Lagens uppfyllande: bibelstudium med Patrik Hagman 6/10 2019

Oj, vad tiden går när det är nationella prov och andra avslutande examinationer på G. Jag hinner aldrig ens se privata saker på nätet. Därför har detta inlägg om Patrik Hagmans omtumlande och oerhört berikande bibelstudium,i Frälsningsarméns lokal på söndagmorgonen Pilgrimshelgens avslutande dag, dröjt. Att detta har dröjt bekräftar bara uttrycket; den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Hade resten av helgen varit plågsam eller meningslös, vilket den absolut inte var hade det ändå varit värt att vara med för detta enda bibelstudium. Dessutom inser jag att det passar perfekt som bibelstudium under advent då vi brukar läsa detta:

Lukas 4:16-22 Han kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa, och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. Då började han tala till dem och sade: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.” Alla prisade honom och häpnade över de ljuvliga ord som utgick ur hans mun. Och de frågade: ”Är det inte Josefs son?”

Vad ville Jesus lära oss? Kristendomen har ofta fokuserat så mycket på Jesu sista vecka att undervisningen hamnar i bakgrunden. Predikar Jesus verkligen frihet för de fångna och fattiga? För att besvara den frågan tar jag Hebréerbrevet till utgångspunkt.

Vi har sett en tydlig förändring i politiken på sistone. Lag och moral blir alltmer frikopplade från varandra. Lagen tjänar mest som en arena att leta kryphål i för att komma runt dess verkliga intention. Tydligast är det i hanteringen av Brexit * men även Obama, liksom ännu mer Trump letade kryphål för att få politiken att rulla. Ekonomin fungerar likadant kryphål i lagstiftningen utnyttjas för att göra moralvidriga men helt lagliga åtgärder för att bli ännu rikare ännu snabbare.

Lagen som är menad att reflektera det som är gott utnyttjas för motsatsen och glappet mellan lagen och dess tillämpning blir allt större eftersom lagen aldrig kan skrivas lika heltäckande som livet är. den kan aldrig förutse alla eventualiteter i framtiden. Detta är absolut inget nytt och var centralt i Jesu undervisning. I sitt programtal Bergspredikan säger han exempelvis:

Matt 7:12  Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.

Lagen är verkningslös mot livet självt. Jesus kritiserar den skrivna lagens idé och kommer med något helt nytt där det är livet själv som utmanar och människans inre som styr vad som är moraliskt riktigt, inte töjbara paragrafer. När Jesus skärper lagens bud är det just detta han tar fasta på: platsen där lagbrotten uppkommer, roten till det onda:

Matteus 6: 31-32 Det blev sagt: Den som vill skilja sig från sin hustru skall ge henne ett skilsmässobrev. Men jag säger er: den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt, han blir orsak till att äktenskapet kan brytas genom henne, och den som gifter sig med en frånskild kvinna bryter hennes äktenskap.

Kvinnor var utsatta. Lagen om skilsmässa kom till, enligt Matteus 19, "därför att ni är förstockade" dvs äktenskapet kunde bli rent livsfarligt om denna säkerhetsventil inte fanns. Naturligtvis var det mest livsfarligt för kvinnan med sin svaga rättsliga ställning. Men även skilsmässan var en katastrof för kvinnan. Hon lämnades utan försörjning och utan barn som kunde ta hand om henne på ålderdomen. Männen utnyttjade lagen om skilsmässobrev för att slänga ner sina hustrur på samhällets botten. De skyddade sig genom juridik för att kunna göra moraliskt fel. På samma sätt har sedan kyrkan utnyttjat denna lag för att återigen tvinga den svagare parten att stanna i destruktiva relationer. 

Dock kritiserar hela den tidiga kristendomen detta förhållningssätt till lagen. Vi läser även Paulus fel när vi tror att han inte kritiserar själva idén om lagen och det är Luthers fel. Juristen Luther tolkade Paulus juridiskt men de forskare som menar att Paulus gör enad sak med Jesus och den tidiga kristendomen genom att kritisera själva idén om lagen håller jag med. Kritiken går ut på att lagen alltid är enbart approximativ den kan helt enkelt inte fånga in alla lägen och eventualiteter i livet självt. Problemet som uppstår när lagen styr våra liv är att vi låter lagen lära oss vad som är rätt och fel.  Det moraliskt förkastliga kan befinna sig inom lagens råmärken. det onda kan vara, eller bli, legalt om lagen är vårt rättesnöre.

Kristendomen tänkte sig aldrig att den skulle skriva en ny lag. Nej det var tänkt att den kristna etiken skulle röra sig på livet självt-nivån. Hur fungerar det på riktigt? Ofta nöjer vi oss med att se rodning och regler som vår trygghet. Det är ett misstag. Kristendomen sätter inte upp en rad nya regler och lagar. Kristendomen gör upp med idén om lag.

För att fördjupa oss i detta ska vi använda Hebréerbrevets senare del. Syftet med brevet är att det riktas till en husförsamling i Rom. den har börjat falla av efter en god början och brevet är därför ganska strängt; Gud har gjort---vi är därför skyldiga att---. Det kan uppfattas som att det skam- och skuldbelägger, men det vill istället ge en sann beskrivning av världen. Logiken i brevet bygger helt på detta: religion, kult, offer, blod och eld bygger på lagen:

Hebréerbrevet  10: 1a Med lagen nådde oss bara en skugga av det goda som skall komma, inte tingens egen gestalt.

Glappet mellan livet självt och lagen är brevets ärende till den församling som börjat tappa modet. Brevet har genom historien tolkats antisemitiskt. Det är naturligtvis helt fel. Det som tas upp i brevet finns redan i GT, inte minst i Moseböckerna. Det förbund Gud sluter med Israels folk är livet självt men exempelvis dansen kring guldkalven visar hur de gjorde religion och lag så fort kryphålet, att Moses var borta en stund, uppenbarade sig.

Förbundet var grunden, offren i tredje Mosebok var en säkerhetsventil, liksom skilsmässobrevet, när Israels folk skulle leva i gemenskap och vänskap med Gud men inte klarade av det. Här måste vi infoga en brasklapp: vi får inte förandliga Bibeln. Detta är konkret. Förandligande är när vi föreställer oss att Gud skriver upp alla avsteg från det sanna, rätta och sköna i en kosmisk bokföring (lagen om Karma). Men att skada en relation är konkret. Lagen leder alltså till att vi får en felaktig bild av vad synd är. Vi tror att synd är att inte följa reglerna när synd alltid handlar om att relationer blir skadade.

Försoningen svarar genom att hela och upprätta den skadade relationen. Exempelvis skadar synden relationen med skapelsen vilket klimatkrisen visar oss. För att reda ut relationen kom offerkulten till, enligt Hebréerbrevet. Men det går inte alltid att reda ut relationer. Mord kan inte återställas, mördaren kan inte återge sitt offer livet hur mycket man än utreder vad som hänt. På samma sätt förlorar frun förtroendet för mig om jag konstant ljuger för henne. Det blir svårt att återställa relationen för hur mycket man än reder ut förblir en liten misstrosrest kvar i relationen.

Det är här offren kommer in för att sona outredd synd i gemenskapen. Offrens själva grundidé är syndabocken. När man lagt folkets synder på en oskyldig bock som drivs bort från gemenskapen är också synden borta. Vi kan leva som försonade ett år till. Detta fungerar om alla är överens om det. Det är lättare att bara dra ett streck över alla brott mot relationerna än att försäka reda ut och älta varje sak som hänt. Blod var på denna tid livet självt, Guds konkreta närvaro i allt levande. Därför skapar blodet legitimitet och blodsoffret får en viktig social funktion.

Hebréerbrevet visar dock att glappet mellan system och livet självt ändå finns kvar. Det gamla flytre ändå upp till ytan igen Ärendet med brevet beskrivs så här:

Hebr. 10: 1b- 4 Därför förmår den[lagen] aldrig genom de årligen upprepade offren göra dem som träder fram med dem fullkomliga för all framtid. Skulle man inte annars ha upphört att offra? De som förrättar gudstjänsten skulle ju, efter att en gång ha blivit renade, inte längre vara medvetna om några synder. Men nu ligger i dessa offer en årlig påminnelse om synderna, ty blod från tjurar och bockar kan aldrig ta bort synder.

I verkligheten, i livet självt finns synderna kvar och varje år påminns vi om tidigare års synder. Vad betyder det för oss? Vi har ett rättsystem, som previs som offerkulten bygger på en överenskommelse. Men vi börjar som samhällsgemenskap förlora tron på detta rättssystem. Hur ska vi som kristna förhålla oss till det? 

Hebréerbrevet försöker inte stärka förtroendet för offersystemet utan visar på något helt annat. Jesus gör något helt nytt , något helt annat, på livet självt-nivån:

Hebr. 10: 12-14 Men Jesus frambar ett enda syndoffer för alla tider och har satt sig på Guds högra sida. Där väntar han nu på att hans fiender skall läggas som en pall under hans fötter. Ty med ett enda offer har han för all framtid fullkomnat dem som blir helgade.

Det som Jesus gör går på djupet :

Hebr. 10: 15-18 Om detta vittnar också den heliga anden för oss. Först heter det: Detta är det förbund som jag skall sluta med dem i kommande dagar, säger Herren. Jag skall lägga mina lagar i deras hjärtan och inrista dem i deras sinnen. Och sedan: Deras synder och överträdelser skall jag aldrig mer komma ihåg. Men där synderna är förlåtna behövs inte mer något syndoffer.

Jesu offer är alltså inte mer av samma utan något helt annat. Reningen av synden är på riktigt. Vi ska inte släppa tanken på vårt dåliga samvete, vi ska ha ett rent samvete. Vi ska hitta ett helt annat sätt att leva där vi inte "vet av någon synd":

Hebr. 10: 24-25 Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar, och låt oss inte försumma våra sammankomster, som några brukar göra, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig.

Rituellt liv får nu en helt ny betydelse. vi ska leva helt annorlunda. Ska vi vara fullkomliga? Nej, inte på individnivå. Vi ska istället förstå vad det innebär att bli rättfärdiggjord. Rättfärdiggörelsen handlar aldrig om moralisk perfektion utan om att var del i Kristi kropp. Det handlar inte om att leva upp till regler utan om att inte lämna gemenskapen. Regler är inte fel men synd är för oss inte att bryta mot en regel. Synd är det som hotar eller avskiljer från gemenskapen. Den som är delaktig i Kristus har kyrkan som en pant på att man är del i en gemsnkap som tar ansvar för mina misstag.

Dag Hammarskjöld uttryckte det så här: "Förlåtelse är att gå med på att dela konsekvenserna av det någon annan  gjort. Det är därför Gud kan förlåta på riktigt. Gud är delaktig i att reda upp det vi gjort. Gud delade vår belägenhet helt och hållet från krubban till korset. Om vi går till hur människans historia utvecklat sig det goda ger goda konsekvenser medan det onda ger onda konsekvenser ser vi att summan av det onda överstiger det goda. Ett tydligt exempel på detta är att vi återigen slagit värmerekord i september. Klimatkrisen är ett resultat av goda och onda beslut där de onda överväger.

Här kommer då Guds förlåtelse in som Jesus och tar ansvar för att reda upp alla onda hanldingar och dela dessas konsekvenser. Han blir ett offer för vänners svek, den romerska kolonialmakten och, framför allt, ett offer för glappet mellan lagen och livet självt. Vi får länka i den kedjan så historien utvecklas i goda gärningar som leder till det goda, men även av delandet av konsekvenser. Gud har aldrig lämnat oss, Gud finns med i form av sin närvaro i gemenskapen och i normal medmänsklighet som bär varandras bördor. Det goda tar tillbaka kommandot och kan vända historiens gång.

Men om vi försöker göra både och, som kyrkan ofta gjort. Lag och gemenskap. Blir det till slut bara lag och billig nåd. detta utmärker kristenheten. Den billiga nåden som erbjuds dem med makt och den hårda lagen som slår mot den svaga. Dietrich Bonhoeffer myntade uttrycket när han såg hur en stor del av tyska kyrkan anslöt sig till Hitlers samhällsbygge men passar in på alla kyrkliga försök att behaga makten i världen genom att lämna troheten mot kristendomens unika ärende:

Vi ska visa på Guds rike. Där råder inte andra lagar utan livet självt står i fokus, det vi kallar kärlek:

Hebr. 12: 14-15 Sträva efter fred med alla och efter den helgelse utan vilken ingen får se Herren. Vaka över att ingen kommer bort från Guds nåd och att inte någon bitter rot skjuter skott och blir ett fördärv som angriper många. 

 Vis ka alla ta ansvar för att gemenskapen fungerar. Uttrycken utgår från livet självt. Tilliten ska finnas hos Gud, inte i pengar-egentligen litar vi på pengar i stället för att våga vara beroende. 

Hebr. 13: 16Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud.

Vi ska lämna den trygga staden med sina regler och ordningar. Vi måste lämna den för att förstå det radikala i Hebréerbrevet. Hur budskapet i detta brev vänder på logiken i offerväsendet. Vi ska inte skicka ut en ensam oskyldig get i öknen utan följa med den ut i öknen bort från stadens trygghet. Vi ska ta ansvar för konsekvenserna av synd utanför staden. Det är där vi finner Jesus och där vi blir renade. Vi ska, liksom Jesus,  identifiera oss med den som drabbas av syndens konsekvenser.

Detta är att predika frihet för de fångna och fattiga .

 

* https://www.expressen.se/nyheter/boris-johnson-stanger-nere-parlamentet-igen/

Enhetens språk. Panelsamtal 5/10 2019

Med utgångspunkt i Martin Lönnebos bok Religionens fem språk och främst det särtryckta sista kapitlet "Enhetens språk" samtalade Patrik Hagman, Syster Sophie OP, Liselotte J. Andersson, Susanne Carlsson och Peter Halldorf (moderator) om kristen enhet.

Patrik Hagman: Jag tycker mig se en backlash mot kristen enhet just nu, liksom nationalism och identitetspolitik dominerar utanför kyrkan just nu.

Syster Sophie: Enheten finns redan, gå in i den! Olikheterna ryms i själva treenigheten då ryms de också i kyrkan.

Liselotte J. Andersson: I Martins boks sista kapitel, "Enhetens språk", landar han i korset. Då var det 70-tal och den karismatiska väckelsen som kom i alla samfund, inte minst de historiska "gamla" kyrkorna, Anden aktualiserades. har vi nu börjat tappa detta? Har det blivit för andefattigt?

Susanne Carlsson: I England, Anglikanska kyrkan, har jag en biskop som ser enheten i stiftet som viktigare än att få fram sin åsikt. Att ena gruppen är viktigare än att få fram det jag tycker. Han frågar sig vad som är bäst för alla? Kan vi tänka enhet? Att tänka på det som är bäst för gruppen.

Peter Halldorf: Vi kommer in på att biskopens tjänst är enhetens tjänst.

LJA: Biskopens tjänst är lyssnandets tjänst och det praktiska hjälpandet. Det anses vara otidsenligt att behöva vara beroende av andra. Att bära bördan av den andras frihet.

S: Vi kan inte komma ifrån att Gud gav oss en synlig symbol för enhet; Petrus (här räcktes en del viftande händer irriterat upp i luften i den ca 200-hövdade skaran, men Peter Halldorf ignorerar dem) jag har ibland varit priorinna och det är en tung uppgift, det handlar om att lyssna inte bestämma. Som priorinna måste jag vara lyhörd för gruppens vilja. Det handlar mycket om möten och mycket om lyssnande med målet att nå samstämmighet. Priorinnan ska värna om enheten och samtidigt skydda från grupptryck mot enskilda. Ekumeniken löser inte detta. När folk kommer till klostret kan man som priorinna ofta tänka: "Peace is for the guest."

PH: Rowan Williams är antagligen världens bästa teolog just nu. Ändå fick han anstränga sig som ärkebiskop och sa: " De får hata mig men jag ska hålla ihop kyrkan." Det är svårt att se att han gör fel med denna prioritering. Människan är ofta ointresserad av att enas. Vi har glömt hur man ser sin fiende i sitt eget perspektiv. Vår tid lever av konflikter också i kyrkan ser det ut så. Vi måste återupptäcka egenvärdet i enhet.

PHalld: Det handlar om att lyssna till motståndaren. Biskop Martin sa om Pilgrim när vi startade den: "Låt oss försöka hålla polemiken utanför vår tidskrift." Ett sätt är att säga "det ligger något i det du säger " till sin meningsmotståndare.

PH: Tomas av Aquino utvecklade ju metoden att ta motståndarens argument och ta fram den bästa formen på argumentet. Först efter detta ska man argumentera för något ännu bättre.

SC: Jag vill citera Ignatius av Loyola: " Vi ska var mer benägna att rädda vår nästas utsaga- om det inte går ska vi korrigera den med kärlek." I gemenskaper har vi problem med andra hela livet. De som har problem med dig ska du vara mycket med, enligt Ignatius, eftersom vi lär oss mycket av dem.

S: Tomas skrev ju sin Summa-hela teologin för att förstå allt i grunden- utan att fastna i känslor av kränkthet. Med intellektuell klarhet och disciplin i tänkandet undviks konflikter. Intellektuell klarhet var Tomas sätt att komma vidare utan onödiga konflikter.

PH:  Tomas argumentationsteknik verkar nästan omöjlig. Men det gick nog eftersom sanningen var tydlig för honom. Med forskning och samtal skulle alla till slut se vad som var sant. Idag är sanningen inte lika självklar. Känslor kompenserar att vi inte kan resonera oss fram till sanningen. När vi inte har någon idé kommer maktargument, känsloargument i stället. Även om vi har samma strävan som Tomas att nå fram till sanningen.

LJA: Ylva Eggehorn sa : " förkunnelse är dels kunskapsförmedling, dels närvaroförmedling." Den måste lyckas adressera oss djupast där inne där det är fullt av sår och längtan. Vi måste ha Jesus i centrum då kommer vi nära varandra. Gunnar Edman sa: "Den som är rik har råd att vara generös. " Det är inte likgiltighet  utan insikten att vi hellre ska vinna en människa än en diskussion. Som när mitt samfund diskuterade samkönade vigslar. "Försök framförallt att bli vän med den som inte tycker som du." utifrån vänskap har man andra förutsättningar att närma sig varandra.Enheten står på spel när vi konkurrerar med varandra: frågorna - Vem är mest andlig? -Vem jobbar mest? leder ingen vart. Vi ska hitta varandra istället.

S: Generositet finns i gamla klosterregler som säger att den som ger sig först har vunnit.

PH: Varje kyrka/samfund borde ställa sig frågan :på vilket sätt har just vi glömt bort Jesus? Denna fråga bör vi ställa inför varje ekumeniskt samtal.

PHalld: Enhetens språk kan sägas vara liturgins språk, det är det mest universella språket vi har.

PH: Varför är liturgi så svårt? Är det kanske så att vi måste avlära oss saker för att ta oss till oss den. Har man lärt sig den som barn går det bättre.

S: Jag upplever tvärtom att liturgin är ett verksamt språk att nå ut. Människor som söker förstår intuitivt symbolspråket. Klosterlivet får just nu ny fart och blir evangelisationscentraler via liturgin.

PHalld: Det starka beroendet av evangelierna understryks i Enhetens språk som sammanfattas i korset. Korset bryter ner det som skiljer och splittrar-Gud försonar världen med sig själv. Ändå har enhetens språk ett paradoxalt drag av glädje och lätthet.

LJA: Som ett kors ser ut, en famn. Korset säger. "Det är fullbordat." inget kan läggas till. Lättheten finns där.

SC: Vi ska efterlikna Kristus i hans lidande och död och tala in i kyrkan genom att göra som han gör. Inte gapa och skrika utan tyst säga det som behöver sägas. Vi behöver inte hävda oss eller stå på oss.

Liselotte J. Andersson: "Följ mig-den yttre kallelsen och den inre. 5/10 2019

Liselotte J. Andersson inledde sitt föredrag med ett bibelord från profeten Jeremia:
Jeremia 20: 7- 10

"Du förledde mig, Herre, och jag lät mig förledas.

Du blev mig för stark, du fick övertaget.

Jag har blivit till ständigt åtlöje,

alla gör narr av mig.

Ty varje gång jag talar måste jag ropa,

måste jag skrika: ”Våld och förtryck!”

Ja, mig har Herrens ord

vållat ständigt spott och spe.

Men tänker jag: ”Jag bryr mig inte om honom,

aldrig mer skall jag tala i hans namn”,

då blir det i mitt bröst som brann där en eld,

instängd i mitt innersta.

Jag försöker stå emot

men förmår det inte.

Ja, jag hör folkhopen viska:

”Skräck från alla håll!

Ange honom! Vi skall ange honom!”

Alla som stod mig nära

väntar nu på mitt fall"

Sedan jämför hon med Marias och Moses kallelser:
Först Marias från Lukas 1: 46-53 :

”Min själ prisar Herrens storhet,

min ande jublar över Gud, min frälsare:

han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.

Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:

stora ting låter den Mäktige ske med mig,

hans namn är heligt,

och hans förbarmande med dem som fruktar honom

varar från släkte till släkte.

Han gör mäktiga verk med sin arm,

han skingrar dem som har övermodiga planer.

Han störtar härskare från deras troner,

och han upphöjer de ringa.

Hungriga mättar han med sina gåvor,

och rika skickar han tomhänta bort."

Och Mose kallelse 2 Mos 3: 6-12 :

 Herren sade: ”Kom inte närmare! Ta av dig dina skor, du står på helig mark.” Och han fortsatte: ”Jag är din faders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud.” Då skylde Mose sitt ansikte. Han vågade inte se på Gud. Herren sade: ”Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop över sina slavdrivare – ja, jag vet vad de får lida. Därför har jag stigit ner för att befria dem från egypterna och föra dem från Egypten till ett land som är rikt och vidsträckt och som flödar av mjölk och honung, det land där det nu bor kanaaneer, hettiter, amoreer, perisseer, hiveer och jevuseer. Nu har israeliternas klagorop nått mig, och jag har själv sett hur egypterna plågar och förtrycker dem. Så gå nu: jag sänder dig till farao, och du skall föra mitt folk, israeliterna, ut ur Egypten.” Mose invände: ”Hur skulle en sådan som jag kunna gå till farao och föra israeliterna ut ur Egypten?” Gud svarade: ”Jag skall vara med dig, och detta är tecknet som skall visa att det är jag som har sänt dig: när du har fört folket ut ur Egypten skall ni hålla gudstjänst på detta berg.”

 Det intressanta med dessa exempel är hur olika de tar kallelsen. J. Andersson hänvisar till Synaxariet: trons vittnen för att se hur olika det kan vara men också därför att:
"De heliga har alltid känt igen varandra. Därför är helgonen ekumeniska gestalter, vittnen om att kyrkan i grunden är en och odelad. Enhet går inte att organisera. Kyrkans enhet är en verklighet i den helige Ande, och överallt där människor låter sig uppfyllas av Guds och Kristi Ande, upptäcker de – som det mest självklara – att de är ett. Splittringen är en skandal, en synd vi måste omvända oss från och göra bot för så att såren kan läkas. […] Inget bidrar så verksamt till att föra oss närmare varandra, som igenkännandet av de heliga i varandras traditioner och konfessioner. När vi ser öknens Antonios, Katarina av Siena, John Wesley, Serafim av Sarov och Ida Andersson från Skaraslätten stå sida vid sida som de bästa vänner, inser vi vilken tragedi kyrkans splittring är, men också hur enkel vägen till enhet kan vara."

Hon nämner från synaxariet Albert Schweitzer som vid tillfället för sin kallelse att bli läkare hade en framgångsrik tjänst som teologiprofessor men trots ett på ytan lyckat liv var djupt deprimerad. Bjärka- Säbys synaxarium beskriver Schweitzer så här:

Övertygad om att den enda vägen att verkligen lära känna den historiske Jesus var att följa i hans spår, bestämde sig Schweitzer för att ta läkarexamen. 1913 flyttade han till Gabon i Franska Ekvatorialafrika. Under första världskriget hamnade han i fransk fångenskap, men öppnade senare ett sjukhus i i Lambaréné där han hängivet verkade som läkare under många år. Vördnaden för livet var den princip som drev Schweitzer i hans livsgärning.

Vi kan alltså vara på olika ställen i livet: i ett krigsdrabbat och hotat land, i ditt trygga hem, i landsflykt eller tillhöra en framgångsrik medelklass när vi får kallelsen. Vi kan vara mycket unga , som Maria, eller mycket gamla som den 80-årige Moses. Vi kan ta emot kallelsen på olika sätt. Kallelsen handlar inte om yttre attribut eller om vad vi gör i livet utan om vår karaktär, vilka människor vi ska vara.

Söker vi en kallelse eller vägar att utföra den är 2 Petrusbrevet 1: 5- 8 vårt stöd:

Sök därför med all iver att till er tro foga styrka, till styrkan kunskap, till kunskapen självbehärskning, till självbehärskningen uthållighet, till uthålligheten gudsfruktan, till gudsfruktan broderlig omtanke och till omtanken kärlek. Ty om allt detta finns hos er och får växa till blir er kunskap om vår herre Jesus Kristus inte overksam utan bär frukt. 

Tecken på hopp är människor som höjer sig över mängden, vågar sticka ut i gruppen. Men utgångspunkten är där vi är. Vi kan fråga oss: vad kan mitt liv förmedla ? Där kan vi finna vår kallelse. Kanske är vår uppgift den att stödja någon annan som syns mer. Mirjam räddade Mose från döden och stödde honom hela vägen. Vi får inte veta mycket om henne oftast är hennes gärning att ta hand om lillebror utan att synas , som när hon gömde sig i vassen och vakade över hans bädd. När Israeliterna hade korsat Sävhavet och undkommit Faraos här får hon ytterligare en synlig plats i historien genom att leda dans och lovsång:

Mirjam, som var syster till Aron och ägde profetisk gåva, tog sin tamburin, och alla kvinnorna följde henne; de slog på tamburiner och dansade.
Och Mirjam ledde sången:

Sjung till Herrens ära:

stor är hans höghet och makt.

Häst och vagnskämpe

vräkte han i havet.

Mirjam ger oss ett exempel på uthållighet utan att stå i rampljuset . Hebréerbrevet talar också om vikten av uthållighet i den yttre och inre kallelsen: "Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat" Romarbrevet likaså: " Alla profetior i skriften står där för att undervisa oss, så att vi genom vår uthållighet och den tröst skriften ger oss kan bevara vårt hopp." 

 Vi kan också behöva hjälp av andra, vilket alltid är svårare än att hjälpa. Mose fick be om hjälp av sin svärfar till exempel :  

Mose sade till sin svärfar Hovav, midjaniten Reguels son*: ”Nu drar vi bort mot det land som Herren har lovat att ge oss. Följ med, så skall det goda Herren lovat Israel komma dig till godo.” Men Hovav svarade: ”Nej, jag följer inte med, jag vill hem till mitt eget land och min egen släkt.” – ”Överge oss inte”, sade Mose, ”du vet ju var vi kan slå läger i öknen och måste visa oss vägen. Om du följer med oss skall allt det goda Herren ger oss komma dig till godo.”
De bröt upp från Herrens berg och vandrade tre dagsmarscher. Herrens förbundsark gick före dem under de tre dagarna för att välja ut deras rastplatser. 

Ibland får någon annan vara den som syns och strider medan Mose får stå vid sidan om som stöd, men även i denna uppgift behöver han stöd:

Sedan kom amalekiterna och angrep israeliterna vid Refidim. Då sade Mose till Josua: ”Välj ut krigare åt oss och dra ut och kämpa mot amalekiterna. I morgon skall jag ställa mig på krönet av kullen med Guds stav i min hand.” Josua gjorde som Mose hade sagt och stred mot amalekiterna, medan Mose och Aron och Hur gick upp på kullens krön. Så länge Mose höll upp sina händer hade israeliterna övertaget, men när han lät händerna sjunka fick amalekiterna övertag. När Moses händer blev tunga hämtade de en sten åt honom att sitta på. Aron och Hur stod på var sin sida och stödde hans armar, så att han kunde hålla dem uppe tills solen gick ner. Josua nedkämpade amalekiternas här utan förskoning.

Mose får också använda en stor del av sin tid till förbön för Israeliterna som ständigt klagar och vill "hem" till köttgrytorna i Egypten . Mose hade tydligen en stor kärlek till folket trots att han lika ständigt som Gud utsattes för folkets missnöje. Han fullföljde ändå sin kallelse och tog folkets parti i förbön inför Gud. Mose kommer aldrig själv in i Kaanans land men han har utsett efterträdare som får gå in i landet, Kaleb och Josua. Gud gör hellre saker genom några än genom en enda. Och även om Mose inte fick fullfölja uppgiften såg Gud till att uppgiften slutfördes genom Mose efterföljare.

Uppgiften var så stor att varken Mirjam, Josua , Kaleb eller ens Mose kunde förstå vidden av den eller se dess fullbordan. Fullbordan kom ju långt senare när Marias kallelse hade lett henne till Jesu kors där Jesus sa: "Det är fullbordat".

När Jesus säger att "Kärleken kommer att kallna hos de flesta" är det viktigt att förstå  att kärleken måste inte kallna. Liselotte J Andersson avslutade med hur vi ska kunna fortsätta leva så att vår kärlek till denna världen inte dör. Hon påminde om när Jesus frågar lärjungarna som Jesus sände ut utan pengar eller svärd : ”När jag sände ut er utan penningpung, påse eller sandaler, behövde ni då sakna något?” – ”Nej, ingenting”.

J. Andersson uppmanar oss att svara ärligt på frågan: "vad har du saknat?" För visst kan vi ha saknat mycket. Men finns det då något som uppvägt detta? Jesus själv. Johannes 1 brev säger : "Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet."

Har du svårt att formulera din inre kallelse, frågade J. Andersson. Vi frågar gärna Gud: vad vill du med mitt liv?  Liselotte J Andersson vänder på frågan: Vad vill jag med mitt liv? Där kan svaret på min kallelse finnas.

 Detta bibelordsstinna seminarium avslutar Liselotte J. Andersson med Filipperbrevet 3:10 som Paulus skrev i fängelset:

Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans.

Om jag ska sammanfatta det som talade starkast till mig i detta seminarium i en punktlista så var det följande:

• Det finns ingen kallelse som är exakt lik den andra.
• Uthållighet är en nyckel.
• Gud låter sällan någon göra saker helt ensam utan föredrar "grupparbeten" (de 72 till exempel)och de långa tidslinjerna. Vi är just nu fortsättningen på Mirjams, Arons och Mose kallelser. 
• Vi måste våga be om hjälp, även från oväntat håll. Hur hade Mose klarat sig utan sin fru och svärfar, prästen i Midjan?
• Kallelsen kan också vara att hjälpa någon som höjer sig från mängden, i skymundan.
• Kärleken måste inte kallna hos mig bara för att den gör det hos de flesta.
• Jesus själv är kompensationen för allt vi kan sakna.
• Fråga "Vad vill jag med mitt liv?" för att få korn på min kallelse.
• Alla är kallade till att lära känna Kristus oavsett hur kallelsen ser ut.

                                    En ovanlig ikon som föreställer storasyster Mirjam vakande
                                 över Mose. I bakgrunden en ängel som vakar över dem båda.

 * Han kallas också Jetro i Andra Moseboken, men Midjanit är han även här i Fjärde Moseboken. Midjan var en av Abrahams söner med Ketura, hans sista hustru som han gifte sig med när Sara dött. Midjaniterna var , liksom Israel, ett folk som höll sig till den ende Guden, JHWH.

Patrik Hagman: ”Hur hittar vi oss själva?” 5/10 2019

Patrik Hagmans olika bidrag till Oktoberfesten var oerhört värdefulla och talade rakt in i mitt liv, det första föredraget jag lyssnade på med honom var detta:

För bara några decennier sedan frågade ingen ”Vem är jag?” Så sent som på 1980-talet skriver uppslagsböcker helt andra saker om uppslagsordet ”identitet” än de gör nu. Sanningen är att begreppet inte har behövts tidigare.

Charles Taylor har kallat 1900-talet för ”mobiliseringens tid”  som ledde till ”autenticitetens tidsålder” på 1960-talet. När man före 1960-talet styrdes av ”du ska göra din plikt”  ska vi sedan 1960-talet lyda uppmaningen ”Du ska bara vara dig själv” .

Hagman illustrerade skillnaden mellan dess två övergripande samhällskontrakt med skillnaden mellan USAs ungas inställning till två krig under 1900-talet. När USA gick med i Andra världskriget gjorde de unga ”sin plikt” utan större ifrågasättande trots att kriget bedrevs på andra kontinenter. Med Vietnam-kriget var det helt annorlunda eftersom de unga värnpliktiga då styrdes av principen att ”göra det som är sant för mig.”

När detta skedde med Woodstock-festivaler, hippies och 68-rörelsen började unga identifiera sig med andra grupper än tidigare. Förr var familjen, byn, landskapet, landet, religionen självklara ”flockar” nu började unga söka sig egna flockar av likasinnade unga. Ett drömläge att kapitalisera på för modeindustrin och dess kommersiella tvilling livsstilsindustrin. Nu började politisk åsikt, mode, hobbies och annat köpbart identifiera mig.

Autenticitet kan alltså köpas och säljas. Grupp- och flockidentiteter är lätta att identifiera genom kulturella artefakter. Hagman visade på sin egen klädsel som lätt identifierar honom som den universitetslärare på Åbo akademi som han är. Ofta tror sig flocken stå fri från mode etc men vem som helst ser med en enda blick exakt med vilken grupp en person känner samhörighet.

Nu kan vi nämligen vara födda var som helst och ”välja flock” utifrån yttre och inre attribut.  Detta fenomen har skapat en stor mängd subkulturer där vi visar vår identitet genom vår konsumtion. Detta kallar Hagman att leva i en ”Kapitalistisk hederskultur” (läs boken, så befriande!) där identitet och kapitalism lever i fullkomlig symbios. Jag tänker på hur min farfar läste tidningen Land därför att han i grunden var född lantis och där fick de nyheter han behövde medan jag längtade efter att bli en lantis och därför prenumererar på tidningen Land.

Hagman pekar ut denna centrala problematik i individualismen, och hela den psykologiserande teorin om ”identitetsskapande” (som först lanserades av den inflytelserike amerikanske psykoanalytikern Erik H Eriksson på 1950-talet), som att: vi är någon genom födelse och uppväxt och vi befriar oss från detta ”ok” av medfödd gruppidentitet till att ”bli oss själva”. Men vi är fortfarande flockdjur så vi hamnar i en annan flock där vi anpassar oss till gruppens kultur.

Vi tror alltså att vi är fria men vi är flockdjur som inte kan leva som solitärer därför är individualismen en fantasi. Fantasin är tanken om individualismen. Verkligheten är att det fortfarande är det sociala sammanhang vi ingår i som definierar oss. Medan vi lever i en kultur som kräver av oss: ”var dig själv!”. Så vi låtsas att vi är den vi är genom ”individuella val” i alla möjliga frågor som vi inte bett om att få välja: skola, elbolag, telefoni, pensionsfonder etc. vilka tröttar oss.

Ett mer frivilligt sätt vi har att definiera oss, men som är tröttande det också, är sociala medier. Hagman skämtar om hur han definierar sig som en man i femtioårsåldern om han nämner Facebook så därför nämner han fler olika plattformar men specifikt Instagram (som ju ägs av Facebook) där vi gör vår ”brand building”(bygger upp vårt varumärke). Instagram dokumenterar och kvantifierar vår individuella gruppidentitet.

Antalet likes betyder så mycket för många att forskningen visar att det finns starka samband mellan psykisk ohälsa och Instagram. Snart kommer säkert också forskning om andra sociala medieplattformar med liknande resultat.

Idén med ”gratis” sociala medier är att hålla oss kvar så länge som möjligt. När vi stannar upp lagras fakta om oss och många har också appar som mäter allt från antalet steg till puls och blodtryck och tar ut våra exakta GPS-positioner(nåja, jag irrade runt efter små skogsstigar en kväll i jakt efter min son som gått till en konfakompis efter konfan och leddes till en bondgård en bra bit från den korrekta positionen. GPS är alltså inte så exakt i norra glesbygden). Algoritmerna skapar genom den insamlade informationen en modell som liknar mig för att kunna rikta reklam som tilltalar just mig.

Det som får oss att stanna upp längst är upprördhet vilket lett till att Instagram funderat på att ta bort gillaknappen, med den stannar vi inte lika länge som om vi måste skriva en gillande kommentar för att visa vårt gillande. Ju längre vi stannar på en bild desto mer information samlas in. Ilskna kommentarer tar en stund att skriva och läsa. Men denna förkärlek för upprördhet hos sociala medieplattformar gör att olikheter mellan oss blir tydligare än likheterna. Hagman exemplifierar med en student som är trevlig och som han trivs bra med men på sociala medier uttrycker han åsikter som gör att Hagman nästan börjar tycka illa om honom. Algoritmerna förstärker alltså olikheter mellan oss och drar upp tydliga gruppgränser.

På sociala medier kraschar debatten snabbt. Vi talar inte längre med meningsmotståndare och så förstärks gruppidentiteten ytterligare. Hagman exemplifierar med ett citat av Liv Strömqvist där hon nämner hur en enda kritisk fråga kring klimataktivismen får folk att hata Greta Thunberg och motsatsen, om man litar på den solida forskningen på området, då älskar vi Greta till helgondyrkans rand.

Men Hagman förutspår att 1960-talets individualism börjar bli omodern. Han ser tecken på hur unga har flera olika identiteter på olika sociala plattformar. De håller isär olika sociala sammanhang. Man är en person på Instagram med en grupp följare och en annan på Snapchat med en helt annan grupp följare. (vi föräldrar  med vuxna och tonårsbarn vet ju att vi inte har tillgång till barnens alla konton).

Hagman menar att vi går från INdividualism till DIvidualism. Individualism= odelbar. Dividualism=delbar. Dividualismen är mer lik verkligheten medan individualismen mer liknar Jane Austens romaner där hjältinnorna och hjältarna alltid är rakt igenom autentiska och odelbara. Trots att de är omgivna av sociala kameleonter med konstlade sociala vanor är de rakt igenom ärliga och kompromisslöst lika sig själva i olika sociala sammanhang.

Hagman drar slutsatsen av sitt resonemang att vi aldrig finner sanningen om oss själva genom att ”hitta in i oss själva”. Att antalet psykiska och mentala diagnoser ökar säger något om vår kultur. Vi klarar inte fler och fler beslut som måste fattas varje dag utan att stressas.

Han menar också att kyrkan måste ta strid med sociala medier samt mot det individualistiska samhället där kyrkans sociala struktur är lika anstötlig idag som den var den gång när Paulus skrev i kyrkans portalparagraf: ”Här är inte man eller kvinna, judar eller greker, fria eller slavar, alla är vi ett i Kristus.”

Det är en farlig väg att försöka ”växa som kyrka” genom att nischa oss. Nej kyrkans idé är gemenskap MOT individualism och fåfängt identitetsskapande. Kyrkan menar ju att vi redan HAR en identitet. Detta utmanar vårt tids övergripande samhällskontrakt genom att kyrkan säger att vi finner mening genom två saker:

1: med att leva i viktiga relationer   2: med att göra viktiga saker

Hagman fortsätter med att vi ska sluta fråga ”Vem är jag?” utan i stället fråga vad som är viktigt att göra. Det är en fråga som inte förlamar oss till den psykiska ohälsans rand. Därför måste kyrkan ta strid vi ska absolut inte anpassa oss. Anpassning till individualism och dividualism leder bara till kyrkans utplåning. För kyrkan är något helt annat. Och den ska inte stressa med att ”finnas på sociala medier”.

Viktigast av allt är att vi samlas fysiskt kring altaret. Vi är en kropp och som kroppar ska vi komma nära kroppsligen, det är helt avgörande att vi inte samlas via skärm. När vi umgås via skärm sitter vi trygga bakom en sköld som gör samtalet krigiskt proklamerande. I personliga samtal, däremot, blir vi sårbara och varsamma och lär oss något både om oss själva och andra.

Hagman påpekar det självklara , men ändå så ovanligt att det uttalas: att vara kristen är inte att vara trygg. Det vi talar om som tryggheten i tron är ingen sann trygghet. Den kristna tron bygger på att tillsammans göra viktiga saker. Vi måste sluta vara trygghetsknarkare, uppmanar Hagman, i stället ska vi upptäcka nattvarden där våra liv ges till oss.

Nattvarden är motsatsen till samhället. Vi får gratis vårt liv i bröd och vin. Vi delar också pengar med varandra utefter tillgång och behov. Vi ges, utan motprestation eller ekonomisk transaktion, vår plats i Kristi kropp. På detta sätt visar Gud sin plan att rädda hela världen och alla människor. Nattvarden frigör oss från fantasin om individualismen, avslutar Hagman.

P.S. Jag köpte sista delen i Patrik Hagmans trilogi som börjar med Om kristet motstånd fortsätter med Liv i gemenskap-Om att leva i en kapitalistisk hederskultur och nu fullbordas med den nyutgivna Om tron att söka den djupa verkligheten. En bok som slutar med att sammanfatta kristen tro på detta sätt:

”Som Fadern, Sonen och Den heliga Anden är en, är också tillbedjan, att bygga gemenskap och att tjäna världen i grunden samma sak. De är tre sätt att närma sig Gud, och tre sätt att bli sann som människa. Det är i dessa handlingar vi finner mening i vårt liv, det är där vi blir medvetna om vilka vi egentligen är. Inga psykologiska test, ingen konsumtion, inga politiska ideologier kan hjälpa oss här. Det är när vi ägnar vårt liv åt att tillbe, bygga gemenskap och tjäna andra som saker får sin rätta plats-våra prioriteringar klarnar. Det är där vi tränas i verkliga dygder, stärker och fördjupar våra relationer med andra människor.

  Detta är innebörden i den kristna tron. Den förändrar allt, nu och i evighet.”

P.P.S Medan jag renskriver det sista av mina anteckningar från Hagmans föredrag sätter radions ”App och etikett” igång och bekräftar verkligen vartenda ord som Hagman sa om sociala medier. Lyssna själv här.

"Att finna Gud i allt" föreläsning med Susanne Carlsson

Mitt först seminarium på Oktoberfesten höll hus i Frälsis lokal i Skellefteåhamn. Susanne Carlsson introducerade den ignatianska andligheten* som går ut på att leva kontemplativt i det aktiva vardagslivet. Hon började med livets grundförutsättningar som är att alla människor finns för att fylla en plats i Guds goda skapelse. Alla är planerade och efterlängtade, alla finns till för att Gud vill det. Var och en är älskade för sin egen skull. Guds skapelse är god men det räcker med en snabb blick för att se att vi alla också har del i en stor skuld. 

Susanne Carlsson exemplifierar med klimatförändringarna och hur fast vi är i att ständigt påverka miljön i destruktiv riktning utan att vi egentligen kan göra något åt det. Det betyder inte att vi är genomruttna. Det pietistiska grävandet i sig själv som alltid leder till slutsatsen att jag, liksom alla människor, är alltigenom ruttna och värdelösa, har ingen plats i det ignatianska tänkandet. Nej, detta tänkande och denna andliga praktik handlar om att finna Gud i allt, eftersom Gud är närvarande i allt. Och lösningen på syndens problem finns i Jesus, i att följa honom.

När sedan denna grund är lagd kommer missionen in. Vi är kallade att sprida detta budskap om att Guds skapelse är god och vi är menade att finnas mitt i denna värld för att hela och läka det synden har skadat. För att inte brännas ut i denna missionstjänst i en älskad värld måste vi också leva kontemplativt med hjärtat vänt inåt, mot Anden. Varje möte och känsla du haft under dagen ska du undersöka/examinera i bön. Tanken är att Gud talar till oss genom våra känslor i olika situationer. Vissa situationer under dagen har gjort oss varma av Guds kärlek andra händelser, som gett andra känslor, kanske avund eller bitterhet, avslöjar synd. Ilska visar kanske på något som behöver förändras vilket leder till mer mission!

Detta tycker jag är en så god praktik som verkligen ger oss vakenhet över synden men också lär oss att vi inte är synd utan Guds goda och älskade skapelser. Det ignatianska sättet att läsa Bibeln och framförallt evangelierna var jag redan bekant med genom vännen Klaus fina gåva Jesus A Pilgrimage av Jesuiten James Martin, SJ, där man lever sig in i evangelietexterna så mycket som möjligt. Däremot hade jag inte fattat att man på samma sätt kan gå in i sin dag varje kväll (eller morgon för min del eftersom jag somnar så snabbt på kvällarna men är riktigt morgonpigg) och känna in det som hände och be över dagens händelser och, framförallt, möten med olika människor.

Vi ska också läsa Bibeln, främst evangelierna för vägledning. Där ska vi lära känna Jesus genom att gå in i evangelietexterna med alla sinnen och undersöka våra känslor även i denna läsning. Bibeln ska vi också läsa i gemenskapen. Jesuiterna är kontemplativa och aktiva men aldrig eremiter.

I sin vardag ska man alltså söka Guds ledning i det som hänt och efter denna EXAMEN ska man be för framtiden och Guds ledning i varje steg av min vardag. Guds önskan för våra liv och vår innersta önskan är densamma. Tydligheten i vår önskan hänger ihop med Guds önskan. När vi vet det är det lättare att hålla ut i kärleken till den värld som är full av Guds härlighet. Jesus är redan där, vi ska gå ut med honom varje dag. 

Men detta ska vi aldrig göra ensamma. Carlsson var noga med att visa på hur den kristna gemenskapen är del av Guds ledning för oss. Vår andliga vägledare, vår församling, vår kommunitet är med oss i vår vardag. Inte minst när vi ska fatta svåra beslut är gemenskapen en resurs. Att då och då söka sig till en retreat för att särskilt söka Guds ledning är en god praktik, men målet är alltid att sedan gå ut med Jesus och gemenskapen till den älskade världen.

Carlsson sammanfattade sin föreläsning i fem punkter:

1. Skapelsen är god och Gud finns överallt och vi kan finna Gud överallt.
2. Gud vill mitt liv och jag är värdefull för den jag är.
3. Vi har del i synd som bara Jesus kan återlösa.
4. Gemenskapens vägledning både i bibelläsandet och livets olika beslut. 
5. Be över dagen med hjälp av examen.

Det som för mig blev det viktigaste att minnas efter detta föredrag är detta att kunna skilja på mig, Guds goda och älskade skapelse, och min synd. Jag har levt så länge i en pietistisk ordning där hela jag rakt igenom är synd, till och med mina goda föresatser har där fått syndastämpel.  Vid bikt vet jag aldrig vad jag ska säga för hela jag är ju fel och det jag verkligen gjort som är medveten synd blir svårt att vaska fram i det grumliga avloppsvatten som är jag och mitt genomruttna liv. Jag vet med hjärnan att detta är ett felaktigt synsätt. Ändå har det alltid varit ett problem för mig, jag halkar ner i den pietistiska depressionen gång efter annan. Aldrig har jag riktigt kunna skilja på mig och min synd. Men på något sätt blev det tydligt vad som är vad efter Susanne Carlssons föreläsning.

Jag har trots detta alltid varit helt på det klara med att varken världen eller kroppen är ond. Jag gympar med hjälp av yoga men aldrig någonsin har jag haft något till övers för den indiska yoga-filosofin som menar att livet är ett alltigenom hemskt lidande och kroppen är ond och ska besegras med disciplin för att vi slutligen ska slippa tillvaron helt. Ignatiansk andlighet ser världen som den är: god och skadad. Jag inser att Jesuiterna har mycket andlighet som berör mig och gör mig hel. Hittade denna tilltalande hemsida för att få mer inspiration och vägledning av den kristna gemenskapen . Kanske är den något för dig också?

Här nedan ett klipp med en intervju med James Martin om hans bok Jesus A Pilgrimage:

*Jag kan nog säga att Susanne Carlsson också besitter ett stort mått av spiritualitet, hon bor ju i England och kommer från Västkusten, hon var ytterst underhållande att lyssna till på grund av denna spiritualitet, men jag vägrar skriva spiritualitet i stället för andlighet eftersom jag är språkpolis!

Konferenskristen

1 Mosebok 32: 22-32 Under natten steg Jakob upp, tog med sig sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället. Han lät dem gå över floden och lät föra över allt som tillhörde honom. Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. ”Släpp mig”, sade mannen, ”dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?” – ”Jakob”, svarade han. Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.” Jakob bad honom: ”Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du mig om mitt namn?” Och han välsignade honom där. Jakob kallade platsen Penuel, ”ty”, sade han, ”jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv”. När han lämnade Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på grund av sin skadade höft. Detta är anledningen till att israeliterna ännu i denna dag inte äter nervsträngen över höftbenet: han slog Jakob på höftbenet, på höftnerven.

 Nu har jag sällat mig till den sälla skaran "konferenskristna" . Jag har varit på en kristen konferens för första gången i mitt liv, Pilgrims Oktoberfest i Skellefteå hamn. Det blev en helg späckad med intressanta seminarier, bibelstudier och gudstjänster. De sjungna tidebönerna var det festligaste för mig men som varandes nyligen återhämtad från utbrändhet var det kanske inte energigivande att vara på konferens med 200 deltagare, men däremot var det givande på många andra plan.

Det första bibelstudiet hölls av Liselotte J Andersson. Jag har aldrig sett eller hört henne live förut och det var en upplevelse i sig. Hennes röst och hennes stillsamma, men exakta, humor gör sig mycket bra live. Hon påminner mycket om Frank Mangs som också hade en fascinerande vacker röst vilken förstärkte budskapet. Jag köpte hennes dagliga andaktsbok Inte långt ifrån en enda av oss för att stå ut med att leva utan att höra hennes kloka ord, finurliga humor och varma röst varje dag.

På det första bibelstudiet glömde jag anteckningsblock. Det var ett budskap jag verkligen behövde höra och jag var helt tagen efteråt men jag kommer inte ihåg mycket eftersom jag var så golvad av det. Men jag minns att hon talade om att Gud inte kunde besegra Jakob vid Jabboks vad helt enkelt för att inte ens Gud kan tvinga fram kärlek. Det är ju vår kärlek Gud vill ha och där står hen maktlös. Kärlek kan man inte vinna genom övermakt.