Efter sommarens valp-, höskörds- och barntider kommer här ett lite barnsligt inlägg om hur JK Rowlings litterära superskurk Voldemort är motsatsen till Jesus.
1.Voldemort kan inget göra utan sina anhängare. Gud kan skapa en hel värld och ge oss möjlighet att göra gott och hjälpa andra innan någon enda av oss ens var född.
2. Hans anhängare blir illa behandlade av Voldemort hela tiden. Gud älskar oss hela tiden och ser till att allt samverkar till det bästa för oss.
3. Han är en parasit. Hans anhängare måste ge honom allt han behöver och allt han vill ha. Själv ger han inget till dem utom känslan av att tillhöra de "de tuffa grabbarna" en elit. Inför Voldemort måste de dock krypa och bete sig som allt annat än tuffa. Gud behöver inte ha något från oss utan finns och handlar oberoende av oss, däremot får vi göra hans vilja och vara hans medarbetare men utan att Guds existens hotas om vi inte gör det.
4. Om någon slutar vara rädd för Voldemort har han ingen makt över dem. Guds makt beror inte på vad vi tänker om Gud.
5. Han måste mörda för att få liv och existens. Jesus valde att dö för att ge andra liv och uppväcktes på så sätt från de döda.
6. Hans anhängare är rädda för honom, de följer honom bara för att få evigt liv och våldskapital genom hans våldskapital. Det står ca 400 gånger i Bibeln att vi inte ska vara rädda, varken för Gud, makter i höjden eller i djupet.
7. Hela hans liv styrs av viljan att skada. Hela Guds väsende styrs av viljan att skapa.
8. Han hatar alla, även sina närmaste. Gud älskar alla, även sina fiender.
9. Det enda han vill är att ha makt, han är alltså fascist. Det enda Jesus vill är att visa sin kärlek och därför avstår han från makten och blir ett maktlöst spädbarn och en korsfäst dissident.
10. Han är rasist. För Jesus är all lika mycket värda och alla är vi skapade av Gud som vi har rätten att kalla vår himmelska förälder.
När jag roar mig med denna smått barnsliga lista inser jag att du kan byta ut Voldemort mot valfri despot: Om svenska regeringen slutar vara rädd för för Erdogan förlorar han makten. ISIS anhängare fick del av ISIS våldskapital. Trump kan inget göra utan sina anhängare. Wagnergruppen måste döda för att ha liv och existens. Den organiserade brottsligheten parasiterar på varandra och på hederligt folk. Putin hatar alla, även sina närmaste. Bolsonaro är rasist. Kim Jong-un vill bara ha makt. "Den kurdiska räven" styrs av viljan att skada.
Bibeln använder inte namnet Voldemort, så klart, den kallar dessa despoter, som alla är motsatsen till Jesus, för Antikrist. Den säger också att många antikrister kommer att uppträda fram till tidens fullbordan.
När jag red ut idag lyssnade jag min vana trogen på Dagens dikt som denna månad har Judith Kiros som månadens diktare . I hennes senaste samling, Det röda är det gränslösa för hon ett samtal med denna Julian av Norwich, eller kanske snarare hennes bok om den gudomliga kärleken. Själva Julian vet vi inte mycket om annat än som hon framgår i boken, där hon själv inte alls är ärendet, och det är väl storslaget nog att veta så pass mycket om en människa som levde för 700 år sedan.
Dame Julian, staty från 2000 utanför katedralen i Norwich
För mig som just nu funderar kring lovsång och bön träffade denna dikt mig rakt i solar plexus. Jag tänkte "just så är det" vi vill ge våra liv och för mig och Julian är det självklart att vi vill ge det tillbaka till Gud som gav oss det. Jag vet också att Gud tar emot mitt liv med glädje. Jag behöver inte ta det själv. Judith Kiros är ju ännu en syster i hoppet, som Augustinus skulle beskriva henne, hon har lämnat sin barndoms starka kristna tro, så hon ser inte att någon vill ta emot varken hennes eller Julians liv. Men där är Julian och jag överens: visst finns den som vill ta emot våra liv liksom vi med stor glädje tar emot en sönderkramad bukett av smörblommor från ett barn och sätter den i friskt vatten mitt på bordet där den får glädja oss med sina små lysande solar.
Och se hur Gud med glädje tog emot Julian av Norwichs liv som fortfarande lyser upp tillvaron. Nu genom en förunderligt vacker tankeväckande diktsamling.
Émilie du Châtelet porträtterad av Maurice Quentin de la Tour
Émilie du Châtelet var , precis som Anne Conway, en upplysningsfilosof som också intresserade sig för teologin. Du Châtelets största verk är översättningen av Newtons Principia till franska. Till sin översättning bifogade hon också sina egna upptäckter i fysik som delvis motsade Newtons teorier inom mekanik och om energiprincipen. Hon var alltså i grunden fysiker och det var inom värmeenergi coh infraröd strålning som hennes första rön kom. När hon sa emot Newton var det i fårga om energin hos ett föremål i rörelse och hur dess massa tillsammans med hastigheten i kvadrat påverkade energinivån i föremålet. Det är alltså inte som Newton, Voltaire och andra upplysningsfysiker trodde att det var en direkt proportionell energiökning. För denna upptäckt fick du Châtelet medlemskap i vetenskapsakademin i Bologna.
Hennes första större publikation var dock inte denna översättning som hon fullbordade kort innan sin död i barnsäng vid endast 42 års ålder. Nej, det var en fysik- och filosofibok som hon skrev till sin son som då var 13 år. Boken kallade hon Institutions de Physique (Lektioner i fysik). Hon förklarade olika viktiga filosofers tankar där men lade också själv fram sina egna filosofiska tankar bland annat detta bevis för Guds existens:
L'étude de la nature nous élève à la connoisance d'un Être suprème; cette grande verité est encore plus necessaire, s'il est possible, à la bonne Physique qu'à la morale,& elle doit être le fondement & la conclusion de toutes les recherches que nous faisons dans cette science.*
Jag känner mig så befryndad med Èmilie du Châtelet när jag läser detta så kallade gudsbevis. Jag är verkligen inte alls på hennes kunskapsnivå men när jag tar del av forskningsrön blir jag allt mer övertygad och stärkt i min tro på Guds visa godhet synlig i skapelsen . Till exempel när biologin mer och mer inser att det är samarbete och sammanhang som driver skapelsen vidare och är den drivkraft som vidmakthåller hela kosmos. Utan samarbete bland oss organismer här på jorden skulle vi inte ens ha någon atmosfär. Darwin hade fel. Tillvaron är inte en ständig kamp där den starkaste överlever. Vi skulle inte ha denna enorma variation och mångfald av liv om han hade rätt i denna fatala idé.
Nej, drivkraften är samarbete och ömsesidigt beroende. Men om man glömmer det du Châtelet såg som grunden och målet med all forskning, att inse att Gud finns, både för moralen men ännu mer för själva forskningen, då blir vetenskapen lätt ondskefull. Från Darwin drogs linjen till rashygien och förintelsen. Från fysikers energiforskning utgick atomvapnen. Du Châtelets princip hade sannerligen behövts i de laboratorier som var involverade i dessa ondskefulla aktiviteter.
Èmilie du Châtelet intresserade sig alltså för ljus och värme under hela sitt korta liv. Det känns ju extremt angeläget just denna december 2022 därför är Émilie du Châtelet en given kalenderlucka.
* Min ord-för ord översättning:
Studien av naturen upphöjer oss till kunskapen om ett högre väsen, denna stora sanning är ännu mer nödvändig, om möjligt, för den goda fysiken än den är för moralen och den måste vara grunden och slutsatsen i all forskning vi gör inom denna vetenskap.
PS. Jag vet att hon var Voltaires vän och en tid även hans kärlekspartner, men det är det enda man hör om henne jämt så detta PS får räcka som upplysning om detta.
Lev inte för pengar; nöj er med vad ni har. Gud själv har sagt: 'Jag skall aldrig svika dig, aldrig överge dig', och därför kan vi tryggt säga: 'Herren är min hjälpare, jag skall aldrig frukta. Vad kan en människa göra mig?' Tänk på era ledare som har förkunnat Guds ord för er, se på vad deras liv förde fram till och ta efter deras tro. Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet. Heb. 13:5-8
Teresa av Jesusbarnet eller Lilla Thérèse är kyrkolärare, helgon och mystiker, eller var? Den franska flickan som knappt hann bli vuxen innan tuberkulosen tog hennes liv är en ständig källa till inspiration och många vänder sig till henne för hjälp om förbön dagligen. Så är ett helgon eller var hen? Hon är hur som helst en förebild i tro och tillit för oss alla och på det sättet stämmer hon perfekt in på detta citat ur hebréerbrevet som också är episteltext denna nyårsdag 2022.
Så här i början av ett nytt år är hennes USP en särskilt god inspiration hon kallade den för "Den lilla vägen":
"Kärlek visar sig i gärningar, så hur ska jag visa min kärlek? Stora
gärningar är förbjudna för mig. Det enda sättet jag kan visa min kärlek
är genom att sprida blommor och dessa blommor är varje litet offer,
varje blick och ord, och att göra de minsta sakerna för kärleken."
föddes musikern och astronomen Caroline Herschel som yngsta dotter i en judisk medelklassfamilj i
Porträtt av astronomipionjären vid 92 års ålder
.
Tyskland. Men det var i England hon blev astronom. Där blev hon bland annat den första kvinnan i världen som fick betalt för detta yrke av själva kungen. Det var nog bra att hon flyttade till England med sin bror för hennes far var död, han som ville att hon skulle få en teoretisk utbildning, medan hennes mor inte ville att hon skulle ha någon ordentlig utbildning annat än i praktiska sysslor som enklare sömnad och hushållsarbete.
Fadern, som var självlärd oboist, försökte lära upp Caroline i smyg när modern var bortrest men det var svårt för Caroline att hinna med studier eftersom hon hade stort ansvar för hushållsarbetet. Modern trodde att den korta flickan, 140 cm, aldrig skulle bli gift och hon ville inte att hon skulle få en egen lön och självständighet som guvernant, vilket en utbildning skulle kunna ha lett till. Men modern lät henne följa med storebror William till England efter faderns död. Caroline återvände inte till Tyskland förrän brodern var död och även där blev hon då hyllad av kungahuset för sitt vetenskapliga arbete.
I England försörjde sig brodern, William, som kyrkomusiker och mot moderns önskan utbildades Caroline till sångare. Som sådan blev hon mycket uppskattad men brodern ledsnade på musiken och hon fick i stället bli hans assistent i hans nya passion: astronomin. Hon antecknade hans nattliga upptäckter på stjärnhimlen och ansvarade för att teleskopen fungerade som de skulle. Med tiden blev hon allt mer självständig som astronom, speciellt sedan brodern gift sig och hon fått en brorson att lära upp till astronom, John Herschel. Genom hennes snabba och noggranna arbete kartlades stjärnhimlen och hon upptäckte också på egen hand ett antal himlakroppar, mest känd av dem den andra följeslagaren till Andromedagalaxen med det föga fantasieggeande namnet: M110(NGC 205). Hon upptäckte också en rad kometer och nebulosor med ett Newton-teleskop.
Nej , Caroline var inte den som gav kometer och nebulosor spännande namn, istället fokuserade hon på att göra stjärnkatalogen komplett och korrekt. Hon renskrev och kompletterade tidigare astronomers verk, förutom sin brors. Under sin tid i England blev hon också avlönad hovastronom , den första kvinnan i en värld där ytterst få män fick pengar för att studera stjärnhimlen. Hon fick också Astronomical Societys guldmedalj för sitt värdefulla arbete 1828. Nästa kvinna som fick denna medalj var Vera Rubin 1996.
Att vi vet detta (och mycket mer finns att ta reda på) beror bland annat på att Caroline Herschel blev mycket gammal, 98 år och var fram till sin död rörlig till kropp och själ Hon hann med att skriva sin självbiografi där hon är förhållandevis frispråkig om familjelivet i barndomshemmet och sedan i England. Den sista tiden var för henne mindre intressant eftersom hon inte kunde observera natthimlen i storstaden Hannover på samma sätt som på den engelska landsbygden. Hon berättar där också vad som krävs för att bli en sådan framgångsrik astronom som hon blev: att vara snabb och noggrann med anteckningar och beräkningar.
Även om hon inte gav sina astronomiska upptäckter namn som är lätta att lägga på minnet, men desto lättare att katalogisera korrekt, har hon själv fått ge namn till senare astronomiska upptäckter; asteroiden 281 Lucretia är uppkallad efter hennes andranamn och kratern C. Herschel på månen är uppkallad till hennes minne. Det tycker jag är helt rätt åt denna både mån- och mångbegåvade kvinna som jag och andra som fascineras av stjärnhimlen och stjärnkartor har så mycket att tacka för.
Ibland måste man inte förändra själva världen utan bara beskriva den på ett nytt sätt för att öppna nya universa för mänskligheten. Caroline Lucretia Herschel är en förebild i att göra det lilla hon kunde, villigt och glatt, noggrant, snabbt och precist och det lilla visade sig vara så mycket större än hon själv kunde greppa. Hon levde sannerligen inte förgäves.
Jag kan inte undanhålla denna underbara hyllningsdikt till Caroline Herschel skriven av Adrienne Rich 1968:
Planetarium
Thinking of Caroline Herschel (1750—1848)
astronomer, sister of William; and others.
A woman in the shape of a monster
a monster in the shape of a woman
the skies are full of them
a woman ‘in the snow
among the Clocks and instruments
or measuring the ground with poles’
in her 98 years to discover
8 comets
she whom the moon ruled
like us
levitating into the night sky
riding the polished lenses
Galaxies of women, there
doing penance for impetuousness
ribs chilled
in those spaces of the mind
An eye,
‘virile, precise and absolutely certain’
from the mad webs of Uranusborg
encountering the NOVA
every impulse of light exploding
from the core
as life flies out of us
Tycho whispering at last
‘Let me not seem to have lived in vain’
What we see, we see
and seeing is changing
the light that shrivels a mountain
and leaves a man alive
Heartbeat of the pulsar
heart sweating through my body
The radio impulse
pouring in from Taurus
I am bombarded yet I stand
I have been standing all my life in the
direct path of a battery of signals
the most accurately transmitted most
untranslatable language in the universe
I am a galactic cloud so deep so invo-
luted that a light wave could take 15
years to travel through me And has
taken
I am an instrument in the shape
of a woman trying to translate pulsations
into images for the relief of the body
and the reconstruction of the mind.
Lina Sandell skrev om just detta som Caroline Herschel gjorde till sitt livsverk, att göra det lilla i det stora och se det stora i det lilla vardagliga strävandet.
Rubriken är ett citat ur den trosbekännelse som formulerades mot arianismen som kallas den athanasianska men härstammar från Galliens tidiga kyrka. Den räknas som den yngsta av de urkyrkliga allmänneliga bekännelserna (används av de flesta kristna utom den reformerta kyrkan*). Den skrevs som ett svar på den arianska idén att Jesus inte är Gud utan enbart Guds son, som nu omfattas av exempelvis Jehovas Vittnen, Anders Gerdmar och islam.
Konstantins säkerhetspolitiska behov påverkade kyrkan
Ni som sett den intressanta dokumentären om Jesu kvinnliga lärjungar vet att Konstantin den store i mångfalden av kristna inriktningar förordade den som var populärast bland romerska soldater. Ur politisk synvinkel ett slugt drag eftersom Romarrikets kejsare var helt beroende av arméns stöd, ja ofta var det fd. soldater som blev kejsare. Konstantin blev själv utsedd till augustus av just sina trupper. Ur teologisk synvinkel var mycket av det som Konstantin gjorde för kyrkan däremot katastrofalt. Han valde exempelvis bort stora delar av kyrkans mångfaldskultur. Men kontroversen om Jesu natur löste han genom att tillkalla kyrkomötet i Nicea-enligt mig kanske det bästa Konstantin gjort. Fast när detta kyrkomöte kom fram till den nuvarande nicenska trosbekännelsens utsaga om Jesu natur :
"Vi tror på en enda Herre, Jesus Kristus,
Guds ende Son, född av Fadern före all tid,
ljus av ljus, sann Gud av sann Gud,
född, inte skapad, av samma väsen som Fadern,
på honom genom vilket allt blev till;
som för oss människor och vår frälsning steg ner från himlen,
blev människa av kött och blod
genom den Heliga Anden och Jungfru Maria"
betedde sig Konstantin som alla tidigare kejsare-började förfölja den som trodde "fel".
Arius förlorade den teologiska debatten och Konstantin tar majoritetens parti
Nu var kristna "rätt" , men inte alla. De som hamnade på "felsidan" förföljdes med olika grad av hårdhet. Arius , som var en av flera med åsikten att Gud Fader är mer Gud än Jesus, fick sina skrifter brända.** Detta är anmärkningsvärt eftersom just Arius ansågs ha en särdeles manlig karisma:
"tall and lean, of distinguished appearance and polished address.
Women doted on him, charmed by his beautiful manners, touched by his
appearance of asceticism. Men were impressed by his aura of intellectual
superiority."Carroll, A. History of Christendom, Volume II. p. 10.
Detta tillsammans med bland annat att Arius inte predikade pacifism gjorde ariansk kristendom populär just bland soldater, men Konstantin ville alltid vara på den vinnande sidan och drog sig alltså inte för att bete sig kejserligt mot sina nuvunna trosfränder när motståndarsidan vann debatten.
"sann Gud av sann Gud,
född, inte skapad, av samma väsen som Fadern"
Jag tror verkligen att Arius, Muhammed och JV har helt fel om Jesus. Jesus är fullt ut Gud och människa. När Jesus föds i Betlehem är det Gud själv, JHWH, som ammas av mamma Maria. När Jesus dör på korset dör Gud för sin egen skapelse. Just där och då upplever sig Jesus övergiven just därför att han ÄR Gud själv. Till vem ska han vända sina böner , han och Fadern är ju ett? Gud lider med Gud, en enda Gud kämpar in i döden, det enda bönesvar som kan finnas i den situationen är medlidande, fullkomlig enhet. Jesus mänskliga sida lider, men också Gud med oss lider.
Utan Konstantin Sankt Muhammed ?
Däremot kan jag inte hålla med om att det bästa sättet att avsluta en teologisk debatt är att bannlysa den ena sidans argument. Hade Konstantin låtit Arius vara ifred och låtit sanningen segra av egen kraft tror jag exempelvis Muhammed hade kunnat hitta en annan väg än den han nu valde. När mångfalden får regera i kyrkan mår den allra bäst. Om det hade varit så att Muhammeds kristendomsuppfattning hade fått stötas och blötas i vänligt sinnades mångfaldiga sällskap i stället för hos hemliga fanatiska gerillagrupper som höll sig dolda av säkerhetsskäl hade han måhända nu varit Sankt Mohammed, känd för att ha kristnat polyteistiska arabiska stammar och vi hade sluppit århundraden av blodiga invasionskrig, folkmord och korståg. Historiens gång hade varit mycket eljest mot hur det blev.
Dubbel förlust
Förlusten är också stor eftersom Arius även hade många kloka tankar som kyrkan hade mått väl av att begrunda. Exempelvis var han kritisk mot hur lättvindigt man blandade in grekisk hedendom i kyrkans teologi. Behandlingen av Arius är därför ett bra exempel på hur man slängt ut ett omistligt barn med ett förorenat badvatten.
Konstantin invaderar Guds rike med våld
Den machismokultur som Konstantin valde, och behöll från den arianska rörelsen, var nog ändå det mest ödesdigra slaget mot kristendomens hjärta. Från en huvudsakligen pacifistisk rörelse med jämlikhet mellan kön, etnicitet och samhällsklasser blev kyrkan en statsbärande enhet med strikta hierarkier som alltmer byggde på världslig status och sociala mönster hos den romerska eliten. Antisemitismen bredde ut sig, kvinnohatet, klassamhället och våldet blev naturliga delar av den förut subversiva kyrkan. Guds rike på jorden försvann inte, men gick delvis under jord och det blev åter livsfarligt att inte tro som kejsarmakten och de påvar som slutligen tillsattes helt på världsliga grunder.
Arianska rörelser som överlevde Konstantin
Och tvärtemot vad Konstantin kanske trodde, blev ju inte den arianska kristologin tystad för alltid. Muhammed stötte på dessa tankar, som sagt, och byggde sig en egen militaristisk religion kring dem. I Europa var de flesta germaner arianska kristna och många av arianismens krigarideal levde kvar även efter att förgrundsgestalter som Frankiska kejsaren Clodvig I hade konverterat från arianismen till katolska kyrkan. Dessutom debatteras ännu idag Kristi natur bland kristna och andra, tex muslimer. Jehovas Vittnen är även det en sekt som grundats på arianska tankar kring Jesu natur, men tack och lov utan fysisk våldsutövning. Det psykiska våldet som utövas är däremot välbelagt.
”Ära i höjden åt Gud
och på jorden fred..."
Samtal är det bästa sättet att tillsammans ta del av hela sanningen. Våldsmakt är det sämsta. Jag vill gå så långt som att påstå att kyrkan aldrig kan alliera sig med våldsmakter utan att korrumperas eftersom hon alltid måste sälja stora delar av sin själ för att samsas med makten. Kristendomen är ingen maktreligion och i maktens tjänst blir hon därför fördärvad. Gud uppenbaras aldrig genom våld. Det borde spädbarnet i Betlehem räcka som bevis för.
Carola, Aygun Beyler & Mahsa Vahdat hade, om Konstantin
fått bestämma ännu, inte fått göra sina röster hörda i kyrkliga
sammanhang. Tack och lov vinner sanningen i längden, utan våld.
*Vet någon av mina belästa bloggvänner varför? Har det med deras inställning till liturgi att göra? Denna trosbekännelse är ju omfattande och därmed lång som en normalpredikan i tex katolska kyrkan. Samläsning i gudstjänstsammanhang är tidskrävande.
** Maximos Bekännaren som levde under den Östromerska kejsaren vid samma tid som islam växte fram fick inte bara utstå brända böcker. Han förfäktade att Jesus både hade en mänsklig och en gudomlig vilja, så Jesus tex. kunde vara retlig människa och samtidigt gudomligt fördragsam . Kejsaren höll inte med, just då var det inte kyrkans officiella ståndpunkt. Maximos fick då tungan och högerhanden avskurna samtidigt som han landsförvisades. Knappt tjugo år efter Maximos död blev hans åsikt dock officiell lära i kyrkan.
