Gud är motsatsen till Voldemort(och Putin och Hitler och...) Sv. Ps 38

 Åter och åter kommer tokiga debatter upp om hur hemskt det är att kvinnor börjar närma sig  jämställdhet med männen. Feminismen går för långt, pjämrar män, och en del kvinnor, med ojämna mellanrum och varje framsteg för kvinnors lika värde följs av en back lash. Just nu lever vi i en back lash .Eftersom Sverige, inte minst frikyrkligheten, är en slags 51:a delstat i USA har Sydtstatsbaptisternas mysko beslut att utesluta en församling med kvinnlig pastor rört upp gammalt hierararkiskt och nyfascistiskt bottendrägg som märks på sociala medier. 

Detta bottendrägg hänvisar ofta till Paulus och hans ord om skapelseordningen i 1 Tim.2:11-15 där Paulus förbjuder kvinnor att undervisa, de ska vara tysta och stilla i sina hem med motiveringen att Adam skapades före Eva. Men Paulus har i så fall ett jättefel. Först och främst är  ordningen i skapelsen enligt Genesis först sol och måne, sedan växter, fåglar och fiskar och därefter däggdjur. Sist skapar Gud människan ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” Om vi ska hålla oss till ordningen enligt Paulus argumentation är denna skapelseberättelse dessutom först och borde gälla mer än den senare, den med revbenet, som Paulus hänvisar till där han menar att kvinnan är mannens avglans. Paulus valde så klart denna senare, mer hierarkiska, skapelseberättelse därför att han var en lärd man under antiken. Antikens åsikt var att allt var bättre förr, det hade en gång funnits en guldålder och därigenom blev det som kom först också bäst. Men i den första berättelsen råder inga hierarkier och den antika världsbilden var hierarkisk.*

Antiken hade alltså en helt annan åsikt om skapelsen än Bibelns första kapitel.  Aristoteles, som var den största vetenskapliga auktoriteten under hela antiken och långt in på medeltiden, ordnade i sin vetenskaplig nit in verkligheten i över- och underordnade grupper. Kräldjur (Kalla och fuktiga) stod under fåglar (varma och torra) , fåglar stod under däggdjuren (varma och fuktiga), däggdjur står under människan som också indelades i olika klasser. Slavar stod under fria och kvinnor i varje klass stod under männen i varje klass. Att kvinnor ens fanns förklarade Aristoteles med att kvinnor var utvecklingsstörda män vars enda uppgift var att föda fler män till jorden genom att erbjuda rätt jordmån i sin livmoder för det lilla mansfröet som kom från mannen , helt komplett som ett vetekorn faller ner i passiv jord. Om en "ond vind" blåste på den gravida kvinnan blev fostret utvecklingsstört och så föddes inte bara män utan också kvinnor.

Men i Genesis finns inget alls som talar om att det råder någon hierarkisk skapelseordning; att mannen ska styra över kvinnan eller att elefanter ska bestämma över människor, träd bestämma över elefanter och sedan  sol och måne råda över hela skapelsen eftersom de skapas före alla de andra. Det är med syndafallet det kommer en hierarki in i mänskligheten, den fanns inte i skapelsen. Gud till och med säger ”låt oss göra människor till att vara oss lika”. I Genesis första kapitel finns ingen indikation på att skapelsens mening var att inordnas i hierarkiska klasser, Gud vill skapa likar, inte undersåtar. Efter syndafallet däremot blir konsekvensen hierarkier ”»Stor skall jag göra din möda när du är havande, med smärta skall du föda dina barn. Din man skall du åtrå, och han skall råda över dig.« blir kvinnans konsekvens enligt 1 Mos. 3:16.

Så att hänvisa till skapelseordningen är verkligen inte möjligt utan att göra våld på texterna. Paulus var bibelkunnig, mycket mer än jag så klart, men han var också en man under antiken och de högt bildade under antiken trodde så här. Lite förvånande är att man idag inte förstår att Paulus var 100% människa och inte som Jesus 100% människa OCH 100% Gud. Jesus borde i alla frågor vara största auktoritet och när Paulus viker sig för världens synsätt borde det Jesus lär och gör vara korrektur, så ock med hierarkiskt tänkande. När Jesus tar upp mänskliga hierarkier vänder han ALLTID upp och ner på dem: han tvättar sina lärjungars fötter, han säger att den förste ska bli den siste, den minsta ska bli störst, de små barnen är enligt Jesus de vuxnas föredömen och han behandlar kvinnor som sina jämlikar.

Vad är det då som gör att många ärliga kristna fullkomligt avgudar Paulus ord om kvinnor när det handlar om att han stödjer världens sätt att organisera hierarkier? Jag menar att det  bevisar hur inpyrda vi är med ormens gift från syndafallet och framåt, det som kallas arvssynd kommer vi inte undan. Vi är mycket mer bekväma med störst går först-regeln och först- är -störst-filosofin, eftersom den helt och hållet avspeglar den fallna världens sätt att organisera sig. Men när Paulus faktiskt går emot det krigiska och hierarkiska galatiska idealet och säger att församlingen är helt annorlunda:

 ”Alla är ni nämligen genom tron Guds söner, i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Men om ni tillhör Kristus är ni också avkomlingar till Abraham och arvtagare enligt löftet.” 

då rycker vi på axlarna, tycker det är gulligt metaforiskt medan vi i praktiken anser att antika hustavlor* väger tyngre eftersom det är världens visdom som vi är så vana vid. Men världens visdom är inte Guds. Det är när Paulus är som mest olik sitt eget samhälle som jag är övertygad om att han är som mest profetisk och talar direkt från Anden.

Filipperbrevet 2 är ett gott exempel på detta när Paulus går emot alla sin tids föreställningar om hierarki och vem som har rätt att bestämma över andra. Här beskrivs en Gud som ingen annan av antikens religioner kände igen, en Gud som antar en tjänares gestalt och inte triumferar utan dör en neslig död. Jesus uppstår också men inte i våldsam triumf eftersom han måste regera länge tills alla fiender lagts under honom. Om vi låter Anden leda vår bibelläsning märker vi tydligt att Filipperbrevet 2 har större andlig densitet än hustavlor i Efesierbrevet och direkt okristliga idéer om att korset inte gäller kvinnor utan att vi bara finns för att föda fler män till jorden, vilket som sagt, är en obiblisk idé tagen ur antikens misogyna fatabur.

* Ska vi tillämpa Aristoteles stora bidrag till vetenskapen, logiken, på talet om skapelseordningen borde antingen tex elefanterna, de största däggdjuren, styra över skapelsen eller om vi tar den omvända ordningen, så det som skapas sist är mest värt: kvinnan råda över mannen. Men i så fall är ju Gud, som finns före allt annat minst värd och stå "under" allt skapat. Nej, Paulus och den misogyna idén om "skapelseordningen" som ursäkt för att kvinnor ska begränsas i tex församlingens tjänst är helt enkelt inte kompatibel med Bibelns helhet. Inte ens enligt antikens logik är den det.

11 mars 1884

Denna dag föddes Lewi Pethrus som Petrus Lewi Johansson. Han var son till arbetare och genom hela sitt liv var det i den samhällsklassen han umgicks. Jo, han blev ledare för pingstväckelsen i Sverige och startade det som nu är KD, men pingstvänner var i början nästan aldrig något annat än arbetare, bönder och annat småfolk. Ja, en stor del av rörelsen bestod , och består, av det Marx kallade trasproletariatet. Många missbrukare och hemlösa har hittat sitt hem i Pingst och Lewi Petrhus stiftelse,

Lewi Pethrus 1937.*

numera LP-verksamheten arbetar uteslutande med dessa grupper; misshandlade kvinnor och barn, missbrukare, fattiga, hemlösa. Pingst har också en stor del nykonverterade medlemmar födda i andra länder än Sverige.

Jag tror det blivit så eftersom Lewi Pethrus själv kom från dessa förhållanden. Det spelar stor roll att ledaren själv är av den samhällsklass hen leder. Men John och Charles Wesley var av lägre tjänstemannaklass och de nådde just arbetarklassen med sin Metodistförkunnelse. Det går alltså att nå ut och omvända sitt klassperspektiv för Jesu skull. Metodismen och Pingst följer i själva verket en kristen tradition den fd. rabbinen Paulus skriver i 1 Korinthierbrevet 1: 26:

Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma.

Samtidigt som vi minns Lewi Petrhus och tackar Gud för hans  födelsedag firar judarna Purimsfest där drottning Ester/Hasada och hennes kusin Mordokaj står i centrum. De var två personer ur en utsatt etnisk minoritet som vid tiden för Esters bok var utsatt för ett försök till folkmord. Man kan knappt tänka sig en mer utsatt minoritet, det finns de som har det lika svårt, men värre än hatet mot judar finns det nog inte genom historien.

Jag tänker att en orsak är detta som belyses just i Esters bok 3: 1-4 :

Någon tid senare hedrade kung Xerxes agagiten Haman, Hammedatas son: han befordrade honom och gav honom högre rang än någon av sina furstar. Alla ämbetsmännen vid Kungliga porten föll ner i vördnad inför Haman, så som kungen befallt. Men Mordokaj föll inte ner inför honom. Ämbetsmännen i Kungliga porten frågade Mordokaj varför han trotsade kungens befallning. Dag efter dag talade de med honom utan att han lyssnade till dem. Då underrättade de Haman för att se om Mordokajs skäl skulle godtas: han hade sagt dem att han var jude.

Mordokaj vägrade bete sig som en underdånig slav inför Haman med hänvisning till sin judiska tro. En jude böjer sig bara inför Gud. Haman vill därefter döda hela detta folk som vägrar buga för honom och hans likar. På samma sätt har Pingstvänner föraktats sedan dag ett. När människor som borde skämmas slutar med det och hittar en helt annan social arena, en som inte räknas av dem som är vana att vördas och avundas, blir de hatade.

Jag har på sistone fått upp ögonen för hur litteraturen i stor utsträckning beskriver alla kristna som tar sin tro på allvar som skurkar, hycklare, mördare, barnaskändare och tjuvar. Jag kan inte på rak arm ens hitta fem skildringar av pingstvänner som är okej människor. Nu är romaner inte dokumentära men nog är det ett tecken på Hamans sinnelag att det inte finns en enda icketroende författare som klarar av att skildra komplexa pingstvänner, laestadianer eller "vanliga" kristna som tar sin tro på allvar. Alla är de tvådimensionella klippdockor som antingen är korkade och lurade offer, eller elaka, genomruttna förövare av de grövsta brott-gärna mot barn.

Jag menar förstås inte att det inte finns sådana kristna, så klart gör det det. Men det finns sådana människor i alla samhällsskikt och bland alla etniciteter ändå är det så att i litteraturen är vissa etniciteter aldrig elaka medan andra aldrig är goda. Numera vågar få skriva om elaka judar som Dickens Fagin i Oliver Twist, men alla de hycklande puritanska kristna som förekom hos Dickens lever vidare i litteraturen utan att någonsin nyanseras.

Om vi räknar P-O Enquists roman Lewis resa som ett undantag från denna regel kan vi fundera på varför han skriver som han gör? Jag gissar att hans klassbakgrund , men också hans bakgrund som kommande från en periferi i Sverige, visserligen den mest litterärt avancerade periferin, i norra Västerbotten (Sara Lidman, Torgny Lindgren m.fl.) spelar roll för hans nyanserade skildring.

Det normala är ändå att Ingmar Bergmans hatiska skildringar av kristna är det normala i litteraturen och PO Enquist är ett undantag. Varför? Jag tror att  Haman och Moordokaj är svaret, den som är medveten om att vara Guds barn bugar bara för Gud. Det sades till och med under antiken att det var dumt att köpa en judisk slav (de första kristna var ju i majoritet judar) eftersom det var att köpa sig en herre i huset. De ansågs arbetssamma och välutbildade, men de var aldrig underdåniga. Att köpa en judisk slav var , som man sa, "att köpa sig en herre."

Alla gamla värkbrutna gruvarbetare, rallare, järnvägsarbetare, restaurangarbetare, vårdarbetare och gamla missbrukare som flockas i frikyrkorna har tappat respekten för de lyckade medelklassmänniskorna i så stort mått att de inte längre bryr sig om att de inte passar in i normen. Alla som framhärdar i att hellre vara gästfria än att ha Instagram-stajlade hem, alla som bekymrar sig för hur de ska ha frid med Gud snarare än att passa in i de sociala kretsar som räknas, alla före detta muslimer som gråter av glädje varje gång de får höra eller sjunga om Jesus i stället för att bli ghetto-coola krönikörer, alla som hellre jobbar ideellt på fritiden än putsar på varumärken med "rätt umgänge", alla som ser fram emot sommarens stora tältmöten med bön, lovsång och bibelstudier i stället för nästa utrikesresa, alla som drömmer om att jobba på barnhem i sina forna hemländer i stället för att drömma om att bli rika och alla  som sparar länge för att ha råd med en tyst retreat med Tidegärden som bönbok några sommardagar stör hela det kapitalistiska systemets logik.

Lewi Pethrus störde alla som vant sig vid att bli bugade för. Han inte bara vägrade stå med mössan i hand, annat än inför Gud, han gick dessutom åt ett helt annat håll och satte mössorna på tiotusentals människor som knappt ens haft en mössa att hålla i handen. Han bytte ut sitt slavnamn till ett eget lärjungenamn - och ännu förfasar sig eliten. 

För som Paulus skriver i  1Kor 1: 27-31:

Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud. Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet. Som det står skrivet: Den stolte skall ha sin stolthet i Herren.

 Lewi Pethrus sång "Löftena kunna ej svika" blir förstås denna dags sång.

 * Bilden kommer härifrån: Av Fotograf okänd - Erik Lindorm, Gustaf V och hans tid 1907-1918. Stockholm 1936, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=9492587

Lagens uppfyllande: bibelstudium med Patrik Hagman 6/10 2019

Oj, vad tiden går när det är nationella prov och andra avslutande examinationer på G. Jag hinner aldrig ens se privata saker på nätet. Därför har detta inlägg om Patrik Hagmans omtumlande och oerhört berikande bibelstudium,i Frälsningsarméns lokal på söndagmorgonen Pilgrimshelgens avslutande dag, dröjt. Att detta har dröjt bekräftar bara uttrycket; den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Hade resten av helgen varit plågsam eller meningslös, vilket den absolut inte var hade det ändå varit värt att vara med för detta enda bibelstudium. Dessutom inser jag att det passar perfekt som bibelstudium under advent då vi brukar läsa detta:

Lukas 4:16-22 Han kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa, och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. Då började han tala till dem och sade: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.” Alla prisade honom och häpnade över de ljuvliga ord som utgick ur hans mun. Och de frågade: ”Är det inte Josefs son?”

Vad ville Jesus lära oss? Kristendomen har ofta fokuserat så mycket på Jesu sista vecka att undervisningen hamnar i bakgrunden. Predikar Jesus verkligen frihet för de fångna och fattiga? För att besvara den frågan tar jag Hebréerbrevet till utgångspunkt.

Vi har sett en tydlig förändring i politiken på sistone. Lag och moral blir alltmer frikopplade från varandra. Lagen tjänar mest som en arena att leta kryphål i för att komma runt dess verkliga intention. Tydligast är det i hanteringen av Brexit * men även Obama, liksom ännu mer Trump letade kryphål för att få politiken att rulla. Ekonomin fungerar likadant kryphål i lagstiftningen utnyttjas för att göra moralvidriga men helt lagliga åtgärder för att bli ännu rikare ännu snabbare.

Lagen som är menad att reflektera det som är gott utnyttjas för motsatsen och glappet mellan lagen och dess tillämpning blir allt större eftersom lagen aldrig kan skrivas lika heltäckande som livet är. den kan aldrig förutse alla eventualiteter i framtiden. Detta är absolut inget nytt och var centralt i Jesu undervisning. I sitt programtal Bergspredikan säger han exempelvis:

Matt 7:12  Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.

Lagen är verkningslös mot livet självt. Jesus kritiserar den skrivna lagens idé och kommer med något helt nytt där det är livet själv som utmanar och människans inre som styr vad som är moraliskt riktigt, inte töjbara paragrafer. När Jesus skärper lagens bud är det just detta han tar fasta på: platsen där lagbrotten uppkommer, roten till det onda:

Matteus 6: 31-32 Det blev sagt: Den som vill skilja sig från sin hustru skall ge henne ett skilsmässobrev. Men jag säger er: den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt, han blir orsak till att äktenskapet kan brytas genom henne, och den som gifter sig med en frånskild kvinna bryter hennes äktenskap.

Kvinnor var utsatta. Lagen om skilsmässa kom till, enligt Matteus 19, "därför att ni är förstockade" dvs äktenskapet kunde bli rent livsfarligt om denna säkerhetsventil inte fanns. Naturligtvis var det mest livsfarligt för kvinnan med sin svaga rättsliga ställning. Men även skilsmässan var en katastrof för kvinnan. Hon lämnades utan försörjning och utan barn som kunde ta hand om henne på ålderdomen. Männen utnyttjade lagen om skilsmässobrev för att slänga ner sina hustrur på samhällets botten. De skyddade sig genom juridik för att kunna göra moraliskt fel. På samma sätt har sedan kyrkan utnyttjat denna lag för att återigen tvinga den svagare parten att stanna i destruktiva relationer. 

Dock kritiserar hela den tidiga kristendomen detta förhållningssätt till lagen. Vi läser även Paulus fel när vi tror att han inte kritiserar själva idén om lagen och det är Luthers fel. Juristen Luther tolkade Paulus juridiskt men de forskare som menar att Paulus gör enad sak med Jesus och den tidiga kristendomen genom att kritisera själva idén om lagen håller jag med. Kritiken går ut på att lagen alltid är enbart approximativ den kan helt enkelt inte fånga in alla lägen och eventualiteter i livet självt. Problemet som uppstår när lagen styr våra liv är att vi låter lagen lära oss vad som är rätt och fel.  Det moraliskt förkastliga kan befinna sig inom lagens råmärken. det onda kan vara, eller bli, legalt om lagen är vårt rättesnöre.

Kristendomen tänkte sig aldrig att den skulle skriva en ny lag. Nej det var tänkt att den kristna etiken skulle röra sig på livet självt-nivån. Hur fungerar det på riktigt? Ofta nöjer vi oss med att se rodning och regler som vår trygghet. Det är ett misstag. Kristendomen sätter inte upp en rad nya regler och lagar. Kristendomen gör upp med idén om lag.

För att fördjupa oss i detta ska vi använda Hebréerbrevets senare del. Syftet med brevet är att det riktas till en husförsamling i Rom. den har börjat falla av efter en god början och brevet är därför ganska strängt; Gud har gjort---vi är därför skyldiga att---. Det kan uppfattas som att det skam- och skuldbelägger, men det vill istället ge en sann beskrivning av världen. Logiken i brevet bygger helt på detta: religion, kult, offer, blod och eld bygger på lagen:

Hebréerbrevet  10: 1a Med lagen nådde oss bara en skugga av det goda som skall komma, inte tingens egen gestalt.

Glappet mellan livet självt och lagen är brevets ärende till den församling som börjat tappa modet. Brevet har genom historien tolkats antisemitiskt. Det är naturligtvis helt fel. Det som tas upp i brevet finns redan i GT, inte minst i Moseböckerna. Det förbund Gud sluter med Israels folk är livet självt men exempelvis dansen kring guldkalven visar hur de gjorde religion och lag så fort kryphålet, att Moses var borta en stund, uppenbarade sig.

Förbundet var grunden, offren i tredje Mosebok var en säkerhetsventil, liksom skilsmässobrevet, när Israels folk skulle leva i gemenskap och vänskap med Gud men inte klarade av det. Här måste vi infoga en brasklapp: vi får inte förandliga Bibeln. Detta är konkret. Förandligande är när vi föreställer oss att Gud skriver upp alla avsteg från det sanna, rätta och sköna i en kosmisk bokföring (lagen om Karma). Men att skada en relation är konkret. Lagen leder alltså till att vi får en felaktig bild av vad synd är. Vi tror att synd är att inte följa reglerna när synd alltid handlar om att relationer blir skadade.

Försoningen svarar genom att hela och upprätta den skadade relationen. Exempelvis skadar synden relationen med skapelsen vilket klimatkrisen visar oss. För att reda ut relationen kom offerkulten till, enligt Hebréerbrevet. Men det går inte alltid att reda ut relationer. Mord kan inte återställas, mördaren kan inte återge sitt offer livet hur mycket man än utreder vad som hänt. På samma sätt förlorar frun förtroendet för mig om jag konstant ljuger för henne. Det blir svårt att återställa relationen för hur mycket man än reder ut förblir en liten misstrosrest kvar i relationen.

Det är här offren kommer in för att sona outredd synd i gemenskapen. Offrens själva grundidé är syndabocken. När man lagt folkets synder på en oskyldig bock som drivs bort från gemenskapen är också synden borta. Vi kan leva som försonade ett år till. Detta fungerar om alla är överens om det. Det är lättare att bara dra ett streck över alla brott mot relationerna än att försäka reda ut och älta varje sak som hänt. Blod var på denna tid livet självt, Guds konkreta närvaro i allt levande. Därför skapar blodet legitimitet och blodsoffret får en viktig social funktion.

Hebréerbrevet visar dock att glappet mellan system och livet självt ändå finns kvar. Det gamla flytre ändå upp till ytan igen Ärendet med brevet beskrivs så här:

Hebr. 10: 1b- 4 Därför förmår den[lagen] aldrig genom de årligen upprepade offren göra dem som träder fram med dem fullkomliga för all framtid. Skulle man inte annars ha upphört att offra? De som förrättar gudstjänsten skulle ju, efter att en gång ha blivit renade, inte längre vara medvetna om några synder. Men nu ligger i dessa offer en årlig påminnelse om synderna, ty blod från tjurar och bockar kan aldrig ta bort synder.

I verkligheten, i livet självt finns synderna kvar och varje år påminns vi om tidigare års synder. Vad betyder det för oss? Vi har ett rättsystem, som previs som offerkulten bygger på en överenskommelse. Men vi börjar som samhällsgemenskap förlora tron på detta rättssystem. Hur ska vi som kristna förhålla oss till det? 

Hebréerbrevet försöker inte stärka förtroendet för offersystemet utan visar på något helt annat. Jesus gör något helt nytt , något helt annat, på livet självt-nivån:

Hebr. 10: 12-14 Men Jesus frambar ett enda syndoffer för alla tider och har satt sig på Guds högra sida. Där väntar han nu på att hans fiender skall läggas som en pall under hans fötter. Ty med ett enda offer har han för all framtid fullkomnat dem som blir helgade.

Det som Jesus gör går på djupet :

Hebr. 10: 15-18 Om detta vittnar också den heliga anden för oss. Först heter det: Detta är det förbund som jag skall sluta med dem i kommande dagar, säger Herren. Jag skall lägga mina lagar i deras hjärtan och inrista dem i deras sinnen. Och sedan: Deras synder och överträdelser skall jag aldrig mer komma ihåg. Men där synderna är förlåtna behövs inte mer något syndoffer.

Jesu offer är alltså inte mer av samma utan något helt annat. Reningen av synden är på riktigt. Vi ska inte släppa tanken på vårt dåliga samvete, vi ska ha ett rent samvete. Vi ska hitta ett helt annat sätt att leva där vi inte "vet av någon synd":

Hebr. 10: 24-25 Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar, och låt oss inte försumma våra sammankomster, som några brukar göra, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig.

Rituellt liv får nu en helt ny betydelse. vi ska leva helt annorlunda. Ska vi vara fullkomliga? Nej, inte på individnivå. Vi ska istället förstå vad det innebär att bli rättfärdiggjord. Rättfärdiggörelsen handlar aldrig om moralisk perfektion utan om att var del i Kristi kropp. Det handlar inte om att leva upp till regler utan om att inte lämna gemenskapen. Regler är inte fel men synd är för oss inte att bryta mot en regel. Synd är det som hotar eller avskiljer från gemenskapen. Den som är delaktig i Kristus har kyrkan som en pant på att man är del i en gemsnkap som tar ansvar för mina misstag.

Dag Hammarskjöld uttryckte det så här: "Förlåtelse är att gå med på att dela konsekvenserna av det någon annan  gjort. Det är därför Gud kan förlåta på riktigt. Gud är delaktig i att reda upp det vi gjort. Gud delade vår belägenhet helt och hållet från krubban till korset. Om vi går till hur människans historia utvecklat sig det goda ger goda konsekvenser medan det onda ger onda konsekvenser ser vi att summan av det onda överstiger det goda. Ett tydligt exempel på detta är att vi återigen slagit värmerekord i september. Klimatkrisen är ett resultat av goda och onda beslut där de onda överväger.

Här kommer då Guds förlåtelse in som Jesus och tar ansvar för att reda upp alla onda hanldingar och dela dessas konsekvenser. Han blir ett offer för vänners svek, den romerska kolonialmakten och, framför allt, ett offer för glappet mellan lagen och livet självt. Vi får länka i den kedjan så historien utvecklas i goda gärningar som leder till det goda, men även av delandet av konsekvenser. Gud har aldrig lämnat oss, Gud finns med i form av sin närvaro i gemenskapen och i normal medmänsklighet som bär varandras bördor. Det goda tar tillbaka kommandot och kan vända historiens gång.

Men om vi försöker göra både och, som kyrkan ofta gjort. Lag och gemenskap. Blir det till slut bara lag och billig nåd. detta utmärker kristenheten. Den billiga nåden som erbjuds dem med makt och den hårda lagen som slår mot den svaga. Dietrich Bonhoeffer myntade uttrycket när han såg hur en stor del av tyska kyrkan anslöt sig till Hitlers samhällsbygge men passar in på alla kyrkliga försök att behaga makten i världen genom att lämna troheten mot kristendomens unika ärende:

Vi ska visa på Guds rike. Där råder inte andra lagar utan livet självt står i fokus, det vi kallar kärlek:

Hebr. 12: 14-15 Sträva efter fred med alla och efter den helgelse utan vilken ingen får se Herren. Vaka över att ingen kommer bort från Guds nåd och att inte någon bitter rot skjuter skott och blir ett fördärv som angriper många. 

 Vis ka alla ta ansvar för att gemenskapen fungerar. Uttrycken utgår från livet självt. Tilliten ska finnas hos Gud, inte i pengar-egentligen litar vi på pengar i stället för att våga vara beroende. 

Hebr. 13: 16Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud.

Vi ska lämna den trygga staden med sina regler och ordningar. Vi måste lämna den för att förstå det radikala i Hebréerbrevet. Hur budskapet i detta brev vänder på logiken i offerväsendet. Vi ska inte skicka ut en ensam oskyldig get i öknen utan följa med den ut i öknen bort från stadens trygghet. Vi ska ta ansvar för konsekvenserna av synd utanför staden. Det är där vi finner Jesus och där vi blir renade. Vi ska, liksom Jesus,  identifiera oss med den som drabbas av syndens konsekvenser.

Detta är att predika frihet för de fångna och fattiga .

 

* https://www.expressen.se/nyheter/boris-johnson-stanger-nere-parlamentet-igen/

Liselotte J. Andersson: "Följ mig-den yttre kallelsen och den inre. 5/10 2019

Liselotte J. Andersson inledde sitt föredrag med ett bibelord från profeten Jeremia:
Jeremia 20: 7- 10

"Du förledde mig, Herre, och jag lät mig förledas.

Du blev mig för stark, du fick övertaget.

Jag har blivit till ständigt åtlöje,

alla gör narr av mig.

Ty varje gång jag talar måste jag ropa,

måste jag skrika: ”Våld och förtryck!”

Ja, mig har Herrens ord

vållat ständigt spott och spe.

Men tänker jag: ”Jag bryr mig inte om honom,

aldrig mer skall jag tala i hans namn”,

då blir det i mitt bröst som brann där en eld,

instängd i mitt innersta.

Jag försöker stå emot

men förmår det inte.

Ja, jag hör folkhopen viska:

”Skräck från alla håll!

Ange honom! Vi skall ange honom!”

Alla som stod mig nära

väntar nu på mitt fall"

Sedan jämför hon med Marias och Moses kallelser:
Först Marias från Lukas 1: 46-53 :

”Min själ prisar Herrens storhet,

min ande jublar över Gud, min frälsare:

han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.

Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:

stora ting låter den Mäktige ske med mig,

hans namn är heligt,

och hans förbarmande med dem som fruktar honom

varar från släkte till släkte.

Han gör mäktiga verk med sin arm,

han skingrar dem som har övermodiga planer.

Han störtar härskare från deras troner,

och han upphöjer de ringa.

Hungriga mättar han med sina gåvor,

och rika skickar han tomhänta bort."

Och Mose kallelse 2 Mos 3: 6-12 :

 Herren sade: ”Kom inte närmare! Ta av dig dina skor, du står på helig mark.” Och han fortsatte: ”Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” Då skylde Mose sitt ansikte. Han vågade inte se på Gud. Herren sade: ”Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop över sina slavdrivare – ja, jag vet vad de får lida. Därför har jag stigit ner för att befria dem från egypterna och föra dem från Egypten till ett land som är rikt och vidsträckt och som flödar av mjölk och honung, det land där det nu bor kanaaneer, hettiter, amoreer, perisseer, hiveer och jevuseer. Nu har israeliternas klagorop nått mig, och jag har själv sett hur egypterna plågar och förtrycker dem. Så gå nu: jag sänder dig till farao, och du skall föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten.” Mose invände: ”Hur skulle en sådan som jag kunna gå till farao och föra israeliterna ut ur Egypten?” Gud svarade: ”Jag skall vara med dig, och detta är tecknet som skall visa att det är jag som har sänt dig: när du har fört folket ut ur Egypten skall ni hålla gudstjänst på detta berg.”

 Det intressanta med dessa exempel är hur olika de tar kallelsen. J. Andersson hänvisar till Synaxariet: trons vittnen för att se hur olika det kan vara men också därför att:
"De heliga har alltid känt igen varandra. Därför är helgonen ekumeniska gestalter, vittnen om att kyrkan i grunden är en och odelad. Enhet går inte att organisera. Kyrkans enhet är en verklighet i den helige Ande, och överallt där människor låter sig uppfyllas av Guds och Kristi Ande, upptäcker de – som det mest självklara – att de är ett. Splittringen är en skandal, en synd vi måste omvända oss från och göra bot för så att såren kan läkas. […] Inget bidrar så verksamt till att föra oss närmare varandra, som igenkännandet av de heliga i varandras traditioner och konfessioner. När vi ser öknens Antonios, Katarina av Siena, John Wesley, Serafim av Sarov och Ida Andersson från Skaraslätten stå sida vid sida som de bästa vänner, inser vi vilken tragedi kyrkans splittring är, men också hur enkel vägen till enhet kan vara."

Hon nämner från synaxariet Albert Schweitzer som vid tillfället för sin kallelse att bli läkare hade en framgångsrik tjänst som teologiprofessor men trots ett på ytan lyckat liv var djupt deprimerad. Bjärka- Säbys synaxarium beskriver Schweitzer så här:

Övertygad om att den enda vägen att verkligen lära känna den historiske Jesus var att följa i hans spår, bestämde sig Schweitzer för att ta läkarexamen. 1913 flyttade han till Gabon i Franska Ekvatorialafrika. Under första världskriget hamnade han i fransk fångenskap, men öppnade senare ett sjukhus i i Lambaréné där han hängivet verkade som läkare under många år. Vördnaden för livet var den princip som drev Schweitzer i hans livsgärning.

Vi kan alltså vara på olika ställen i livet: i ett krigsdrabbat och hotat land, i ditt trygga hem, i landsflykt eller tillhöra en framgångsrik medelklass när vi får kallelsen. Vi kan vara mycket unga , som Maria, eller mycket gamla som den 80-årige Moses. Vi kan ta emot kallelsen på olika sätt. Kallelsen handlar inte om yttre attribut eller om vad vi gör i livet utan om vår karaktär, vilka människor vi ska vara.

Söker vi en kallelse eller vägar att utföra den är 2 Petrusbrevet 1: 5- 8 vårt stöd:

Sök därför med all iver att till er tro foga styrka, till styrkan kunskap, till kunskapen självbehärskning, till självbehärskningen uthållighet, till uthålligheten gudsfruktan, till gudsfruktan broderlig omtanke och till omtanken kärlek. Ty om allt detta finns hos er och får växa till blir er kunskap om vår herre Jesus Kristus inte overksam utan bär frukt. 

Tecken på hopp är människor som höjer sig över mängden, vågar sticka ut i gruppen. Men utgångspunkten är där vi är. Vi kan fråga oss: vad kan mitt liv förmedla ? Där kan vi finna vår kallelse. Kanske är vår uppgift den att stödja någon annan som syns mer. Mirjam räddade Mose från döden och stödde honom hela vägen. Vi får inte veta mycket om henne oftast är hennes gärning att ta hand om lillebror utan att synas , som när hon gömde sig i vassen och vakade över hans bädd. När Israeliterna hade korsat Sävhavet och undkommit Faraos här får hon ytterligare en synlig plats i historien genom att leda dans och lovsång:

Mirjam, som var syster till Aron och ägde profetisk gåva, tog sin tamburin, och alla kvinnorna följde henne; de slog på tamburiner och dansade.
Och Mirjam ledde sången:

Sjung till Herrens ära:

stor är hans höghet och makt.

Häst och vagnskämpe

vräkte han i havet.

Mirjam ger oss ett exempel på uthållighet utan att stå i rampljuset . Hebréerbrevet talar också om vikten av uthållighet i den yttre och inre kallelsen: "Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat" Romarbrevet likaså: " Alla profetior i skriften står där för att undervisa oss, så att vi genom vår uthållighet och den tröst skriften ger oss kan bevara vårt hopp." 

 Vi kan också behöva hjälp av andra, vilket alltid är svårare än att hjälpa. Mose fick be om hjälp av sin svärfar till exempel :  

Mose sade till sin svärfar Hovav, midjaniten Reguels son*: ”Nu drar vi bort mot det land som Herren har lovat att ge oss. Följ med, så skall det goda Herren lovat Israel komma dig till godo.” Men Hovav svarade: ”Nej, jag följer inte med, jag vill hem till mitt eget land och min egen släkt.” – ”Överge oss inte”, sade Mose, ”du vet ju var vi kan slå läger i öknen och måste visa oss vägen. Om du följer med oss skall allt det goda Herren ger oss komma dig till godo.”
De bröt upp från Herrens berg och vandrade tre dagsmarscher. Herrens förbundsark gick före dem under de tre dagarna för att välja ut deras rastplatser. 

Ibland får någon annan vara den som syns och strider medan Mose får stå vid sidan om som stöd, men även i denna uppgift behöver han stöd:

Sedan kom amalekiterna och angrep israeliterna vid Refidim. Då sade Mose till Josua: ”Välj ut krigare åt oss och dra ut och kämpa mot amalekiterna. I morgon skall jag ställa mig på krönet av kullen med Guds stav i min hand.” Josua gjorde som Mose hade sagt och stred mot amalekiterna, medan Mose och Aron och Hur gick upp på kullens krön. Så länge Mose höll upp sina händer hade israeliterna övertaget, men när han lät händerna sjunka fick amalekiterna övertag. När Moses händer blev tunga hämtade de en sten åt honom att sitta på. Aron och Hur stod på var sin sida och stödde hans armar, så att han kunde hålla dem uppe tills solen gick ner. Josua nedkämpade amalekiternas här utan förskoning.

Mose får också använda en stor del av sin tid till förbön för Israeliterna som ständigt klagar och vill "hem" till köttgrytorna i Egypten . Mose hade tydligen en stor kärlek till folket trots att han lika ständigt som Gud utsattes för folkets missnöje. Han fullföljde ändå sin kallelse och tog folkets parti i förbön inför Gud. Mose kommer aldrig själv in i Kaanans land men han har utsett efterträdare som får gå in i landet, Kaleb och Josua. Gud gör hellre saker genom några än genom en enda. Och även om Mose inte fick fullfölja uppgiften såg Gud till att uppgiften slutfördes genom Mose efterföljare.

Uppgiften var så stor att varken Mirjam, Josua , Kaleb eller ens Mose kunde förstå vidden av den eller se dess fullbordan. Fullbordan kom ju långt senare när Marias kallelse hade lett henne till Jesu kors där Jesus sa: "Det är fullbordat".

När Jesus säger att "Kärleken kommer att kallna hos de flesta" är det viktigt att förstå  att kärleken måste inte kallna. Liselotte J Andersson avslutade med hur vi ska kunna fortsätta leva så att vår kärlek till denna världen inte dör. Hon påminde om när Jesus frågar lärjungarna som Jesus sände ut utan pengar eller svärd : ”När jag sände ut er utan penningpung, påse eller sandaler, behövde ni då sakna något?” – ”Nej, ingenting”.

J. Andersson uppmanar oss att svara ärligt på frågan: "vad har du saknat?" För visst kan vi ha saknat mycket. Men finns det då något som uppvägt detta? Jesus själv. Johannes 1 brev säger : "Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet."

Har du svårt att formulera din inre kallelse, frågade J. Andersson. Vi frågar gärna Gud: vad vill du med mitt liv?  Liselotte J Andersson vänder på frågan: Vad vill jag med mitt liv? Där kan svaret på min kallelse finnas.

 Detta bibelordsstinna seminarium avslutar Liselotte J. Andersson med Filipperbrevet 3:10 som Paulus skrev i fängelset:

Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans.

Om jag ska sammanfatta det som talade starkast till mig i detta seminarium i en punktlista så var det följande:

• Det finns ingen kallelse som är exakt lik den andra.
• Uthållighet är en nyckel.
• Gud låter sällan någon göra saker helt ensam utan föredrar "grupparbeten" (de 72 till exempel)och de långa tidslinjerna. Vi är just nu fortsättningen på Mirjams, Arons och Mose kallelser. 
• Vi måste våga be om hjälp, även från oväntat håll. Hur hade Mose klarat sig utan sin fru och svärfar, prästen i Midjan?
• Kallelsen kan också vara att hjälpa någon som höjer sig från mängden, i skymundan.
• Kärleken måste inte kallna hos mig bara för att den gör det hos de flesta.
• Jesus själv är kompensationen för allt vi kan sakna.
• Fråga "Vad vill jag med mitt liv?" för att få korn på min kallelse.
• Alla är kallade till att lära känna Kristus oavsett hur kallelsen ser ut.

                                    En ovanlig ikon som föreställer storasyster Mirjam vakande
                                 över Mose. I bakgrunden en ängel som vakar över dem båda.

 * Han kallas också Jetro i Andra Moseboken, men Midjanit är han även här i Fjärde Moseboken. Midjan var en av Abrahams söner med Ketura, hans sista hustru som han gifte sig med när Sara dött. Midjaniterna var , liksom Israel, ett folk som höll sig till den ende Guden, JHWH.

Läsa tillsammans

Nya testamentets flitigast förekommande textförfattare Paulus omvändes genom ett möte med Kristus på sin väg till Damaskus för att stoppa den kristna församlingen därstädes. Caravaggio målade denna händelse 1601. Under tider när de flesta inte haft en egen Bibel var bildkonsten en viktig förmedlare av texterna.

Hagman fortsätter sin vandring genom gudstjänstens rastställen och är nu framme vid Ordets gudstjänst. Den här delen av gudstjänsten vänder sig främst till människans intellekt och i luthersk tradition har man inte tänkt sig att just gemenskapen står i fokus här, Snarare har man tänkt sig textläsningen ur Bibeln som den enskildes kontemplation kring en text och den enskildes förståelse av en text är den viktiga förståelsen, textläsningen har väldigt lite med hela församlingen att göra. Man tänker sig att den Heliga Ande leder varje läsare rätt i sin tolkning av texterna utan att förförståelse eller kontext spelar någon som helst roll.

I frikyrkligheten har denna vulgäruppfattning om begreppet sola scriptura skruvats några varv till och jag minns hur jag i min gröna, uppkäftiga ungdom diskuterade med missionspastorn när vi följde Navigatörernas bibelstudier och kom till Ordet. De flesta bibelorden var av arten 2 Timotheusbrevet 3:16:

Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv,

De skulle förstås ge oss förtroende för bibelordet, naturligtvis slog det in öppna dörrar i vår skara unga Bibel-nördar. Säkert ville Navigatörerna också att vi skulle få något slags apologetisk fundamentalistisk rustning inför möten med icke-troende. Men det är väl enbart redan troende judar, kristna och muslimer som tycker ord som detta övertygar*, en sekulär svensk ser det nog som ytterst udda att argumentera på detta sätt för Bibelns trovärdighet. 

Detta bibelord väckte ingen debatt men 2 Petrusbrevet 1:20-21 gjorde det:

Och framför allt skall ni tänka på att man aldrig kan tyda en profetia i skriften på egen hand. Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud.

 Jag tyckte det stod att vi måste göra det vi gjorde just då: studera Bibeln tillsammans för att förstå den. Pastorn som ledde oss menade däremot att vi ska läsa skriften tillsammans med den Heliga Ande. Jag tyckte inte att det stod det och såg det inte heller i den grekiska grundtexten. Det står ju att vi inte kan tyda skriften ensamma. Numera vet jag att detta är de ortodoxa och katolska kyrkornas argument för traditionen som tolkningsnyckel. Just denna vers från Petrus var inte populär hos Luther och därför omtolkade reformatorerna betydelsen till att det handlade om att den kristen i ensamhet men med den Heliga Ande skulle tyda skriften. Sola scriptura blev en individcentrerad princip där ingen erkände den självklara sanningen att ingen läser utan förförståelse.

Hagman skriver:

Att läsa Bibeln "själv" är alltså ofta att läsa omedveten om vem som påverkar ens läsning. Det finns inget sätt att läsa någon text, inte heller Bibeln, som inte är färgat av något sammanhang, det finns ingen "ren" läsning. Texter har inte den styrkan.

Hagman visar att Bibeln alltid lästs i en gemenskap, även bland lutheraner. En sak som min pastor inte heller kunde svara på var mina funderingar kring hur viktigt detta att läsa Bibeln helt ensam stämde eftersom så många kristna genom historien inte haft en Bibel och inte ens kunnat läsa. Hagman vet svaret: de kristna tog del av högläsning ur texterna i gudstjänsten. Det var och är nog också, det viktigaste sättet för kristna att läsa Bibeln. De allra flesta är ju inte som jag: obotliga bokmalar. De texter man tar del av är de som läses i gudstjänsten där stora delar av Bibeln täcks under tre kyrkoårgångar.

För både Hagman och mig är textläsningen i gudstjänsten en manifestation av gemenskapens betydelse för kristenlivet. Vi är båda skeptiska till RKKs överdrivna respekt för traditionen, vatikankonciliebeslut och påvens uttalanden Ex Cathedra, men sola scriptura in absurdum är lika tokigt. Om vi låter gemenskapen vara i församlingens centrum är risken för obalanser och överdrifter mindre än om vi låter mer eller mindre utflippade individer vingla runt på egen hand i den felaktiga tron att de läser "opåverkade" av tradition och omgivning.

Senast jag fick en ögonöppnare om hur viktiga olika erfarenheter för vår förståelse av texterna var när jag läste en artikel om en kvinna som suttit i fängelse i Uganda, Susan Kigula. Thomas Kassarp som samarbetar med Kigula, startat ett arbete för barn till föräldrar i fängelse säger i den:

– När jag läser Bibeln så ser jag att nästan hela Nya testamentet är skrivet från fängelser! De personerna har Gud använt till att bygga sin församling, så där är vi i gott sällskap. De som ingenting var i samhällets ögon gjorde Gud stora.

Vid en snabb koll ser jag att Kassarp har alldeles rätt. I fängelsets tristess och utsatthet skrevs de flesta av breven i Nya Testamentet. Tänk att jag missat det tidigare! Naturligtvis måste denna kontext påverka vår läsning, precis som all annan kontext. Ingen kan förstå Bibeln på egen hand. Vi har naturligtvis den Heliga Ande som leder vårt läsande, men den Heliga Ande är ju utgjuten över alla i församlingen, inte bara vissa personer. Jag tror inte på den laestadianska idén att direkt förhindra den enskildes egna bibelläsning, men inte heller den frikyrkliga totalt individualiserade läsningen fungerar.  Vi behöver varandra för att förstå texterna och enligt Hagman, är det därför textläsningarna ska vara central i gudstjänsten.

* En bok som rekommenderar sig själv är ju ett dåligt argument för bokens trovärdighet. Det måste till annat. Här och här har jag funderat över varför jag uppfattar Bibeln som trovärdig.

Ljus

1 Kor. 4: 6-15 Ty Gud, som sade: ”Ljus skall lysa ur mörkret”, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus.
      Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig. Alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad. Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp. Alltså verkar döden i mig och livet i er. Jag har samma trosvissa ande som i skriften, där det står: Jag tror, därför talar jag. Också jag tror, och därför talar jag. Jag vet ju att han som uppväckt herren Jesus skall uppväcka mig med Jesus och låta mig träda fram tillsammans med er.
    Allt detta sker för er skull, för att nåden skall nå allt fler och hos allt fler väcka en överflödande tacksamhet, till Guds ära.

Paulus skriver till de kristna i Korinth, en kosmopolitisk stad i Grekland som bara för ett sekel sedan återuppbyggts av Romarriket. Här samlades människor med olika religioner och livsåskådningar, kristendomen var absolut inte ensam om att samla människor kring en "ny" religion. Här fanns en kristen församling kring det judiska paret Prisca/Priscilla och hennes man Aquila, människor som Paulus nämner med stor respekt. De är tältmakare, liksom Paulus, och har nyligen flytt till Korinth när judarna fördrevs från Jerusalem av kejsar Claudius. Församlingen verkar både livlig och livaktig mitt i ett häftigt väckelseskede i denna livliga nybyggda hamnstad. Men här fanns också splittring i församlingen. Man sade sig tillhöra Apollos eller Paulus eller Jesus och diskuterade hårdhänt med varandra om vem som hade "rätt".

Paulus, som på alla sätt verkar vara en känslig själ, bor i Korinth under ett och ett halvt år och skriver två brev som bevarats till denna livliga och lite röriga församling.  Vi lär känna Paulus genom det han skriver. Han gör inga ansatser att verka stor , stark och osårbar. Tvärtom återkommer han ofta till sin svaghet och kallar sig ett sprucket lerkärl. Lite gnällig och ledsen kan han verka ibland. Ingen övertygande retoriker. Men just i detta brev är han också som mest retoriskt fulländad*. Är det den kosmopolitiska nybyggarmiljön och de trogna vännerna Prisca och Aquila som gör Paulus så frispråkig? Han kastar sig mellan stort och smått. Från de stora kosmiska sanningarna: Gud har skapat allt ljus, till de små: Gud låter det ljuset komma in i Paulus eget lilla hjärta.

Sedan talar Paulus om sig själv som ständigt döende och bräcklig som en sprucken kruka och citerar Psaltaren 116.** Han kallar sig ju också Paulus, den lille, hela sitt kristna liv, från att ha hetat Saul =den efterfrågade, bönesvaret, innan han mötte Jesus i ett ljus som bländade honom när han var på väg till Damaskus för att utrota de kristna i Syrien. Den lille Paulus är sedan dess uppfylld av skapelsens stora ljus som ska spridas till så många som möjligt för att tacka den som skapat ljuset, kärlekens ljus som längtar efter att få innesluta alla, upplysa allas hjärtan. Så ofta visar Paulus hur liten han känner sig och i samma andetag hur stor han känner sig, hur viktigt hans uppdrag är och hur bräcklig han är som ska genomföra detta uppdrag: att nå så många som möjligt med det ljuset. 

Vi känner igen oss.  Vi är på många sätt lika solen själv och skapade av samma materia och nu har vi samma kärleksljus i våra hjärtan. Men ofta känner åtminstone jag mig som en sprucken potta som helst skulle önska att inget ljus alls lyste på mig. Trots det stora livsförvandlande mötet med den uppståndne Kristus,  skapelsens Herre. 

Lux aeterna=eviga ljus  av Tomas Luis de Viktoria.

* 1 Kor. 13 är med rätta ofta citerat både för sin skönhet och sitt innehåll.

**Ps. 116: 7-13
Kom till ro, min själ,

Herren har varit god mot mig.

Han räddade mig från döden,

mitt öga från tårar,

min fot från att snava.

Jag får vandra inför Herren

i de levandes länder.

Jag trodde att jag skulle gå under,

jag plågades svårt

och tänkte i min oro:

Alla människor sviker.

Hur skall jag återgälda Herren

alla hans välgärningar mot mig?

Jag lyfter räddningens bägare

och åkallar Herren.