Vila och tröst från oväntat håll- Jonatecknet

 Vår samtalsgrupp, som nog egentligen är en bibelstudiegrupp eller bokcirkel med Bibeln som ständig bok, talade senast om hela kapitel 16 i Matteusevangeliet. Det kändes som en så välbekant text att jag inet tyckte den riktigt resonerade med mig när jag läste den hemma. Men i gruppen blev det en helt annan sak. Vi fick nya insikter och gamla insikter fick nytt liv. 

Exempelvis fick lidandets problem ett svar för mig, nämligen detta lidande att när jag utsätts för lidande tänker jag ofta att Gud hatar mig. Men här ser vi ju tydligt att det är tvärtom. Jesus är nära oss i lidandet mer än någonsin. Detta är en text som egentligen är allt vi behöver för att aldrig bli framgångsteologer.  Texten lär oss också att för att verkligen bli oss själva får vi släppa föreställningen om vem vi är. Det ängsliga upprätthållandet av vår " värdighet", vår omsorgsfullt utmesjlade offentliga persona får vi lämna bakom oss och i stället se vårt oändliga värde hos Jesus.

Precis som Simon Barjona får veta vem han egentligen är : den lilla stenen "Petros" beroende av den stora klippan "Petra" där kyrkan ska byggas, får vi vår rätta identitet i att följa Jesus. Kyrkan är enligt texten oemotståndlig i längden kan inte ens dödsriket  stå emot kyrkan. "Dödsrikets (Hades) portar  ska inte stå emot den" som Kärnbibeln översatt det får mig att tänka på Sagan om Ringen och Enterna som tar över Isengård. För det står ju i grundtexten inte som att Kyrkan sitter inlåst i Hades utan tvärtom , det är kyrkan som tar sig in i Hades och bräcker portarna till döden. 

Just i denna passage kallar Jesus Petrus för tre olika saker:  först "Simon Barjona och sedan "gå bort ifrån mig Satan" och sist får han sitt nya riktiga namn "Småsten". Innan Jesus kallar Petrus för Simon Barjona talar Jesus om att det enda tecken de skriftlärda ska få se är Jona-tecknet. Senare förklarar Jesus detta med att han ska dö och uppstå som Jona uppstod från valfiskens buk. Men jag tänker att det finns så mycket mer att hämta från Jona-tecknet. Det borde vara orsaken till att Petrus denna sällsynta gång tilltalas som Barjona/ Jonas son.

Jona försöker exempelvis smita från sitt uppdrag men får omvända sig. Här försöker Petrus få Jesus att smita från sitt uppdrag. Jonas uppdrag är också intressant, han ska predika för Nineve, ett fiendeland för judarna. Han ska gå till folk utanför Israel och Juda för  att predika om Gud . Det är en tanke som var främmande för de skriftlärda Jesus vänder sig till. Än i denna dag vill inte judar missionera. Det är krångligt att konvertera och helst ser rabbiner att hedningar som jag bara följer Noas 7 lagar som gäller hela mänskligheten: att inte dyrka avgudar, att inte förbanna Gud, att inte mörda, att inte hänge sig åt sexuell synd typ äktenskapsbrott, att inte stjäla, att inte äta kött bortslitet från levande djur och att etablera rättvisa domstolar. 

Men Jesus hänvisar alltså till en profet som specifikt sänds till hedningar och deras djur. Dessutom är det en profet som liknar Petrus litegrann. Han är hastig i sina beslut, han tjurar när Nineve omvänder sig så straffdomen uteblir, precis som  Petrus har svårt att i början acceptera de hednakristna som Paulus vurmar för. Och Jona  försöker smita undan Guds plan Det gör Petrus också, i detta fall genom att försöka hindra Jesus från att lida i Jerusalem. Och Petrus, i sin tur, representerar här hela kyrkan byggd på Petra, den stora klippan Jesus, där Petrus är den lilla stenen som vi alla liknar mer eller mindre. Jag känner då igen mig själv i hans bedyrande om att skydda Jesus från allt ont och så sviker han ändå när Jesus arresteras och han förnekar att han känner Jesus eftersom han kände sig rädd.

Så mycket tröst i ett kapitel av Matteus evangelium som öppnade sig just för att vi ar en liten del av kyrkan samlade. Kyrkan som har nycklarna till himmelriket och kan invadera dödsriket.

Sykars oändliga djup del 2: skörden

 

Jesus och den samariska kvinnan talar om livets vatten  brunn av Angelika Kauffmann 1796

När Esra återvände från den babyloniska fångenskapen och fick tillåtelse att återuppbygga Jerusalems tempel vägrade han tillåta de israeliter som också kallas samarier som bodde i landet att vara med. Redan under översteprästen Elis* tid när han flyttade tillbedjan till Silo hade Israels rike i norr börjat ta avstånd från dem som inte ville tillbe på deras heliga berg Gerizim. Samarierna ser därför judendomens idé om tempelberget i Jerusalem som en oacceptabel novation.  När Esra utestängde dem från tempelbygget utvecklades deras tro till en som starkt tog avstånd från nymodigheter som Jerusalems tempel och infogandet av profeterna, de historiska böckerna och de poetiska böckerna  i den heliga skriften.

Esra var den store rasisten bland profeterna, likväl som den stora reformatorn. Han kallas ofta för "den andre Moses" Boken med hans namn avslutas med en stor etnisk rensning då Esra skickar bort alla icke-judiska kvinnor med de barn de fått i sina äktenskap med judiska män**. Det är förstås helt i karaktär att han inte tillåter de israeliter som hela tiden stannat kvar i landet att vara med om återuppbyggandet av landet efter att eliten  av de landsförvisade judarna kom tillbaka från Babels floder om inte ens de fick behålla sina familjer om de gift sig utom sin etnicitet. 

Om vi får tro Esra och den av honom återupptäckta Tanakh var samarierna ett blandfolk av israeliter och folkgrupper från norr,  I Tanakh berättas det att fem olika tvångsförflyttade folkgrupper skulle ersätta de fördrivna israeliterna. Dessa blandade sig med israeliterna/samarierna och de sades ta med sig sina egna gudar förutom att de också började tro på Jahve.  Av denna synkretism syntes inget spår hos samarierna ens på Jesu tid. Däremot levde en legend bland judarna om de fem folkgrupperna kvar då man menade att de tagit in varsin avgud, ba'alim  till samariernas tro. Judarna ville ju, som det står i texten, inte ha något att göra med samarierna- 150 år tidigare hade den judiske kungen Hyrcanus II jämnat templet på Gerizim med marken. Jakobs källa, där Jesu mötte kvinnan, stod inte heller högt i kurs hos judarna. Men kanske är det denna tradition om fem avgudar som avspeglas i att Jesus tar upp den samariska kvinnans fem tidigare män. 

Med sin starka monoteistiska hållning som vägrar att på minsta sätt förmänskliga Gud eller modernisera sedvänjor förefaller det högst osannolikt att de verkligen skulle ta in andra gudar i religionen. Däremot förefaller det högst troligt att de folkgrupper som assyrierna tvångsförflyttade till Nordriket Israel blev monoteister eller monolatriker * i mötet med samarierna . Det må vara hur det vill med den saken men resultatet är ändå att judisk tradition skiljer sig åt från samariernas självbild i fråga om samariernas monoteism. Medan judarna ser dem som en utbrytning/sekt med fem avgudar, dock släkt med judendomen, ser sig samarierna själva som de äkta israeliterna som bevarat den mosaiska trons ursprungliga uttryck och deras monoteism är orubblig, enligt dem själva.

Jesus har en annan syn på samarierna än andra judar ser vi i evangelierna. I Lukas evangelium har vi den kända historien om den barmhärtige samariten, men också berätteslen om tio spetälska varav alla utom en struntade i att tacka Jesus för sitt helande. Lukas skriver tydligt att denna enda person var samarier Lukas 17:12-16. Och här i Johannes evangeliums kapitel 4:35-38 säger Jesus om samarierna: 

Ni säger: fyra månader till, så är det dags att skörda. Men jag säger er: lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd. Den som skördar får sin lön, han bärgar grödan till evigt liv, så att den som sått och den som skördar kan glädja sig tillsammans. Här gäller ju ordet att en sår och en annan skördar. Jag har sänt er att skörda där ni inte behövt arbeta. Andra har arbetat, och ni får lönen för deras möda.«

En trosföreställning som gjorde de samarier Jesus mötte vid Sykar mer benägna att tro på honom än många andra är den samaritiska föreställning om Messias, Taheb (den som återställer). De talar bland annat om att Taheb ska leva ganska obemärkt och sedan dö och då  ska uppståndelse från de döda komma. Detta bygger de på löften i de fem Moseböckerna där, den enda profeten de erkänner , Moses, finns med. De har också en tanke om denna profetens återkomst. Att den samaritiska kvinnan kallar Jesus profet är därför ett tecken på att hon känner igen Jesus som profeten och Taheb. Det står nämligen inte "jag ser att du är en profet" utan "jag ser att du är profeten". Jesus visar alltså att samarierna är såväl förberedda för skörd som efterföljansvärda exempel.

Intressant är att även assyrierna som bodde ungefär i nuvarande Syrien och Libanon blev tidigt kristna och är enormt stolta över sitt kristna arv. Även de hade vissa lagar och traditioner som gjorde dem "förkristna". Det var just till Assyriens huvudstad Nineve Jona skickades för att predika omvändelse- och de omvänder sig genast. Till och med djuren inbegrips i assyriernas botgöring. Man kan faktiskt hitta arkeologiska bevis på att assyrier lät hästar fasta och i samband med detta rakade av dem manen.  Mer om Jona, assyrierna och evangelierna framöver.

Det finns alltså inget slumpartat i att Jesus stannar just här i Samarien, talar till just denna kvinna som är väl bevandrad i skrifterna så hon känner igen profeten och Taheb/Messias i Jesus. Det är heller ingen slump att hon haft fem män men när Jesus träffar henne är ogift. Mer om detta i nästa post.

*en som tror att det finns flera gudar men bara tillber en av dem, som de första judarna ofta var.

** Jesus är tydlig med att skilsmässa aldrig är tillåtet. Man kan tolka det som att han i polemik med Hillel enbart motsätter sig skilsmässor i sin samtid där mannen hade all rätt att skiljas och kvinnor ingen, liksom det fortfarande är hos vissa ortodoxa judiska grupper, muslimer och samarierna. Men jag tror att Esra, som kallas den andre Mose, är en av Jesu måltavlor här. Hans kategoriska avvisande av skilsmässa är ju ett kraftfullt mothugg mot Esras masskilsmässa för att åstadkomma etnisk rensning. Samtidigt tar Jesu alltså samariernas parti även i denna bibelpassage när han inte godtar några skilsmässor alls oavsett orsak. Jesu stamtavla innehåller ytterst få kvinnor men samtliga kvinnor som nämns är icke-judar.

Dop

 Plötsligt kom sommaren, som vanligt nästan över en natt. Ännu sjunger fåglarna, så det hörs när man har sina digitala möten med jobbarkompisar på skolan (jag skyndar mig alltid hem till våra konferenser på eftermiddagarna) häggen blommar, barnen badar i iskalla sjöar, tomatplantorna har flyttat ut och hästarna blir blanka i pälsen av färskt gräs. Då är det slut på våren och försommaren ramlar över oss beväpnad med all sin vänliga oemotståndliga grönska. 

Vatten är söndagens tema eftersom det handlar om dopet. Anden som vatten är också den bild jag oftast landar i. För mig låter Andens röst som porlande vatten, som en vårbäck eller de små rännilar som porlar hela sommaren i fjällen. Gårdagens ridtur gjorde jag en liten film när jag red Gyllir ut i vattnet i Bjumisträsk där han bara stod och myste och tuggade i sig av de växter som börjar ta sig upp ovan vattenytan mest sjöfräken som gör hästarna helt orangea runt mulen. de verkar vara exakt lika karotenrika som asplöv och morötter och till och med Lady tar sig ut i vattnet, en pytteliten bit, för att tugga i sig dessa läckerheter.

Vatten är liv, utan vatten är inget liv. Vatten renar bättre än någon annan kemisk substans. Söndagens GT-text handlar om denna funktion hos vatten:

Hesekiel kapitel 36, vers 25-28

Sedan skall jag bestänka er med rent vatten och göra er rena. Ni har orenat er med alla era avgudabilder, men jag skall göra er rena.Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött.Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem.Ni skall få bo i det land jag gav era fäder. Så skall ni vara mitt folk, och jag skall vara er Gud.

Dop

Dopet påminner om fostervattnet vi föds i, men också om det renande bad vi tvättas i efter förlossningen. I båda fallen är vattnet inte jag men i vattnet blir jag till. De som propsar på att dop ska ske i någorlunda vuxen ålder  lägger tyngdpunkten på det medvetna valet, att tvätta sig och vår egen insats. Vi andra lägger betoningen på Guds handlande nåd som inte har något med vår prestation att göra. Båda delarna behövs dock i ett liv: vi föds utan att kunna påverka detta men tvättar oss gör vi ju som en medveten handling. Fast i just dagens GT-text är även det renande badet Guds handling. Med vattnet blir människor Guds folk, Guds barn. När Israels folk flyr från Farao genom havet utan att lämna minsta lilla klöv i Egypten är det ett dop de genomgår fast de går torrskodda över havsbottnen. I havets föddes ett folk som fick i uppdrag att förmedla heliga sanningar till hela världen.

Jona flydde från Guds uppdrag på havet men kom inte långt innan han kastades i havet men räddades genom fisken som spottade ut honom på land efter tre dagar och tre nätter spottas Jona upp på land och fullföljer den mission han försökte fly ifrån: den stora staden Nineve med alla sina djur räddas eftersom de omvänder sig och ber Gud om nåd. Vattnet blir här både död och uppståndelse för Jona men också liv för Nineve. Även djuren har en framträdande roll i Jonas bok: 

 »Inga människor och inga djur, varken får eller kor, får äta och dricka, gå i bet eller vattnas.

Både människor och djur skall bära säcktyg och ropa högt till Gud. Var och en skall upphöra med sin ondska och sina övergrepp.

Kanske kommer Gud att ångra sig och stilla sin vrede, så att vi inte går under.«

Och när Jona surnar till då hans profetia inte gick i uppfyllelse, eftersom Gud förbarmade sig, svarar Gud:

Skulle då inte jag bekymra mig om Nineve, den stora staden, där det bor över 120 000 människor, som inte ens kan skilja på höger och vänster – och dessutom många djur.«

Livsmedel

I Bibeln seglas det på vatten, fiskar räddar människor både från drunkning och från svält. Många av Jesu lärjungar lever på vad vattnet kan ge. Jesu kusin Johannes döper Jesus i vatten då den Heliga Ande uppenbarar sig som en duva och som en röst. Jesus förvandlar vatten till vin i sitt första underverk och ber en ensam kvinna om vatten vid Jakobs källa i Samarien. Sedan helar han en lam som tillbringat en stor del av livet vid Betesdadammen för att bli helad av det vattnet. Jesus tvättar sina lärjungars fötter med vatten och gör frukost åt dem vid Gennesarets sjö efter sin uppståndelse. På olika sätt finns vatten med genom evangelierna och vattnets olika betydelser som livsmedel och som metafor för den heliga Ande blir tydlig.

Hur man än vänder på frågan är dock vatten ett mirakel i sig. Det är en ytterst hållfast molekyl samtidigt som det har en lösande förmåga som ingen annan kemisk förening. Polarisationen i molekylen gör att fruset vatten ökar i volym till skillnad från allt annat som krymper i kyla. Kemiska föreningar är dock alltid giftiga i för stor mängd, så ock vatten men då ska det vara väldigt mycket för mycket av varan vare sig man dricker av det eller drunknar i det. Just detta förhållande tycker jag gör vatten ännu bättre som metafor för den Heliga Ande för Aslan är inget tamt lejon och Gud är inte ofarlig. Inget kan leva utan vatten fast det också är farligt för allt levande. Men vattenmetaforen räcker så klart inte för att förstå Den Heliga Ande. För Guds starkaste egenskap är kärlek vilken gör att livet aldrig hotas av Gud. 

Hjortrongull

 Tvärtom, livet skapas av Gud. Den heliga Ande svävade över vattnen och så skapades livet. Vattnet skapar inget alls, det finns som en förutsättning för skapelsen men också som en del av den. Hjortrongull i Sagan om ringen är därför en ännu tydligare metafor för den heliga Ande än vatten. Hon är visserligen starkt förknippad med vatten men är dess ömsinta drottning som använder vattnet till att skapa och upprätthålla liv. Så här års brukar bloggen, om inte översvämmas så ialla fall, bevattnas av Hjortrongull och Tom Bombadill de två karaktärer i Tolkiens trilogi som oftast hoppas över i alla adaptioner av verket men som på mig gör det starkaste intrycket utöver centralkaraktärerna hoberna och Gandalf.

Hjortrongull är den enda som har makt över mystikern Tom Bombadill som annars inte ens påverkas av maktens ring, så fullständigt fri är han. Intressant nog skriver Tolkien för sina barn om Tom Bombadill långt innan resten av boken skrevs i Tom Bombadills äventyr som intressant nog börjar med att Hjortrongull drar ner Tom Bombadill i vattnet, som ju inte är så svårt att tolka som ett dop, och äventyret slutar med att de gifter sig. Jag ser Tom som en asket som dragit sig tillbaka till skogen där han med hjälp av, och i djupaste gemenskap med, Hjortrongull skapat ett litet himmelrike i Midgård dit inget ont kan nå skrämda hober och deras trötta ponnyer. Hjortrongulls regn faller över huset så de stannar längre än planerat och hobernas själsliga sår läks medan de återfår krafterna. Ett gammalt ord för den Heliga Ande är Hugsvalaren= hågsvalkaren. Så fungerar också stilla regn som en dämpare av hetta medan det vattnar jorden och ger allt levande livskraft.

Hittade en fin bild av John Bauer på ett forum som diskuterar Sagan om ringen, detta är en bra bild av Hjortrongull som dessutom förstärker min tolkning av denna Tolkien-figur genom en liten fågel som ju också är en metafor för den Heliga Ande: