Guldgula dagar

 

Ty deras ord skapar osämja,

 och mot de stilla i landet har de svekfulla planer. Ps. 35:20

En ovanlig färg i kyrkans år är gult. Men Midfastosöndagen ska alltså ha ett altare smyckat med rosa eller guldgula rosor. Just nu är gult en färg jag längtar intensivt efter. I vår släkt är guldgult en stor favorit sedan länge. Min farmorsmor var så förtjust i gult. Färgglad och gladlynt var hon. Hon lärde mig att stötta Svenska journalens läkarmission och att lyssna på radioandakterna.  Hon sa aldrig något om detta, det bara blev så därför att jag såg henne göra det. Hon gillade Jokkmokks-Jokke. Hon var rädd för åskan och trodde man måste åka bil för att vara säker för den. Det var kul för pappa tog med mig i bilen och så for vi till Kauppinen och köpte festis i kiosken där. Åska är därför positivt laddad för mig, ursäkta pappavitsen. Vi åkte ofta till hennes barndomshem utanför Svappavaara av vilket endast skorstenen stod kvar. Hon berättade spännande om sin barndom. Jag ville alltid höra mer. 

Dessa berättelser använde till exempel Sara Ranta-Rönnlund i sina böcker. Numera får man del av en del av hennes berättelser här eller som någon episod i Åsas böcker. Jag tröttnade aldrig på att höra om "när hon var liten". Hon var en källa till äventyr och glädje, kultur och hantverk. Hon var ängslig att något skulle hända oss småttingar . Hon läste högt ur dödsannonserna och skrattade åt Kronblom. Hon ritade sagor tex den om en gumma och en gubbe som var så sura att de bodde i varsin del av huset och när de gick till brunnen på varsitt håll hade momma plöstligt ritat en katt. Och hon var laestadian, en av de mest förtalade folkgrupperna i universum.

Jag börjar bli hjärtligt leds på allt skitsnack om laestadianer. Det är ju enkelt att hata på folk som aldrig kan gå i svaromål på något sätt eftersom de inte använder medier på samma sätt som majoritetsbefolkningen. Laestadianer blir inte författare, fotografer eller filmare. Akademiker i dessa kretsar blir på sin höjd lärare eller läkare, men aldrig museiintendenter, journalister, konstkuratorer eller dokusåpakändisar. De tuffaste av de tuffa: de förstfödda* går sällan ens gymnasiet utan börjar jobba direkt efter högstadiet. Någon enstaka östlaestadian bloggar, men i allmänhet är sociala medier stängda för dem. I tidningen kommer de som döda i annonserna där de står att de dött "i levande tro på sin frälsare" (det ska det stå i min dödsannons också). Eller när någon vidrig sexskandal uppdagats som i min mans farmors hemtrakter 

Dessutom får de förstås medieutrymme när någon bitter människa öser galla över dem i offentligheten, där de, som sagt, aldrig kan försvara sig. Nu senast Ann-Helen Laestadius som skrivit en bok, Skam***, där hon tar heder och ära av laestadianer och därför intervjuades hon i Dagen häromveckan.  Laestadius har där mage att säga att "det vore skönt att vara religiös så man slipper tänka själv". Ja,  himla gärna med ögonen, det gör också jag. I ett land som Sverige där kristna anses korkade, elaka, inskränkta, hycklande och dumma som bäst, som galna sexförbrytare som värst, , är det verkligen  VI som inte tänker själva när vi envisas med att följa Jesus, trots den allmänna meningen om oss? Det blir svårt att ta Laestadius, den yngsta, på allvar efter en sådan kommentar. 

Jag ogillar starkt allt religiöst förtryck och sekteristiska beteenden. men nog måste folk ändå se hur fegt det är att , som man säger på engelska: skjuta på en sittande anka. Och dessutom alltid på samma sittande anka. Det är dessutom lika fel att påstå att alla laestadianer är exakt likadana som det är dumt att påstå att alla ateister är varandras blåkopior. Det finns ateister som Christer Sturmark som jag aldrig hört säga att religiösa inte tänker själva, vi tänker bara fel,  och i nadra änden av spektrat finns det Ann Helen Laestadius som kommer med detta befängda påstående.

I rampljuset hamnar aldrig en laestadian som inte begår övergrepp eller får vara bad guy i en bok. Det finns kristna av andra denominationer som står i rampljuset på grund av sin ondska; exempelvis de i Knutby och ärkeäcklet Daniel Alm, men i offentligheten finns också andra kristna som Tomas Sjödin, Maria Küchen, Joel Halldorf, Camilla Lif, Anders Arborelius, Ylva Eggehorn och Åsa Larsson. Den enda kändisen från laestadianerna är Lars Levi Laestadius själv. I övrigt får laestadianer finna sig i att vara lika välvilligt och mångfacetterat beskrivna i svensk media som judar i Al Jazeera.

Det är sant att det finns laestadianer som tycker att man inte ska skratta, speciellt inte i kyrkan eller utomhus vid norrsken. Sjunger gör man i kyrkan men helt utan instrument som ackompanjemang, det räcker gott med en röststark försångare om man tillhör de tuffaste riktningarna. Det finns dock också många som min momma som var en gladlynt människa som betalade sin äldsta dotters pianolektioner, min farmor alltså  som blev kantor i Tuollovaara. Momma lärde mig att Jesus är starkare och tryggare än allt, med honom är inget farligt, inte ens norrskenet (men åska behöver man en bil för att klara sig undan). Det finns gråa laestadianer med beige som muntraste kulör i klädedräkten och så finns min momma som gillade starka färger, speciellt knallgult.

Majoritetssamhället kommer aldrig ens  att misstänka överdrifterna och ensidigheterna i Ann-Helen Laestadius bittra tirader eftersom risken att de någonsin stöter på en laestadian är diminutiv. En kristen minoritet inbäddad i mer eller mindre okända icke-svenska minoriteter** är som gjord för att bli måltavla för hopens förakt och mediagunstlingars krypskytte, speciellt de som tillhör de hippaste av hippa minoriteter. Det kommer nämligen aldrig att bli hippt att tillhöra denna utstötta minoritet i självvald segregation. Speciellt som de enda som rider spärr mot beskjutningen mot denna sittande anka är helt insignifikanta personer, som undertecknad, medan Ann-Helen Laestadius har offentlighetens öra vilka orimliga ensidigheter hon än vräker ur sig. 

Därför har jag denna vecka ägnat många tacksamma tankar åt min guldgula farmorsmor, som en motståndshandling i fastans guldgula vecka. 

* Fullständiga namnet är: Den förstfödda laestadianska församlingen i den svenska Lappmarken.

** man kan jämföra med när pekoralet "Midnattssol" förde in kvänerna i svenskt majoritetssamhälles medvetande genom att framtällas som mördare och suputer, samt att de ständigt fört krig (sic!) mot samer. 

***Jo, jag har boken och har läst den. Den är dessutom signerad av författaren.

Lars Levi Laestadius 10 januari 1800- 21 februari 1861

Bror Hjorts altartavla i Karesuando kyrka med laestadianismens tre grundpelare: Lars Levi, Milla Maria Clemensdotter och Johan Raattamaa vid foten av Jesu kors.

 Jag har nog aldrig haft en bloggpost helt och hållet dedikerad till Lars Levi Laestadius även om jag ofta återkommer till honom fast han absolut inte är en barockmänniska däremot är han mycket typisk för upplysningstidens övergång till romantiken. Dessutom är han den viktigaste personen för kultur och tro på Nordkalotten. Alla här förhåller sig till Laestadius på ett eller annat sätt och hans många ättlingar ser till att namnet också lever kvar inom kulturlivet. 

Att han skulle bli en sådan gigant var långt ifrån självklart när han föddes i Jäkkvik till en för tiden gammal mamma (41 år) och en alkoholiserad far. Visserligen var hans mor och far avlägsna släktingar båda från den stora prästsläkten Laestadius/Lestander vilket innebar att även om de var fattiga, de levde under Lars Levis första år på att koka lim av renhorn, var båda föräldrarna noga med att barnen skulle lära sig läsa och skriva och kunna grunderna i kristendomen. Och så blev det också. Redan tidigt kunde syskonen läsa och grunderna i kristendomen. Carl- Erik Laestadius var Lars Levis äldre halvbror och han var också begåvad. Han tog till och med gymnasieexamen i Härnösand på egen hand. Därefter prästvigdes han efter studier i Uppsala. Därefter fick han ta hand som sin fars utblottade familj och hjälpte sina två småbröder Lars Levi och dennes lillebror Petrus att studera till präst. 

Jag ser så många intressanta detaljer kring Lars Levis ursprung som född i en prästsläkt när Gunnar Wetterberg, också av prästsläkt, berättar om prästernas historia i sin bok: Prästerna. Där berättar han hur präster och prästfruar var den intellektuella basen i varje liten by i hela Sverige. De hade stort inflytande men var inte alltid speciellt rika. De hade ett hårt liv men de kunde läsa och skriva. Rika bönder ville inte gifta bort sina döttrar med präster så snart växte speciella prästsläkter fram. På detta är Lars Levi Laestadius alltså ett gott exempel. Båda hans föräldrar har bådegrundläggande utbildning och kommer från (samma) stora nordliga prästsläkt stammandes från bondsonen  Johan Nilsson i Lästa som läste till präst, tog sig namnet Laestadius och 1662 blev kyrkoherde i Arjeplog.

Fattiga barn med läshuvud -och tur- blev präster men egentligen verkar både Carl Erik och Lars Levi ha föredragit botaniken före teologin, eller så var de intresserade av båda vetenskaperna. I Uppsala var ännu Linnés minne färskt och botaniken var fortfarande modevetenskapen nummer ett. Carl Erik lärde därför sina småbröder latin , grekiska och grunderna i botanik och de drog ofta ut på botaniska exkursioner i närområdet i Kvikkjokk. Och när Lars Levi senare blir kyrkoherde i Karesuando ägnar han sin lilla fritid åt botaniken. Sina studieår bodde han ibland med föräldrarna i Arjeplog och odlade den nya grödan potatis där i ett litet land som gav god avkastning. Det är också i Arjeplog han får sin första komministertjänst 1825 därefter jobbar han som lappmarksmissionär vilket ju passade bra eftersom han talade samiska: pitesamiska och lulesamiska* och det gick fort att lära sig nordsamiskan i Karesuando.. Men ännu mer användbart visade sig finskan vara och den standardfinska som fanns i läroböckerna fungerade inte utan Lars Levi fick ta hjälp av dem som talade finskan i norr, det som nu kallas meänkieli. Han ordnade samlingar där han bad folk att rätta honom och detta tror jag är en nyckel till att väckelsen kom. En präst som inte bara lär ut utan också är villig att lära sig folkets spårk.

Han skrev predikningar på alla tre språken svenska, samiska och finska men skol- och kyrkospråk var finska. Mycket beroende på att böcker på samiska var skrivna på sydsamiska som är ett helt annat språk än nordsamiska medan finskan och nordsamiskan möttes hela tiden så samisktalande föredrog finska böcker i kyrka och skola. Laestadius började dock skriva på nordsamiska med sydsamisk ortografi. Han var i Karesuando just det som Wetterstrand berättar om prästerna: traktens intellektuella centrum. Ändå drabbades han av sin mors svårmod och såg mest svårigheter och mörker i sin församling. Den herrnhutiskt anstrukne kyrkoherden Zacharias Grape som var hans företrädare var älskad och respekterad men Laestadius var inte nöjd utan tyckte att församlingen inte kände tillräcklig syndanöd och ingen väckelse kom av dennes vackra predikningar.

Jag tänker att Laestadius här visar på en mycket typisk ungdomssynd: den svartvita otåligheten som gör att han inte ser hur Gud förbereder: en sår och en annan skördar. För vi vet ju att Laestadius efter en deppig krisperiod** mötte Milla Clemensdotter i Åsele på en visitationsresa, den unga läsarkvinna som i laestadiansk lore kallas Maria. I mötet med henne fick han känna sig helt förlåten "i Kristi namn och blod" och därmed fick han "en försmak av himmelrikets glädje". Vid återkomsten till Karesuando hade något hänt som en del menar avspeglar sig i Laestadius språk som beskrivs som "hårdare". Jag vet inte det, jag tycker det blev mer målande och kreativt, snarare än hårdare. Fler metaforer och liknelser från livet i norr blev det. Ibland är hans språk så vackert att det nästan gör ont bara att läsa det. Han talar om Guds nådevalpar som den himmelska föräldern lyfter från världens kalla jordgolv och ammar. Han berättar om haren som först är rädd för jägaren men i konfrontation med jakthunden hoppar upp i jägarens famn, där jägaren förstås är Gud som självklart räddar den lille räddharen som söker sin tillflykt i hens*** famn. Den söte Kristus i vars namn och blod syndernas förlåtelse finns blir så levande för församlingen att Anden faller och en kvinna blir den första att dansa i liikutukset (rörelser).

Jag tror som sagt att väckelsen var frukten av Andens verk mer än Laestadius predikokonst men detta är inte menat som en dissning av hans predikokonst. Tvärtom är det en hissning av hans betydelse för språket. Hans predikokonst och ödmjuka inställning till församlingens språk och vardag var del  i detta däremot håller jag inte alls med Laestadius om att kyrkoherde Grape skulle ha varit så usel när väckelsen dröjde. Laestadianismen är i grunden väldigt herrnhutisk i sitt uttryck och det är nog ingen slump att de haft en herrnhutiskt inspirerad kyrkoherde innan Laestadius kom dit. Det bästa med laestadianismen är just det mjuka hjärtat den varma kärleken till Jesus och förståelsen av hur hans död förlåter alla synder. Den är som sämst när den köper Laestadius analys om att Grape var "för snäll" och väljer en lagisk och hårdhjärtad gärningslära i stället för Jesu namn och blod.

Alltför många tjatar om denna sämsta sida så jag tänker inte orda mer om detta. Jag vill i stället åter uttrycka min stora tacksamhet för att Laestadius kom och väckelsen kring honom som gjorde att jag till slut fick höra om Jesus. Det är det bästa av allt och jag är glad att inte Laestadius lämnade sin kyrkoherdetjänst innan väckelsens eld hade tänts. Den som fortfarande förs från vän till vän.

* samiska dialekter talas efter älvdalarna precis som de andra språken i norr, Pite älvdals dialekt, som också kallas arjeplogssamiska är närmast likt lulesamiska som talades i Kvikkjokk. Närmaste älvdal har också närmaste dialekt därför var det inte svårt för Laestadius-bröderna att göra sig förstådda både i Arjeplog och Kvikkjokk.

** han var helnykterist och försökte starta en nykterhetsförening i Karesuando.Han fick en medlem, Petrus Raattamaa. Men värst av allt var att hans lille son Levi dog tre år gammal. Han ville kunna lämna Lappmarken och som led i sin vidareutbildning som skulle öppna vägen för honom till andra kyrkoherdetjänster längre söderut, blev han utskickad på den visitations- och predikoresa som förde honom till Åsele.

*** det borde förstås stavas hän, på finskt vis eftersom ordet kommer från finskan och är en orsak till att laestadianismen räknar nordiska språk som oanvändbara när det gäller andliga ting. Gud är den himmelska föräldern/taivalinnen vanha och varken han eller hon, finsk-ugriska språks enda pronomen för tredje person singularis gör det lätt att tala om himmelska ting och självklart är meänkieli himmelns språk.

2 mars 1791

John Wesley dog denna dag. Men innan dess hade han haft ett långt och inflytelserikt liv. Nästan exakt hundra år innan Lars Levi Laestadius började sin prästtjänst blev Wesley prästvigd: 1728. Att jag tar upp detta samband beror på att i mångt och mycket liknar deras liv och gärning varandra. Det är som om de stora väckelserörelserna följer ett liknande mönster överallt (de som består över tid i alla fall). Och i moderna Europeiska väckelserörelser dyker dessutom ständigt samma grupp inspiratörer upp: Herrnhutarna.

John Wesley försökte, precis om Laestadius, att nå rättfärdighet genom yttre förändringar, i Wesleys fall en "metod" att leva precis som Jesus lärde. Han och hans vänner i Oxfords universitetsvärld startade en grupp som tillsammans försökte leva helt och hållet kristet i varje del av livet. Detta ledde honom till att hjälpa dödsdömda fångar, kämpa för rättvisa förhållanden i samhället och de var också helnykterister. Väldigt likt Laestadius alltså.

Men precis som LLL kände Wesley att något fattades och, precis som Laestadius, fick han svaret på sin längtan under en resa. Wesley hade predikat och missionerat i Nya Världen för kolonister och urbefolkningen och på den långa sjöresan till Georgia mötte han Herrnhutare från Tyskland som skulle ge honom den andliga frigörelse och det djup han saknat. Tillbaka i England fick han uppleva syndernas förlåtelse i ett bönemöte hos Herrnhutare i London tio år efter sin prästvigning.

Och visst är det väldigt likt Laestadius möte med Milla Clemensdotter som tillsade honom syndernas förlåtelse i Kristi namn och blod. Men Herrnhutist var hon väl inte? Jo, läseriet i norr var mycket påverkat av Herrnhutarna. Laestadius själv hade blivit påverkad av herrnhutismen eftersom han verkat som präst i Karesuando där föregångaren på ämbetet var Herrnhutare . I Jukkasjärvi var herrnhutismen också en stark och inflytelserik rörelse. Det syns bland annat i att en av dem som begravts under kyrkgolvet och undersöktes vid en omfattande renovering i mitten på 1900-talet, var en ung kvinna begravd i brudkläder. Detta för att hon skulle uppstå som Kristi brud, vilket var en herrnhutisk sed.

Efter Wesleys andliga upplevelse av förlåtelse blev han kringresande predikant. Han och brodern Charles reste runt och bildade det som skulle bli Metodistförsamlingar i Skottland, England och Wales. Där blev hans budskap väl mottaget av arbetare i det framväxande industrisamhället. Inte minst kolgruvearbetare i Wales tog till sig budskapet och än idag är metodismen stark där med sin nykterhet, arbetarrörelseförankring och körtradition. Än idag är metodismen politiskt engagerad och det är inte konstigt att Hillary Clinton är just metodist sedan barndomen. Rättvisepatos hör till denna kyrkas tradition sedan Wesleys tid.

Laestadianismen har heller aldrig varit en elitens kyrkotradition utan det är fattigt folk, småbrukare av jord, skog och jaktmarker, pigor, drängar, renskötare och gruvarbetare som är med där för nästan hela slanten. Kanske är det därför så lätt för mig att få kontakt med metodister från Wales? Ju äldre jag blir desto tydligare ser jag att klasstillhörighet är något som inte alls hör det förgångna till utan den binder samman människor över nationsgränserna än idag. Dessutom är det så behagligt att umgås med människor som inte tycker man är knäpp om man inte dricker alkohol OCH dessutom gärna sjunger nykter.

Metodismen blev också den första "frikyrka" som nådde Sverige. Även här stod rörelsen nära arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen.Wesley blev aldrig formellt utesluten ur anglikanska kyrkan men han  blev  utestängd. Trots det avkragades han inte. På många sätt liknar det den situation som både EFS och Laestadianismen lever i som alltmer isolerade inomkyrkliga väckelserörelser i SvK idag.

Wesleys bror Charles ,var inte bara medgrundare och en ivrig förespråkare för att fortsätta vara en inomkyrklig rörelse, han skrev också en stor mängd psalmer bland annat denna som jag tycker uttrycker både metodismens och laestadianismens tornedalssjäl där förkrossad gråt är vårt starkaste uttryck. Här i en version med en man som lär sig svenska genom att sjunga och spela sig igenom kyrkoårets psalmer på You Tube. En förtjusande idé och dessutom passar denna version den enkla stil som omhuldas både bland Walesiska metodister och leastadianer: