Ordning på djuren

Herr Bråddjup gör personlighetstest på jobbet ibland. De får gå sådana kurser på arbetsgivarens bekostnad för att bli bättre projektledare etc. Han blir alltid ENFP i dessa test. Vi började mejlväxla om detta ämne med kategoriseringar och min favorit i kategoriseringarnas skara är denna som Jorge Borges påstår sig ha hittat i en gammal kinesisk encyklopedi som består av 14 kategorier: (a) djur som tillhör kejsaren, (b) balsamerade, (c) tama, (d) spädgrisar, (e) sirener, (f) fabeldjur, (g) vildhundar, (h) djur inkluderade i den föreliggande klassifikationen, (i) djur som far omkring som galna, (j) oräkneliga, (k) djur tecknade med en mycket fin kamelhårspensel, (l) etcetera, (m) djur som precis har haft sönder kruset, (n) djur som på håll liknar flugor.

(k) djur tecknade med en mycket fin kamelhårspensel?

(d) spädgrisar, (e) sirener eller (f) fabeldjur?

(m) djur som precis har haft sönder kruset?

(i) djur som far omkring som galna

(c) tama

 

Jag lade till i mejlet med de 14 kategorierna till den dyre maken: "och ser man på den sista kategorin kan vi ju alla slängas in i den och det är faktiskt ganska trösterikt, tycker jag. Vi är egentligen ganska lika om än också intressant olika när vi vågar oss lite närmare."

Herr Bråddjup filosoferade då sålunda om vilken kategori våra djur skulle hamna i:

"Vi ägare kan knappast kallas kejserliga och de är varken spädgrisar eller sirener. Ej heller oräkneliga. Ett antal krus har de möjligen haft sönder i sina dar. Smilla och Elva skulle utan vidare kunna sorteras som djur som far runt som galna, men det blir svårare med de andra. Skulle nog trots allt få bli djur som på håll liknar flugor, där kan ju som sagt de flesta slängas in."

(g) vildhundar eller (h) djur inkluderade i den föreliggande klassifikationen?

Fru Barock-Olga kategoriserades i makens jobbtest som INTP, men på håll ser vi båda två ut som flugor.

Det där med pengar

Chili i höstsolen. Katter kan verkligen ta emot utan sårad stolthet. En förebild.

Dagens sannaste citat hittar jag i denna krönika, lyssna också på dagens morgonandakt:

 […]som teologen John Haughey uttryckte det: ”Vi läser evangelierna som om vi inte hade några pengar, och spenderar våra pengar som om vi inte kände till evangelierna.”

Det här med pengar och ägodelar i evangeliets avslöjande ljus har för mig ständigt stått i fokus,  men ju äldre jag blir, ju längre jag vandrar med Gud , ju mer jag får se av vad överflöd på och brist på pengar kan göra med människor och samhällen desto viktigare blir frågan.

Nu är jag inte så fattig som jag var när jag växte upp, ibland både brödlösa och rådlösa. Men vi behövde aldrig svälta för alltid fanns en medmänniska som gjorde Guds jobb och hjälpte till när nöden var som närmast. Sedan växte vi ju också upp med gratis skolmat och barnbidrag som ju är i princip samma sak: medmänniskor som ställer upp för varandra.

Sedan som unga utan fasta jobb och en familj som började växa blev detta att vi behöver varandra så tydligt; a-kassa och vänliga människor som ger bort avlagda barnkläder, barnvagnar, leksaker och bjuder på mat har ofta fått vara Guds sändebud, dvs änglar, i mitt liv. Inte minst mina föräldrar har gett allt och lite till, ja över sin förmåga till den grad att det sedan blev ombytta roller när vi fick någorlunda fasta jobb.

Att "ge så det härmes" / ge så det känns, sa en man i Sorsele under Världens barn -galan,  det gör att man ger mest i Sverige till världens alla behövande barn år efter år i just Sorsele. En kommun med låg medelinkomst och hög medelålder. En kommun där man för hundra år sedan själva fick ta emot nödhjälp under svåra lappländska svältår. Mina föräldrar gav också så det kändes och de gjorde helt rätt. Så ska det vara. 

Jag får ta emot så det härmes, det är inte alltid jubel och klang att vara den som tar emot, det sliter i stoltheten att vara en som får utan rimlig möjlighet att betala tillbaka. Förr var det svårt men jag har lärt mig av tiggarna utanför affärerna som sitter där i kylan och bjuder på att jag får ge utan att de kan betala tillbaka med mer än ett tack. Utanför en stor affär i stan* fick jag också en välsignelse, väl så mycket värd som mina slantar.  Kan de så kan jag, tänker jag och det går mycket bättre nu med stoltheten.

Visst är det ett under att få leva med alla dessa sköna människor på jorden! Nu i allhelgonatid tänker jag på mina föräldrar. Jag är så glad att få ha haft dessa som förebilder, som utan tanke på belöning eller beröm gav så det härmdes. Sådan vill jag bli, so help me God!

Pappa gillade Elvis och hade massor av hans tidiga EP-skivor bl.a denna:

* Den stad som utsocknes kallar Kiruna, man känner igen en som hör hemma där med att de säger "stan" utan vidare referenser.

Den förlorades återkomst

Lukas evangelium 15: 4-6: ”Om någon av er har hundra får och tappar bort ett av dem, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och letar efter det borttappade tills han hittar det? Och när han hittar det blir han glad och lägger det över axlarna. Och när han kommer hem samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig, jag har hittat fåret som jag hade förlorat."

Nu får ni, mina kära följare, agera liknelsens grannar och glädja er med mig för Nemi som varit borta hela sommaren var på fredag morgon här igen, lite tunnare, jättehungrig och kelsjuk. Det var svårt att ta bilder på henne pga det så jag fick anlita en av sönerna som fotograf för att bildbevisa denna händelse. Förra året höll Nemi oss i ovisshet ända till själva nyårsafton, jag är så glad att hon inte upprepade den bravaden i år.

Omöjligt att fota när hon är så kelsjuk.

≈

Välkommen hem, Nemi!

Vackra Nemi, med sin mörka sköldpaddsfärg.