Vi är vana vid påvar som är minst 70 plus vid tillträdet men den unga kyrkan hade unga påvar. Alexander I var en sådan biskop i Rom. Undre denna tid var påvedömet ingen maktfaktor och det evrkar ha funnits flera påvar samtidigt utan att de var antipåvar, det verkar som om församlingen Rom styrdes som de flesta församlingar av ett kollektiv. Så oklart var pontificat på denna tid att Göran Hägglund inte nämner Alexander I med ett ord i sin bok Påvarna, den som jag oftast lutar mig mot i dessa sammanhang.
Han var till det yttre en yngling men till det inre en gammal man, eller för att citera Nordisk familjebok, som i sin tur översätter "häfdatecknaren" Platina: "till åren en yngling, men till sina dygder en gubbe". Uppgifterna går isär huruvida han dog som martyr eller av någon annan orsak. Hans pontificat blev hur som helst kort men har ändå satt en del spår bland annat sägs han vara den som introducerade vigvatten för att tex rena hus och nattvardens instiftelseord sägs ha tillkommit under hans tid som påve.
Det var nu inte detta som fick mig att fastna för denna påve utan det var orden om att han var en gammal man i en ung mans kropp. Det fick mig att fundera över det lite flummiga uttrycket om att vara "en gammal själ". Som lärare möter man många elever som har exakt samma ålder på pappret men mognadsmässigt är de helt olika. I en klass av jämnåriga finns det alltid någon som ser ut och beter sig som om de är avsevärt yngre och avsevärt äldre än övriga elever.
Paul Simon skriver om detta i en sång:
" His eyes as clear as centuries. [...]
Born at the instant The church bells chime And the whole world whispering Born at the right time."
Men jag tror inte det beror på att deras själar är gamla efter att ha varit många gånger på jorden. Jag tror hjärnan utvecklas olika fort. Draget att vara tidigt mogen och förstå komplexa samband samt kunna ta hänsyn och fungera smidigt i sociala sammanhang utan att hävda sig hela tiden tycker jag verkar ha att göra med det svåra begreppet intelligens, social intelligens. Denna intelligens kan också vara behjälplig i att lära sig andra saker eftersom vi lär oss i socialt samspel och språket är grunden för så mycket lärande. Språket är ju som bekant en social praktik och kommunikation är viktig i alla sociala sammanhang från när du lär valpen att bli rumsren till när partikelfysiker samarbetar för att kunna mäta gravitationsvågor i universum.
Därför är det inte konstigt att Johannes evangelium börjar med det skapande Ordet som är Gud i stället för den bebådelsehistoria som Lukas börjar sitt evangelium med: Zakarias gör tempeltjänst och möter där en ängel som berättar att han och hans fru Elisabet ska få en son. Zakarias tvivlar och straffas för sin otro med att bli stum tills barnet har fötts och han har gett barnet namnet som ängeln gav honom: Johannes. Jesu kusin Johannes föds i ordlöshet men blir en röst som ropar i öknen.
Sex månader efter Johannes föds Jesus, Ordet själv. Här råder inte tystnad, nej änglaskaror sjunger för full hals och i hans ögon syns sannolikt eoner, det är ju Gud själv som fötts i rätt tid, just när allt var redo: "när tiden var inne".
Never been lonely Never been lied to Never had to scuffle in fear Nothing denied to Born at the instant The church bells chime And the whole world whispering Born at the right time
Den laestadianska musiken är speciell. Inte alla tycker om den. Man ska sjunga långsamt, om det till äventyrs finns en organist ska laestadianen sjunga lite långsammare och släpa efter i baktakt, som reggae fast betydligt mindre dansant. Sången är helt oberoende av orgeln, det är kantorn som får anpassa sig eller inte-det spelar mindre roll för de sjungande men de håller i alla fall samma tonart. Sedan sjunger man med en speciell sångteknik som på akademiskt språk kallas Arktisk klämsång. Det är en klanglös lite nasal röst som man ska sjunga så starkt som möjligt i ett högt tonläge, nästan skärande. Samma teknik används vid jojk, riktig jojk alltså , som inte bara är vanlig sång på samiska. Här sjunger bakgrundskören med denna teknik fast de kommer från Sydafrika:
Att detta ansågs som fult av svenskar från södra Sverige på 17- och 1800-talet, mestadels präster, kan man kanske begripa. Europeiskt Bel canto-ideal lever ännu med mjuka toner som får stor klang genom ett öppet bröst och huvud och avspända stämband. Men hos oss är det denna urgamla sångteknik som fortfarande hålls högt.
Man sjunger inte bara starkt och långsamt utan också ur 1937 års psalmbok. Av oklar anledning anses den som den ultimata psalmboken vilket ju verkar konstigt eftersom man använder Karl XIIs Bibel vilket ju stämmer om man vill göra som Laestadius gjorde, men en så modern psalmbok? Laestadius var ju död sedan länge 1937. Jag har inte fått något bra svar på frågan men jag antar att den användes under laestadianismens senaste stora väckelse på 1950-talet och ungdomsväckelsen kring Bengt Pohjanen* på 1970-talet, samt att 1986 års psalmbok har med andra kyrkliga traditioners sånger (läs frikyrkliga) som man anser vara heretiska. Sedan försvann ju en del psalmer från 1937 års version men de är inte så mycket sjungna ändå, så det är ganska ologiskt. Men en favorit som sällan hörs i SvK nuförtiden är "Ingen hinner fram" som pappas kompis Jan-Erik Kuoksu citerat på denna målning av min pappa, stigfinnaren och försångaren, där han visar Janne vägen över ett fjällpass:
Ovanstående gäller alla olika inriktningar av Laestadianerna**. men bara i östlaestadianska sammanhang är det okej med orgel och gitarr till sången. Västlaestadianer har orgel på sina gudstjänster men "Den förstfödda laestadianska församlingen i den svenska lappmarken" håller sig till gammal sed och har fortfarande bara försångare. En man med stark röst och gott musiköra sitter framme i kyrkan/bönhuset och sjunger långsamt så de andra kan hänga på. Men även denne lukkari (klockare) sjunger lite fortare än och före resten av församlingen som hänger på en kvarts takt efter lukkari. I början är det nästan bara lukkari som sjunger så hakar fler på och sjunger starkare efter hand. Man sjunger alltid alla verser på psalmerna och hela tiden ökar styrkan till ett crescendo i sista versen när alla hakat på och känslorna kommit i svall för att sedan minska något i styrka på slutet.
De som känner till fenomenet "sång i anden" skulle känna igen sig i hur sången växer och böljar men laestadianer sjunger aldrig i stämmor. Ändå upplevs sångsättet ofta som väldigt "djupt", man blir berörd. En skånsk kvinna som gift sig med min vän Åsas morbror och kom hit till Tornedalen som vuxen blev intresserad och har skrivit akademiskt om denna sångkultur. Hon heter Lisbeth Carlander Fredriksson och använder begreppet "mytisk" sång om jojk och leastadiansk sång och det är hon som gett tekniken namnet Arktisk klämsång. På norska kallas den pressesang. Vilket förklarar hur det låter och känns att sjunga så. Men Fredrikssons "mytiska" sång betyder sång som ger oss kontakt med det förflutna eftersom detta är en mycket gammaldags sångkultur. Här finns hennes D-uppsats att läsa.
Eftersom jag både jojkar och sjunger både klämt och "vanligt" och dessutom vuxit upp mitt i denna kulturskatt förstår jag vad hon menar. För mig är definitivt den klämda tekniken mer nära känslorna än det Bel canto-inspirerade europeiska sångsättet som man lär hos sångpedagoger och de flesta uppfattar som njutbart att lyssna till. Det känns som ett band bakåt i tiden till de gamla kvinnor som sjöng högt, starkt och gällt i kyrkan utan att skämmas när jag var barn.
I öst har man en egen sångbok kallad Sions sånger/Siionin laulut. Där förekommer folkliga sånger som inte finns i Psalmboken. De är ofta skrivna av Lina Sandell och andra visdiktare från väckelsernas storhetstid. Många handlar om Himmelriket och livet efter döden när Jesus kommer med sitt rike. Nyligen kom också en ny Laestadiansk psalmbok som inte bara används av Fridsförbundet (dem vi kallar östare här). Men Siionin Laulut räknas inte som kosher av De förstfödda. Tvärtom. I en liten bok där man redogör för sin trosuppfattning har de pedagogiskt spaltat upp vad Öst respektive Väst tycker i olika frågor. När Öst menar att Sions sånger är uppbyggliga, tycker Väst att: "Sions sånger äro horvisor" vilket man kan säga är ord och inga visor.
Min mamma tyckte dock om dessa sånger och vid sin dödsbädd hade hon Sions sånger på sängbordet. Jag vet att hon särskilt tyckte om denna som vi försökte sjunga för henne, men vi kom inte ihåg melodin och hennes lille fickversion av sångboken hade inte noter. Som tur var fanns den på you tube med en sångare som har en helt annan röstteknik än den laestadianska, men ändå. Mamma fick sin Sions sånger med sig i graven för hon älskade sång och musik och fungerade i praktiken som försångare i alla sammanhang där hon var, fast det i laestadianska sammanhang bara accepteras en manlig sångare som officiell lukkari.
I mina föräldrars ungdomsgäng var de berörda av den östlaestadianska ungdomsväckelsen på 1970-talet, som på många sätt hängde ihop med Jesus-rörelsen och den karismatiska väckelsen i de historiska kyrkorna. I mina föräldrars krets fanns en ung man som spelade gitarr och sjöng så bra att vi barn aldrig ville lägga oss när han var där. Han var rolig också, L-G Forsberg, vars son nu sprider Sions sånger till en större allmänhet. Sonen Markus har startat gruppen Suurunmaa som sjunger lite lagom klämt på denna vackra version av en annan "Hemlandssång":
Som jag antytt tidigare är jojktekniken likadan som den laestadianska psalmsångstekniken. Lisbeth Carlander-Fredriksson kallar den arktisk klämsång. Många moderna och folkkära jojkare sjunger inte så jätteklämt tex Sofia Jannok har en mycket skolad jazzig sångteknik som nog upplevs som mer lättillgänglig och endast i de rena jojkpartierna kommer en viss klämd ton in. Hon jojkar lika njutbart som Alice Babs joddlade. Men Mari Boine från Norge både jojkar och sjunger "pressesang". Här i en psalm som kunde vara sjungen i en laestadiansk byabön, exakt så här låter det. Lägg märke till att tekniken bara fungerar riktigt bra när man sjunger starkt, Mari Boine löser det genom att viska i svagare partier:
Och nu invänder vän av ordning: "men Laestadius förbjöd ju jojk" jo han ogillade jojkande fyllon och om texten man jojkade handlade om gudar i den nordiska mytologin men sångtekniken är densamma i psalmsången och Laestadius tyckte faktiskt jojk var acceptabelt om det var "den mjuka vuollen som sjungs av en vacker kvinnostämma ". Härhärhärhärhär och här har jag fördjupat mig mer i jojken efter önskemål från H-f.
Avslutar med östlaestadianernas musikaliska galjonsfigur, Markus Wargh på orgel som ackompanjerar Fridsförbundet i Luleå domkyrka. Detta för en skivinspelning som min mamma lyssnade mycket på sina sista år i livet och så fort vi inte sjöng för henne på dödsbädden fick hon lyssna på denna favorit-CD. Här har församlingen övat men lite av den laestadianska baktakten hörs ändå. Det blir en härlig efterklang i Domkyrkan med denna eftersläpning– tycker jag som är van. Andra uppfattar det måhända inte lika positivt.
Lars delade en länk till en keltisk psalmsång från ön Skye med försångare utan orgel. Jättebra ljudexempel!
* Bengt Pohjanen konverterade senare till Rysk-Ortodoxa kyrkan.
** Det finns en hoper inriktningar inom laestadianismen som är störst på finska sidan men är spridd över hela Nordkalotten och är mest traditionell i väster alltså i Gällivare, västra Kiruna kommun och Nordlands och Finnmarks fylken i Norge. Här kan man läsa mer om laestadianismen från en finsk vinkel men mycket stämmer över hela Nordkalotten eftersom rörelsen är gränslös på det gamla sättet. .
Ytterligare ett exempel på klämd teknik, här från Bulgarien, tips från Rebella:
