan. Därför ber jag för hans omvändelse.

15 mars 1568

eller 25 mars, föddes Johannes Bure, adlad Bureus, präst, mystiker, riksantikvarie, riksbibliotekarie, släktforskare och den svenska grammatikens förste upptecknare. En man helt i min smak alltså, dessutom "norrlänning" i svensk historieskrivning Fast jag tycker ju förstås att han är en västerbottning (släkten finns också i Österbotten) vars släkt kom från Bureå, en plats han skrev om bara 100 år efter att byns första skattebönder registrerades 1543. Men Bureåområdet har varit bebott mycket längre än så. I trakten finns lämningar från både brons- och järnåldern plus något som sägs vara en klosterruin från 1400-talet.

Det är begripligt att människor tidigt bosatte sig i Bureområdet. Det är en ljuvlig vattenrik trakt med goda möjligheter till försörjning (ja , Burebolaget började här). De fyra första skattebönderna skattade för säljakt, fiske och en kvarn. Rasta gärna i Bureå om du reser efter E 4:an.

I kyrkparken kring Bureå kyrka finns denna rara lilla japanska bro.

Johannes Bure föddes dock inte där utan i Åkerby socken i Bälinge i Uppland men han återvände till släktnamnets upprinnelse när han började intressera sig för släktforskning. Släktforskning känns som en modern företeelse för pensionärer men släktforskning är en mycket gammal företeelse som till och med rika romare pysslade med och den får då och då ett uppsving. Ett av dessa uppsving var under renässansen när Johannes Bure levde.

Det banbrytande som Johan Bure gjorde var att göra en ättetavla av ofrälse , men självägande bönder. Den äldste anfadern var säljägare kring år 1400. Innan Johan Bure började släktforska var det bara adeln som höll sig med ättetavlor, de tog dessutom bara med ättlingar på manssidan. Johan Bure, som var en Bure på mödernet själv, tog med både män och kvinnor så Bure-ätten gjorde ingen skillnad på mödernet eller fädernet.

Han var också en språkmänniska, denne Johan Bure. Han blev tidigt föräldralös men togs om hand av människor i sin närhet och för att finansiera högre studier undervisade han i hebreiska som han lärt sig på egen hand när han var 18 år. Han kunde också finska, vilket var ett officiellt språk i hela Sverige vid denna tid. Alla Gustav Vasas söner lärde sig finska vilket är uppfriskande att läsa om man jämför med den svenska snobbism gentemot finska språket som råder idag. Latin och grekiska var inte heller så konstigt att en universitetsutbildad ämbetsman kunde i Sverige under renässansen men arabiska var inte det vanligaste språkvalet på denna tid, det kunde däremot Johan Bure.

Han växte upp i en ovanligt runstensrik trakt och parat med sitt språkintresse blev det naturligt att han intresserade sig för dessa. Han skrev en fornsvensk grammatik, påbörjade en svensk ordbok  och skrev en svensk grammatik, den första någonsin att beskriva svenska språket vetenskapligt. Men han nöjde sig inte med detta utan var också urmakare, samt en skicklig tecknare och hade han levt på 1800-talet hade han antagligen räknats som en betydande konstnär men under renässansen var det vi kallar konstnärer hantverkare och då hänger ju allt ihop eftersom teckningskunskaper och urmakeri hörde ihop med kopparstick och xylografier som han också bemästrade. 

Urmakarkunskaperna använde han även till att tillverka instrument för astronomi och geodesi. En av hans mest namnkunniga kusiner i den stora Bure-ätten, Anders Bure, kartograf och matematiker, grundade det svenska lantmäteriet så de verkar ha inspirerat varandra till stordåd i Bure-släkten, Johan blev riksantikvarie och många Bure-ättlingar var viktiga i hela den nya administrationen i Sverige. Det var alltså en verklig renässanssläkt, med breda och djupa kunskaper i många områden, från säljakt till medicin, från skogsbruk till astronomi. 

Johan var kanske bredast av dem alla. Trots hans insatser som riksantikvarie, riksbibliotekarie (även här var han först i landet), språkforskare, och släkt-dito, tyckte han själv att det viktigaste han åstadkommit var sitt arbete inom - mystiken. Renässansen hade nämligen också med sig ett stort intresse för kabbala och annan "esoterisk" kunskap. Det  var en gnostisk mystik som menade sig besitta dold kunskap. Inspirerad av Kabbala hittade Johan Bure på adalrunor med samma funktion för en runkunnig som hebreiska skrivtecken har i Kabbalan. Han var också medlem i den då nybildade Rozencreautz (Rosenkors)-orden som fortfarande är verksam i Sverige. Jag minns att min pappa hade någon bekant som försökte värva honom till Rosenkorsarna och jag som alltid varit en patologisk läsare läste den broschyr han fick av denna person.*

Det kom mig att tänka på hur flummig Upplysningen var, liksom renässansen. Swedenborg var inte den enda esoterikern under Upplysningen. Det var den tid i historien, förutom vår egen, där sällskap som Rosencreutzare, kabbalister och Frimurare verkligen blomstrade. Jag tänker också att visst gick Johan Bure vilse lite grann men skulle han ha nått så långt som språkforskare, antikvarie och uppfinnare utan sin öppna världsbild  där allt kan hända? Isaac Newton var precis lika flummig och mångbegåvad som Johan Bure och vi vet ju att han räknade fram gravitationen genom att han sökte bevis för Guds kreativa energi i skapelsen. De moderna ateister som lever i sin låsta lilla låda och föraktar alla som liksom Newton och Bure tror på att verkligheten är större än den fyrkantiga lådan och därmed upptäcker saker som andra inte sett, annat än som självklarheter som inte är värda att fundera över, har en del att lära om den epok de alltid hänvisar till som så föredömligt ateistisk och vetenskaplig.

Att Johan Bure såg att orden betydde mycket mer än man vanligtvis tänker på berodde helt säkert på hans kunskaper i hebreiska och Bibeln. För var och en som verkligen läser Bibeln med ett öppet sinne, och speciellt om man har lite koll på originalspråket, öppnar sig "valv efter valv" och så läste Johan Bure. När Johannes-epilogen slår an sitt mäktiga "I begynnelsen var Ordet" - ackord får varje språknörd en känsla av ljuvlig svindel. Språket är nämligen ett mirakel, fullt av hemligheter som vi ännu inte upptäckt. Och Bibeln är den boksamling som aldrig upphör att vara aktuell medan den alltid behåller några mysterier. Den öppnas för den som behöver det, men ger inte alltid exakt samma svar till dem som frågar. För mig fungerar Bibeln så att den ger det jag behöver, men typ aldrig det jag villhöver.

Johan Bure fann säkerligen lite annat utöver vad som verkligen finns att finna i Bibeln (jag tror inte på talmagin i Kabbalistikens eller i övrigt dess sätt att använda bokstäverna, snarare är det matematik- fast matematik är ju också ett språk och därmed lite av magi). Johan Bure fascinerades av språkets magi och mystik, på det sättet liknar han mycket renässansförfattaren Shakespeare. Även han blandade och gav från det magiska till det verkligt jordnära vardagliga. Men till skillnad från Shakespeare är inte Johan Bure läst och uppskattad i breda kretsar idag. Jag tror det beror på att sonetter och pjäser är mer läsartillvända än grammatikor. Men för oss språknördar är njutningen lika stor oavsett om man ser En trettondagsafton eller fördjupar sig i runsvenskans grammatik. 

Var och en borde ge grammatiken en chans och då tänker jag inte på Johan Bures banbrytande verk utan på dessa underbart roliga och informativa grammatikböcker av Sara Lövestam:

 Matteuspassionens inledning från ett fint uppförande i Engelbrektskyrkan maj 2011. Johann Sebastian Bach skrev sin musik med budskap som finns i själva musiken, inte bara i orden, alltså lite av ett "hemligt" budskap. Men liksom i Bibeln är budskapet öppet för alla som vill förstå. En av många stora behållningar av att sjunga Johannespassionen med körer från hela Norrbotten var att Ingemar von Heijne föreläste om dessa budskap för oss körsångare.

*Jag tyckte det kändes obehagligt att läsa om denna grupp som hade sin storhetstid under Upplysningen och var inte alls lika tolerant mot deras högmodiga budskap som min pappa. Det berodde säkert på att jag inte kände personen som bjudit in pappa. Men pappa gick så klart inte med, det var tydligt att läseriets kristendom inte stod högt i kors bland Rosenkorsare. Jag minns inte så många detaljer om vad de stod för men högmodet att besitta kunskaper som inte alla kan erhålla hur mycket de än studerar väckte min avsky (som var lättväckt när jag var femton år). Jag hade nyligen läst Tordyveln flyger i skymningen av Maria Gripe och kände delvis igen idéerna från den bokens 1700-talsmystik- Där var det spännande, i broschyrens verklighet obehagligt.

Intellektets plats i gudstjänsten

Tanach, judarnas hela Bibel, läses varje gång judar möts i synagogan.

Jag läser nu Hagman på lite distans, jag kan alltså inte citera exakt och kontrollera  om jag minns rätt, eftersom han är utlånad. Men med rätt färskt minne borde det ändå gå att reflektera vidare. Hagman talar om Ordets gudstjänst som den del av gudstjänsten som främst vänder sig till vårt intellekt. "Vår tro bygger inte på skickligt hopdiktade sagor" står det i andra Petrusbrevet och hänvisar till att han själv var ett ögonvittne till Jesu uppståndelse.

Textläsningen har just den funktionen i gudstjänsten; visa att den kristna gemenskapen bygger på en gemenskap som sträcker sig över tid. Med textläsningen binds kristna samman med det judiska folket i GT och NTs första kristna genom att få bevis för och reflektera över den faktiska grunden till vår tro. Till skillnad från koranrecitation som alltid sker på klassisk arabiska, obegriplig för de flesta åhörare, är Bibelns texter tillgängliga för de flesta åhörare i läst skick.

Hagman vänder sig mot "tvångsläsningen" av Bibeln och menar att de allra flesta kristna genom tiderna har fått till sig Bibeltexterna via uppläsning i gudstjänster och inte genom eget plöjande av texterna i sin kammare. Eftersom de flesta kristna genom tiderna knappt kunnat läsa och inte har haft möjlighet att äga en Bibel har frikyrkans ideal med den tummade och slitna privata Bibeln en mycket kort historia. Även i modern tid, visar han med exempel hur kyrkans textläsning varit det viktigaste sättet att ta till sig Bibeln för den kristna gemenskapen. Så tycker Hagman också att det ska vara.

För den som hört alla stressande uppmaningar om "damm på din Bibel är rost i din själ" måste detta vara rent evangelium. Jag har hört dessa uppmaningar och är en sådan som tidigare kände att jag läste fel jag med fast jag läser så mycket Bibel. Jag läste för mycket åt gången, utan bibelläsningsplan och inte exakt varje dag. Nu har den krampen släppt för länge sedan men nog finns fortfarande en grupp "läsare" med kravet i stället för glädjen i att läsa Bibeln. Samtidigt vill jag inte ha laestadianismens bibelstudieförbud heller. Tänk att det är så svårt att hitta den gyllene medelvägen i allt mänskligt.

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa den kristna församlingen därstädes. Caravaggio målade denna händelse 1601. Under tider när de flesta inte haft en egen Bibel var bildkonsten en viktig förmedlare av texterna.

Hagman fortsätter sin vandring genom gudstjänstens rastställen och är nu framme vid Ordets gudstjänst. Den här delen av gudstjänsten vänder sig främst till människans intellekt och i luthersk tradition har man inte tänkt sig att just gemenskapen står i fokus här, Snarare har man tänkt sig textläsningen ur Bibeln som den enskildes kontemplation kring en text och den enskildes förståelse av en text är den viktiga förståelsen, textläsningen har väldigt lite med hela församlingen att göra. Man tänker sig att den Heliga Ande leder varje läsare rätt i sin tolkning av texterna utan att förförståelse eller kontext spelar någon som helst roll.

I frikyrkligheten har denna vulgäruppfattning om begreppet sola scriptura skruvats några varv till och jag minns hur jag i min gröna, uppkäftiga ungdom diskuterade med missionspastorn när vi följde Navigatörernas bibelstudier och kom till Ordet. De flesta bibelorden var av arten 2 Timotheusbrevet 3:16:

Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv,

De skulle förstås ge oss förtroende för bibelordet, naturligtvis slog det in öppna dörrar i vår skara unga Bibel-nördar. Säkert ville Navigatörerna också att vi skulle få något slags apologetisk fundamentalistisk rustning inför möten med icke-troende. Men det är väl enbart redan troende judar, kristna och muslimer som tycker ord som detta övertygar*, en sekulär svensk ser det nog som ytterst udda att argumentera på detta sätt för Bibelns trovärdighet. 

Detta bibelord väckte ingen debatt men 2 Petrusbrevet 1:20-21 gjorde det:

Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud.

 Jag tyckte det stod att vi måste göra det vi gjorde just då: studera Bibeln tillsammans för att förstå den. Pastorn som ledde oss menade däremot att vi ska läsa skriften tillsammans med den Heliga Ande. Jag tyckte inte att det stod det och såg det inte heller i den grekiska grundtexten. Det står ju att vi inte kan tyda skriften ensamma. Numera vet jag att detta är de ortodoxa och katolska kyrkornas argument för traditionen som tolkningsnyckel. Just denna vers från Petrus var inte populär hos Luther och därför omtolkade reformatorerna betydelsen till att det handlade om att den kristen i ensamhet men med den Heliga Ande skulle tyda skriften. Sola scriptura blev en individcentrerad princip där ingen erkände den självklara sanningen att ingen läser utan förförståelse.

Hagman skriver:

Att läsa Bibeln "själv" är alltså ofta att läsa omedveten om vem som påverkar ens läsning. Det finns inget sätt att läsa någon text, inte heller Bibeln, som inte är färgat av något sammanhang, det finns ingen "ren" läsning. Texter har inte den styrkan.

Hagman visar att Bibeln alltid lästs i en gemenskap, även bland lutheraner. En sak som min pastor inte heller kunde svara på var mina funderingar kring hur viktigt detta att läsa Bibeln helt ensam stämde eftersom så många kristna genom historien inte haft en Bibel och inte ens kunnat läsa. Hagman vet svaret: de kristna tog del av högläsning ur texterna i gudstjänsten. Det var och är nog också, det viktigaste sättet för kristna att läsa Bibeln. De allra flesta är ju inte som jag: obotliga bokmalar. De texter man tar del av är de som läses i gudstjänsten där stora delar av Bibeln täcks under tre kyrkoårgångar.

För både Hagman och mig är textläsningen i gudstjänsten en manifestation av gemenskapens betydelse för kristenlivet. Vi är båda skeptiska till RKKs överdrivna respekt för traditionen, vatikankonciliebeslut och påvens uttalanden Ex Cathedra, men sola scriptura in absurdum är lika tokigt. Om vi låter gemenskapen vara i församlingens centrum är risken för obalanser och överdrifter mindre än om vi låter mer eller mindre utflippade individer vingla runt på egen hand i den felaktiga tron att de läser "opåverkade" av tradition och omgivning.

Senast jag fick en ögonöppnare om hur viktiga olika erfarenheter för vår förståelse av texterna var när jag läste en artikel om en kvinna som suttit i fängelse i Uganda, Susan Kigula. Thomas Kassarp som samarbetar med Kigula, startat ett arbete för barn till föräldrar i fängelse säger i den:

– När jag läser Bibeln så ser jag att nästan hela Nya testamentet är skrivet från fängelser! De personerna har Gud använt till att bygga sin församling, så där är vi i gott sällskap. De som ingenting var i samhällets ögon gjorde Gud stora.

Vid en snabb koll ser jag att Kassarp har alldeles rätt. I fängelsets tristess och utsatthet skrevs de flesta av breven i Nya Testamentet. Tänk att jag missat det tidigare! Naturligtvis måste denna kontext påverka vår läsning, precis som all annan kontext. Ingen kan förstå Bibeln på egen hand. Vi har naturligtvis den Heliga Ande som leder vårt läsande, men den Heliga Ande är ju utgjuten över alla i församlingen, inte bara vissa personer. Jag tror inte på den laestadianska idén att direkt förhindra den enskildes egna bibelläsning, men inte heller den frikyrkliga totalt individualiserade läsningen fungerar.  Vi behöver varandra för att förstå texterna och enligt Hagman, är det därför textläsningarna ska vara central i gudstjänsten.

* En bok som rekommenderar sig själv är ju ett dåligt argument för bokens trovärdighet. Det måste till annat. Här och här har jag funderat över varför jag uppfattar Bibeln som trovärdig.

Vem ska jag tro på? : Tanach

Rebella kom med den relevanta kommentaren, varför tro på Jesus men inte på att Maria gjort en himmelsfärd 15 augusti, var född syndfri den 8 september och befruktad av den heliga Anna och hennes make Joakim i syndfrihet, kanske via en puss på kinden, den 8 december? Naturligtvis kan man som Richard Dawkins jämställa all tro och all religion med dyrkan av tomtar och troll. Men jag vet ju att Rebella inte är så platt och endimensionell i sin undran över tro och kyrka så jag tycker hon är värd ett rejält svar på frågan. Men det kräver två delar märker jag. Den första delen handlar mest om Tanach/GT.

Jag är född troende jag kan inte minnas att jag någonsin levt utan kontakt med Gud. Mina första minnen av min gudsrelation är när jag var så liten att jag inte kunde skriva och inte hade en lillebror, tre år yngre än mig. Jag skrev då brev till Gud som jag av någon anledning lade på TVn, mitt 2,5-års jags husaltare. Jag antar jag fick svar för jag minns inte att jag någonsin kände mig besviken eller dissad av Gud på den tiden. Bibeln läste jag rakt igenom i värsta slukaråldern som tioåring första gången och jag såg ingen anledning att tro att det var skickligt hopkomna sagor i den för jag fick liksom svar på mina brev från tidiga koltåldern i den. Det var som om en ljuvlig röst delvis läste texten för mig. Men när jag blev äldre började jag undersöka den mer kritiskt när jag kom i kontakt med andra antika skrifter. Jag lärde mig till och med  koinägrekiska enbart till en nivå som låter mig förstå NT någorlunda på grundspråket. För en riktig ateist är jag alltså en virrpanna som det inte är lönt att lyssna till. Men så är det, det är ingen mening med att försöka sticka under stol med den saken.

Varför tror jag då att Bibeln är en samling trovärdiga dokument som gör det värt att lära sig ett språk utan kommunikationspotential med nu levande människor? Jag som annars vill veta hur allt hänger ihop på molekylnivå, vilket stundom prövar makens tålamod. Nej, inte lät jag Bibeln ligga där oundersökt.  Jag läste också latin på gymnasiet och vi läste antika romares skrifter. Konstigt nog undersökte jag inte alls De Bello Gallico på samma sätt som Bibeln utan antog att de få textfragment som finns kvar av den är trovärdiga dokument och precis vad Julius Caesar ville få fram om sig själv och sin viktiga person. Inte heller Catullus, som jag blev så kär i, betvivlade jag. Han hade absolut funnits och varit kär i sin Clodia och ville otvivelaktigt ge henne tusen kyssar och leka med hennes sparv. Precis som jag inte hör till dem som envisas med att Shakespeare inte var Shakespeare föresvävade det mig inte att Catullus skulle vara någon annan än just Catullus trots de magra bevis som finns för den saken.

Med Bibeln var det annorlunda för den ifrågasattes hela tiden och det var för mig något annorlunda. Det betyder något om Gud är Gud men är ganska likgiltigt om Shakespeare är Shakespeare och i Bibeln berättas mest tydligt av väldigt många olika röster om denna Gud. Aldrig har jag läst något mer fascinerande och jag ville veta allt. Det gjorde mig inget om allt var "påhittat" men jag ville veta mer så där som en affacionado för Sagan om ringen gärna tar sig igenom Silmarillion, Smeden och stjärnan och Tom Bombadadills äventyr plus allt the Inklings skrev för att få hela bilden. Jag visste inte då att vi har betydligt mindre historiskt på fötterna för Julius Caesars existens än för Jesus, Jesajas eller Paulus. Ingen verkade ju tycka att det var en fråga om Julius Caesar existerat.

Nå, mina efterforskningar i antikens skrifter gjorde att jag kom fram till: något speciellt måste det varit med det judiska folkets fenomenala förmåga att samla text och berättelser och bevara dem först utantill, inlärda av barn upp till 12 års ålder när de skulle kunna den och börja ta ett vuxenansvar.  Sedan i skriftlig form i avskrift efter avskrift som bevarats som den dyraste klenod under diaspora och landsflykt under tusentals år. Viktigast var att ingen annan antik skrift liknar Bibeln, inte minst det vi kristna kallar GT eller Tanach. Antika skrifter är texter om krig, lagar, gudar och halvgudar och människor i de översta skikten av samhället. Men Tanach skrivs alltid underifrån. Dessutom är folket helt obegripligt hatat och förföljt genom historien från Hamans första försök till "slutgiltig" lösning rapporterat i Esters bok till dagens antisemitiska våld. Något måste det vara med dem och det ord de satt så högt genom årtusenden.

Många människor har varit inblandade i Tanachs tillkomst, den liknar inte alls Koranen som givits till Muhammed direkt från ängeln Gabriel även om en stor del av innehållet är liknande. Den påminner inte heller om Veda-skrifterna eller Havamál . Oddyssevs irrfärder mellan älskarinnor och lättlurade cykloper är något helt annat än slavarna som irrar runt i öknen i 40 år för att komma hem.

Tanach utger sig inte för att ha en enda författare eller att vara enhetlig. För säkerhets skull skrivs t.ex. två parallella historiska krönikor över Israel och Juda riken; Krönikeboken och Kungaboken och där står mycket som är föga smickrande för det judiska folket i dem och hela Tanach. Jämför man med det lilla som finns bevarat av Platons dialoger är skillnaden slående. David är en lurk på många sätt medan Sokrates saknar fel och hans filosofi hänger logiskt ihop. Tanach motsäger sig själv och berättar olika versioner av samma händelse lite varstans.  Judarna framställs allt som oftast som korkade, otacksamma och fega. De gör fasansfulla saker, skamliga saker och usla saker. Deras mest upphöjda kungar är knappast moraliska förebilder för någon, allra minst för ett folk som gav världen den första lagsamling som gällde lika för alla; slav som fri, jude som hedning, kvinna som man: de tio budorden.

Jämför man med Saxo Grammaticus krönika där den betalande danske kungen framställs som ett mönster för den tidens moral eller hur Julius Caesar framställer sin taktiska skicklighet och allmänna briljans är Gamla Testamentets historieskrivning om judarna ännu mer eljest. Jag ställde mig frågan varför man ville bevara detta till eftervärlden som ett litet ständigt attackerat folk, det är ju på många sätt en samling skrifter som kan jämföras med "Sions vises protokoll"* om man ser till hur just judarna beskrivs. Min slutsats var att detta var vad de uppfattade som sanningen och att den tvivelaktiga bild man fick av deras förträfflighet inte var viktig, det viktiga var att bevara sanningen för framtida generationer.

För mig är det ett bevis för att Bibeln är sann och trovärdig. Jag tror inte att Gud som skapat allt på allvar menar att ett lämpligt straff för våldtäkt är att våldtäktsmannen ska gifta sig med kvinnan han våldtagit. Men jag tror att en så konstig tanke för den tidens människor -och vår tids- som jubelåret aldrig skulle uppkommit om inte Gud inspirerade de 72 som skrev de detaljerade lagarna för hur judarna skulle leva tillsammans. Däremot är jag övertygad om att det verkligen var det som stod i lagen som de 72 och Mose nedtecknade.

Jag har heller inte svårt för att tro att en Mose funnits. Även han gör en massa konstiga saker som en "riktig arketyp" aldrig skulle göra. En arketyp är en enkel karaktär utan minsta spricka i fasaden. Den onde Loke gör aldrig något gott den gode Balder är lika oföränderligt god. Stallo är alltid lika korkad och elak som den listige lille samen som lurar honom är listig och påhittig i varje berättelse om dem. Madonnan är koncipierad syndfri , evig jungfru och gjorde därför en himmelsfärd i stället för att dö och återgå till "smutsig" jord.

Bara ett exempel: Mose gifter sig med den midjanitiska prästen Jetros dotter Sippora och får två barn med henne enligt Tanach. Hans bror och syster kritiserar honom för detta och sedan anstiftar Mose massmord på midjaniterna efter att en av hebréerna gift sig med en midjanitisk kvinna. Midjaniterna var enligt Tanach barn till Abraham precis som de, de var monolatrister/-teister precis som hebréerna och Mose var alltså ingift med midjaniter. Ändå gör han detta med ursäkten att de måste hålla sig "rena" från andra "gudar" och deras anhängare. Jag ser inte att det finns någon anledning att misstro att detta verkligen hänt men knappast är det ett efterföljansvärt exempel. Mose som arketyp förlorar på många sätt sin platthet och användbarhet också på många fler ställen. Min slutsats är att någon ledare som Mose funnits och varför då inte just Mose?

Kort sagt, som propagandaskrift är Tanach värdelös. Vill man presentera en religion och ett folk på ett attraktivt sätt skulle man inte sätta ihop en samling texter från en mängd olika källor varav en del inte ens tror på "rätt sätt" och flera motsäger varandra. Man skulle välja EN historieskrivning, inte flera och en bok som "Esters bok", där Gud inte ens nämns en enda gång skulle ha ratats. Man skulle också ha strukit alla underligheter som hjältarna gör: Abraham slåss på kungarnas av Sodoms och Gomorras sida , städer som redan var arketyper för snålhetens svåra synd när berättelserna skrevs ner. Därför är Tanach för mig en mycket trovärdig bok och en bok jag alltid hittar nya saker att irritera mig på, fascineras av och finna vägledning i. Därför tror jag att jag kan hitta sanningar om Gud, som alltid funnits i mitt liv, genom att söka i den.

*För många år sedan gjorde Ylva Eggehorn en nyöversättning av Anne de Vries klassiker Barnens bibel och den angreps då av judiska företrädare för sin antisemitism. Ylva Eggehorn svarade att värre saker står i Tanach och att inget är tillagt till den även om mycket är borttaget som är ännu värre, men hon ville inte döma judarna för de har sår som få andra folk har och hon gjorde också vissa ändringar i boken. Men detta visar alltså att Bibeln knappast stämmer in på de antika historiegenrernas självupphöjande ärende.

Och del IV: Sola Scriptura

Kyrkan i Jukkasjärvi där vi tillbett Jesus och tolkat Ordet tillsammans sedan Shakespeares tid

Sola scriptura var ett av reformationens nyckelord. Jag kan säga direkt att detta är mitt favorituttryck från Luther et.al. "Läseriet" har haft omätligt inflytande på allt ifrån svensk demokratiutveckling till kristnas personliga tro. Att läsa Bibeln OCH ta den på allvar i sin helhet har alltid varit en grogrund för människans emancipation OCH nära relation till Jesus Kristus världens frälsare.

Men detta kan problematiseras för de första kristna hade inte den Bibel vi har idag. Många av dem kunde inte läsa alls, liksom en stor andel av kristna i världshistorien. De hade muntliga berättelser och brev från apostlarna utöver det vi nu kallar Gamla testamentet. Men eftersom de flesta kristna hade judisk bakgrund kunde de Gamla testamentet desto bättre. Trots detta var det viktigaste och primära sättet att få den stora berättelsen om Guds smärtande kärlek uttryckt i Jesus Kristus i gemenskap med andra troende. Detta gäller förstås lika mycket idag, många goda kristna har aldrig läst hela Bibeln på egen hand utan får den uppläst under kyrkoårets gudstjänster. I sitt andra brev skriver Petrus:

Nu kan vi ännu mer lita på profetorden. Dem bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. *

 Här kommer alltså gemenskapen in. I lutherska sammanhang har man antingen tystat ner detta Bibelord eller tolkat det som om jag i ensamhet tillsammans med den Heliga Ande ska läsa Bibeln och förstå profetiorna i Gamla Testamentet. Det är inte alls vad Petrus skriver. Men en både fruktbar och farlig väg beträddes med reformationens utbrott. Humanismen som tankesystem var enligt mig tveklöst en god utveckling för mänskligheten och som sådan en del i att den Heliga Anden leder oss till en större förståelse av Jesus OCH frälsningen. Men i reformationens iver att gå till källorna i sann renässansanda glömde man det vackra ordet OCH.

Visst ska vi ad fontes, som i en kär reformationsberättelse i GT är när Isak åter gräver upp de brunnar som Abraham en gång grävde :

Isak grävde åter upp de brunnar som hans far Abrahams män hade grävt men som filisteerna hade fyllt igen efter Abrahams död, och han gav brunnarna samma namn som hans far hade gett dem. När Isaks män grävde efter vatten i dalen fann de en källåder. Men herdarna från Gerar kom i tvist med Isaks herdar och sade: ”Det är vårt vatten!” Och han kallade brunnen Esek, därför att de trätte med honom. Sedan grävde Isaks män en annan brunn, och det blev tvist om den också; därför kallade han den Sitna. Han bröt upp därifrån och grävde ytterligare en brunn. Den blev det ingen tvist om, och därför kallade han den Rechovot, ”ty”, sade han, ”nu har Herren gett oss utrymme, så att vi kan föröka oss här i landet”.**

 Först och främst gick Isak till Abrahams gamla brunnar, ad fontes, och grävde men han fick gräva nya brunnar för att få leva i frid. Reformationsteologerna menade att de gjorde just så, gick tillbaka till ursprunget av kristendomen. Men de glömde fortsättningen att Isak grävde nya brunnar, eller så gjorde de just det. För med principen Sola scriptura i betydelsen "gemenskapen betyder inget alls för min kristendomsförståelse, vi funderar var och en i sin egen kammare, vi gräver egna brunnar startar egna kyrkor och ser oss som bättre än de gamla som i stort sett gjorde allt fel", leder däremot fel. Återigen om man tappar bort ordet OCH blir allt skevt och vi ramlar från den rätta vägen ner i ett svårforcerat dike.

Den kyrka Luther ville reformera satt fast i motsatt dike där bara präster och experter läste Bibeln medan de hindrade andra att fundera på egen hand. Man hade institutionaliserat gemenskapens betydelse i så grad att de gav "traditionen" exakt samma dignitet som det apostlarna sagt. De kunde motståndslöst ta till sig allehanda läror som stämde med tidens uppfattning utan att i verkligheten rådfråga hela den kristna gemenskapen. Västkyrkan hade inte närmat sig öst- och sydkyrkan på tusen år, de stora konciliernas tid var förbi, och Romkyrkan menade sig ensam kunna avgöra hur kristen tro skulle uttryckas. Ett fåtal MÄN högt upp i den kyrkliga hierarkin, som var förvillande lik den romerska statens hierarki även efter Romarrikets fall, bestämde självsvåldigt vad som var den sanna läran och när påven talade Ex cathedra skulle hans beslut uppfattas som exakt lika normerande som evangelierna och pastoralbreven i NT.

Vilken oändlig sorg att reformationens goda avsikter ledde till ännu större splittring, inte en sann återgång till källorna. För detta kan man skylla både Luthers egensinniga bitterhet och en maktfullkomlig kyrklig hierarki som redan såg sig som förmer än alla andra kristna på jorden. En kyrklig maktapparat som redan splittrat upp kyrkan i flera olika delar som inte längre talade med varandra hade mått väl av att lyssna till Luther och Kalvin. 

Hela kristenheten hade behövt gå tillbaka till de gamla brunnarna och gräva tillsammans. De hade behövt lämna alla jordiska maktanspråk och mötts i ett nytt koncilium för alla kristna igen. De hade behövt formulera en ny allkristen bekännelse som byggde på de nya andliga insikter som den kristna humanismen  tveklöst fått uppenbarat av den Heliga Anden där ordet OCH dominerade. Vi tror på sola scriptura OCH de heligas gemenskap. Vi tror på en enda helig allmännelig kyrka OCH varje enskild kristens eget ansvar för att leva Himmelrikt. Vi tror på en kyrka som lever i världen OCH redan nu i Guds rike på ett synligt sätt. Vi tror på Jesus Kristus sann Gud OCH sann människa. Vi tror att människan har en djup fallenhet för synd OCH är nästan ett gudaväsen.

Vi tror att allt vi behöver är Bibeln OCH den Heliga Ande uttryckt i den kristna gemenskapen för att förstå Guds vilja. Vi har bara varandra och det är inte så bara.

*2 Petr. 1:19-20

** 1 Mos 26: 18–22

Tom Bombadill och Melkisedek - två mystiska mystiker

Renässansmålaren Dirk Bouts d.ä från Antwerpen målade sin bild av hur Abraham tar emot bröd och vin av Melkisedek präst och kung i Salem 1464-1467

Tom Bombadill har blivit föremål för spekulationer av alla dem som bergtagits av Tolkiens värld, de som lär sig Quenya, tar sig en Midgårdsidentitet och ritar kartor med utgångspunkt från Tolkiens kartor och berättelserna i Silmarillion, Bilbo och Ringen -trilogin. Han passar nämligen inte in. Hur passar han ihop med alla folken i Midgård? Varifrån är han? Varför lyder träden honom? Varför är han helt opåverkad av ringen som till och med Gandalf och drottning Galadriel fruktar?

Hörde en kulturknutte som prisade Peter Jacksons beslut att, som så många innan honom, stryka Tom Bombadill ur filmerna om Härskarringen: "Of course he left out Tom Bombadill, I would have left him out of the book." Och det är han nog inte ensam om att tycka. Tom passar inte in i den världsbild vi har växt upp med. Fantasy får inte vara så fantasifull. På samma sätt är det med Bibeln. Hur mycket borde inte ha utelämnats där? Som propagandaskrift är den värdelös. Den hänger inte ihop. Varför en antologi när en sammanhängande krönika hade funkat så mycket bättre? Varför en mängd okända redaktörer och författare när t.ex Saxo Grammaticus hade gjort jobbet så mycket bättre?

I Bibeln finns naturligtvis en sådan där Tom Bombadill-figur, en gestalt som inte passar in, som vi Bibelnördar aldrig upphör att fascineras av medan de som desperat vill att Bibeln ska "stämma" i varje enskild detalj, hoppar över eller hittar på en massa förklaringar som får honom att passa in; Melkisedek.

 I 1 Mosebok 14 nämns denne märkvärdiga gestalt första gången. Efter att Abram* har dragit ut i krig och segrat tillsammans med kungarna i Sodom, Gomorra, Adma, Sevojim och Bela för att befria Lot och andra krigsfångar från kungar som angripit dessa välmående städer på Jisreel-slätten kommer kungen i Salem ut till dem:

"När Abram hade slagit Kedorlaomer och de kungar som var i förbund med honom kom han på återvägen till Shavedalen, den nuvarande Kungadalen. Där kom kungen av Sodom honom till mötes.

Melkisedek, kungen i Salem, kom ut med bröd och vin; han var präst åt Gud den Högste, och han välsignade Abram:

”Välsignad vare Abram av Gud den Högste,

himlens och jordens skapare.

Välsignad vare Gud den Högste

som gav dina fiender i ditt våld.”

Och Abram lämnade honom tionde av allt."

Efter mötet med Melkisedek tycks Abram ha blivit ännu mer självständig och hans integritet börjar närma sig Tom Bombadills:

"Kungen av Sodom sade till Abram: ”Ge mig folket och behåll själv bytet.” Abram svarade honom: ”Jag lyfter min hand och svär vid Herren, Gud den Högste, himlens och jordens skapare: Aldrig skall jag ta så mycket som en tråd eller en skorem av det som är ditt. Aldrig skall du kunna säga att du har gjort Abram rik. Jag själv skall ingenting ha. Det räcker med det som mina män har förbrukat och den del som tillkommer mina följeslagare. Aner, Eshkol och Mamre skall ha sin del.”

Så slutar kapitel 14 och nästa kapitel börjar med att Abram en tid efter mötet med Melkisedek får möta Gud själv och får sitt nya namn Abraham.

Peter Paul Rubens har här målat sin bild av hur Abraham offrar tionde till Melkisedek, jag gillar att Melkisedek ser ut som Sankt Nikolaus, vår jultomte, Rubens Sinter Claas.

*Detta hände innan Isak kom på tal och då hette Abraham Abram och hans fru Sara hette Saraj. Namnen betyder detsamma men detta signalerar troligen en språklig förändring som visar att det hebreiska språket börjar få sina egna särdrag som så småningom gör hebreiskan till ett eget språk avknoppat från akkadiskan, modern till alla de semitiska språken varav arabiskan och hebreiskan är mest bekanta för oss.