Mitt först seminarium på Oktoberfesten höll hus i Frälsis lokal i Skellefteåhamn. Susanne Carlsson introducerade den ignatianska andligheten* som går ut på att leva kontemplativt i det aktiva vardagslivet. Hon började med livets grundförutsättningar som är att alla människor finns för att fylla en plats i Guds goda skapelse. Alla är planerade och efterlängtade, alla finns till för att Gud vill det. Var och en är älskade för sin egen skull. Guds skapelse är god men det räcker med en snabb blick för att se att vi alla också har del i en stor skuld.
Susanne Carlsson exemplifierar med klimatförändringarna och hur fast vi är i att ständigt påverka miljön i destruktiv riktning utan att vi egentligen kan göra något åt det. Det betyder inte att vi är genomruttna. Det pietistiska grävandet i sig själv som alltid leder till slutsatsen att jag, liksom alla människor, är alltigenom ruttna och värdelösa, har ingen plats i det ignatianska tänkandet. Nej, detta tänkande och denna andliga praktik handlar om att finna Gud i allt, eftersom Gud är närvarande i allt. Och lösningen på syndens problem finns i Jesus, i att följa honom.
När sedan denna grund är lagd kommer missionen in. Vi är kallade att sprida detta budskap om att Guds skapelse är god och vi är menade att finnas mitt i denna värld för att hela och läka det synden har skadat. För att inte brännas ut i denna missionstjänst i en älskad värld måste vi också leva kontemplativt med hjärtat vänt inåt, mot Anden. Varje möte och känsla du haft under dagen ska du undersöka/examinera i bön. Tanken är att Gud talar till oss genom våra känslor i olika situationer. Vissa situationer under dagen har gjort oss varma av Guds kärlek andra händelser, som gett andra känslor, kanske avund eller bitterhet, avslöjar synd. Ilska visar kanske på något som behöver förändras vilket leder till mer mission!
Detta tycker jag är en så god praktik som verkligen ger oss vakenhet över synden men också lär oss att vi inte är synd utan Guds goda och älskade skapelser. Det ignatianska sättet att läsa Bibeln och framförallt evangelierna var jag redan bekant med genom vännen Klaus fina gåva Jesus A Pilgrimage av Jesuiten James Martin, SJ, där man lever sig in i evangelietexterna så mycket som möjligt. Däremot hade jag inte fattat att man på samma sätt kan gå in i sin dag varje kväll (eller morgon för min del eftersom jag somnar så snabbt på kvällarna men är riktigt morgonpigg) och känna in det som hände och be över dagens händelser och, framförallt, möten med olika människor.
Vi ska också läsa Bibeln, främst evangelierna för vägledning. Där ska vi lära känna Jesus genom att gå in i evangelietexterna med alla sinnen och undersöka våra känslor även i denna läsning. Bibeln ska vi också läsa i gemenskapen. Jesuiterna är kontemplativa och aktiva men aldrig eremiter.
I sin vardag ska man alltså söka Guds ledning i det som hänt och efter denna EXAMEN ska man be för framtiden och Guds ledning i varje steg av min vardag. Guds önskan för våra liv och vår innersta önskan är densamma. Tydligheten i vår önskan hänger ihop med Guds önskan. När vi vet det är det lättare att hålla ut i kärleken till den värld som är full av Guds härlighet. Jesus är redan där, vi ska gå ut med honom varje dag.
Men detta ska vi aldrig göra ensamma. Carlsson var noga med att visa på hur den kristna gemenskapen är del av Guds ledning för oss. Vår andliga vägledare, vår församling, vår kommunitet är med oss i vår vardag. Inte minst när vi ska fatta svåra beslut är gemenskapen en resurs. Att då och då söka sig till en retreat för att särskilt söka Guds ledning är en god praktik, men målet är alltid att sedan gå ut med Jesus och gemenskapen till den älskade världen.
Carlsson sammanfattade sin föreläsning i fem punkter:
- Skapelsen är god och Gud finns överallt och vi kan finna Gud överallt.
- Gud vill mitt liv och jag är värdefull för den jag är.
- Vi har del i synd som bara Jesus kan återlösa.
- Gemenskapens vägledning både i bibelläsandet och livets olika beslut.
- Be över dagen med hjälp av examen.
Det som för mig blev det viktigaste att minnas efter detta föredrag är detta att kunna skilja på mig, Guds goda och älskade skapelse, och min synd. Jag har levt så länge i en pietistisk ordning där hela jag rakt igenom är synd, till och med mina goda föresatser har där fått syndastämpel. Vid bikt vet jag aldrig vad jag ska säga för hela jag är ju fel och det jag verkligen gjort som är medveten synd blir svårt att vaska fram i det grumliga avloppsvatten som är jag och mitt genomruttna liv. Jag vet med hjärnan att detta är ett felaktigt synsätt. Ändå har det alltid varit ett problem för mig, jag halkar ner i den pietistiska depressionen gång efter annan. Aldrig har jag riktigt kunna skilja på mig och min synd. Men på något sätt blev det tydligt vad som är vad efter Susanne Carlssons föreläsning.
Jag har trots detta alltid varit helt på det klara med att varken världen eller kroppen är ond. Jag gympar med hjälp av yoga men aldrig någonsin har jag haft något till övers för den indiska yoga-filosofin som menar att livet är ett alltigenom hemskt lidande och kroppen är ond och ska besegras med disciplin för att vi slutligen ska slippa tillvaron helt. Ignatiansk andlighet ser världen som den är: god och skadad. Jag inser att Jesuiterna har mycket andlighet som berör mig och gör mig hel. Hittade denna tilltalande hemsida för att få mer inspiration och vägledning av den kristna gemenskapen . Kanske är den något för dig också?
Här nedan ett klipp med en intervju med James Martin om hans bok Jesus A Pilgrimage:
*Jag kan nog säga att Susanne Carlsson också besitter ett stort mått av spiritualitet, hon bor ju i England och kommer från Västkusten, hon var ytterst underhållande att lyssna till på grund av denna spiritualitet, men jag vägrar skriva spiritualitet i stället för andlighet eftersom jag är språkpolis!
