Julian av Norwich' lovsång

Judith Kiros

 Jag har tidigare skrivit om anakoreter, kvinnor och män som låste in sig i ett rum för att leva helt för Kristus i England under högmedeltiden. En av dessa anakoreter var Julian av Norwich (ca. 1343- efter 1416). Hon använde sin avskildhet till att skriva den första boken på engelska skriven av en kvinna, Revelations of Divine Love.

När jag red ut idag lyssnade jag min vana trogen på Dagens dikt som denna månad har Judith Kiros som månadens diktare . I hennes senaste samling, Det röda är det gränslösa för hon ett samtal med denna Julian av Norwich, eller kanske snarare hennes bok om den gudomliga kärleken. Själva Julian vet vi inte mycket om annat än som hon framgår i boken, där hon själv inte alls är ärendet, och det är väl storslaget nog att veta så pass mycket om en människa som levde för 700 år sedan.

Dame Julian, staty från 2000 utanför katedralen i Norwich

För mig som just nu funderar kring lovsång och bön träffade denna dikt mig rakt i solar plexus. Jag tänkte  "just så är det" vi vill ge våra liv och för mig och Julian är det självklart att vi vill ge det tillbaka till Gud som gav oss det. Jag vet också att Gud tar emot mitt liv med glädje. Jag behöver inte ta det själv. Judith Kiros är ju ännu en syster i hoppet, som Augustinus skulle beskriva henne, hon har lämnat sin barndoms starka kristna tro, så hon ser inte att någon vill ta emot varken hennes eller Julians liv. Men där är Julian och jag överens: visst finns den som vill ta emot våra liv liksom vi med stor glädje tar  emot en sönderkramad bukett av smörblommor från ett barn och sätter den i friskt vatten mitt på bordet där den får glädja oss med sina små lysande solar. 

Och se hur Gud med glädje tog emot Julian av Norwichs liv som fortfarande lyser upp tillvaron. Nu genom en förunderligt vacker tankeväckande diktsamling.

Lovsång anstår oss

  Psaltaren 147 börjar: "Det är gott att sjunga vår Guds lov, det är skönt och ljuvligt."

Häggen har plötsligt slagit ut i blom och doftar ljuvligt "då brister själen ut i lovsångsljud"

Jag vet inte hur det kommer sig att man valde denna ordalydelse i Bibel 2000 men i 1917 års översättning står det att "lovsång anstår oss". Självklart är det inget som säger att det som anstår oss står i motsats till det som är skönt och ljuvligt, tvärtom, det är alltså inte felöversatt i någon av versionerna*. Den dubbelbetydelsen "det som passar-det som är skönt" i hebreiskan är inte ologisk på något sätt. Eftersom en mer ord för ord -översättning skriver: " Det är gott[välsignat]/att [till stränginstrument] lovsjunga vår Gud, ja, det är ljuvligt [härligt, vackert] och passande [det enda lämpliga-hebr. nave] visar det att ordet täcker båda betydelserna. Adjektivet naveh betyder: passande , lämpligt, vackert, det enda lämpliga.

Jag tänker att allt som är det enda lämpliga, det enda som bör göras, exempelvis dricka vatten när man är törstig, också är vackert och ljuvligt. Vi lovsjunger inte Den treenige för att må bra, men vi mår bra av det på samma sätt som det är ljuvligt att dricka klart fjällbäcksvatten när man är törstig efter en dag av vandring eller arbete. Att lovsjunga  är lika naturligt som det är det enda lämpliga att ta hand om en bebis eller en liten hundvalp så fort vi ser den. Det är vackert på samma sätt som det är självklart att andas frisk luft och har man någon gäng inte kunnat andas av någon orsak vet vi hur underbart det är att få andas fritt igen just för att det enda som passar sig för oss är att andas.

Magnus Malm skriver så bra i Dagen om att inte tro att vi kan "dra ner" Gud genom lovsång eller att vi med någon slags magisk formel kan få Gud att agera som vi vill. Han säger så sant att: "Djupast är vårt liv och vårt arbete ett gensvar på vem Gud är, inte ett sätt att nå vissa resultat." Lovsång anstår oss, det är inte ett knep för att må bra eller få Gud att gå våra ärenden. Att vi mår bra av att sjunga beror på att det är det naturliga för oss.

På samma sätt är det med bönen. Till och med den största ateist har nog någon gång bett, ofta i stunder av största nöd. Då ropar den syrefattige efter luft och vänder sig i bön till "någon". Vi ber inte för att få allt vi önskar oss, men vi ska bära alla våra önskningar till Gud Förälder, Barn och Ande. Att det kommer sig naturligt att vända sig till Jesus i "nödens högsta smärta" som Per-Olov Nyström skrev i Sv.Ps 209 är helt enkelt naturligt och har egentligen inget med planering och avsikter att göra. Vi bara ropar till Gud som ett spädbarn ropar till de vuxna runt om när hen i sin hjälplöshet behöver en vuxens omsorg.

Guds gensvar på detta spädbarnsrop är enligt Jesaja 47: "Jag har skapat er, jag ska lyfta, bära och rädda er." som LL Laestadius uttryckte saken som att den himmelska föräldern ska lyfta oss nådevalpar  från denna världens kalla jordgolv och ta upp oss i famnen och amma oss. Det är nämligen också naturligt för Gud att ta hand om sin skapelse. Vår himmelska förälder kan inte heller låta bli att lyfta upp valpar och amma spädbarn. Det är helt enkelt naturligt att vi längtar efter att umgås med varandra, Gud och människa.

* många som låtit sig påverkas av nutidens anda (jag frestas säga Andemakt) har i sitt fashionabla sossehat utnämnt Bibel 2000 till en partsinlaga från Alva Myrdal trots att det är en av de mest seriösa och välgjorda bibelöversättningarna på jorden. Tidens främsta judiska, agnostiska och kristna  poeter, bibelforskare, historiker och språkforskare samarbetade kring detta arbete som dessutom hade tillgång till mer, bättre och äldre grundtextmaterial än någonsin tidigare. Det är självklart inte en "dålig" översättning bara för att inte svenska baptister och laestadianer alltid ser sina favoritverser översatta exakt som de tycker att den ska översättas, speciellt som de kanske lärt sig en ganska felaktig översättning som den enda rätta. Denna extrema ängslighet att om inte just JAG får bestämma över en bibelöversättning visar på en grundskada: jag litar inte på Gud, jag behöver lägga mig i för att inte Gud ska utsättas för en katastrof.

Exakt samma sak är grundproblemet med alla "kommentarsfältstalibaner" som ser som sin uppgift i livet att dissa homosexuella; de fattar inte att en kristen homosexuella person också har kontakt med Gud. Den Heliga Ande påverkar också dessa människor som fötts med en läggning som föraktas överallt på jorden eftersom de framstår som kvinnliga män (manliga kvinnor klarar sig bättre om de inte propsar på att bli präst eller predikant, och är tydligt inte lika mycket i skottgluggen för dessa "talibaner" på samma sätt som homosexuella män). Man kan lugnt säga att de inte tror på Gud. Gud är för dem en liten svag Voldemort-gestalt som behöver sina tjänare för att kunna agera och existera. Mer om det i framtida inlägg.

Trefaldighetstiden-växandets tid

tuffingar i min rabatt som slog ut de varma dagarna i maj blommar envist vidare och mitt i isvinden slog fjällvallmon ut

Vår bil i stan  dvs. Kiruna, morgonen den 1 juni

 Förra inlägget avslutades med Tomas Hagenfors sång "Ett enat folk på väg" som inleds med orden: "i en kall och kylig värld" och det blev som en profetia. Här är nu väldigt kallt. Och inte bara här i Horn i Östergötland var det minusgrader i natt. I torsdags, den första junidagen, cyklade jag hem från jobbet 1 mil bort i blötsnöstorm. Eftersom vinden kom rakt från norr och jag cyklade rakt norrut var det motvind. Det ledde till en förkylning; som om inte vårens bronkit, som just börjat lägga sig efter två månader, var nog.

Juni är ofta kall men inte alltid kommer det snö. Nu har allt som börjat blomma för tre veckor sedan stannat där och det är ju trevligt, de vackra tulpanerna bara blommar och blommar och de verkar klara sig allihop trots lite krulliga bladändar. Bra är också att otäcka flygfän som mygg inte är igång. Och ännu mer värme kräver bromsarna, högsommarens tortyrredskap nummer ett.

Om de gamla märkesdagarna skulle gälla blir det en riktigt kall sommar: Kristi Himmelsfärdsdag var mulen och blåsig först mot kvällen kom solen och den dagens sägs vara som sommaren blir. Erik-dagen ska vara riktigt kall om sommaren ska bli varm och den dagen var en av de varmaste denna vår. Urban, Vilhelmina och Blenda ska sommaren lända. Blenda var pingstaftonens namnsdag och den dagen kännetecknades av kall blåst och sol.

Meteorologer däremot talar om att sommaren kan bli en katastrofvarmtorr sommar som 2018. Man får väl hoppas på något slags lagom mellanläge nu när jag blivit med valp. Nu ska allt växa; valpen, växtligheten och visheten. Trefaldighetstidens liturgiska färg är grön av den orsaken. Som vår sommar är grön men inte på grund av denna grönska utan på grund av att det handlar om växt på det andliga området. Oavsett väder, oår eller ett gott skördeår, kan vi växa inombords.

Denna ljuvliga tulpan är vacker i isvind och kallregn. 

Liturgisk färg grön.

Vi ser fram mot en trefaldighetstid av mognad och inre växt, djuren och jag. 

Vittvätt- kallelsen till Guds rike

Mintstingen och bästisarna  i vita skjortor på sin grundent i onsdags.

 Sommaren är en vattentid och kyrkoårets texter har med detta viktigaste livsmedel att göra. Den här veckan fokuseras vattnets förmåga att lösa upp all smuts. Förra veckans dop följs av denna veckas rena kläder.

Uppenbarelseboken kapitel 19, vers 5-9

Och det kom en röst från tronen som sade: ”Prisa vår Gud, alla hans tjänare, ni som fruktar honom, höga och låga.”
Och jag hörde liksom rösten från en stor skara och liksom rösten av stora vatten och rösten av stark åska: ”Halleluja! Herren, vår Gud, allhärskaren, är nu konung.
Låt oss vara glada och jubla och ge honom vår hyllning. Ty tiden har kommit för Lammets bröllop, och hans brud har gjort sig redo.
Hon har fått rätt att klä sig i skinande vitt linnetyg. Ty linnetyget är de heligas rättfärdiga gärningar.”
Och ängeln sade till mig: ”Skriv: Saliga de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid.” Och han sade till mig: ”Detta är Guds sanna ord.”

Jag har städat huset denna helg. Det var på tiden. Energin till sådant har varit obefintlig men så var betygen satta och ett välbehövligt regn som dammtorkade hela gården på utsidan föll. Det som nyss såg ut som en westernfilm där hästarna doldes av dammoln när de rörde sig i hagen, är nu en rentvättad illustration till "Morning Has Broken". Den rena doften ute och inne är värd mycket och utan vatten hade det aldrig hänt.

Dagens episteltext är tagen från Uppenbarelseboken. Här talas om hur goda gärningar fungerar som vatten: rena kläder blir resultatet. Jag tycker nog det lutherska tungsinnet lyfts av mig av denna text. Broder Martin Luther hade säkerligen inte en tanke på att hans tron allena, skriften allena "nåd bara nåd" skulle bli så fel, eftersom det är obalanserat. För honom var detta en befrielse men när det gått över i andra diket blir det deprimerande. Alltid syndare, inget duger varken jag eller det jag gör, hur mycket jag än försöker. Och här får du , käre broder Martin Luther, ursäkta. Det är inte evangelium. 

Evangelium är att det räcker med nåden men att nåden också kan ge mig nåden att faktiskt göra goda gärningar. Nåden är också att vi kan göra det sanna, rätta och sköna som blir det rena linne som Lammets bröllopskläder ska sys av. Jag är ganska säker på att broder Martin Luther inet menade att vi skulle lägga oss i fosterställning och förtvivla över vår uselhet. Men det blir lätt så om man lär ut att vi inte kan göra något gott över huvud taget. Vi rä visserlgen Gud sbarn men som sådna helt värdelösa och vi måste alltid gömma oss bakom storebror Jesus i skräck för pappa gud. Nej, broder, du var en viktig gestalt för kyrkan , du öppnade upp fönster och vädrade ut mycket unkenhet, men som det är med storstädningar: när man äntligen städat hela huset så har det utrymme man städade först blivit sunkigt.

Simul iustus et peccator är befriande att höra när man levde med Dantes Inferno och Purgatorio som damoklessvärd över sig om man inte gjorde korrekt botgöring och när "vanlig" ånger, bikt , omvändelse och förlåtelse inte räckte tog man till gissel, tagelskjortor och till slut låstes de värsta syndarna, de äckligaste av dem alla: kvinnor i fertil ålder in levande i sina gravar som anakoreter. Jag fattar, broder Martin! Men det är lika deprimerande att få höra att vi alltid alltid alltid är värdelösa och att allt allt allt det goda vi försöker göra är värdelöst och även meningslöst.

Jag fattar, broder ML, att mina gärningar inte frälser någon, det kan bara Jesus eftersom Jesus är Gud, inte bara en storebror som skyddar oss från Gud. Där blev ett hörn väldigt ingrott i din förkunnelse: hörnet som du belamrade med "den juridiska försoningsläran" där dammråttorna "Förnekelse av Jesus som Gud." "Vi har att försona oss med en vred Gud", "Den blodtörstiga Gud fader" och den fetaste av dem alla : "JDS", samt möglet är det enda som växer. "Ei se kannatte" är det äckliga kladd som ger grogrund för möglet på de solkiga väggarna och det är "ei se kannatte" som är kladdet på golvet där fötterna fastnar i veckor. Då är det bra att du, käre broder,  var noga med Sola scriptura, skriften allena. Jag får återvända till dina och mina källor där vattnet är så rent att även de sunkigaste hörn blir skinande rena.

Den blodigaste tagelskjortan, den svettigaste offerkoftan och den solkigaste prästkragen blir skinande vita i denna källa: "Hon har fått rätt att klä sig i skinande vitt linnetyg. Ty linnetyget är de heligas rättfärdiga gärningar."

Detta ger mig mod att fortsätta, broder ML, det är lönt  att försöka göra rättfärdiga gärningar: att odla lin av finaste kvalitet är inte meningslöst. Det är inte gärningarna som skapar mig, frälser mig och fyller mig med kraft: det är så klart den heliga Treenigheten, den enda Gud som finns till. Men det är också denna himmelska förälder som gör det lönt att göra gott. Precis som du såg arbetet som ett medskapande är att göra alla slags goda gärningar att medskapa. 

Du hade helt rätt i meningslösheten i tagelskjortorna och gisslet, men ärligt talat var det ju motsatsen till goda gärningar. Att plåga och skada sin kropp är inte en god gärning. Allt är inte okej bara för att man inte skadar någon annan än sig själv. Vi är alla Guds barn och alla är vi också vår egen nästa som vi ska vårda med ömsinthet. Även att ömsint vara god mot sig själv är att odla lin till Lammets bröllop. Att känna sig kapabel att göra rättfärdiga gärningar är vattnet i den tvätt som gör linnet skinande vitt.

 

 

Dop

 Plötsligt kom sommaren, som vanligt nästan över en natt. Ännu sjunger fåglarna, så det hörs när man har sina digitala möten med jobbarkompisar på skolan (jag skyndar mig alltid hem till våra konferenser på eftermiddagarna) häggen blommar, barnen badar i iskalla sjöar, tomatplantorna har flyttat ut och hästarna blir blanka i pälsen av färskt gräs. Då är det slut på våren och försommaren ramlar över oss beväpnad med all sin vänliga oemotståndliga grönska. 

Vatten är söndagens tema eftersom det handlar om dopet. Anden som vatten är också den bild jag oftast landar i. För mig låter Andens röst som porlande vatten, som en vårbäck eller de små rännilar som porlar hela sommaren i fjällen. Gårdagens ridtur gjorde jag en liten film när jag red Gyllir ut i vattnet i Bjumisträsk där han bara stod och myste och tuggade i sig av de växter som börjar ta sig upp ovan vattenytan mest sjöfräken som gör hästarna helt orangea runt mulen. de verkar vara exakt lika karotenrika som asplöv och morötter och till och med Lady tar sig ut i vattnet, en pytteliten bit, för att tugga i sig dessa läckerheter.

Vatten är liv, utan vatten är inget liv. Vatten renar bättre än någon annan kemisk substans. Söndagens GT-text handlar om denna funktion hos vatten:

Hesekiel kapitel 36, vers 25-28

Sedan skall jag bestänka er med rent vatten och göra er rena. Ni har orenat er med alla era avgudabilder, men jag skall göra er rena.Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött.Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem.Ni skall få bo i det land jag gav era fäder. Så skall ni vara mitt folk, och jag skall vara er Gud.

Dop

Dopet påminner om fostervattnet vi föds i, men också om det renande bad vi tvättas i efter förlossningen. I båda fallen är vattnet inte jag men i vattnet blir jag till. De som propsar på att dop ska ske i någorlunda vuxen ålder  lägger tyngdpunkten på det medvetna valet, att tvätta sig och vår egen insats. Vi andra lägger betoningen på Guds handlande nåd som inte har något med vår prestation att göra. Båda delarna behövs dock i ett liv: vi föds utan att kunna påverka detta men tvättar oss gör vi ju som en medveten handling. Fast i just dagens GT-text är även det renande badet Guds handling. Med vattnet blir människor Guds folk, Guds barn. När Israels folk flyr från Farao genom havet utan att lämna minsta lilla klöv i Egypten är det ett dop de genomgår fast de går torrskodda över havsbottnen. I havets föddes ett folk som fick i uppdrag att förmedla heliga sanningar till hela världen.

Jona flydde från Guds uppdrag på havet men kom inte långt innan han kastades i havet men räddades genom fisken som spottade ut honom på land efter tre dagar och tre nätter spottas Jona upp på land och fullföljer den mission han försökte fly ifrån: den stora staden Nineve med alla sina djur räddas eftersom de omvänder sig och ber Gud om nåd. Vattnet blir här både död och uppståndelse för Jona men också liv för Nineve. Även djuren har en framträdande roll i Jonas bok: 

 »Inga människor och inga djur, varken får eller kor, får äta och dricka, gå i bet eller vattnas.

Både människor och djur skall bära säcktyg och ropa högt till Gud. Var och en skall upphöra med sin ondska och sina övergrepp.

Kanske kommer Gud att ångra sig och stilla sin vrede, så att vi inte går under.«

Och när Jona surnar till då hans profetia inte gick i uppfyllelse, eftersom Gud förbarmade sig, svarar Gud:

Skulle då inte jag bekymra mig om Nineve, den stora staden, där det bor över 120 000 människor, som inte ens kan skilja på höger och vänster – och dessutom många djur.«

Livsmedel

I Bibeln seglas det på vatten, fiskar räddar människor både från drunkning och från svält. Många av Jesu lärjungar lever på vad vattnet kan ge. Jesu kusin Johannes döper Jesus i vatten då den Heliga Ande uppenbarar sig som en duva och som en röst. Jesus förvandlar vatten till vin i sitt första underverk och ber en ensam kvinna om vatten vid Jakobs källa i Samarien. Sedan helar han en lam som tillbringat en stor del av livet vid Betesdadammen för att bli helad av det vattnet. Jesus tvättar sina lärjungars fötter med vatten och gör frukost åt dem vid Gennesarets sjö efter sin uppståndelse. På olika sätt finns vatten med genom evangelierna och vattnets olika betydelser som livsmedel och som metafor för den heliga Ande blir tydlig.

Hur man än vänder på frågan är dock vatten ett mirakel i sig. Det är en ytterst hållfast molekyl samtidigt som det har en lösande förmåga som ingen annan kemisk förening. Polarisationen i molekylen gör att fruset vatten ökar i volym till skillnad från allt annat som krymper i kyla. Kemiska föreningar är dock alltid giftiga i för stor mängd, så ock vatten men då ska det vara väldigt mycket för mycket av varan vare sig man dricker av det eller drunknar i det. Just detta förhållande tycker jag gör vatten ännu bättre som metafor för den Heliga Ande för Aslan är inget tamt lejon och Gud är inte ofarlig. Inget kan leva utan vatten fast det också är farligt för allt levande. Men vattenmetaforen räcker så klart inte för att förstå Den Heliga Ande. För Guds starkaste egenskap är kärlek vilken gör att livet aldrig hotas av Gud. 

Hjortrongull

 Tvärtom, livet skapas av Gud. Den heliga Ande svävade över vattnen och så skapades livet. Vattnet skapar inget alls, det finns som en förutsättning för skapelsen men också som en del av den. Hjortrongull i Sagan om ringen är därför en ännu tydligare metafor för den heliga Ande än vatten. Hon är visserligen starkt förknippad med vatten men är dess ömsinta drottning som använder vattnet till att skapa och upprätthålla liv. Så här års brukar bloggen, om inte översvämmas så ialla fall, bevattnas av Hjortrongull och Tom Bombadill de två karaktärer i Tolkiens trilogi som oftast hoppas över i alla adaptioner av verket men som på mig gör det starkaste intrycket utöver centralkaraktärerna hoberna och Gandalf.

Hjortrongull är den enda som har makt över mystikern Tom Bombadill som annars inte ens påverkas av maktens ring, så fullständigt fri är han. Intressant nog skriver Tolkien för sina barn om Tom Bombadill långt innan resten av boken skrevs i Tom Bombadills äventyr som intressant nog börjar med att Hjortrongull drar ner Tom Bombadill i vattnet, som ju inte är så svårt att tolka som ett dop, och äventyret slutar med att de gifter sig. Jag ser Tom som en asket som dragit sig tillbaka till skogen där han med hjälp av, och i djupaste gemenskap med, Hjortrongull skapat ett litet himmelrike i Midgård dit inget ont kan nå skrämda hober och deras trötta ponnyer. Hjortrongulls regn faller över huset så de stannar längre än planerat och hobernas själsliga sår läks medan de återfår krafterna. Ett gammalt ord för den Heliga Ande är Hugsvalaren= hågsvalkaren. Så fungerar också stilla regn som en dämpare av hetta medan det vattnar jorden och ger allt levande livskraft.

Hittade en fin bild av John Bauer på ett forum som diskuterar Sagan om ringen, detta är en bra bild av Hjortrongull som dessutom förstärker min tolkning av denna Tolkien-figur genom en liten fågel som ju också är en metafor för den Heliga Ande:

 

Mission

 I vissa kyrkliga traditionerna är det påsk- eller pingsttid nu men hos oss o västkyrkan är det nu Heliga Trefaldighetsdag eller Missionsdagen en festdag det också men sedan byts kyrkans vita festkläder mot det vardagsgröna under den långa trefaldighetstiden när treenigheten står i centrum av kyrkoåret.

Nu ska vi vända och vrida på detta allt som den Heliga Ande ska lära oss. Efter all dramatik mellan advent till pingst ska vi nu ut och bjuda in hela världen till söndagsskola. Men den som alltid lär sig mest i skolan är läraren: docendi discimus= medan man lär ut lär man sig. Detta gäller även missionären som lär sig allt mer och fördjupas i sin förståelse genom att sprida ordet  i just ord, men mest i handling.

Ett ord att sprida är dagens psaltarpsalm om den Gud som inte bara är upphöjd över allt utan också finns under allt, i allt, runtomkring allt och till och med predikade i själva dödsriket. :

Psaltaren psalm 113, vers 1-6

Halleluja!
Lovat vare Herrens namn
nu och för evigt!

Från öster till väster
skall Herrens namn bli prisat.

Herren är upphöjd över alla folk,
högre än himlen når hans härlighet.

Vem är som Herren, vår Gud,
han som tronar så högt,

han som ser så djupt ner —
vem i himlen, vem på jorden?

https://youtu.be/NNRZEYW7XJE

Jo videon slutar så där, vi får fortsätta be och sjunga själva