Lukkari

Den laestadianska musiken är speciell. Inte alla tycker om den. Man ska sjunga långsamt, om det till äventyrs finns en organist ska laestadianen sjunga lite långsammare och släpa efter i baktakt, som reggae fast betydligt mindre dansant. Sången är helt oberoende av orgeln, det är kantorn som får anpassa sig eller inte-det spelar mindre roll för de sjungande men de håller i alla fall samma tonart. Sedan sjunger man med en speciell sångteknik som på akademiskt språk kallas Arktisk klämsång. Det är en klanglös lite nasal röst som man ska sjunga så starkt som möjligt i ett högt tonläge, nästan skärande. Samma teknik används vid jojk, riktig jojk alltså , som inte bara är vanlig sång på samiska. Här sjunger bakgrundskören med denna teknik fast de kommer från Sydafrika:

Att detta ansågs som fult av svenskar från södra Sverige på 17- och 1800-talet, mestadels präster, kan man kanske begripa. Europeiskt Bel canto-ideal lever ännu med mjuka toner som får stor klang genom ett öppet bröst och huvud och avspända stämband. Men hos oss är det denna urgamla sångteknik som fortfarande hålls högt.

Man sjunger inte bara starkt och långsamt utan också ur 1937 års psalmbok. Av oklar anledning anses den som den ultimata psalmboken vilket ju verkar konstigt eftersom man använder Karl XIIs Bibel vilket ju stämmer om man vill göra som Laestadius gjorde, men en så modern psalmbok? Laestadius var ju död sedan länge 1937. Jag har inte fått något bra svar på frågan men jag antar att den användes under laestadianismens senaste stora väckelse på 1950-talet och ungdomsväckelsen kring Bengt Pohjanen* på 1970-talet, samt att 1986 års psalmbok har med andra kyrkliga traditioners sånger (läs frikyrkliga) som man anser vara heretiska. Sedan försvann ju en del psalmer från 1937 års version men de är inte så mycket sjungna ändå, så det är ganska ologiskt. Men en favorit som sällan hörs i SvK nuförtiden är "Ingen hinner fram" som pappas kompis Jan-Erik Kuoksu citerat på denna målning av min pappa, stigfinnaren och försångaren, där han visar Janne vägen över ett fjällpass:

Ovanstående gäller alla olika inriktningar av Laestadianerna**. men bara i östlaestadianska sammanhang är det okej med orgel och gitarr till sången.  Västlaestadianer har orgel på sina gudstjänster men "Den förstfödda laestadianska församlingen i den svenska lappmarken" håller sig till gammal sed och har fortfarande bara försångare. En man med stark röst och gott musiköra sitter framme i kyrkan/bönhuset och sjunger långsamt så de andra kan hänga på. Men även denne lukkari (klockare) sjunger lite fortare än och före resten av församlingen som hänger på en kvarts takt efter lukkari. I början är det nästan bara lukkari som sjunger så hakar fler på och sjunger starkare efter hand. Man sjunger alltid alla verser på psalmerna och hela tiden ökar styrkan till ett crescendo i sista versen när alla hakat på och känslorna kommit i svall för att sedan minska något i styrka på slutet.

De som känner till fenomenet "sång i anden" skulle känna igen sig i hur sången växer och böljar men laestadianer sjunger aldrig i stämmor. Ändå upplevs sångsättet ofta som väldigt "djupt", man blir berörd. En skånsk kvinna som gift sig med min vän Åsas morbror och kom hit till Tornedalen som vuxen blev intresserad och har skrivit akademiskt om denna sångkultur. Hon heter Lisbeth Carlander Fredriksson och använder begreppet "mytisk" sång om jojk och leastadiansk sång och det är hon som gett tekniken namnet Arktisk klämsång. På norska kallas den pressesang. Vilket förklarar hur det låter och känns att sjunga så. Men Fredrikssons "mytiska" sång betyder sång som ger oss kontakt med det förflutna eftersom detta är en mycket gammaldags sångkultur. Här finns hennes D-uppsats att läsa.

Eftersom jag både jojkar och sjunger både klämt och "vanligt" och dessutom vuxit upp mitt i denna kulturskatt förstår jag vad hon menar. För mig är definitivt den klämda tekniken mer nära känslorna än det Bel canto-inspirerade europeiska sångsättet som man lär hos sångpedagoger och de flesta uppfattar som njutbart att lyssna till. Det känns som ett band bakåt i tiden till de gamla kvinnor som sjöng högt, starkt och gällt i kyrkan utan att skämmas när jag var barn.

I öst har man en egen sångbok kallad Sions sånger/Siionin laulut. Där förekommer folkliga sånger som inte finns i Psalmboken. De är ofta skrivna av Lina Sandell och andra visdiktare från väckelsernas storhetstid. Många handlar om Himmelriket och livet efter döden när Jesus kommer med sitt rike. Nyligen kom också en ny Laestadiansk psalmbok som inte bara används av Fridsförbundet (dem vi kallar östare här). Men Siionin Laulut räknas inte som kosher av De förstfödda. Tvärtom. I en liten bok där man redogör för sin trosuppfattning har de pedagogiskt spaltat upp vad Öst respektive Väst tycker i olika frågor. När Öst menar att Sions sånger är uppbyggliga, tycker Väst att: "Sions sånger äro horvisor" vilket man kan säga är ord och inga visor.

Min mamma tyckte dock om dessa sånger och vid sin dödsbädd hade hon Sions sånger på sängbordet. Jag vet att hon särskilt tyckte om denna som vi försökte sjunga för henne, men vi kom inte ihåg melodin och hennes lille fickversion av sångboken hade inte noter. Som tur var fanns den på you tube med en sångare som har en helt annan röstteknik än den laestadianska, men ändå. Mamma fick sin Sions sånger med sig i graven för hon älskade sång och musik och fungerade i praktiken som försångare i alla sammanhang där hon var, fast det i laestadianska sammanhang bara accepteras en manlig sångare som officiell lukkari.

I mina föräldrars ungdomsgäng var de berörda av den östlaestadianska ungdomsväckelsen på 1970-talet, som på många sätt hängde ihop med Jesus-rörelsen och den karismatiska väckelsen i de historiska kyrkorna. I mina föräldrars krets fanns en ung man som spelade gitarr och sjöng så bra att vi barn aldrig ville lägga oss när han var där. Han var rolig också, L-G Forsberg, vars son nu sprider Sions sånger till en större allmänhet. Sonen Markus har startat gruppen Suurunmaa som sjunger lite lagom klämt på denna vackra version av en annan "Hemlandssång":

Som jag antytt tidigare är jojktekniken likadan som den laestadianska psalmsångstekniken. Lisbeth Carlander-Fredriksson kallar den arktisk klämsång. Många moderna och folkkära jojkare sjunger inte så jätteklämt tex Sofia Jannok har en mycket skolad jazzig sångteknik som nog upplevs som mer lättillgänglig och endast i de rena jojkpartierna kommer en viss klämd ton in. Hon jojkar lika njutbart som Alice Babs joddlade. Men Mari Boine från Norge både jojkar och sjunger "pressesang". Här i en psalm som kunde vara sjungen i en laestadiansk byabön, exakt så här låter det. Lägg märke till att tekniken bara fungerar riktigt bra när man sjunger starkt, Mari Boine löser det genom att viska i svagare partier:

Och nu invänder vän av ordning: "men Laestadius förbjöd ju jojk" jo han ogillade jojkande fyllon och om texten man jojkade handlade om gudar i den nordiska mytologin men sångtekniken är densamma i psalmsången och Laestadius tyckte faktiskt jojk var acceptabelt om det var "den mjuka vuollen som sjungs av en vacker kvinnostämma ".  Här här här här här och här har jag fördjupat mig mer i jojken efter önskemål från H-f.

Avslutar med östlaestadianernas musikaliska galjonsfigur, Markus Wargh på orgel som ackompanjerar Fridsförbundet i Luleå domkyrka. Detta för en skivinspelning som min mamma lyssnade mycket på sina sista år i livet och så fort vi inte sjöng för henne på dödsbädden fick hon lyssna på denna favorit-CD. Här har församlingen övat men lite av den laestadianska baktakten hörs ändå. Det blir en härlig efterklang i Domkyrkan med denna eftersläpning– tycker jag som är van. Andra uppfattar det måhända inte lika positivt.

Lars delade en länk till en keltisk psalmsång från ön Skye med försångare utan orgel. Jättebra ljudexempel!

* Bengt Pohjanen konverterade senare till Rysk-Ortodoxa kyrkan.

** Det finns en hoper inriktningar inom laestadianismen som är störst på finska sidan men är spridd över hela Nordkalotten och är mest traditionell i väster alltså i Gällivare, västra Kiruna kommun och Nordlands och Finnmarks fylken i Norge. Här kan man läsa mer om laestadianismen från en finsk vinkel men mycket stämmer över hela Nordkalotten eftersom rörelsen är gränslös på det gamla sättet. .

Ytterligare ett exempel på klämd teknik, här från Bulgarien, tips från Rebella: