Tolkien var alltså väldigt bestämd med vad han trodde på men det hindrade honom varken från att vara vän med protestanter eller skriva en fantasyhistoria på engelska i stället för en katekes på latin. Ett typiskt exempel på hur detta med fantasy fungerar i jämförelse med en katekes är mitt favoritpar Hjortongull och Tom Bombadill. Jag vet att Tom Bombadill var en docka köpt i Holland till Tolkiens barn. Något av barnen spolade ner dockan i toaletten och så räddades den och då kom Tolkien med en tröstesaga om Hjortongull, flodens dotter, och Tom Bombadill.
Detta par är alltså Härskarringens äldsta karaktärer tillkomna innan The Hobbit/ Bilbo-en hobbits äventyr skrevs och de är dessutom mycket centrala gestalter för hela Tolkiens livsfilosofi. På många sätt verkar Tom Bombadill och Hjortrongull vara Gud. När hoberna lämnar Tom Bombadill får de en ramsa att ropa om de råkar i stor fara:
Ho! Tom Bombadil, Tom Bombadillo!
By water, wood and hill, by the reed and willow,
By fire, sun and moon, harke now nd hear us!
Come, Tom Bombadil, for our need is near us!
(Hallå Bombadill, Tom Bombadillo,
vid vatten, skog och vass och vide, giv oss ej till spillo!
Vid eld och sol och måne klar, lyssna och hör oss!
Kom. Tom Bombadill, för nu står nöden för oss!)
För en protestant verkar det vid första anblicken vara självklart: Tom är Jesus. Och då blir de här militanta ateisterna, som ju är väldigt puritanska i tankesättet, glada för det finns jättemycket som INTE stämmer på Jesus med Tom och Hjortrongull. Men nu är ju Tolkien katolik och han kan lika gärna mena att Tom är ett helgon och det stämmer ju helt på hur han lever i avskildhet men ändå med allt han behöver och mer därtill. Paret som har allt de behöver utan att bedriva rovdrift på naturen är på alla sätt Tolkiens tydligaste ideal.*En asket i avskildhet med noll maktbegär som också kan höra ett anrop från nödställda, det stämmer till punkt och pricka på de flesta helgon. Han har ju dessutom, som katolska helgon, ett specialområde där han kan hjälpa till medan det inte är lika effektivt att ropa på Tom i honmonstrets håla. Då åkallar i stället hoberna Elbereth Gilthoniel.
Ofta påstås att det i Tolkiens Midgård inte förekommer någon religiös kult: inga sakrament, inga gudstjänster, inga kyrkor och kapell. Men då har man läst bra ytligt. Jag skulle kalla det en puritansk läsning eller antikatolsk. Precis som med fallet Tom Bombadill och Hjortrongull klarar inte en puritansk läsning att se hur genomsyrad av en katolsk världsbild ringens värld är. Hoberna åkallar Elbereth, de vänder sig till Galadirels gåvor i nöd, de äter lembas (återigen Apans anatomi: släng Oliver Cromwells glasögon nästa gång ni läser!) som är alvbröd. på latin talar man om panis angelicus=änglabröd. Detta panis angelicus är mer och större än oblaten i nattvarden. Det är det vi ber om i Vår fader/Fader vår: "ge oss i dag vårt dagliga bröd/ge oss idag det bröd vi behöver". En puritansk läsare ser inte hur lembas skulle kunna vara detta bröd för de tänker sig en präst i full ornat läsandes instfiftelseorden och en församling som med sänkta huvuden tar emot brödet av denna präst. Så är det aldrig när lembas äts. Lembas är istället det där tydliga brödet vi behöver, panis angelicus som också delas ut vid varje mässa, såväl katolsk som protestantisk, men mycket mer än så.
Det är också omöjligt att, med en katolsk läsning, inte se hur Tolkiens helt medvetet katolska redigering lyft fram det änglalika hos alverna, det fallna demoniska hos orcherna och det kristus- och helgonlika hos gestalter som Aragorn/Vidstige, Gandalf, Frodo och Tom Bombadill. En ateist med puritansk läggning, vilket de flesta moderna hard core ateister har (talking to you Richard Dawkins, Cristopher Hitchens, Ayan Hirsi Ali et.al.) kan helt enkelt inte fatta att det finns många bilder av Gud i Bibeln liksom i kristen tradition. En grundskada hos alla protestanter är oförmågan att se treenigheten som verkligt en och tre på samma gång. Hos Luther blir det tydligt i hans juridiska försoningslära (som han visserligen fick i sig redan som katolsk augustinermunk och i läsningen av Anselm men i RKK finns fler ordnar än denna) där han ser Gud Fader som den som är objektet för försoningen och Jesus står som en sköld mellan människa och Gud, inte som en bro mellan jord och himmel. "Vi har att försona oss med en vred Gud" kunde man förut höra på de hyperlutherska laestadianernas samlingar.
Men liksom vännen Lewis ansluter sig Tolkien till den klassiska försoningsläran där Jesus är Gud, Fadern är Gud och Anden är Gud och Gud är den som agerar genom att lura Djävulen i en fälla och så besegra ondskan, synden och döden. Uppståndelsen är inte segern men tecknet på att segern redan är vunnen på korset. Så är det också i ringens värld: Gandalf kämpar mot Balrogen i Morias djup och mycket senare får läsaren veta att han segrade där och då. Frodo och Sam, två små individer utan rykte om sig att vara oövervinnliga går åt rakt motsatt håll än vad Sauron förväntar sig och lyckas så besegra hans totala tomhet och makthunger men inte utan att Gollum, en annan karaktär som omöjligt kan accepteras av en puritansk ateist men som en som läst Father Brown-deckarna av GK Chesterton, ytterligare en katolsk författare, känner igen som en Hector Flambeau-person.
Eller ska vi säga Judas Iskariot som är den lärjunge som är den som sig själv ovetande verkligen är mest aktiv i lärjungaskaran för att planen att lura djävulen i fällan ska gå i lås? Gollum/ Sméagol beskrivs också av Gandalf som av hobsläkt vilket förklarar hur han så länge kunnat ha och använda härskarringen utan att helt utplånas. I det samtal som jag lyssnade till när jag skrev denna bloggpost om CS Lewis hånflinar panelen åt Narnia som en tydlig "metafor(sic!)", de menar förstås allegori och det är ju sant.** "Aslan är så uppenbart Jesu-hahhaha!"Men hur förklarar de Puddleglum/ Surpöl? eller hela Hästen och hans pojke som en barnsligt förenklad metafor för vad? Och hur är INTE Midgård en tydlig allegori för den katolskt nostalgiska naturromantiska kosmologin vilken Tolkien ville förmedla?
Om man ändå inte övertygas måste jag få påminna om Lavskägge/ Treebeard (Fangorn på midgårdsspråket sindarin) inspiration till honom fick Tolkien genom att han blev så irriterad på Shakespeares totala bortslarvande av profetian i Macbeth om att han skulle regera tills Dunsinans skogar skulle börja vandra mot hans slott. Det är alltså bara soldater som kamouflerar sig med trädgrenar i slutet av pjäsen. Detta är fegt när det så klart blir mycket tydligare att Macbeth brutit mot all heder och ära samt Guds alla lagar om till och med träden reser sig i vrede mot honom och vandrar mot hans slott. På samma sätt slarvar Shakespeare bort att Macbeth inte kan övervinnas av en man av kvinna född. Även där gör Tolkien något mycket smartare än att krysta till det som att en person som föds med kejsarsnitt inte skulle vara född av kvinna; han låter Eowyn, utklädd till man som en tydlig referens till Jeanne d'Arc, vara den som dödar Nazgülernas hövding. Tolkien har förstås rätt. På så sätt skulle häxornas profetior bli mycket kusligare och mer oväntade. Att en man mördar en annan man är väl inte konstigt, men när en kvinna gör det blir det oväntade tydligt . På samma sätt är det inte är så underligt att i strid skära grenar från träd som kamouflage men träd som marscherar mot en orättfärdig härskare, det är ovanligt.
Lavskägge får ju med sig alla enter och träd i sitt uppror mot Sarumans industrikomplex. Det är inget fjös med hober som bär kvistar i händerna utan hela skogen går till angrepp med hjälp av självaste älven Isen. Lavskägge är, som Hjortrongull och Tom Bombadill, sina skogars respektive vattnens rån. Hjortrongull råder över regn och vattendrag i Gamla skogen, Tom Bombadill råder över Gamla skogen och dess närområde och Lavskägge råder över Fangorn. Och detta att skogen heter som han själv visar hur Tolkiens världsbild liknar den som nordborna hade kring skogsrået, bergsrået och sjörået: Fangorn är också del av den skog han ska råda över och beskydda. Skogen är Fangorna och Fangorn är skogen, utan skog ingen Lavskägge och utan Lavskägge ingen skog.
Tolkiens naturromantiska katolska världsbild blir jättetydlig just när Lavskägge samlar enterna och skogens träd till revolution mot Sarumans miljöförstörelse. För det första går det långsamt, Tolkien var genuint konservativ, kom ihåg att han läste mässan på latin fast alla andra i kyrkan gjorde det på engelska efter 1965. Han var en konservativ som jag kan respektera eftersom han ändå ser att förändringar behövs men de ska inte hetsas och slarvas fram. Enternas långsamma diskussioner är också en bild på hur kyrkan ska reformeras, enligt Tolkien. I samtal och fredlig samvaro som måste få ta tid. Och här är jag så helt med honom. Jag tillhör helt klart de "hetsiga" unga enterna som vill gå fortare fram än de gamla med kvinnans ställning***, klimatomställningen, prästernas uppgift och civilstånd och ekonomisk rättvisa. Tolkien visar vad han tänker om denna hetsiga inställning med att låta de djärvaste unga enterna dö i striden om Isengård. Att gå för fort fram kan vara dödligt men det är helt säkert att skapelsen går under om vi inte reagerar när ondskan har gått för långt, så läser jag Tolkien.
* CS Lewis var den förste som föreslog Tolkien för Nobels litteraturpris, ytterligare två gånger föreslogs Tolkien och jag anser att det är ett tecken på Svenska Akademiens ynkedom att de menade att han inte dög. Om man läser Nobels testamente ska den som under det senaste året gjort mänskligheten den största nyttan och dessutom skriver i "idealisk rigtning" få priset. Jag tycker, liksom alla som föreslog Tolkien, att hans verk är närmast överkvalificerat men dammsamlarna i akademien föredrar i stället bittra misantroper som Elfriede Jellinek som knappast någon läser eller påverkas av (tack och lov!) och franskspråkiga författare av alla de slag (utom feelgood, barnböcker och deckare förstås). Inte mig emot, frankofil som jag är, men lite lustigt är det att de så gärna koketterar med sina franskkunskaper i den svenska akademien.
**Det fullkomligt huvudlösa jämförandet mellan Tolkien och Lewis är något jag antar de båda hade uppfattat som fullkomligt absurt, eller enbart skrattretande. De är två olika författare med samma tro. Båda valde att skriva fantasy, den ene low fantasy och den andre high. Ingen mer än någon obildad och okunnig ateist (Apans anatomi, jag adresserar er!) skulle få för sig att Tolkien skriver ihop en mindre kristen värld än Lewis Narnia. Grejen är den att Lewis skriver low fantasy och Tolkien skriver ur ett slags änglaperspektiv om en värld som är helt katolsk i allt. Den religiösa analfabet som inbillar sig att Galadriel inte kan motsvara Maria , kyrkans moder, eftersom hon har många barn, gör ju sannerligen bort sig. För det första: De flesta kristna tror ju att de som kallas Jesus syskon i Bibeln är just Jesus syskon och inte kusiner, bryllingar, vänner eller endast Josefs barn. För det andra: även om man är en rättrogen katolik och tror på dogmen om Maria som evig jungfru (Tolkien skulle väl säga semper virgine) så är hon alltså enligt katoliker kyrkans moder dvs hon har miljarder barn.
Vid revisionen inför andra upplagan förtydligade Tolkien det katolska i Härskarringen/ Lord of the Rings och som kristen har jag inga problem att hitta allt möjligt som tydligt pekar i kristen riktning. Till exempel när Aragorn mitt i mörkret i Moria tröstar hoberna med orden: " Do not be afraid!" said Aragorn. There was a pause longer than usual, and Gandalf an Gimli were whispering together, the others were crowding behind, waiting anxiously. "Do not be afraid! I have been with him on many a journey, if never on one so dark [...] He will not go astray if there is any path to find. He has led us in here against our fears, but he will lead us out again, at whatever cost to himself." Att de hatiska militanta ateisterna inte ser att detta är "mere Christanity" förvånar mig inte men att även kristna kan kokettera med att CS Lewis var en simpel övertydlig "predikant"" medan Tolkien (som ju faktiskt vann Lewis, alltså var en riktig missionär och predikant, för kristendomen) var den store konstnären eftersom de de där obildade ateisterna inte fattar att hans texter är sprungna ur en djupt kristen mylla.
Ja ni fattar, I BEG TO DIFFER! Skillnaden mellan de två är ENBART att den ene skriver high fantasy och den andre low fantasy. Litterär kvalitet håller de båda, hög sådan. Vill man försjunka i en värld som inte drar in vår värld med dammiga vindsutrymmen , sjukdom, världskrig, mobbing och smog är Tolkien bäst men vill man ha en värld där man kan hitta magiska ringar på vinden, en ny värld i garderoben eller besegra skolans mobbare rustad med det man lärt sig i den andra världen, då är Lewis att föredra. Gillar man raskt berättade humoristiska historier med en allvarlig klangbotten är det Lewis som passar bäst, vill man ha arkaiskt berättande på ett arkaiserande sagospråk är det Tolkien som ska ur bokhyllan. Men man måste absolut ha båda två hemma, man vet aldrig när de behövs.
*** jag menar att om kvinnan skulle uppfattas som fullkomligt religiöst likvärdig med mannen skulle homosexuella, barn, gamla och funkisar automatiskt räknas som religiöst likvärdiga med heteromän i sina bästa år. Hatet mot homosexuella är bara ett utslag av kvinnohatet som kom in i kyrkan med den hedniska antikens filosofi och naturvetenskap. Att det anses självklart att fullt friska män är religiöst kosher medan alla andra människor måste märkas ut och särbehandlas är en del av arvsynden och borde rimligtvis vara en huvudfråga att jobba med för kyrkan.
