Himlen skall prisa honom,/ haven och allt som rör sig i dem./ Gud skall rädda Sion/och bygga upp Juda städer./ Där skall de bo, de skall äga landet. / Det skall gå i arv till hans tjänares barn, / de som älskar hans namn skall bo där. Ps 69 : 35-37
Duccio di Bouninsegnas tolkning av när Jesus tvättar lärjungarnas fötter och instiftar nattvarden 1300-tals altartavla i katedralen i Siena
På skärtorsdagsmässan minns vi två världshistoriska händelser:
1. Israels uttåg ur Egypten genom Röda Havet och folket som föddes ur vattnet: Israels folk under ledning av Mose som lämnat sin kungliga bekvämlighet för att leda ett gäng befriade slavar och allmänna trashankar till det förlovade landet.
2. Jesu sista måltid med de sina när han instiftar nattvarden och tvättar lärjungarnas fötter. Vatten spelar alltså en viktig roll även här för att forma ett folk åt Herren och vi brukar därför också påminna om dopets vatten på påsknattsmässan. Men det viktigaste här är själva måltiden där Jesus sluter ett nytt förbund med mänskligheten.
Detta gör han genom att bjuda sina lärjungar till en förlovningsmåltid. Visst det är seder men när han lyfter bägaren och säger att den är det nya förbundet gör han något de församlade kände igen från alal förlovningsmåltider de varit med om. Johannes, som är släkt med Jesus på Marias sida, minns säkerligen också bröllopet i Kana det som Johannes är den enda evangelist som minns, Jesu första mirakel som hände innan han samlat sina lärjungar och därmed påbörjat sin gärning som profet.
Vid en förlovningfest bjöd den blivande brudgummen in den blivande bruden till en festmålitd. Där bjöd han henne vinet och sa att han nu sluter ett förbund med henne och när han hunnit bygga till ett hus åt dem på sin fars ägor ska de flytta in där tillsammans.* om den påtänkta bruden accepterade frieriet drack hon ur bägaren som mannen räckte henne, men han drack inte ur den, den var hennes.
Kristi brudmystiken har tyvärr råkat i vanrykte här i Sverige av kända skäl. Men vi borde inte vara rädda för att återerövra den eftersom Jesu inte skyggar för denna starka koppling till sitt folk. Han bjuder in oss att dela livet med honom och han är tydlig med att han återvänder till Fadern för att bygga** rum åt oss, sitt folk. Hela världshistorien slutar med att förlovningsfesten vi firar varje Mässa får si fullborda i Lammets bröllop.
Det innebär alltså inte att det bara är de nunnor som vigts till "Kristi brudar", den heliga Birgitta och alla andra helgon som kallat sig så, plus Åsa Waldau/Rebecka Jakobsson som blir de enda som gifter sig med Jesus. Nej, hela skapelsen ska då fullkomligt förenas med den som bjuder in oss till förlovningsfest. Jesus är den andre Mose och han leder sitt folk ut ur Syndens, Satans och dödens fångenskap , vill vi följa honom genom havet till frihetens förlovade land, hela universum, dricker vi ur bägaren och alla, kvinnor , män, barn och gamla, blir hans brud, hans folk. Alla ska vi bo i det förlovade landet.***
* Det finns en formel som påminner mycket om nattvardsorden för detta trolovande i judisk tradition.
** om någon inbillat sig att Josef var slumpvis vald till Jesus jordiske far tycker jag att Jesu tal om att bereda rum åt oss i Guds folk borde få oss på andra tankar. Jesus visste hur man bygger hus.
*** detta innebär alltså INTE att Gud förkastat det folk där kristendomen började. Jesus var jude och det finns ingen grund för ersättningsteologisk antisemitism
Ni skall fira det osyrade brödets högtid, därför att det var just den
dagen som jag förde era härar ut ur Egypten. I släkte efter släkte skall
det vara en oföränderlig ordning att ni firar denna dag. 2 Mos. 12:17
På jobbet läser jag just nu Beloved av Toni Morrison med en grupp elever (ja, jag vet, jag har världens bästa jobb) därför har det varit naturligt att ta fram den tröst och det uppror som Bibeln ingav de slavar som knappt fick vara människor annat än i gudstjänsten i USA och på andra ställen i den "Nya världen". Slavägarna ville ju visa sig som goda kristna trots allt. De tog ju i sin tur vissa obskyra bibelord till intäkt för sin rätt att förslava fångade afrikaner.
Jag måste säga att sovjeterna fattade mer än dessa slavägare. Om man nu ska sätta en enda bok i händerna på en förtryckt folkgrupp är det Bibeln som borde vara det absolut sista valet. När det dessutom så övertydligt är en bok skriven för att minnas slaveri och befrielsen från det, landsförvisning och längtan till hemlandets frihet, ja då är en USAnsk slavägare mer än lovligt korkad som låter just Bibeln bli den enda litteratur som erbjuds.
Bibeln är helt och hållet skriven i ett underifrånperspektiv. Den heliga treenigheten på människans sida (hon som skapades till Guds avbild, eller kanske spegelbild) är fattiga, främlingar och faderlösa och änkor. Va? Jag skriver om fyra grupper? Nej faderlösa och änkor får representera gruppen ensamstående utan stöd av en familj eller förmögenhet i tillvaron, en ytterst utsatt grupp i de flesta samhällen än idag.
Att de USAnska slavägarna inte misstänkte Bibeln en enda gång kan ju bero på många saker, men en av de viktigaste var troligen att de var vad 1917 års översättning kallade förstockade. Filosofen Jonna Bornemark kallar en liknande process "förpappring":
I grunden handlar förpappringen i stället om kontroll och tillit,
förklarar hon. Praktiskt tar den sig nämligen uttryck i allt mer och
detaljerad dokumentation och kontroll – pappersarbetet blir viktigare än
själva verksamheten.
– Det finns en tro på att all kunskap ska finnas i dokument, att det
bli(sic!) rättssäkert om man tar ifrån människor handlingsfriheten. Personal
ska kunna följa en manual och göra rätt, säger Jonna Bornemark.
– Problemet är att vi helt bortser från omdömeskunskapen, en del av det jag kallar intellectus. Jusektidingen- Karriär 2019/3
På samma sätt var slavägarna fast i en tolkningsmodell av en text som inte fått upplysas av Anden. De var som timmerstockar fast förankrade i sekelgamla stolphål och därmed oförmögna att se sin egen synd eller förstå sprängstoffet i Bibeln. De ville kontrollera och de gjorde inte bruk av sitt omdöme, inte heller av sitt intellekt om de läste sin Bibel. Stalin var gammal präststudent, förhärdad och förfallen, men han fattade ändå Bibelns berättelse. Han visste att Bibelns bärande intrig, från början till slut skulle vara ett hot mot hans eget slavsamhälle av undertryckt, åter livegen, arbetskraft och kanonmat. Bibelkunskap hade, enligt hans sätt att se på saken, störtat både det egyptiska och det romerska imperiet genom att de "feminiserats". Han hatade förstås judar. Men inte heller kristna skulle få läsa Bibeln fritt eller ens samlas fritt. De skulle inte ens få ha sin tro ifred. Stalin förstod och förbjöd allt annat än ateism och några små pacificerande eftergifter i form av enstaka kyrkor: rysk-ortododoxa vars ledare var i regimens sold*.
Det ligger inget psykologiskt i detta. Stalin hade inte blivit sårad under
präststudierna. Det var däremot något djupt logiskt i att förhindra införsel av
biblar till Sovjetunionen. Stalin fattade att Bibeln inte är en enda förtryckares vän och aldrig kommer att bli något annat än krut till upprorstunnorna, eld till stubintråden och argument för att använda dem.
Det gjorde inte de förstockade slavägarna. Jag misstänker att de helt enkelt inte kunde sin Bibel så bra. Jag misstänker att de leddes av lika förstockade predikanter som dagens "postevangelikala" USAnska kristna. Jag misstänker att de trodde att Bibeln skulle göra slavarna lugna och fogliga. Jag misstänker att de minst onda av dessa slavägare trodde att de verkligen upprätthöll en gudomlig ordning och att de lät sina slavar läsa Bibeln därför att de trodde att det var deras plikt att tillåta dem att vara kristna. De inbillade ju sig säkert att afrikaner inte hade koll på Jesus. De fattade ju inte vad de läste om tex den etiopiske hovmannen eftersom de trodde att alla gamla kyrkor var förfallna och att alla afrikaner var hedningar. De bar ju med sig ett pietistiskt högmodsarv från "den gamla världen".
De bar också med sig det dödliga arvet av att inbilla sig att de, och bara de, var "det utvalda folket" som i USA hittat sitt Kanaans land vilket de skulle erövra från spanjorer och urfolk som de borde utrota, vilket de också gjorde. Även om de kom i strid med andra invandrare från Europa som också var kristna fortsatte de sina krig. Massakrer på kväkare och urfolk i Pennsylvania förklarades med denna myt. Trumps angrepp på den USAnska demokratin hämtar näring ur densamma. Myten ledde till ett blodigt inbördeskrig men också till dagens vapenvåld och klyftor mellan olika folkgrupper som i USA fortfarande benämns som "raser".
De bibelkunniga har alltid protesterat mot detta. Som kväkarna i Pennsylvania som hellre dog tillsammans med sina kväkarbröder av ursprungsfolken än att ansluta sig till den onda myten om "det förlovade landet". Medborgarrättsrörelsen kunde verkligen sin Bibel, liksom, så klart, de judar som också förföljdes och hatades lika mycket som de svarta slavättlingarna, och kämpade vid sidan av baptistpastorer som Martin Luther King Jr. Innan dess var det just kristna som kunde sin Bibel som gjorde att slaveriet förbjöds i USA 1865. Bibelläsare i Sverige var de som banade vägen för vår demokrati och vårt välfärdssamhälle. Bibeln är alltid en sakta verkande surdeg som sprider Guds rikes jämlika kärleksprincip var den än läses i Andens ljus. Sprängkraften är oemotståndlig.
Stalin hade rätt och slavägarna hade fel. Jag är glad att slavägarna inte fattade vad skärtorsdagens texter egentligen handlar om. Jag önskar att Stalins efterföljare, som nu har tillgång till biblar, skulle bli läsare de med. Det skulle sannerligen transformera hela världen.
* En av dem var den patriark Kirill (som innan Sovjetunionens fall var KGB-agent för att hålla kyrkans folk i schack) jag så ofta vänt mig till i denna fastekalender. Jag tvivlar, på goda grunder, på att han läser detta. Men samtidigt är det min egen förbön för honom jag skriver. Han behöver omvända sig men just nu går han bara längre in på sin syndiga hålväg som leder till fördärv och slutligen till evig död. Jag vet också att hans omvändelse skulle skaka om Rysslands befolkning , kanske ännu mer än Putins. Han skulle förstås dö som martyr om han plötsligt predikade sanningen i stället för Satans lögnaktiga budskap, men han hade dött som en fri Kristi efterföljare och inte som en Satans slav. Älskar jag nu Kirill så mycket? Jag tycker faktiskt inte alls om honom, föraktar honom, känner hat mot honom när jag läser hans senaste vansinnespredikan, den ena värre än den andra, om det "heliga Ryssland". Men ja, jag älskar honom. Han är en fallen broder i Kristus och hans fall drar med sig många som har en långt mindre skuld än han; en del helt oskyldiga, bara förledda av hans lögnpredikan. Därför ber jag för hans omvändelse.
Vi kristna är de naivaste som finns i vissa lägen och därför kan vi också, liksom barn, bli bottenlöst grymma. Vi tycker att vi firar påsk, samma påsk som judarnas Pesach. Påsk är för oss bara Pesach PLUS.
Tycker vi. Fråga judarna. They beg to differ.
Just nu firas också Pesach, det är inte så varje år att våra firanden sammanfaller det allra minsta. Båda följer vi månår och solår för att beräkna påsken/Pesach, men på något sätt diffar det oftast. Men detta coronaår som på alla sätt blivit eljest med en fastetid som firats av alla oavsett religion eller livsåskådning är ett undantag. Somliga har firat den med stor motvilja, det är ingen skräll att dessa oftast är kapitalisterna och de andra som sätter sin lit till Mammon. Andra har hållit fasta med större tacksamhet, som jag. Sorg och tacksamhet hör ju ihop. Sorg kan vi bara känna inför det/ den vi tacksamt bär i minnet.
Jag känner också sorg över fascismens återkomst utan att vara det minsta tacksam för det. Detta snack om "riskgrupper" som tar ifrån en stor grupp människor sitt människovärde och samtidigt vaggar in oss andra i falsk säkerhet, är ju de första stegen mot en holocaust av dessa. Inser vi inte att vi människor alltid är en enda stor riskgrupp vad gäller virus som ingen är immun mot, är vi illa ute.
Däremot är jag tacksam för att fascisterna inte har all makten. Det finns så många tecken på motsatsen denna tid. Inte bara Jair Bolsonaro tycker att det är bra att bli av med de gamla och "sköra" som bara är en belastning för unga och starka skattebetalare men de som vill ha speciella koncentrationsläger för "riskgrupperna" för att låta business as usual pågå har ännu inte fått gehör och det är jag djupt tacksam för. Att den judisk-kristna etiken ännu sitter så djupt så kriser ryggmärksreflexmässigt inte får en fascistisk lösning gör mig djupt tacksam.
Jag vet att det jag just skrev "judisk-kristna etiken" retar judar. Vari bestod den judisk-kristna etiken när Holocaust genomfördes? Vilken etik drev kristna pogromer mot judar genom tiderna?
Då svarar jag, det är inte judisk-kristen etik som driver judehatet. Det är dess motsats. Allt viktigt vi lärt oss om hur man är en hederlig människa lärde vi oss av judar.
Jag fortsätter alltså, helt naivt och irriterande för en folkgrupp och religion som har all anledning att misstro mig och alla andra hednakristna, fira flykten från Egypten denna Skärtorsdag tillsammans med Jesu sista måltid före avrättningen och instiftandet av nattvarden, vår Seder-måltid. Därför är jag extra tacksam denna Stilla vecka och Påsk som sammanfaller med Pesach, liksom den självklart gjorde för de första kristna, som nästan alla var just judar. Vi kristna har bara glömt det mellan varven. Vår tacksamhet till judendomens förvaltarskap av etiken och de urgamla texterna får aldrig blekna. Antisemitismen är från avgrunden. Även när den kallas anti-globalism eller anti-sionism.
Skärtorsdagsmässans påminnelse om vår tacksamhetsskuld mot judendomen välkomnar jag varje år. Naivt tigger jag brödsmulor från Seder-bordet och blir alltid ljuvligt mättad med bröd och vin i den måltid som skulle riva ner skiljemuren. "Här är inte jude eller grek-alla är ni ett i Kristus."
Judar som idag tar emot Jesus som Messias kallas messianska. En sådan tillbedjan i en Messiansk församling är denna version av något vi ser som julsång, men den är förstås helt och hållet anpassad till Stilla veckans och Påskens budskap. Tack Lars för tipset!
Johannes evangelium 12: 1- 7 Sex dagar före påsken kom Jesus till Betania, där Lasaros bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. Man ordnade där en måltid för honom; Marta passade upp, och Lasaros var en av dem som låg till bords med honom. Maria
tog då en hel flaska dyrbar äkta nardusbalsam och smorde Jesu fötter
och torkade dem sedan med sitt hår, och huset fylldes av doften från
denna balsam. Men Judas Iskariot, en av lärjungarna, den som skulle förråda honom, sade: ”Varför sålde man inte oljan för trehundra denarer och gav till de fattiga?” Detta
sade han inte för att han brydde sig om de fattiga utan för att han var
en tjuv; han hade hand om kassan och tog av det som lades dit. Men Jesus sade: ”Låt henne vara, hon har sparat sin balsam till min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.”
Var Judas verkligen en tjuv? Det kan ju bara var 2000-årigt förbittrat skvaller som säger detta. Men låt oss sluta fundera på detta och istället använda texten för att tänka på vårt eget förhållande till pengar och fattiga. Vi som samlas här på bloggen tillhör antagligen inte de mest förmögna i Sverige men vi tillhör, hur man än räknar, en välbeställd elit på jorden. Och jag tillhör dessutom en välbeställd elit i Sverige med både gård på landet, fast jobb , en fastjobbande make och lyxen av att leva med flera husdjur.
När en sådan som jag läser senaste numret av Pilgrim som kom lagom till fastans inledning och har titeln "Mammon", väcker denna text - om Judas som tjuven som inte vill unna Maria lyxen av att ge bort en lyxig gåva till Jesus- frågor om mig och mitt förhållande till Mammon. Jag har inte alltid varit välbeställd, med svenska mått mätt (är det inte nu heller enligt ganska många normer, fast jag i verkligheten har det väldigt bra) men Mammon hade makt över mig även innan jag fick det så här bra.
"Tillfället gör tjuven" och tillfällena är legio i ett välfärdssamhälle. Hur många bekanta har inte tipsat om trix för att lura försäkringskassa och försäkringsbolag på pengar. Att jag inte lytt råden beror mest på att jag hatar papprstjafs i så hög grad att jag aldrig ansöker om pengar jag har rätt till. Däremot har jag hjälpt en närstående att lura till sig bostadsbidrag genom att skriva papper på att hen betalade hyra till mig utan att hen gjorde det. Jag är alltså en tjuv! Precis som Judas tar jag från den gemensamma kassan för att ge till en närstående som inte hade behov av, eller rätt till, bidrag. Men det är inte sant att det var tillfället som gjorde tjuven. De var tjuven som gjorde tillfället. Alltså jag.
Ibland tror jag just girighetens olika synder är de som är grunden till allt ont. Att det börjar där. Så tänker också Paulus: "kärleken till pengar är roten till allt ont". För Mammon lurar oss bort från allt gott, först och främst från tilliten till Gud. "Vi tror på Gud men det är pengarna vi litar på", ungefär så skrev en norsk pastor som jag glömt namnet på. Tyvärr är det så sant. Dessutom är det så att om vi verkligen har mycket pengar blir vi ofta, men inte alltid, girigare. "Mycket vill ha mer..." och liksom Joakim von Anka gör pengarna oss fattigare. Att bada i pengar är bara hemskt och fullständigt kontraproduktivt, vi blir bara smutsigare av det. Och Joakim von Anka unnar sig inget annat nöje med sina pengar.
Inte bara rika är giriga. Som när jag blev tjuv var det en lockelse som Mammon särskilt designat för fattiga. Att längta efter att bli rik kan också förmörka vårt liv. Vad värre är, denna längtan kan också förmörka livet för vår omgivning. Snålheten drabbar andra som "unnar" sig lyx. Judas Iskariot dissar Marias lyxiga gåva och på så sätt skammar han både Maria och Jesus.
Men är det något Skärtorsdagens firningsobjekt: Jesu sista festliga måltid med sina bästa vänner, visar oss så är det att Gud vill att vi ska njuta av de gåvor han skapat. Jag tror att Jesus vill att vi på uppståndelsens dag ska svara ja på hans fråga: " Var det roligt att leva? Tyckte du om min skapelse?". Det visar han så tydligt den sista kvällen i sitt liv när han kunde ha ägnat sig åt bön och fasta men inte Jesus, han festar. Den största festen i judarnas årscykel, ungefär som vårt julbord, är han sista ärende till lärjungarna. Dessutom tvättar han lärjungarnas fötter. Så överflödigt. SPA-kväll före tortyr! Precis som det Maria gjorde några dagar tidigare med honom.
Men Jesus skyr inte överflöd. Han hatar snålhet. Både den snålhet som skapar regelrätta tjuvar och den snålhet som inte vill ta emot gåvor av rädsla för att inte kunna ge igen med samma mynt.
Denna Skärtorsdag är för mig en påminnelse om mina egna synder på tjuvnadsområdet, men också om att Gud inte är snål. Allting som han äger ger han bort för att vi ska glädja oss. För att vi ska göra likadant.
I stället för bildkonst illustreras därför denna dags fastekalenderinlägg med en dagsvers av Stig Dagerman.
Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.
Nu sitter folk i små stugor
med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor,
som också är sällskapsdjur.
Kommunen bara betalar.
Det måste bli slut på, ithy
att annars så köper de valar,
fruktar herr Åleby*.
Något måste beslutas:
Hundarna skjuts! Inte sant?
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,
så spar kommunen en slant.
Nu ska jag ut och njuta av den fina vårdag Jesus ger mig. Jag ska
göra det genom att umgås med mina husdjur. (Och då menar jag inte husmöss
och vägglöss ;-)
Eftersom jag inte kan ladda upp nya bilder med denna dator får ni en länk till ett gammalt blogginlägg som visar hur kul jag har det tillsammans med djuren.
*Axel Åleby (aka Judas Iskariot d.y.), ordförande i Stora Sunnes fattigvårdsstyrelse, som lät skjuta en understödtagares hund med motiveringen: "Nog är det ynkligt att folk som har understöd ska ha hund. Det finns inga bestämmelser om att hundar är förbjudna för understödstagare, men nog är det en lyxvara."
