Slottsfru utan skam

 Ibland är det extra skönt att ha sin egen lilla blogg att skriva av sig ilska och frustration i. Just nu är det mycket som hopar sig; de fruktansvärda scenerna som Hamas bjuder på när gisslan byts ut mot brottslingar, ofta massmördare, i israeliska fängelser. Fängelser som är så bra att två fångar vägrat lämna, en av dem övertalades men den andre är kvar. Förhållandena i Gaza för gisslan är förstås desto mer fruktansvärda. Det bevisades förra veckan när Hamas hånade de utmärglade torterade männen på sin propagandascen (som jag är säker på också byggts för Gazas befolkning så de ska veta att vara rädda för sina tyranner som nu krupit upp ur sina tunnlar när det är vapenvila) och bad den man som mist hela sin familj 7 oktober att uttala sig. De tubbade honom att säga hur mycket han längtade efter sin  fru och sina döttrar och kidnapparna skrattade rått eftersom de visste att de mördat dem,  alla tre.

Nu har jag tagit ut mycket av min vrede mot Hamas i förra Nimrod-posten och sorgen kommer ut i gråt typ hela tiden. Men irritationen över kuppen mot den ekumeniska kommuniteten i Bjärka-Säby har legat och pyrt länge och den fick nytt bränsle när jag igår fick torsdagens Dagen i brevlådan (ja den kommer ytterst oregelbundet nu sedan Post Nord tagit över tidningsdistributionen här i byn). Där intervjuades den nya föreståndaren, Gitten Öholm, som tillsatts av den kuppande pingstförsamlingen i Linköping för att bli slottsfru i antiekumenisk, dvs klassisk pingstvänsanda. 

Skamlösheten hos församlingen blir tydlig när de valt just denna slottsfru som helt saknar erfarenhet från den ekumenik som testatorn tydligt ville stötta med gåvan till församlingen som då testamentet skrevs  leddes av ekumeniskt sinnade människor, vilket tydligt framgår när Dagen undrar över ekumeniken på slottet:

Ja, jag fick insyn i det. Men just nu handlar det mer om vilka böcker som är deras och vilka som är våra. Och nu vill vi sköta slottet själva, kan man väl säga med enkla ord. Det är vi som lägger ner alla renoveringspengar här.

Hon drar en parallell till sitt eget hus där hennes son under två år har ockuperat garaget för att meka med bilar, trots att Gitten egentligen hade helt andra planer för det utrymmet. 

 -Så nu har jag fått säga att det faktiskt är jag som äger huset.

Ja, Gitten Öholm är sannerligen rätt person när pingst nu är angelägna om att markera "vi och dom" eftersom hon ser på andra kristna som vilka andra hyresgäster som helst bland företag, föreningar, bröllopsfester och konferenser. Generöst utbrister hon:

-Om en ortodox kyrka vill ha gudstjänst här, så varsågoda att hyra kapellet.

Gitten Öholm är sannerligen sista spiken i kistan för respekten Bjärka-Säby, med flera, gett till Pingst FFS i andra kyrkliga sammanhang. Förtroendet skadades förstås redan av Daniel Alms sekteristiska ledarskap, han tyckte självklart att denna kupp mot testatorn och ekumeniken var helt okej. Inte så konstigt att just han visade sig vara en av alla horbockar i pastorsdräkt som vi ständigt måste försvara som kristna. Nej, förresten, jag försvarar dem inte, däremot måste man försvara kristendomen mot dessa män utan fungerande gylf. 

Och Gitten Öholm är som ett dåligt skämt om en "evangelikal" tant från USA. Ikoner fixar hon inte men pelare är snyggt; "Salomos tempel" enligt henne. Symboler nämner hon som ett onödigt ont som hon själv aldrig behövt i sitt perfekta andliga liv, men en menora ska hon ha på flygeln där hon dukar upp när folk ska äta. Altartavlan med blondin-Jesus i1800-talsstil är okej, men krucifix är fel. Pingstmöten är "naturligt och det som jag växt upp med" men liturgi är fel. Fönstren och byggnaden är andliga kraftkällor känner hon tydligt men tideböner är fel. Tysta retreater är heller inget hon förespråkar, de minskar intäkterna från konferenser och det ska vara sång i huset eftersom hon ju sjungit inledningssången med prosperity gospel stjärnan Reinhard Bonnke.  

Ja, det är som sagt skönt med en egen blogg. Jag behöver inte vara artig mot sådana här pinsamma företeelser. 

Enhetens språk. Panelsamtal 5/10 2019

Med utgångspunkt i Martin Lönnebos bok Religionens fem språk och främst det särtryckta sista kapitlet "Enhetens språk" samtalade Patrik Hagman, Syster Sophie OP, Liselotte J. Andersson, Susanne Carlsson och Peter Halldorf (moderator) om kristen enhet.

Patrik Hagman: Jag tycker mig se en backlash mot kristen enhet just nu, liksom nationalism och identitetspolitik dominerar utanför kyrkan just nu.

Syster Sophie: Enheten finns redan, gå in i den! Olikheterna ryms i själva treenigheten då ryms de också i kyrkan.

Liselotte J. Andersson: I Martins boks sista kapitel, "Enhetens språk", landar han i korset. Då var det 70-tal och den karismatiska väckelsen som kom i alla samfund, inte minst de historiska "gamla" kyrkorna, Anden aktualiserades. har vi nu börjat tappa detta? Har det blivit för andefattigt?

Susanne Carlsson: I England, Anglikanska kyrkan, har jag en biskop som ser enheten i stiftet som viktigare än att få fram sin åsikt. Att ena gruppen är viktigare än att få fram det jag tycker. Han frågar sig vad som är bäst för alla? Kan vi tänka enhet? Att tänka på det som är bäst för gruppen.

Peter Halldorf: Vi kommer in på att biskopens tjänst är enhetens tjänst.

LJA: Biskopens tjänst är lyssnandets tjänst och det praktiska hjälpandet. Det anses vara otidsenligt att behöva vara beroende av andra. Att bära bördan av den andras frihet.

S: Vi kan inte komma ifrån att Gud gav oss en synlig symbol för enhet; Petrus (här räcktes en del viftande händer irriterat upp i luften i den ca 200-hövdade skaran, men Peter Halldorf ignorerar dem) jag har ibland varit priorinna och det är en tung uppgift, det handlar om att lyssna inte bestämma. Som priorinna måste jag vara lyhörd för gruppens vilja. Det handlar mycket om möten och mycket om lyssnande med målet att nå samstämmighet. Priorinnan ska värna om enheten och samtidigt skydda från grupptryck mot enskilda. Ekumeniken löser inte detta. När folk kommer till klostret kan man som priorinna ofta tänka: "Peace is for the guest."

PH: Rowan Williams är antagligen världens bästa teolog just nu. Ändå fick han anstränga sig som ärkebiskop och sa: " De får hata mig men jag ska hålla ihop kyrkan." Det är svårt att se att han gör fel med denna prioritering. Människan är ofta ointresserad av att enas. Vi har glömt hur man ser sin fiende i sitt eget perspektiv. Vår tid lever av konflikter också i kyrkan ser det ut så. Vi måste återupptäcka egenvärdet i enhet.

PHalld: Det handlar om att lyssna till motståndaren. Biskop Martin sa om Pilgrim när vi startade den: "Låt oss försöka hålla polemiken utanför vår tidskrift." Ett sätt är att säga "det ligger något i det du säger " till sin meningsmotståndare.

PH: Tomas av Aquino utvecklade ju metoden att ta motståndarens argument och ta fram den bästa formen på argumentet. Först efter detta ska man argumentera för något ännu bättre.

SC: Jag vill citera Ignatius av Loyola: " Vi ska var mer benägna att rädda vår nästas utsaga- om det inte går ska vi korrigera den med kärlek." I gemenskaper har vi problem med andra hela livet. De som har problem med dig ska du vara mycket med, enligt Ignatius, eftersom vi lär oss mycket av dem.

S: Tomas skrev ju sin Summa-hela teologin för att förstå allt i grunden- utan att fastna i känslor av kränkthet. Med intellektuell klarhet och disciplin i tänkandet undviks konflikter. Intellektuell klarhet var Tomas sätt att komma vidare utan onödiga konflikter.

PH:  Tomas argumentationsteknik verkar nästan omöjlig. Men det gick nog eftersom sanningen var tydlig för honom. Med forskning och samtal skulle alla till slut se vad som var sant. Idag är sanningen inte lika självklar. Känslor kompenserar att vi inte kan resonera oss fram till sanningen. När vi inte har någon idé kommer maktargument, känsloargument i stället. Även om vi har samma strävan som Tomas att nå fram till sanningen.

LJA: Ylva Eggehorn sa : " förkunnelse är dels kunskapsförmedling, dels närvaroförmedling." Den måste lyckas adressera oss djupast där inne där det är fullt av sår och längtan. Vi måste ha Jesus i centrum då kommer vi nära varandra. Gunnar Edman sa: "Den som är rik har råd att vara generös. " Det är inte likgiltighet  utan insikten att vi hellre ska vinna en människa än en diskussion. Som när mitt samfund diskuterade samkönade vigslar. "Försök framförallt att bli vän med den som inte tycker som du." utifrån vänskap har man andra förutsättningar att närma sig varandra.Enheten står på spel när vi konkurrerar med varandra: frågorna - Vem är mest andlig? -Vem jobbar mest? leder ingen vart. Vi ska hitta varandra istället.

S: Generositet finns i gamla klosterregler som säger att den som ger sig först har vunnit.

PH: Varje kyrka/samfund borde ställa sig frågan :på vilket sätt har just vi glömt bort Jesus? Denna fråga bör vi ställa inför varje ekumeniskt samtal.

PHalld: Enhetens språk kan sägas vara liturgins språk, det är det mest universella språket vi har.

PH: Varför är liturgi så svårt? Är det kanske så att vi måste avlära oss saker för att ta oss till oss den. Har man lärt sig den som barn går det bättre.

S: Jag upplever tvärtom att liturgin är ett verksamt språk att nå ut. Människor som söker förstår intuitivt symbolspråket. Klosterlivet får just nu ny fart och blir evangelisationscentraler via liturgin.

PHalld: Det starka beroendet av evangelierna understryks i Enhetens språk som sammanfattas i korset. Korset bryter ner det som skiljer och splittrar-Gud försonar världen med sig själv. Ändå har enhetens språk ett paradoxalt drag av glädje och lätthet.

LJA: Som ett kors ser ut, en famn. Korset säger. "Det är fullbordat." inget kan läggas till. Lättheten finns där.

SC: Vi ska efterlikna Kristus i hans lidande och död och tala in i kyrkan genom att göra som han gör. Inte gapa och skrika utan tyst säga det som behöver sägas. Vi behöver inte hävda oss eller stå på oss.

Så nära det var-konciliet i Basel/Ferrara och Florens

Handskriftsillustration av kyrkomötet i Konstantinopel 381.

Kyrkan var på Irenaues tid mer splittrad än den är idag men det har alltid funnits människor som liksom Irenaeus både ville ena kyrkan och definiera den. Dessa samlades i olika koncilier; sammankomster som fastställde trons innehåll och såg sig som beslutande för alla kristna överallt. Koncilierna stod över varje biskop. Men stödde sig på apostlagärningarna-citatet "Vi och den heliga Ande har beslutat."

Det första konciliet sammankallades av kejsar Konstantin 325 där fastställdes  en trosbekännelse som senare kom att fogas samman med en dopförklaring till den Nicenska trosbekännelsen 381 där Jesu natur fastställdes så här: 

Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord, av allt vad synligt och osynligt är;och på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern, på honom genom vilken allting är skapat;

Ändå förblev kyrkan splittrad och det beror nog till stor del på att koncilierna från första början också var världslig politik. Till exempel genomtrumfade den mycket mindre västliga grenen av kyrkan att Konstantins huvudstad Rom skulle hysa den viktigaste biskopen. Detta erkände förstås egentligen aldrig östkyrkorna som såg biskoparna i Konstantinopel (Östroms huvudstad),Alexandria, Antiochia och Jerusalem som likvärdiga patriarker. Men detta är ändå ett av tre koncilier som erkänns av de allra flesta kyrkorna i världen. 

Koncilier slutade ibland i schismer, inte alltid i konsensus. Enheten upplöstes när konciliet gjorde det. Men ett koncilium var så nära att hitta tillbaka till enheten mellan öst och väst att Barockbloggen inte kan förbigå detta med tystnad nu när vi firar reformationsjubileum i ett helt år med början just idag och just i Sverige. Detta koncilium började i Basel 1431 eftersom påve Martin V ville hålla det på neutral mark, flyttades av nytillträdde påven Eugenius IV till Ferrara 1438 och därefter drev pesten konciliet vidare till Florens där det upplöstes av påven 1445.

Intressant nog började detta koncilium med förhandlingar med en moderat gren, kalixtinerna, av de reformatoriska husiterna. Man såg ännu koncilier som överordnade påven och detta gjorde att mötet också kunde ta upp den stora schismen med östkyrkan och försöka finna en lösning på den splittringen. Efter att sammankallande påven Martin V dog slogs kurian i Rom för att påven skulle stå över hela kyrkan men ännu var alltså konciliet överordnat varje enskild biskop. Därför var östkyrkans också med men tendensen var tydlig efter Martins död; väst ville få alla att sätta påven högre än koncilierna så östkyrkorna kom inte med förrän den siste romerska kejsaren Johannes VIII, kejsare i det av turkarna hårt ansatta Konstantinopel slöt upp i hopp om att få stöd i striden mot de muslimska ottomanerna.

1441 anslöt fyra etiopiska kopter utsända av sin kejsare Zara Yaqob, från den ätt som räknar kung Salomo och drottningen av Saba som sina anor. Så detta koncilium var verkligen ekumeniskt. Efter detta koncilium har aldrig den bredden av kristna kyrkor mötts från den urgamla etiopiska kyrkan till den då helt nya husiterrörelsen. Man tog upp tvistefrågor som avlatshandeln, man försökte begränsa påvestolens juridiska intervention och makt över lokala församlingar. Man försökte framförallt stävja maktmissbruk hos biskopar och kardinaler och förstås överbrygga klyftan mellan öst, väst och kopterna samt reformera kyrkan enligt vissa husitiska tankegångar. 

Ja, listan påminner mycket om det reformationen handlade om ett knappt sekel senare. Med vid förhandlingarna var ju en grupp moderata hussiter. Allt föll dock på att en grupp inom västkyrkan kuppade igenom att påven skulle stå över koncilierna efter den initiavtagande påven Martin V död. Snabbt utsåg kurian påven Eugenius IV som utlovade hälften av kyrkans inkomster till kardinaler som stödde honom och sedan föll också Östrom vilket gjorde att Östroms kejsare fick annat att tänka på samtidigt som de icke-västliga kyrkornas ledare inte ville vara med vid ett koncilium som gjorde dem till undersåtar under Roms biskop.

Konciliet i Basel/Ferrara/Florens från Nurnberg.krönikan 1493

Men någon frukt bar ändå det långa konciliet: påven i Rom sades vara överbiskop över alla biskopar, konciliet valde då en anti-påve vilket resulterade i en anglikanskliknande kyrkokonstruktion i Frankrike nästan ett sekel tidigare än Henrik VIII valde att bli engelska kyrkans överhuvud i stället för påven. Reformationen blev utestängd från den romerska kyrkan och, pga  påvens kupp , också från östkyrkan och kopterna. Trots allt detta goda som kvävdes blev också konciliet början till den humanistiska renässansen (som var helt och hållet kristen oavsett vad organiserade ateister kallar sig i dag) eftersom många av de kyrkliga delegaterna från öst höll föreläsningar på grekiska där de antika filosoferna och annan lärdom som varit delvis bortglömd i väst, där man slutat förstå grekiska när latinet blivit europeiskt lingua franca inom både teologi och vetenskap, aktualiserades.

Detta koncilium i Basel används numera som exempel på hur maktkamp får stå över sanning och rätt. Men när man har ett ekumeniskt hjärta framstår dock detta koncilium också som ett tappert försök att uppfylla Jesu förbön i Johannes evangelium kapitel 17. Dock fick politik, diplomatiska intriger och maktlystnad hos den allt rikare och mäktigare kurian i Rom och världsliga furstar detta koncilium att sluta i ett misslyckande som följdes av  Östroms fall och den blodiga reformation som inleddes 1517. Vilken i sin tur gav oss den dåliga idén med nationella statskyrkor vilka eldade på krig och nationalism som kulminerade i det katastrofala 1900-talets krig, folkmord och diktaturer.

Min dröm är att femhundraårsjubiléet av reformationen skulle bli en början på fortsättningen av detta koncilium som började i Basel 1431. Läget är väldigt likt det som rådde då. Det är ju trots allt Lutherska världsförbundet, som väl får sägas motsvara de kompromissvilliga delarna av husiterna, som var med i Basel och Vatikanen som arrangerat inledningen till reformationsjubiléet här i Sverige. Östkyrkorna är ännu hårdare trängda än på 1440-talet så de kanske kan tänka sig att vara med mot bindande löften om reellt stöd (inte SvKs "tysta diplomati").

Kära Lutherska världsförbundet; följ reformationspionjärerna husiterna som reste till Basel. Käre påve Fransiscus, nu när du hälsar på oss i norr, jag noterar att du helst kallar dig Roms biskop och det inger hopp:  följ Martin V och återuppta konciliet i Basel! Börja med att erkänna att allmänkristna koncilier står över varje enskild biskop så kanske du får de andra med dig. 

Frans och Antje 2016 bild Svenska kyrkan.

Hoppfull musik

Lars skickade denna fina musikvideo som ytterligare ett hoppets tecken.Min serbiska är skral. Genom barndomens TV-program "Språka på serbo-kroatiska" lärde jag mig att säga 101 på språket men där slutar det så Lars översättning är till god hjälp: Receive the body of Christ, and taste from the source of life everlasting.

Hoppets tecken

Ibland händer oväntade saker, inga tecken i månen eller stjärnorna men tydliga tecken på hopp. Som när en dag en elev väljer en dikt av Ylva Eggehorn, en djupt kristen text om att dela, att analysera. Just nu känns den dikten så viktig för mig, kyrkans enhet har alltid varit viktig för mig. När jag var nykonfirmerad fick jag en natt uppleva  det Göran Greider bland många andra upplevt; att se Jesus tydligt framför mig och han talade till mig om sin kropps enhet.

Tecken på himlen behövs inte när Alma finns.

Det mötet har gjort att kyrkans enhet och gemenskap  varit högst på dagordningen för mig i alla lägen. Kärleken till varandra måste vara överordnad det andra. Om en kroppsdel lider gör hela kroppen det, vare sig vi förstår det eller inte. Då blev Ylva Eggehorn en av mina absolut viktigaste andliga mödrar och hon har fortsatt vara det. Tillsammans med Magnus Malm som skrev i tidningen Nytt liv /Trots allt har de format min tro i grunden. Båda två är kraftfulla inspiratörer just till att dela och till ekumenik.

Och just nu väljer min elev just den dikten, när det finns så många att välja och hen väljer den. Inte bara Eggehorn utan precis dikten "Ska vi dela". För mig handlar den dikten om nattvardens djupa gemenskap. Då ville jag läsa mer av Ylva Eggehorn och snubblade över den här artikeln som jag missat tidigare: http://www.svd.se/godheten-har-varit-det-obegripliga

Sådana händelser ser jag som Guds tilltal i en svår tid. En tröst när allt annat bara sargar och sårar.

Så i morse får jag ett mess av Hr. Bråddjup om en artikel i NSD, min lilla släkting och namne (jag minns hennes dop som igår, var det verkligen nästan 16 år sedan?) figurerar på ett sätt som man bara kan bli själaglad av. Förutom namnet har vi också många intressen gemensamt bl.a konståkningen och nu detta: http://www.nsd.se/nyheter/lulea/alma-16-far-hogsta-betyg-i-engagemang-9556435.aspx

Sedan ringer en snäll bybo och säger att jag får hämta en skottkärra full med älgslaktavfall till hundarna alldeles gratis.

Månen kan ha vilken färg som helst, detta var tre tecken på hopp som gör att jag orkar ännu en dag i denna tåredal.