1 Kor. 4: 6-15 Ty Gud, som sade: ”Ljus skall lysa ur mörkret”, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus.
Men denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig. Alltid är jag ansatt, men inte kringränd, rådvill men inte rådlös, förföljd men inte övergiven, slagen till marken men inte förlorad. Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp. Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp. Alltså verkar döden i mig och livet i er. Jag har samma trosvissa ande som i skriften, där det står: Jag tror, därför talar jag. Också jag tror, och därför talar jag. Jag vet ju att han som uppväckt herren Jesus skall uppväcka mig med Jesus och låta mig träda fram tillsammans med er.
Allt detta sker för er skull, för att nåden skall nå allt fler och hos allt fler väcka en överflödande tacksamhet, till Guds ära.
Paulus skriver till de kristna i Korinth, en kosmopolitisk stad i Grekland som bara för ett sekel sedan återuppbyggts av Romarriket. Här samlades människor med olika religioner och livsåskådningar, kristendomen var absolut inte ensam om att samla människor kring en "ny" religion. Här fanns en kristen församling kring det judiska paret Prisca/Priscilla och hennes man Aquila, människor som Paulus nämner med stor respekt. De är tältmakare, liksom Paulus, och har nyligen flytt till Korinth när judarna fördrevs från Jerusalem av kejsar Claudius. Församlingen verkar både livlig och livaktig mitt i ett häftigt väckelseskede i denna livliga nybyggda hamnstad. Men här fanns också splittring i församlingen. Man sade sig tillhöra Apollos eller Paulus eller Jesus och diskuterade hårdhänt med varandra om vem som hade "rätt".
Paulus, som på alla sätt verkar vara en känslig själ, bor i Korinth under ett och ett halvt år och skriver två brev som bevarats till denna livliga och lite röriga församling. Vi lär känna Paulus genom det han skriver. Han gör inga ansatser att verka stor , stark och osårbar. Tvärtom återkommer han ofta till sin svaghet och kallar sig ett sprucket lerkärl. Lite gnällig och ledsen kan han verka ibland. Ingen övertygande retoriker. Men just i detta brev är han också som mest retoriskt fulländad*. Är det den kosmopolitiska nybyggarmiljön och de trogna vännerna Prisca och Aquila som gör Paulus så frispråkig? Han kastar sig mellan stort och smått. Från de stora kosmiska sanningarna: Gud har skapat allt ljus, till de små: Gud låter det ljuset komma in i Paulus eget lilla hjärta.
Sedan talar Paulus om sig själv som ständigt döende och bräcklig som en sprucken kruka och citerar Psaltaren 116.** Han kallar sig ju också Paulus, den lille, hela sitt kristna liv, från att ha hetat Saul =den efterfrågade, bönesvaret, innan han mötte Jesus i ett ljus som bländade honom när han var på väg till Damaskus för att utrota de kristna i Syrien. Den lille Paulus är sedan dess uppfylld av skapelsens stora ljus som ska spridas till så många som möjligt för att tacka den som skapat ljuset, kärlekens ljus som längtar efter att få innesluta alla, upplysa allas hjärtan. Så ofta visar Paulus hur liten han känner sig och i samma andetag hur stor han känner sig, hur viktigt hans uppdrag är och hur bräcklig han är som ska genomföra detta uppdrag: att nå så många som möjligt med det ljuset.
Vi känner igen oss. Vi är på många sätt lika solen själv och skapade av samma materia och nu har vi samma kärleksljus i våra hjärtan. Men ofta känner åtminstone jag mig som en sprucken potta som helst skulle önska att inget ljus alls lyste på mig. Trots det stora livsförvandlande mötet med den uppståndne Kristus, skapelsens Herre.
* 1 Kor. 13 är med rätta ofta citerat både för sin skönhet och sitt innehåll.
**Ps. 116: 7-13
Kom till ro, min själ,
Herren har varit god mot mig.
Han räddade mig från döden,
mitt öga från tårar,
min fot från att snava.
Jag får vandra inför Herren
i de levandes länder.
Jag trodde att jag skulle gå under,
jag plågades svårt
och tänkte i min oro:
Alla människor sviker.
Hur skall jag återgälda Herren
alla hans välgärningar mot mig?
Jag lyfter räddningens bägare
och åkallar Herren.
