Domsöndagen aka Kristus Konungens dag

 

Och jag såg den heliga staden, det nya Jerusalem, komma ner ur himlen, från Gud, redo som en brud som är smyckad för sin man. Och från tronen hörde jag en stark röst som sade: ”Se, Guds tält står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta.” Och han som satt på tronen sade: ”Se, jag gör allting nytt.” Och han sade: ”Skriv, ty dessa ord är trovärdiga och sanna.” Uppenbarelseboken 21: 2-5

Just nu tröstläser jag Lord of the Rings (Sagan om ringen*) och på helgerna, när jag städar och mockar lyssnar jag på radioteaterns ljuvliga version av denna klassiker. Radioteaterversionen är förstås som filmer, av kortad och viktiga karaktärer hoppas över, värst av allt är att Hjortrongull/Goldberry och Tom Bombadill utelämnas**. Obegripligt att de inte förstår att bonden Maggot, Hjortrongull, Tom Bombadill, Beorn i Bilbo/ The Hobbit och Barlyman Smörblomma/Butterbur är Tolkiens riktiga hjältar***. De enda varken filmerna eller radioteatern lycktas skriva bort av Tolkiens centralgestalter är Sam Gamgi, den störste trädgårdsmästaren, och enterna med sin ledare Lavskägge/Treebeard. Men hade de inte varit så nära stridens hetta hade de säkert också tagits bort till förmån för mer datorspelsfähiga  karaktärer.

Kanske beror det också på att Tom Bombadill som inte äger något alls i sin skog och ändå har allt han behöver och mycket mer, är ett sådant hot mot hela vår civilisation. Ytterst få känner igen sig i honom och ännu färre förstår sig på Hjortrongull. Egentligen är Vidstige/Strider aka Aragorn en liknande person som klarar sig överallt utan stor packning. Han avslöjas som konung inte genom praktfulla ägodelar utan genom att kunna läka sår: "Kungshand är helarhand, så känner man igen den rätta kungen." säger kvinnan i helandets hus under slaget om Gondor. Det lyckliga slutet innebär nämligen att den rätta konungen sätter sig på sin tron och helar sår som folket fått i det sista stora slaget. Det borde inte heller kännas igen av vår civilisation men fick ändå vara kvar i olika dramatiseringar. Eller är det faktiskt så: vi känner igen. Djupt inom oss alla finns kanske ett nedärvt minne av Jesus och hans löfte om att återkomma och äntligen skipa rättvisa och hela jordens alla sår?

Detta löftes infriande och denna återkomst med rättvisa och helande för skapelsen väntar vi på och firar varje domsöndag.

Christ Pantocrator mosaik från Hagia Sofia bild: Av Dianelos Georgoudis - Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=33098123

Lyssningstips: Andliga sånger var en perfekt domsöndagsmix i dag.

* japp jag är en gammal stöt som älskar Äke Ohlmarks och Britt G- Hallqvists översättningar, Ingen skugga må dock falla över Erik Anderssons gedigna arbete, översättning är aldrig en lek och alltid en tolkning.

**Adaptionerna av Tolkiens värld visar hur icke-katolska och sekulariserade regissörerna och datorspelskreatörerna är idag. De enda datorspelstillverkarna som inte hoppar Tom Bombadill är , vad jag vet, LEGO. Heder till dem! De gör det säkert på grund av sin unga kundkrets där Toms fridfulla karaktär passar deras spel. Precis som i boken blir det ju också en trygg replipunkt som Peter Jackson et. al. tydligen inte unnar sin publik.

***Varje bok i trilogin (som var delade i sex delar från början pga pappersransoneringen efter andra världskriget) har sina egna "Bombadill"-hjältar: den första delen(de förstå två delarna) har bonden Maggot, Hjortrongull, Tom Bombadill och Barlyeman Smörblomma, Bok två avslutas med hur Enterna befriar Isengård.  Sista boken i serien heter Konungens återkomst och då är förstås dessa hjältar med igen och störst av dem Sam som räddar hela Midgård genom att bära Frodo uppför Domedagsberget och sedan också Fylke från Sarumans miljöförstörelse med alvjord från Lothlorien.

Julkalenderns avslut med en mycket sorglig, och viktig, minnesdag

 Och Anden och bruden säger: ”Kom!” Och den som hör det skall säga: ”Kom!” Och den som törstar skall komma. Och den som vill skall fritt få dricka av livets vatten.  Upp. 22:17

13 januari 1998 tände den kristna homosexuella mannen Alfredo Ormando eld på sig själv på Petersplatsen i Vatikanstaten i protest mot hur kyrkan behandlar homosexuella. Johannes Paulus II var påve då och mörkade Ormandos självmordsbrev som var ett manifest mot hatet mot homosexuella i kyrkan. Alfredo Ormandos mor fick aldrig veta vad som hänt utan hon fick höra att sonen dött i en bilolycka. 

Ingen  är förstås felfri men den behandling Alfredo Ormando fick utstå från Johannes Paulus II är inte värdigt en kristen ledare, snarare betedde han sig som en fascist av värsta sorten när han medverkade till mörkandet av Ormandos brev. Det sägs också att han på platsen där Ormando tände eld på sig själv ska ha predikat mot homosexualitet med ord som att "stå emot ondskan". Detta kan ju ha missförståtts, vilket jag sannerligen hoppas,  men hemlighållandet av brevet är ju inte ett missförstånd.

I ett brev till en vän berättade Ormando att han inte var rädd för döden eftersom han visste om att han skulle få komma till ro hos Gud dit han längtade för att få komma hem och slippa känna sig som en infekterad smitthärd pga sin läggning. Det känns skönt att veta att han aldrig förlorade tron på vår himmelska förälder trots elaka och förblindade representanter för Jesus här på jorden.

Vatikanen mörkade men Barockbloggen mörkar inte, här kommer därför ett utdrag från Alfredo Ormandos brev:

Förlåt mig för att jag föddes till världen. Förlåt mig för min längtan. Förlåt mina drömmar. Förlåt mig att jag har skrattat. Förlåt mig att jag har tyckt mig vara lika mycket värd som heterosexuella. Förlåt mig att jag har upplevt min homosexualitet som något naturligt.[...] Jag hoppas de ska förstå mitt budskap. Det är en form av protest mot kyrkan, mot hennes demonisering av homosexualitet.

Numera hålls manifestationer den 13 januari på Petersplatsen i åminnelse av Ormandos manifestation.

 

Vittvätt- kallelsen till Guds rike

Mintstingen och bästisarna  i vita skjortor på sin grundent i onsdags.

 Sommaren är en vattentid och kyrkoårets texter har med detta viktigaste livsmedel att göra. Den här veckan fokuseras vattnets förmåga att lösa upp all smuts. Förra veckans dop följs av denna veckas rena kläder.

Uppenbarelseboken kapitel 19, vers 5-9

Och det kom en röst från tronen som sade: ”Prisa vår Gud, alla hans tjänare, ni som fruktar honom, höga och låga.”
Och jag hörde liksom rösten från en stor skara och liksom rösten av stora vatten och rösten av stark åska: ”Halleluja! Herren, vår Gud, allhärskaren, är nu konung.
Låt oss vara glada och jubla och ge honom vår hyllning. Ty tiden har kommit för Lammets bröllop, och hans brud har gjort sig redo.
Hon har fått rätt att klä sig i skinande vitt linnetyg. Ty linnetyget är de heligas rättfärdiga gärningar.”
Och ängeln sade till mig: ”Skriv: Saliga de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid.” Och han sade till mig: ”Detta är Guds sanna ord.”

Jag har städat huset denna helg. Det var på tiden. Energin till sådant har varit obefintlig men så var betygen satta och ett välbehövligt regn som dammtorkade hela gården på utsidan föll. Det som nyss såg ut som en westernfilm där hästarna doldes av dammoln när de rörde sig i hagen, är nu en rentvättad illustration till "Morning Has Broken". Den rena doften ute och inne är värd mycket och utan vatten hade det aldrig hänt.

Dagens episteltext är tagen från Uppenbarelseboken. Här talas om hur goda gärningar fungerar som vatten: rena kläder blir resultatet. Jag tycker nog det lutherska tungsinnet lyfts av mig av denna text. Broder Martin Luther hade säkerligen inte en tanke på att hans tron allena, skriften allena "nåd bara nåd" skulle bli så fel, eftersom det är obalanserat. För honom var detta en befrielse men när det gått över i andra diket blir det deprimerande. Alltid syndare, inget duger varken jag eller det jag gör, hur mycket jag än försöker. Och här får du , käre broder Martin Luther, ursäkta. Det är inte evangelium. 

Evangelium är att det räcker med nåden men att nåden också kan ge mig nåden att faktiskt göra goda gärningar. Nåden är också att vi kan göra det sanna, rätta och sköna som blir det rena linne som Lammets bröllopskläder ska sys av. Jag är ganska säker på att broder Martin Luther inet menade att vi skulle lägga oss i fosterställning och förtvivla över vår uselhet. Men det blir lätt så om man lär ut att vi inte kan göra något gott över huvud taget. Vi rä visserlgen Gud sbarn men som sådna helt värdelösa och vi måste alltid gömma oss bakom storebror Jesus i skräck för pappa gud. Nej, broder, du var en viktig gestalt för kyrkan , du öppnade upp fönster och vädrade ut mycket unkenhet, men som det är med storstädningar: när man äntligen städat hela huset så har det utrymme man städade först blivit sunkigt.

Simul iustus et peccator är befriande att höra när man levde med Dantes Inferno och Purgatorio som damoklessvärd över sig om man inte gjorde korrekt botgöring och när "vanlig" ånger, bikt , omvändelse och förlåtelse inte räckte tog man till gissel, tagelskjortor och till slut låstes de värsta syndarna, de äckligaste av dem alla: kvinnor i fertil ålder in levande i sina gravar som anakoreter. Jag fattar, broder Martin! Men det är lika deprimerande att få höra att vi alltid alltid alltid är värdelösa och att allt allt allt det goda vi försöker göra är värdelöst och även meningslöst.

Jag fattar, broder ML, att mina gärningar inte frälser någon, det kan bara Jesus eftersom Jesus är Gud, inte bara en storebror som skyddar oss från Gud. Där blev ett hörn väldigt ingrott i din förkunnelse: hörnet som du belamrade med "den juridiska försoningsläran" där dammråttorna "Förnekelse av Jesus som Gud." "Vi har att försona oss med en vred Gud", "Den blodtörstiga Gud fader" och den fetaste av dem alla : "JDS", samt möglet är det enda som växer. "Ei se kannatte" är det äckliga kladd som ger grogrund för möglet på de solkiga väggarna och det är "ei se kannatte" som är kladdet på golvet där fötterna fastnar i veckor. Då är det bra att du, käre broder,  var noga med Sola scriptura, skriften allena. Jag får återvända till dina och mina källor där vattnet är så rent att även de sunkigaste hörn blir skinande rena.

Den blodigaste tagelskjortan, den svettigaste offerkoftan och den solkigaste prästkragen blir skinande vita i denna källa: "Hon har fått rätt att klä sig i skinande vitt linnetyg. Ty linnetyget är de heligas rättfärdiga gärningar."

Detta ger mig mod att fortsätta, broder ML, det är lönt  att försöka göra rättfärdiga gärningar: att odla lin av finaste kvalitet är inte meningslöst. Det är inte gärningarna som skapar mig, frälser mig och fyller mig med kraft: det är så klart den heliga Treenigheten, den enda Gud som finns till. Men det är också denna himmelska förälder som gör det lönt att göra gott. Precis som du såg arbetet som ett medskapande är att göra alla slags goda gärningar att medskapa. 

Du hade helt rätt i meningslösheten i tagelskjortorna och gisslet, men ärligt talat var det ju motsatsen till goda gärningar. Att plåga och skada sin kropp är inte en god gärning. Allt är inte okej bara för att man inte skadar någon annan än sig själv. Vi är alla Guds barn och alla är vi också vår egen nästa som vi ska vårda med ömsinthet. Även att ömsint vara god mot sig själv är att odla lin till Lammets bröllop. Att känna sig kapabel att göra rättfärdiga gärningar är vattnet i den tvätt som gör linnet skinande vitt.

 

 

Lejon

 

Uppenbarelseboken 5: 5 ff Men en av de äldste sade till mig: »Gråt inte. Se, han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot. Han kan öppna boken med dess sju sigill.«

Och jag såg att mitt för tronen och de fyra varelserna och mitt för de äldste stod

ett lamm, och det såg ut att ha blivit slaktat.

 ---

Lammet som blev slaktat är värdigt

att ta emot makten

och få rikedom och vishet och styrka

och ära och härlighet och lovsång.

Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet och allt som finns där hörde jag säga:

Den som sitter på tronen,

honom och Lammet tillhör lovsången

och äran och härligheten och väldet

i evigheters evighet.

 Senaste delen av Läsarpodden handlade om den nya biskopen i Trondheim Erik Vardens bok Allt som är värt att minnas. De tog upp att den var en kärv bok och tänkte det som om Gud presenteras som Aslan, och inte som ett tamt ofarligt lejon. Mycket i boken verkar intressant (jag har inte läst den) men jag reagerar på att man menar att Varden presenterar ett respektingivande lejonbudskap som därmed är mer likt Gud än den kärleksfulla föräldern som tex Laestadius talade om. Jag menar att poddarna Hagman/Halldorf har fel. Gud är inte tam men fruktansvärt mäktigt snäll, det räcker att se på Jesus. Att tro på "styrka och snabba hästar" är normalt utanför kyrkan. Det som mest av allt utmanar vårt vanliga samhälle är däremot just det som kallas "snällhet" med en nedlåtande ton. Just denna nedlåtande ton är själva beviset på hur det utmanar oss att vara på riktigt fria, barmhärtiga, kärleksfulla och osjälviska.

Det som  gör att vi i dagens Norden inte misshandlar småbarn, gömmer DS-barn i källaren, mördar tonåringar om de "vanhedrar" sina föräldrar, ostraffat misshandlar en svagare granne, eller sin partner, eller torterar djur, är just kristendomen. Och detta var inte fallet ens för hundra år sedan fastän fler gick regelbundet i kyrkan på den tiden. Det tar nämligen tid att förvandla ett samhälle i grunden, inifrån och ut.

Jag menar att himmelrikets surdeg så sakteliga börjar påverka världen i "snäll" riktning därför att det är Guds plan med mänskligheten (dock inte Djävulens). Guds kärlek är den starkaste kraftkälla som existerar, den frambringade ju universum. Vrede och straff känner vi väl till, konkurrens och avund likaså, men den kärlek som gav världen liv är inte mesig eller "tam" bara outgrundlig i sin brinnande kärlek. 

Surdegsbröd

Jag ser oroväckande tecken på avfall i kyrkan som på sina håll tycks vilja vända tillbaka till hedendomens rättslöshet för de svaga. Det tycks som om en del tror att ett tillstånd där alla tillerkänns människovärde är ett "mesigt" tillstånd som deras gudsbild inte stämmer med. Det nordiska välfärdssamhället där kyrkan aldrig varit bättre på att tillvarata barns, kvinnors och funktionshindrades rättigheter än nu, stör en del kristna just nu. De verkar vilja tillbaka till korstågens medeltid.

Hagman säger något klokt om Vardens bok när Varden tar upp två kvinnor som råkar vara typiska exempel på antikens väldokumenterade misogyni : "vi har inget att lära om synen på kvinnor från äldre tider". Jag vill tillägga att vi inget har att lära av gamla tiders syn på barn, handikappade, sjuka eller gamla heller. Dagens kyrka har så mycket mer att lära ut i denna fråga än någonsin tidigare. Detta är ett viktigt exempel på hur Guds plan med mänskligheten är: att de svaga ska ha en tillflykt på jorden, vilket de aldrig haft innan kyrkans tid.

Lejonungar i Kolmården.

Jag ser en trist tendens i västvärldens kristenhet idag* och det är att vi inbillar oss att världen är för god och snäll och detta inte är bra för karaktärsdaningen hos olika förtryckta grupper som för första gången i världshistorien fått veta att de har ett fullt människovärde. Just nu grottar jag ner mig i 1300-talets europeiska historia. Då var kyrkan en maktfaktor med våldet som viktigaste kapital, inte sanningen, kärleken eller skönheten. Jag förstår uppriktigt inte hur det kan kännas lockande att världen ska se ut så igen? Vad menar alla som menar att många kristna är för mjuka och för lite utmanande egentligen?  Poddparet Hagman/Halldorf tar upp en bra linelse: de coola indie-poparna och de bredare artisterna där Varden är den coole och vanliga evangelister tillhör de inkluderande mjukisarna. Till den "mjukare" evangelisttonen räknas Liselott J Andersson och Ylva Eggehorn vilka tas upp som exempel på detta i Läsarpodden som menar att de är så gamla nu att de drar sig mer åt "mjukishållet".

Jag tror dock att längtan efter "kärv" kristendom också kan anfäkta äldre människor. Den leder ofta till en slags medeltidslängtan då himmelrikets surdeg ännu inte trängt lika långt in i hjärtat på människor och samhällen. En påve som bränner fattiga kättare på bål var inte i Guds tjänst, vad han än trodde. Jag ser en logik och till och med något gott med korstågen eftersom Islam bredde ut sig med vapenmakt och hotade den kristna världen med folkmord och religionsutrotning. På samma sätt har jag svårt att se att det vore möjligt att bekämpa fascismen i Europas 1930-40-tal utan vapenmakt. Men att bränna fattiga bönder på bål är alltså inte ett exempel på hur kristet liv ska levas. INGET antyder det i Jesu gärning.

Lamm på en 4-H gård.

Betecknande nog är den del av kristenheten som tycker barnavårdscentraler, daglig verksamhet och kvinnojourer är mesighet och inte ett uttryck för surdegens obetvingliga kraft, förtjusta i Gamla testamentet.  De sladdar raskt förbi evangelierna  och pastoralbreven med något enstaka nedslag i någon misogyn passage hos Paulus eller något som de tolkar som bekräftelse på att deras böghat är heligt, för att slutligen sluka Uppenbarelseboken med hull och hår. Detta utan att förstå den annat än som spännande action och ge dem anledning att själva vända sig till våld, övergrepp och konspirationsteorier.

Jag menar alltså inte att Varden är med på detta men hans bok verkar ändå ha svalt den retoriken som i slutändan går ut på att ta hand om sjuka, barn , gamla, mobbade, utstötta och handikappade är svaghet. Ja, allt som anses kvinnligt är svaghet. Ett av Vardens kvinnoexempel är särskilt upprörande: den heliga Maria av Egypten som levde någon gång på 400-500 talet och tydligen är ett viktigt helgon för trappisterna som Varden tillhör. Hon beskrivs i ett ikonsynaxarium på nätet som "ett fantastiskt exempel på att ånger och omvändelse är möjligt för alla". Vad hade då denna kvinna gjort som var så hemskt? Torterat smådjur? Stulit tiggares dagskassor? Jobbat med faraonisk omskärelse av flickebarn? Förgiftat floder?  Levt på ocker? Varit änglamakerska? Varit en grym drottning som slängde folk till krokodilerna för nöjes skull?

Nej, hon hade som tolvåring rymt hemifrån, ingen orsak till detta ges i helgonlegenden men man kan ju dra sina slutsatser när hon i Alexandria genast blev prostituerad, sångerska och artist. Vid tjugonio års ålder tog hon ett pilgrimsskepp till Jerusalem och omvändes vid ett besök i Det heliga korsets kyrka. Detta fick prästmunken fader Zosima veta när han träffade henne några år senare i Juda öken där hon sprang omkring helt naken och svartbränd av solen. Hennes eremitliv var botgöring för hennes liv innan resan till Jerusalem. Hon kunde tydligen utföra mirakel i öknen men det enda Zosima kunde berätta var att han återvände till henne med Nattvarden och ett år senare fann han henne död med en skriven text bredvid sig där hon skrivit ner sin dödsdag. Hon är helgon i både öst och väst numera.

Hur kan man påstå att hon är ett bevis på att vad som helst kan förlåtas? En tolvåring som rymmer hemifrån och i storstaden dras in i prostitution kan knappast anses brottslig, det är hon som utsätts för brott. Jag tänker på Elise Lindqvist när jag läser om Maria av Egypten. Hade hon levt under antiken hade sannolikt hennes öde liknat Marias mer än det nu gör. Lindqvist är naturligtvis helgonmaterial men i stället för Marias av Egypten extrema självskadebeteende och, förmodligen, självmord har Elise Lindqvist befriats från skammen och gett den till rätt personer.  Därefter har den heliga Elise använt ett långt liv till att hjälpa barn och kvinnor med samma fruktansvärda bagage som hon en gång släpat på, att leva ett bättre liv. Vem är mest lik Aslan? Zosima som låter en sexuellt utnyttjad flicka som vuxit upp till en självskadande kvinna bära skammen alldeles ensam i öknen, eller Elise Lindqvist som , under hot från dem som ser sin affärsverksamhet hotad, befriar från skammen, upprättar och skipar rätt i deras hjärtan som liksom hon utsatts för övergrepp?

Lejoninna vid Okonjima Lodge i Namibia, hon påminner mig om Elise Lindqvist.

Jag tvekar förstås inte om svaret. Men vad tänker de som tar upp Maria av Egypten i Pilgrims synaxarium utan kommentar? Och vilken lärdom drar trappisterna av hennes självskadebeteende? På vilket sätt menar de att hennes tragiska psykiska kollaps efter , antagligen , ett helt liv av övergrepp, är ett föredöme? Tycker vi att barn som blivit utsatta för våldtäkter, åtminstone sedan 12 års ålder, bär skuld för detta? Nej, och det är så bra. Det är ett bevis för att Himmelrikets surdeg kan förvandla hjärtan och därmed samhällen. 

Att vi inte har något alls att lära av antikens kristna vad gäller barn  och kvinnor betyder inte att de var onda. De gjorde så gott de kunde i en värld som var betydligt mindre genomsyrad av himmelriket än vår. Men vi, som faktiskt vet bättre, vad får dagens kristna att längta efter mindre Himmelrike och mer psykiskt och fysiskt våld mot utsatta i världen? Varför ska vi sträva tillbaka till hjärtlöshetens tid?När man dessutom gör det med ursäkten att vår tid inte fattar att Gud inte är ett tamt lejon? 

För att förklara metaforen från min djurgalna vinkel: ett tamt lejon kan vara riktigt farligt, lejontämjare kan bli dödade av sina tama lejon. Vilda lejon är betydligt mer förutsägbara och tydliga i sina signaler. De behöver inte vara mer mordiska eller "farliga" bara betydligt mer respektingivande. Och det är honorna som är de skickligaste jägarna, samt de som beskyddar flockens ungar. Hotas de då blir lejon riktigt farliga. Och det är de som hotar Guds barn som bör vara rädda för Gud, inte barnen.

Lägg märke till att Lejonet av Juda i Uppenbarelseboken ser ut som ett slaktat lamm och det är Lammet som är värdigt all makt och ära. Jag är ledsen, men jag måste säga att den som litar till kärvhet,våldsmakt, muskler , testosteron, adrenalin och livsfarliga klor helt har missuppfattat på vilket sätt Gud är livsfarlig för denna världens kaosmakter.

Agnus Dei målad av Francisco de Zurbaràn ca 1635-1640.

'

* där Varden absolut inte är ledande, det är bara podden som satte igång mina tankar om detta.

Apostladagen- kallelsen ges till alla

Markus 3:7-19

Jesus drog sig undan mot sjön tillsammans med sina lärjungar. En massa människor från Galliléen följde med men också från Judéen, Jerusalem ich Uduméen och från andra sidan Jordan från trakten kring Tyros och Sidon kom meännsikor i massor till honom när de hörde talas om allt han gjorde. Han sade åt sina lärjungar att ha en båt till reds, så att han slapp bli trängd av folkmassan. Han hade botat många, och nu kom alla som led av någon plåga och trängde sig på honom för att få röra vid honom. Och när de orena andarna såg honom föll de ner för honom och ropade: "Du är Guds son" Men han förbjöd dem strängt att avslöja vem han var.

De tolv utses

Sedan gick han upp på berget och kallade till sig några som han hade utvalt, och de kom till honom. Han utsåg de tolv som skulle följa honom och som han skulle skicka ut att predika och ha makt att driva ut demonerna. Och de tolv som skulle följa honom och som han skulle skicka ut att predika och ha makt att driva ut demonerna. Och de tolv han utsåg var: Simon, som han gav namnet Petrus, Sebedaios son Jakob och Jakobs bror Johannes, vilka han gav namnet Boanerges, det vill säga Åskans söner, vidare Andreas, Filppos, Bartolomaios, Matteus, Tomas, Alfaios son Jakob, Taddaios, Simon Kananaios och Judas Iskariot, han som förrådde honom.

Jesus hade fler lärjungar än de tolv som här nämns vid namn (lite olika namn hos olika evangelister) , kanske var Junia en av dem som följde Jesus från första början, innan uppståndelsen. Det vet vi inte för de flesta lärjungar benämns inte med namn i evangelierna. Endast den lilla krets utvalda judiska män, som ibland sägs representera de tolv stammarna som såg sitt ursprung i Jakobs/Israels tolv söner.

Vi vet ju att senare skickar Jesus ut 72 lärjungar (jämnt delbart med 12) med samma befogenheter som dessa män att sprida Guds rike. Motsäger inte dessa specifika antal, talet om att alla är kallade? Jesus hade sannolikt fler än 72 anhängare. Varför valdes dessa och inte alla?

Dessa specifika antal har ju symbolisk betydelse i bibliska sammanhang. En av dessa betydelser är just att representera alla judar och judarna representerar mänskligheten precis som mänskligheten representerar hela skapelsen.

Riksdagen i Sverige är representativ och ska representera hela Sverige. Den ska väljas av alla svenska medborgare men alla tio miljoner sitter inte riksdagen. Däremot har vi alla ledamöter som representerar just vår del av landet. Vi har rätt att kontakta "vår " riksdagsledamot som då har skyldighet att lyssna just i egenskap av representant. På så sätt kan man säga att det är Sveriges riksdag och inte bara en debattklubb för drygt 300 personer.

Jesu lärjungar är alltså inte bara sig själva utan också representanter för oss alla. Och bland Jesu lärjungar finns alla möjliga personligheter, även Judas Iskariot, förrädaren och Petrus , förnekaren. Det finns en lärjunge som är en sann israelit, helt utan svek (som i sig blir lite av en motsägelse eftersom Israel var en bedragare och också hette det, Jakob, innan han blev Israel). Det finns en trofast tvivlare och en eldig revolutionär. Det finns också karriärklättrande bröder och före detta kollaboratörer med ockupationsmakten. Vi kan alla hitta någon eller några lärjungar som vi känner igen oss i på olika sätt genom livet.

Kallelsen att sprida Guds rike är alltså en kallelse till alla. Inte bara till tolv, eller 72 personer.

Och varför ska vi lyssna till den kallelsen? Ja ett svar finns i Uppenbarelseboken 4: 10-11, det som jag just nu känner är mest aktuellt för mig:

då skall de tjugofyra äldste falla ner inför honom som sitter på tronen och tillbe honom som lever i evigheters evighet och lägga sina kransar framför tronen och säga:

Du, vår Herre och Gud, är värdig

att ta emot härligheten och äran och makten.

Ty du har skapat världen,

och genom din vilja blev den till och skapades den.

Det här med människan som rå Psaltaren 8

För körledaren. En psalm av David.

Herre, vår härskare,

väldigt är ditt namn över hela jorden.

Jag vill besjunga din himmelska prakt

med ett barns, ett dibarns mun.

Du har rest ett värn mot dina fiender

för att betvinga ovän och hämnare.

När jag ser din himmel, som dina fingrar format,

månen och stjärnorna du fäste där,

vad är då en människa att du tänker på henne,

en dödlig att du tar dig an honom?

Du gjorde honom nästan till en gud,

med ära och härlighet krönte du honom.

Du lät honom härska över dina verk,

allt lade du under hans fötter:

får och oxar, all boskap,

och markens vilda djur,

himlens fåglar och havets fiskar,

allt som vandrar havets stigar.

Herre, vår härskare,

väldigt är ditt namn över hela jorden.

Jag tjatar om detta med att vi människor , alla människor, är rån. Vi är bergsrån, skogsrån, ängsrån och havsrån , ja världsrån. Men till skillnad från sagornas huldror och skogsrån gör vi inte vårt jobb. Ett rå är en råda, en som råder över sitt område. Det omRÅDE som rådan har hand om är egentligen också själva råets väsen. Utan berget skulle inte bergsrået kunna existera och så är det med människan i stort. Självklart. Banalt. Truismer. Ja, men varför fattar så många inte att det är så?

Många vägrar vara huldran som vaktar sin skog mot allt ont och i stället för att vårda sig om boskapen protesteras det mot veganmat EN DAG i veckan så djuren måste fortsätta plågas i köttfabriker. Hat möter inte bara djuren utan också dem som vill vara rådor. Hur kan det exempelvis ens förekomma att både vuxna och barn mobbar ett barn (Greta ) som tar sin uppgift som klimatråda på allvar? Jag ser det som Psaltaren säger: det finns ovänner och hämnare. Det finns de som absolut inte vill göra sitt jobb som skogsrå utan i stället plundrar skogen , kanske pga kortsiktig vinst i pengar, men alltför ofta ser jag en ren ovänskap och hämndgirighet.

Är det verkligen så att mannen som kalhögg "sin" skog av rädsla för att skogen, pga sin höga ålder och sällsynta orkidéer, skulle bli reservat ens kortsiktigt "tjänade" på sitt illdåd? Blir naturområden reservat får "skogsägaren"en stor summa pengar som motsvarar områdets marknadsvärde, den gamle mannen detta handlar om skulle leva ett mycket gott liv fram till sin död och hans arvingar skulle inte heller lämnas svältande i dragiga backstugor. Han hade bara bestämt sig för att hämnas "naturmupparna", oklart vilka det är.

Hans nästangudalikhet använde han till att skövla den skog där han var skogsrå. "markens vilda djur, himlens fåglar", orkidéer och grodor som han skulle råda över svek han i sin ovänskap med den som skapat honom till skogsrå. Jo, mannen finns på riktigt, jag har själv pratat med honom, sett hans skog före och efter, vandrat i den före och efter, jag kan lugnt säga att den delen av skapelsen nu "ropar som i födslovåndor. "

I större eller mindre grad har vi alla del i denna synd , denna maxima culpa; vi abdikerar från att vara skogsrå, bergsrå eller sjörå varje dag. Vi vill inte kännas vid att vårt väsen är skogen, berget, öknen, havet, sjön. Vi struntar i att vårt uppdrag är att råda här och hämnas på någon obestämd genom att låtsas vara något annat än naturen genom att bli dess rånare i stället för dess rå. 

 Det låter hopplöst men16-åringar som påstår sig HATA 16-åriga rået Greta är kanske inte ännu helt genomusla. Jag vet att mannen som skyndade sig att skövla sin skog när någon talade om sällsynta orkidéer i den inte är genomrutten. Linjen mellan ont och gott går rakt igenom oss var och en. Och hoppet som bär mig är att det finns ett val vi kan göra, som slutet av Johannes uppenbarelse skriver om i detta hoppfulla eko av Psaltaren 8:

Upp. 14:6-7: Och jag såg en annan ängel flyga över himlens mitt. Han hade ett evigt evangelium att förkunna för jordens invånare, för alla länder och stammar och språk och folk, och han sade med hög röst: ”Frukta Gud och ge honom er hyllning, ty stunden för hans dom är inne. Tillbe honom som har skapat himlen och jorden och havet och vattenkällorna.”

Här är jag Bergsrå sedan barndomen, Puimunen i Jukkasjärvi. Bilden tog jag en dag i juni för 8 år sedan.

Kort bibelstudium om en lång framtid

2 Petrusbrevet 3: 4-7 ”Hur blir det med löftet om hans ankomst? Våra fäder har redan dött, och allt är som det har varit sedan världens skapelse.” De bortser från att det för länge sedan fanns himlar och en jord som hade uppstått ur vatten och genom vatten i kraft av Guds ord. Den värld som då fanns dränktes därför i vatten och gick under. Men de himlar och den jord som nu finns är i kraft av samma ord sparade åt elden; de bevaras till domens dag då de gudlösa skall förintas.

En högljudd minoritet av kristna, som dessutom kallar sig och ser sig som extra bibeltrogna  och därmed bättre och mer äkta troende, menar att vi inte ska bry oss om klimatet. Anders Gerdmar, medlem i Livets ord, docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet och rektor för Skandinavisk teologisk högskola (LO-driven), hör till den gruppen.  Här skriver han i Dagen om detta. Om texten är låst för er som inte är prenumeranter tar jag här kortfattat upp hans resonemang där han jämför klimatoron nu med millenniebuggen 1999. Han menar, som alla med hans åsikt, att vi kristna inte ska bry oss om denna jord eftersom den ska förgås i eld. Han lutar sig då på exempelvis Andra Petrusbrevet, men bortser ifrån att texten använder syndafloden som exempel på hur jorden ska förgås.

Den mer bibliska tolkningen av detta att "jorden ska gå under i eld" innebär , precis som syndafloden, att samma planet och samma kosmos ska återuppstå på samma sätt som Jesus uppstod från de döda och samma människor, när sedan alla uppstår från det döda, ska uppstå men i förnyad kropp. * Det intressanta är att Gerdmar och hans gelikar läser längre ner i 2 Petrusbrevet men som vanligt låter de inte skrift förklara skrift och struntar i Petrusbrevets inledande resonemang om syndafloden. Eller menar de på fullt allvar att den klassiska judiska och kristna förkunnelsen om skapelsen är att jorden förintades under syndafloden och sedan skapade Gud en helt annan jord när floden torkade upp?

Nej den klassiska kristna tanken** är att jorden, samma jord, återuppstod förnyad efter syndafloden.  Därför blir det en självklarhet att tolka 2 Petrusbrevet så att det är samma jord som ska förgås i eld och sedan återuppstå renad. *** Alldeles speciellt så eftersom den klassiska kristna tanken är att Jesu uppståndelse visar hur all uppståndelsen ska ske, både människans och hela skapelsen.Det är ju inte så att Paulus menar att hela skapelsen längtar efter att förintas när han skriver i brevet till romarna:

Rom 8:22 -23 Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor. Och till och med vi, som har fått Anden som en första gåva, också vi ropar i vår väntan på att Gud skall göra oss till söner och befria vår kropp. Paulus är väl den som utvecklat det som senare blev den klassiskt kristna eskatologin och Gerdmar och hans vänner lutar sig tungt på rader i Kolosserbrevet om "uppryckandet" men de struntar i resten av brevets eskatologi: Kol 1:15-19 Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom. Och han är huvudet för kroppen, för kyrkan, han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, 19ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen. I Bibelns mest politiska bok, Uppenbarelseboken, står det att staden Jerusalem ska landa på den förnyade jorden och så förena himmel och jord för evigt. Till den staden ska jordens alla konungar resa och allt dyrbart och härligt som finns på jorden ska föras dit-jorden är alltså inte tom på allt utom frälsta människor. Upp 21: 22-27 Något tempel såg jag inte i staden, ty Herren Gud, allhärskaren, är dess tempel, han och Lammet. Och staden behövde varken sol eller måne för att få ljus, ty Guds härlighet lyser över den, och Lammet är dess lampa, och folken skall leva i detta ljus. Jordens kungar kommer med all sin härlighet till den staden, och dess portar skall aldrig stängas om dagen – natt blir det inte där. Och allt dyrbart och härligt som folken äger skall föras dit. Aldrig skall något orent komma in där och inte heller någon som handlar skändligt eller lögnaktigt utan bara de som Lammet har skrivna i livets bok. Vi kan alltså inte alls ägna oss åt dödssynden Acedia (=likgiltighet) och lugnt invänta jordens förintelse om vi vill vara Jesu lärjungar. Tvärtom. Vi ska liksom han stifta fred och försoning med allt på jorden och allt i himlen "till dess han kommer." (1 Kor. 11: 26)  Jag tror som Petrus och Paulus att detta är samma jord som en gång skapades, förnyades och renades i syndafloden, den jord som sedan kommer att förnyas och renas genom eld för att uppstå till evigt liv-liksom Jesus-det är hoppet som bär mig. Nya Jerusalem klostret utanför Moskva. Läs om det här.

* 1 Kor 15:20-28 Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av de avlidna. Ty eftersom döden kom genom en människa kommer också uppståndelsen från de döda genom en människa. Liksom alla dör genom Adam, så skall också alla få nytt liv genom Kristus. Men i tur och ordning: först Kristus och därefter, vid hans ankomst, de som tillhör honom. Sedan kommer slutet, när han överlämnar riket åt Gud, fadern. Då har han förintat varje välde och varje makt och kraft, ty han måste härska tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Den siste fienden som förintas är döden, ty allt har han lagt under sina fötter. När det heter att allt är lagt under honom är naturligtvis den undantagen som har lagt allt under honom. Men när allt har lagts under honom skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, så att Gud blir allt, överallt.

{---}

1 Kor 15:42-49 Så är det också med de dödas uppståndelse. Det som blir sått förgängligt uppstår oförgängligt. Det som blir sått föraktat uppstår i härlighet. Det som blir sått svagt uppstår fullt av kraft. Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande. Och så står det skrivet: Den första människan, Adam, blev en varelse med liv. Men den siste Adam blev en ande som ger liv. Det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga. Den första människan kom från jorden och var jord; den andra människan kom från himlen. Som den jordiska var, så är också de jordiska, och som den himmelska är, så är de himmelska. Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska.

** Rebella, du har helt rätt, detta är något som ortodoxa kyrkan alltid varit på det klara med och endast USAnska dispensionalistiska frikyrkor efter Upplysningen anser att Gerdmar har förstått saken rätt. 

***När Jesus själv talar om den sista tiden är det just syndafloden han hänvisar till i Matteus 24: 7 "Ty som det var i Noas dagar, så blir det vid Människosonens ankomst".