Kyndelsmässofirande

Gyllir och Chateaux just idag 4 februari. Här står deras vattenhinkar, de dricker mycket när det är så här kallt.

 När jag var barn firade vi alltså Kyndelsmässodagen storslaget. Och vi var inte ensamma. I kyrkan gjorde vi barn ett slags kyndelsmässospel kring hur Jesus bars fram i templet och mötte Symeon och Hanna. Prästen i Jukkas på den tiden hette Heikki Turakka och med sin fru Briita förde han in purfinska traditioner som svampplockning (mamma vägrade) och mer firande kring de flesta av kyrkoårets högtider.

Bild från tidigare i januari nu är det mer snö

Kyndel är ett gammalt ord för ljus och förr i tiden hade man vid denna tid på året stöpt ljus inför året som komma skulle efter julens tabberas på dem. Dessa ljus tog man till kyrkan på kyndelsmässodagen för att få dem välsignade. Hemma hos oss nöjer vi oss med att tända ljus i fönstret. Levande ljus ska det vara tycker jag. Farmor tände ett enda ljus men jag har fått en så tjusig ljusstake ur svärmors digra samling som är gjord för fyra ljus. Därför blir det fyra ljus under kyndelsmässotiden hos oss.

Bild från tidigare, Elis in från snöskottningen

I Frankrike äter man pannkakstårta på "Le jour de la Chandeleur" och på Spanarna hörde jag att belgarna flamberar pannkakor garnerade med sylt och chokladsås. Hos oss var ju förstärkt "Swedish fika" gängse eftersom farmor fyllde år den riktiga kyndelsmässodagen. Hon var till råga på detta också kyrkomusiker och kyndelsmässodagen är en av kyrkans stora musikhögtider. I Jukkasjärvi församling sjöng barnkörer den dagen. Även min barnkör förstås. Den som jag saknar så mycket här i förskingringen dit Chateaux ledde mig.* 

För farmor och farmorsmor var detta också en viktig märkesdag i naturen: björnen vände sig i idet och halva vintern var förliden. Det räknades också som halvsnödagen dvs den snö som kommit skulle fyllas på med lika mycket till innan det blev vår. Då blir det mycket snö i år för det har kommit stora mängder av varan under januari som vanligtvis är kall och torr. Men nu är ju redan medeltemperaturen  2 grader varmare här i norr och det märks. Lääängre höst och mycket mildare och nederbördsrikare vintrar. 

Nu är det dock 25 minus och halvklart väder. Vi har nästan glömt hur det är efter en lång period med mulet och 0 gradigt till 10 minus under januari. Högvintertiden börjar med Jungfru Marie kyrkogångsdag och det känns som den mest förhoppningsfulla tiden på året. Jag tackar och tar emot!

* Jag är glad att hon gjorde det. Det mesta är bättre här, framförallt att bo med sina hästar.

Snart Kyndelsmäss

 

Bra sak att göra när det är 25 minusgrader och mörkt större delen av dygnet.

Januari sluttar mot februari, år 2021 är snart en hel månad gammal. Januari är alltid en tid att överleva: arbetet som kräver för mycket när mörkret slår ner energinivåerna till reservläge. kylan som tar på de energireserverna ännu mer och sedan kommer det lika mycket snö som det förut bara kom i mars och april. Januari borde man bara åka skidor och rida, läsa poesi och romaner inte tillbringa 45,5 timmar per vecka framför en skärm som denna corona-januari. 45,5 timmar som dessutom ofta blir fler eftersom tekniken fallerar titt som oftast.

Hade januari varit en lugn månad utan skärmtid den korta stunden vi har dagsljus hade det varit en underbar månad. Allt börjar om, ljuset återvänder, snön är inte blöt utan fjunig så den isolerar husen och är inte tung att skotta. När Aron var nyfödd och jag pluggade på universitet medan Thomas var pappaledig var en ljuvlig januarimånad. Hemmapluggdagar tog jag långa skidturer med Aron i bärsele och storebror Elis i bärstol på ryggen. Thomas och Aron mötte våren i ett fågelreservat medan jag var på föreläsningar och på rasterna ammade jag Aron. Det var kallt i korridorerna men jag hade en stor filt som ett tält runt oss för att slippa mjölkstockning. 

Litteraturvetenskap och pedagogik lämpar sig väl för januaris tempo. Virginia Wolfes Mot fyren är fortfarande en roman som ger mig lugn glädje och får mig att minnas den ljuvliga tiden när Aron var nyfödd. Nyss fyllde han sexton år. Det kanske är just för att återuppleva goda tider som jag gillar omläsning. Böcker jag läste när jag var lycklig låter mig göra en tidsresa tillbaka till den lyckliga stunden. Och det är ju dessa stunder vi ska räkna så egentligen är januari en underbar månad som dessutom genast följs av Kyndelsmäss, en stor fest i min lilla värld. I kyrkoåret finns alltid glädje att hämta. En kristen behöver därför aldrig leva på enbart minnen ; det finns ett lyckligt slut på historien också.

Vad profeter är bra till

En kär vän orsakade att jag kom att bläddra igenom Joels bok och det första jag läste var detta:

Hör hur boskapen stönar!

Kor och oxar irrar omkring,

det finns inget bete för dem.

Även fårhjordarna plågas.

Till dig, Herre, ropar jag,

ty utmarkens beten har elden förtärt,

en låga har bränt alla markens träd.

Även de vilda djuren ropar till dig,

ty bäckarna har torkat ut

och utmarkens beten har elden förtärt.

 

Det går inte att tänka bort fåruppfödarlandet Australien vid denna läsning. Jag har läst Joels bok många gånger och aldrig läst in nyhetshändelser i den. Nu gör jag det. Det känns som om Joel skriver om klimatkrisen. Jag vet att detta inte är comme il faut i teologkretsar, men jag är inte teolog utan teofil. Och Bibliofil =) Just i detta fall talade Joel starkt in i vår situation. Så är det med det levande ordet. Att detta redan finns beskrivet gör mig trygg. Det finns hopp. Greta vill inte ge oss vuxna hopp, och jag begär det inte heller av henne, men Gud vill.

Hur ger detta mig hopp? Joel är ju knappast någon uppmuntrande läsning.

• Gud vet och ser med förbarmande på det som sker.
• Ordet bekräftar att detta är angeläget för Gud.
• Gud är på sin skapelses sida, inte bara i Eden, utan ännu idag.
• Vi gör Guds vilja genom att göra det vi kan för att förhindra detta lidande.

23 januari 2016, minus 30 grader. Samma dag i år +2. Men vi har mer snö nu än då eftersom vintern kom så plötsligt 2016 efter en regnhöst som höll i sig till efter julafton.

P. S. Det är lätt att se att något har blivit väldigt fel med klimatet även här hemma, även om vi tillhör vinnarna i klimatlotteriet- också. För 4 år sedan var det 35 minusgrader så här års. Även då var hösten varm och regnig vilket orsakade att Smilla blev sjuk när kylan kom, bokstavligen över en natt. Vi fick en underbar skridskois på träsket under jullovet eftersom vi knappt fick någon snö alls när kylan kom. Sedan dess har vi inte haft en riktigt kall period under vintrarna, bara någon enstaka dag har temperaturen gått ner till 35 minusgrader. I år håller sig det grå vädret kvar betydligt längre och kallare än minus 22 har det inte varit, den kylan höll i sig en dag. Temperaturen pendlar mellan plusgrader och minusgrader hela tiden. Över en enda dag kan variationen vara upp till 20 grader. Så brukade vintervädret inte vara.

Adventskalender i sista minuten: Tomas-en favorit i adventskalendern

Denna hösttermin har jag jobbat en normal heltid utan anpassningar för första gången sedan kristallsjukan och utbrändheten slog till. Inte orkar jag som förr, men det är skönt att mitt underbara arbete funkar för mig igen och jag har till och med lyckats sjunga i kör på advents- och julkonserter, roligast av allt är att min käre Bråddjup börjat sjunga i samma kör. Däremot har jag fått prioritera bort saker som jag upplever som viktiga, till exempel adventskalendern. Men allting har sin tid och nu när solen är under horisonten hemma i Kiruna och knappt alls över här hemma i Holmträsk kommer Tomasdagen. En av de viktigaste dagarna i gamla tiders julförberedelser ty då skulle julölet avsmakas.

För mig saknar julöl all betydelse. Aposteln Tomas, däremot, är för mig en viktig gestalt som jag sedan söndagskoletiden identifierat mig med. En person som vill veta hur saker hänger ihop på molekylnivå måste väl nästan känna så inför Tomas. Tomas var dessutom den lärjunge som modigt uppmanade de övriga att följa med Jesus till Jerusalem för att dö med honom fast han ännu inte fått bevis. Trofast och tvivlande, så kan han beskrivas. Tomas nöjde ju sig inte bara med att se och tala med Jesus efter uppståndelsen utan han ville undersöka och kontrollera sina egna och andras sinnesintryck. Vad glad jag är att han gjorde det. Det bekräftar att kristendomen tål undersökningar samtidigt som vi som vill undersöka och ifrågasätta får finnas allra närmast Jesus.

Att min älskade godsägare Bråddjup dessutom heter Thomas, tar jag som en julklapp jag tacksamt tar emot varje dag. Extra mycket i år eftersom han drabbades av en hjärtinfarkt i oktober men nu mår bra. Dagens namn föranleder mig också att dela denna länk med Tomas Sjödins senaste Vinter i P1. Där finns också alla hans program i både Sommar och vinter. Ett perfekt sätt att fira denna dag är att lyssna på dessa program vare sig man ska avsmaka julöl, baka, städa, ta in granen eller bara ta det lugnt inför årets längsta natt.

Tomas undersöker Jesu sår i en målning av Caravaggio. Vad passar bättre inför årets längsta natt än en målning i Chiaro-Scuro-teknik?

 

Här en länk till en kortbiografi om Tomas där hans attribut syns i bild: vinkelhaken. Tomas naturvetaren och arkitekternas skyddshelgon.

Sjuka hästar

Maten en ständig källa till oro i år. Speciellt Chateau som inte får äta med Gyllir och dessutom undviker honom har blivit tunn i vinter. Hon får ständigt byta hög att äta från. Därav sprider jag hö i hela stora hagen så de får extra motion.

Årets höskörd har jag fått avhandla tidigare. Höet i år är i näringsinnehåll ungefär som halm och till och med Chateau har tappat muskler och hull så hon måste äta kraftfoder, veteranmix för avmagrade hästar, hon såg ut som ett spjälstaket innan dess. Trodde ärligt talat att detta aldrig skulle hända henne som sedan länge varit för tjock. Idag red jag henne för första gången på länge, mest ledde jag bara runt henne på skoterspåren som nu är betonghårda pga minusgrader efter tö men några minuter jobbade vi styrketräning och klättring på hemvägen.

Smilla har fått enbart markträning de senaste dagarna efter stallvilan sedan hon blev akut sjuk i söndags.

Sedan blev Smilla sjuk i magen igen av en ny torrare höbal fast jag blandade med gamla balen. Men Gyllir bröt sönder staketet så de åt fritt från nya balen och sedan var koliken ett faktum, troligen eftersom hon glömde dricka, som är vanligt att hästar gör vintertid. Coliten hade inte kommit tillbaka konstaterade veterinären. Hon berättade också att årets hö är ett stort problem för många hästar, inte bara Chateau har fallit ur de flesta måste ge kraftfoder till sina hästar i år.

Tjock Chateau på enbart magert bete och vatten.

Smalare Chateau som nu ser betydligt bättre ut än för några veckor sedan. Har inga bildbevis, det är nog tur, jag skulle bli fråntagen vårdnaden om det kom fram hur tunn hon blivit av fri hötillgång utan kraftfoder denna vinter.

Nå så här är det nu, alla tre fick Irish Mash tre gånger om dagen efter en vecka en gång om dagen, extra vitaminer till mineralerna och lucern mix med extra olja. Gyllir får mindre mängd än de andra men även han visar tecken på undernäring trots ständiga mineralgivor året runt så han får en dl veteranmix han med och hö får de äta obegränsat just nu. Ingen av dem är tjock men Smilla som ätit kraftfoder hela tiden är åtminstone inte mager så mashen kan vi inte hoppa över för en enda av dem fast för Smillas del handlar det om magen, hon får nu mash morgon och kväll. Utan mash strejkar Smillas mage med katastrofala följder.

Till och med Gyllir får extramat och det blir långa promenader innan jag sitter upp och rider kortare sträckor för han är tagen av att äta hö som mest liknar halm i näringsinnnehåll. En dag blödde han lite näsblod när jag töltade honom en kort sträcka, så nu är det lugna puckar tills han fått specialfoder för fånghästar som jag törs ge i större givor. Usch, vilket oår!

Snö

Vi har begåvats med massor av snö senaste veckan och från fredag morgon har detta snöfall eskalerat till en ständigt fallande tjock allestädes närvarande snöridå. Efter några minuter utomhus är alla levande varelser förvandlade till insnöade typer. Om vi inte skakade av oss snötäcket ibland skulle vi snart inte gå att skilja från en gran eller sten i skogen. Försökte skaffa fotobevis när jag var ute med Chateau och hundarna. Just nu hinner jag bara rida en häst om dagen. Resten av tiden ägnas åt snöskottning för naturligtvis gav snöslungan upp i fredags vilket tar bort ett redskap till för snöröjning just när en skovel är översnöad och inte går att hitta och en spade gått av pga den tunga snön. Ja det tar aldrig slut med varken möda eller snö.

Chateau är bra på att stå still och posa i snöfallet.

Närbild av Kapten efter fem minuter utomhus.

Många långa pass med snöräven blir det. Vi vuxna turas om för nu finns inga redskap kvar till barnen. De sörjer inte, deras favorit är snöslungan och funkar inte den får det gärna vara.

Chateau i toppform

Dagens ridtur för Chateu blir denna gång med H-f.

 Chateau är nu i toppform för genom en strikt diet, ingen fri tillgång annat än för Smilla, mineraler + Irish Mash för fång- och diabeteshästar då och då, har hon klarat att hålla sig smal och vädret har varit ridvänligt i snart fyra veckor nu. Dessutom är hagen stor och jag sätter ut höet på olika ställen så hon får leta och klättra för att äta. Många säger att stor vinterhage är meningslöst för hästarna står ändå bara ett på ett ställe, men jag tycker den stora hagen behövs. Speciellt med en gammal häst är det bra att de rör på sig hela tiden. Därför försöker jag att rida varje dag och i alla händelser aldrig låta vilan bli mer än en dag lång så länge underlaget tillåter.

Långa turer i snö eller korta med mycket styrketräning håller gamla damen frisk.

Vi är många med hästar som behöver strikt diet och speciellt vintertid är det lätt att hästarna får för mycket mat eftersom de är programmerade för halvsvält under vintern men nu har vi ju stor tillgång till mat året runt och det klarar inte härdiga naturhästar av. Jag har testat med slowfeed-nät men det gör att Chateau och Gyllir blir stående där tills maten är slut. Med småtussar av samma mängd hö gömda runt hela hagen får de röra sig och Chateau äter inte ens upp på en plats innan hon vandrar till nästa numera. Smilla har fri tillgång för hon äter inte oavbrutet och är dessutom i behov av mycket mat än så länge. Men en PRE/arab/welsh är inte heller gjord för överflöd av mat året runt så tids nog får jag nog köra samma metod på henne.

Gyllir får inte äta obegränsat då dör han en smärtsam död.

Hur har Smilla fri tillgång och de andra inte? Jo, hon når att äta från den inhägnade höbalen eftersom hon är större än de andra och med täcket på känner hon inte av strömmen i stängslet om hon skulle råka röra i det. Tidigare i vinter släppte jag henne till höbalen ibland, men nu löste hon det själv på ett för mig mer praktiskt sätt och för henne trevligare. Hon gillar inte att stå timme ut och timme in ensam med höbalen som enda sällskap. Men för gamla hästar är regelbunden motion ett måste och vi får hoppas på en bra ridvinter med bra väglag för alla oss som har fina gamla hästar även om det är lika naivt att drömma om som fred på jorden redan till midsommar.

Smilla får ha täcke på men de gamla får vara utan så energin används till att hålla värmen.

Skábma är slut Jesaja 9

[…]överallt råder nöd och mörker, en ångestens natt, töcken utan någon ljusning. Men natten skall vika där ångest nu råder.

Den 19 januari, Henriksdagen, tar traditionellt skábma / kaamos slut, den mörkertid som började Andersmäss, 30 november. Midvintermörkrets tid är över. Ljuset återvänder. En tid att andas ut.

Under H-fs och min ridtur på lördagen 23 januari sveptes vi plötsligt in i ett mycket speciellt ljus. Ett magiskt sken som färgade snön i barockiga pastellnyanser. Sådana magiska ögonblick gör det så värt att bo här vid världens ände där polarnatten räcker i sex veckor. Det låter märkligt, men just ljuset gör vintern underbar och inte bara uthärdlig. Kom hit och se själva!

Det folk som vandrar i mörkret

ser ett stort ljus,

över dem som bor i mörkrets land

strålar ljuset fram.

Du låter jublet stiga,

du gör glädjen stor.

De gläds inför dig

som man gläds vid skörden,

som man jublar när bytet fördelas.

Oket som tyngde dem,

stången på deras axlar,

förtryckarens piska

bryter du sönder,

som den dag då Midjan besegrades.

Stöveln som bars i striden

och manteln som fläckats av blod,

allt detta skall brännas, förtäras av eld.

Ty ett barn har fötts,

en son är oss given.

Väldet är lagt på hans axlar,

och detta är hans namn:

Allvis härskare,

Gudomlig hjälte,

Evig fader,

Fredsfurste.

Väldet skall bli stort,

fredens välsignelser utan gräns

för Davids tron och hans rike.

Det skall befästas och hållas vid makt

med rätt och rättfärdighet

nu och för evigt.

Herren Sebaots lidelse

skall göra detta.

Midvinterhästar

Lite hängig men ute mitt på dagen har hon varit sista tiden min förkylda lilla Smilla. Annars har hon mest nyst och myst inne i stallet dessa isveckor.

I veckor har temperaturen pendlat mellan - 25 och - 35 redan dagen före Trettondagen blev

Smilla förkyld eftersom hösten och vintern fram till dess varit så onormalt varm att hon inte hunnit lägga riktig vinterpäls. det är visserligen ljuset som påverkar pälssättningen mest men hur tjock pälsen blir är beroende av vädret och när temperaturen plötsligt sjunker trettio grader inom loppet av någon timme är det förstås bara täcken som gäller.

Jag sprider höet i skogen åt dem där drar det inte så mycket och så får de äldre hästarna motion när de letar efter maten.

Eftersom jag varit bortrest hittade inte hästvakten alla täcken men sedan blev det tre täcken på fram till idag när behagliga tolv minusgrader smekte kinden. Hennes förkylning har börjat gå över redan tidigare och idag släppte jag ut henne utan täcke en stund medan solen var uppe. Hon var jättelycklig och busade runt som vildens häst i hagen. Självklart låg kameran då i tryggt förvar inomhus. Ni får tro mig på mitt ord, ja inne i köket satt förresten en stor del av familjen och en släkting så det finns fler som kan gå i god för hennes ystra uppträdande.

Jag planerade att ta med henne ut som handhäst idag men medan jag borstade henne började hon hosta lite och hon var rätt andfådd av buset så hon fick vara i stallet med värmen på medan H-f och jag red ut med Chateau och Gyllir. Båda de äldre hästarna har varit i toppform trots kylan. I stor sett varje dag har jag ridit dem båda och de har varit hur pigga som helst i kylan och pudersnön. Endast i torsdags och fredags var det för kallt för att rida ut med dem för Chateau blev pipig i luftrören när temperaturen gick ner mot 35 grader i svackorna i skogen på onsdagen och torsdag var ju årets kallaste dag.

I dag fick vi alltså ridsällskap så båda hästarna kom ut tillsammans. Det var riktigt skönt i det milda vädret och H-f fick testa Chateaus toppform. Det är härligt att rida henne just nu hon är med på alla sätt; galoppanslag, piaff, kortare sträckor passage, samlad galopp, skolgalopp, skolskritt-allt bjuder hon på och varje ridtur ger lyckorus till hennes febriga matte. Det är hästarna som hållit mig uppe denna vecka det är ett som är säkert. Tur de är så positiva för hur mycket feber man än har måste de ha mat och komma ut och röra på sig

H-f och Chateau matchar varandra även färgmässigt

Leta reda på den rätta stigen

Johannes evangelium 14: 4-7 Och vägen dit jag går, den känner ni.” Tomas sade: ”Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?” Jesus svarade: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom.”

På äventyr i den tidiga vinterns tysta skog fann vi oss vilsna, sonen Aron och jag. Vi tog nämligen inte den utmärkta stigen utan gick självsäkert fram på den tydligaste och bredaste stigen. den ledde dock inte till vårt mål. Då var det bara att gå tillbaka i våra spår och leta reda på den rätta stigen, utmärkt med rött som inte var så lätt att se i den tidiga novemberskymningen. Då hittade vi rätt och kände genast igen målet fast vi aldrig sett det förut.