Agatho ca 577- 10 januari 681

Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus. Inte bara med vattnet utan med både vattnet och blodet. Och Anden är den som vittnar, ty Anden är sanningen.
Det är tre som vittnar:
Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är samstämmiga.
Vi godtar ju människors vittnesbörd, men Guds betyder mer, ty detta är Guds vittnesbörd: han har vittnat om sin son.
Den som tror på Guds son har tagit emot vittnesbördet i sitt inre. Den som inte tror på Gud gör honom till lögnare, eftersom han inte tror på det vittnesbörd Gud har gett om sin son.
Och detta är vittnesbördet: Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son.
Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet. 1 Joh 5: 6-12

Det är märkligt hur den unga kristna kyrkan gjorde allt för att komplicera Jesus-bilden. Ingen pedagogisk förenkling såsom ett slags sammanskrivet evangelium enligt Marcions idé, bestående av delar av Lukasevangeliet och några Paulusbrev som harmoniserats ihop med Marcions egen teologi i stället för fyra olika.  Nej, fyra evangelier och flera olika författares brev till församlingarna, till och med det privata brevet från  Paulus till Filemon om hans förrymde slav, och en märklig samling uppenbarelser från Johannes på Patmos,  bevarades.

Sedan blev kyrkan accpeterad i romarriket och började diskutera läran om vem Jesus var. Hur var han GUds son? Blev han Guds son vid dopet, vid Marie Bebådelse eler vid uppståndelse eller var han det från begynnelsen? Kyrkan kom fram till det sistnämnda. 

Sedan började man diskutera Jesu mänsklighet, var han bara av Guds släkt, enbart född av Gud enligt Aristoteles tankar om att kvinnor endast var en passiv jord för barnafröet som kom komplett från mannen? Nej, kyrkan bestämde sig för att Jesus var helt och hållet Gud och helt och hållet människa på samma gång.

Som en röd tråd genom kyrkohistorien går Jesus-bildens utmejslande alltid ut på att finna det minst pedagogiska och förenklade svaret på frågorna. När kyrkan bestämt sig för denna Jesu fysiologi som fullt Gud och fullt människa började förstås funderingarna på Jesu psykologi stötas och blötas. 

Beslut i frågan kom man fram till när den mycket åldrige påven Agatho, han kan ha varit 100 år gammal när han blev vald,  tjänade kyrkan. Han stod för den teori som kallas dyoteletismen som menar att Jesus hade två olika viljor den gudomliga och den mänskliga. När han grät över Lasarus död var han psykiskt mänsklig och när han återkallade honom från döden var han mer gudomlig, men det var inte så att han bytte karaktär mitt i allt utan det vara bara så att den ena sidan av Jesu personlighet märktes mer utåt i den ena stunden jämfört med den andra. 

Mot denna åsikt stod monoteletismen som menade att Jesus bara hade en gudomlig vilja hela tiden. Den mycket mer pedagogiskt lättsmälta åsikten valdes dock bort till förmån, återigen, för den komplexa och motsägelsefulla dyoteletismen som var påven Agathos åsikt. Men det var inte så att man fastslog dyoteletismen utan istället bestämde man både i Rom och sedan på ett ekumeniskt koncilium i Konstantinopel samma år, 680, att monoteletismen var en villolära.

Vad jag tycker det är bra att kyrkan jobbade så här utan att falla för förenklingens frestelse. Tyvärr faller väl en hel del av oss ändå för denna frestelse lite till mans. I speciellt protestantiska och reformerta samfund förenklas och extermifieras ensidiga budskap enormt. I ena sammanhanget sitter man helt tyst i en timme och håller varandras händer för att nås av Guds tilltal (kväkarna) medan man på den diametralt motsatta sidan ser till att Fender har haft sitt bästa försäljningsår någonsin under 2020 mycket pga lovsångstrenden (Hillsong).  

Kyrkan på 1800-talet känns som allra mest urartad på grund av sin stora splittring. Då började den världsvida kyrkan komma som  längst från den tidiga kyrkan på detta område. Tex när kyrkan antog den folkliga Isis-kultens idé om Maria som född syndfri eftersom man lärt sig att Aristoteles hade fel, äggcellen fanns och då ville man förenkla och göra Maria mer gudomlig så Jesus blev automatiskt mindre mänsklig. Allt detta för att kyrkan övergivit sin gamla koncilietradition och låtit sig förföras av både den moderna europeiska naturvetenskapen och den folkliga förenklingen.

Hade Agatho m.fl. på 680-talet varit med i tex debatten om jungfrufödseln hade han förmodligen sagt: "Vad är mest komplext och paradoxalt i detta?" Eller när det diskuterades om Gud är man eller kvinna, både ock eller ingetdera, där tex Anders Gerdmar stod för den tydliga hållningen: Gud är man, enbart man och inget annat. Då hade Agatho antagligen sagt: Vad komplicerar pedagogiken kring vem Jesus är allra mest? Välj då detta svar, det är vad Anden säger till församlingen.

Agatho med en bok , enligt traditionen var han benediktinmunk när han valdes till påve i juni 678 så man kan nog anta att det är Bibeln han håller i. Men det kan ha varit vilken skrift som helt eftersom benediktinerna var en orden som häll bildning högt och genom den bevarades mycket antik litteratur till omvärlden. inte bara Bibeln.

 

8 -9 januari "Godnatt mord"

Stilla söndagmorgon på gården, sakte-TV inspirerad bild.

           

Den som tror på Guds son har tagit emot vittnesbördet i sitt inre. […]Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son. 1 Johannesbrevet 5:11

 Ibland är jag för trött och hängig för annat än att glo på skärm. Min man är bra på att, utan skam, göra det. Han behövs i mitt liv eftersom jag har ytterst svårt för att vara onyttig, alltså jag ÄR onyttig, men det plågar mig mer än jag egentligen vill erkänna. Den här hemska skammen över att finnas till och tära på jordens resurser utan att tillföra något och känslan av att vara en börda för mina vänner som aldrig kan få någon motsvarande glädje av mig som den jag får av dem, är väldigt smärtsam när orken tryter.

I helgen har vi på sena kvällen sett på en norsk sakte-thriller. Vi kallar den för "Godnatt mord" efter den TV-serie, byggd på en roman av Vilhelm Moberg, som sövde våra mödrar framför TVn på 1970-talet. Norsk sakte-TV är ju numera ett känt begrepp som började med en resa med Hurtigrutten i realtid dygnet runt. Sedan följde SVT efter med den stora älgvandringen som vi har följt i mån av tid. Fast denna serie, "Godnatt mord", heter egentligen "Catch and Release" efter den form av nöjesfiske som jag ogillar mest av alla nöjesfiskemetoder. 

Det är nog, sedan "Godnatt jord", lätt den långsammaste dramaserien som televiserats. Replikskiften och händelser som lätt hade rymts i en TV-timme om den spelats in av BBC breder ut sig i åtta 42 minuter långa episoder plus reklampauser eftersom det är TV 4 som sänder den till makens dator. Ändå är den lätt att fastna i, liksom älgvandringen, när man är trött och småförkyld som jag blivit efter nästan två år av inte ens lite snuva. Om jag slumrar till en stund spelar det ingen roll eftersom det knappast har hunnit hända något annat än att det varit en lång paus i ett replikskifte där kameran vilat extremt länge på ett tigande ansikte.

Det mest spännande är de hisnande kameraåkningarna över det nordnorska landskapet som är dramatiskt bara i sig själv. Som ni förstår påminner detta allra mest om en haiku, det mest vilsamma versmåttet av alla. Men orsaken till att jag tar upp den här är dock att ett av thrillerns teman är den kristna tron som jag känner igen så mycket från mitt eget liv.

 Än så länge (det tar tid att ta sig igenom sakte-TV-serier eftersom jag somnar så snabbt) har jag förstått det kristna temat som viktigt för den glesa handlingen, men utan hat och fördomar, vilket är extremt ovanligt i svensk kultur. Jag kan förstås ha fel. Det kan visa sig vara så att ondskan i den lilla bygden Svartfoss kommer rakt ur den kristna församlingen i området, så som det alltid brukar vara i svenska filmer, böcker etc. Men hittills känner jag igen den lilla församlingen med sin pyttelilla barnverksamhet där Filippa, seriens huvudpolis och spegelkaraktär till den döende fd. polisen Irja, hör hemma.

Jag blir då åter påmind om hur det är att vara en minoritet i ett allt större majoritetssamhälle. Internet gör oss verkligen kulturellt involverade med så många fler än för bara 20 år sedan. Vi får därför höra om exempelvis julfirande jorden runt (julen som kommersiell högtid har ju fått verkligt genomslag). Oftast är det trevliga glimtar av glittrande granar och julklappar oavsett landets majoritetsreligion. Men i Indien brändes tomtar som en slags hinduisk motreaktion mot julen, som de menar lockar hinduer att konvertera. Samtidigt förbjuder den hindunationalistiska regeringen bidrag till Moder Teresas barmhärtighetssystrar. 

Jag menar förstås inte att jag har det som en kristen minoritet i Indien eller Afghanistan. Däremot inser jag hur sällan, typ aldrig, som en kristen församling skildras som den verkligen är i all sin skröplighet. Jag ser i "Godnatt mord/Catch and Release" något jag aldrig ser annars: någon som andligt liknar mig, något som liknar min kristna församling. Vi attackeras aldrig med tomtebränningar eller annat officiellt sanktionerat våld i Norden , men vi kristna osynliggörs. När JK Rowling skrev ett ironiskt inlägg mot det osynliggörande av kvinnor som kommer sig av löjeväckande omskrivningar som "Människor som menstruerar"*visade hon på hur osynliggörande går till. Vi får aldrig självidentifiera oss utan måste stå ut med att benämnas på allehanda sätt av utomstående som kan placeras på en skala från likgiltighet till hat mot kristna och vår tro.

Kristna måste tex stå ut med Kay Pollaks passiva aggressioner i film och från föreläsningspodiet utan minsta möjlighet att förklara eller försvara oss mot den lustiga huset-spegel som skildrar vår tro i oigenkännelig form. Vi måste också stå ut med Ingmar Bergmans aktiva aggression  mot oss. Och vi får ständigt höra vilka humorlösa tråkmånsar vi är som inte skrattar åt förlöjligande sketcher om kristna**. Mediernas jakt på drama gör att kristna skildras allra oftast när någon lever motsatt den kristna etiken som i Knutby. Jag tänker att det kanske är bristen på jäkt och drama som gör att sakte-TV från Nordnorge är en av ytterst få offentliga plaster där man vågar skildra en helt vanlig kristen församling. Just därför att ett riktigt kristet liv är ett stillsamt liv, vi tillhör ju "de stilla i landet", lämpar sig normalt kristenliv illa för mediernas obarmhärtiga ljus om det inte är i just sakte-TVs form.

 

Catch and release-fiske

* Det finns så mycket som är galet med denna omskrivning att jag inte orkar ta upp allt här, men vill bara påminna om att det finns massor av kvinnor som av olika anledningar inte menstruerar men inte ska tigas ihjäl för det. Kvinnor som menstruerar bör naturligtvis också få heta just kvinnor. Att tiga ihjäl en förtryckt folkgrupp är en urgammal strategi. Tex kallades inte icke-vita i Sydafrika för Ndebele. Xhosa eller Shona, utan alla gick under icke-namnet "kaffer" vilket inte betyder något annat än "oren". När de förslavades av boerna fick de inte behålla sina namn utan tilldelades menlösa slavnamn på samma sätt som många byter namn på djur de köper. Om man på detta  sätt slutar benämna en folkgrupp vid namn är det början till att helt utplåna den, eller åtminstone ett mycket seriöst försök.  I detta fall är det ännu värre, det är ju för att bereda plats för den överordnade gruppen män man förvanskar språket. 

Det är som om boerna hade börjat kalla sig själva Shona, Xhosa och Ndebele för att åtnjuta de få privilegier som en förtryckt grupp kan ha-plus alla andra privilegier som de själva alltid åtnjuter i kraft av sin etnicitet. Samtidigt låter de dessa folkgrupper klumpas ihop under det där avskyvärda "kaffer"-begreppet, eller det som kom senare, i lite snällare form: svarta. JK Rowling har på alla sätt rätt i att reagera. Fler borde göra det.

** Det är bögarnas fel, måste vi tex garva åt fast det inte finns mycket till substans i tesen att kristna tror att alla ondska i världen härstammar från detta håll. Det är ju tvärtom en av kristendomens USPer att veta varifrån ondskan verkligen kommer:från synden inom oss alla.

22 december 1849

 Det som var till från begynnelsen, det vi har hört, det vi har sett med egna ögon, det vi har skådat och har tagit på med våra händer, det är vårt ärende: livets ord. 1 Johannesbrevet 1:1

 

Detta datum utsattes Fjodor Dostojevskij  för den raffinerade tortyren skenavrättning. Han förbereddes på alla upptänkliga sätt för att avrättas men:

Den största, den starkaste smärtan beror i alla fall på att man säkert vet att om en timme, sedan om tio minuter, sedan om en halv minut, sedan nu, nu strax ska själen flyga ur kroppen, och man kommer inte längre att vara en människa, och att detta är säkert. Och när man lägger huvudet under kniven och märker hur den glider över huvudet, denna kvartssekund är den förfärligaste av allt…

I stället för att mista sin själ fann han den i straffarbete i Sibirien . Det var nämligen där som han fann sin djupa ortodoxt kristna tro, eller "den ryske Kristus" som han ibland uttryckte saken. Det var också där och då han blev den författare som nämns med den största respekt även idag. Det sägs att den roman flest människor vill ha läst är hans Brott och straff i så stor utsträckning att de säger att de läst den utan att ha gjort det. Den handlar bland annat om de nya lagar som just kommit till stånd pga tsar Alexander II som Dostojevskij och många andra trodde mycket på. 

Alexander II ville reformera Ryssland i mer västerländskt demokratisk riktning och avskaffade bland annat livegenskapen. I Brott och straff spelar också hans juridiska reformer en viktig roll bland annat är polisstationen där brottet utreds stadd i renovering. Raskolnikov är nog en av litteraturhistoriens mest kända mördare och även den mest intressante i över hundra år. Numera är många litterära mördare mångfacetterade men Raskolnikov är så klart modellen för en mördare som inte är så förenklad och förundersökningsledaren Porfyrij Petrovitj (hans namn betyder just klippa och porfyr=Petrus) blev också en stilbildande karaktär för polisutredaren som under täckmantel av förvirring lockar fram sanningen liksom Miss Marple eller Columbo.

Men det dubbelmord Raskolnikov begår är långtifrån det enda i romanen. Fasansfulla brott som aldrig tas upp av det juridiska systemet begås i romanen så Dostojevskij  själv får utdöma straffen. Och han låter en ängel vandra genom de ruffiga lägenheterna på Sankt Petersburgs baksida ; Sofia, kallad Sonja. Sofia betyder vishet och visst är det vishet och ren godhet hon utstrålar. Hon är på många sätt den Vishet som i kristendomen brukar tolkas som ett porträtt av Jesus själv. Hon som lekte i världens skapelse i Ordspråksboken 8. Här visar Dostojevskij upp sin förmåga att framställa det goda som intressantare än ondskan för Sonja är ingen oskuldsfull Sickan Carlsson-typ utan en fattig ung kvinna som försörjer sin familj med prostitution och för djupsinniga teologiska resonemang.

Fjodor Dostojevskij fotograferad 1879

 

När jag först läste Dostojevskij var jag tonåring och romanen var  Idioten som presenterar ett personporträtt av ett helgon som är minst lika mångfacetterat som den splittrade mördaren Raskolnikov(raskolnik betyder splittrad på ryska, lärde jag mig av en rysk studiekompis på universitetet). Jag var totalt betagen och blev Dostojevskij-fanatiker, samt förälskad i huvudpersonen furst Mysjkin.

Betecknande nog verkställs däremot inga dödsdomar i romanen. Dostojevskij avskydde verkligen detta straff. Han förordade Alexanders II reformer som innebar straffarbete som default-läge för grova brott. Tyvärr mördades denne tsar av en fanatisk kommunist som nog helt korrekt såg faran komma med en reformation av samhället som skulle gillas av flertalet så den kommunistiska revolutionen hotades. Detta var en svart svan* som verkligen förde Europa in i ett fasansfullt sekel. Men om detta visste Dostojevskij inget eftersom han dog i frid i sin säng innan detta hände.

Då skrev Dostojevskij på Bröderna Karamasov som är den roman som jag fängslats allra mest av trots att den inte avslutades helt av författaren.  Jag tycker för min del att alla borde läsa Dostojevskij, helst börja redan i tonåren. Jag har inte sett en enda filmatisering av hans böcker fast det gjorts ett flertal försök av åtminstone Brott och straff. Jag tänker att karaktärer och handling är för polyfona för enkel dramaturgi. Men skulle jag bli mångmiljonär skulle jag sätta min vän Åsa med några pålitliga manusförfattare att skriva en TV- serie av åtminstone Brott och straff och sedan med intäkterna från den beta av hans produktion. Jag är nämligen rädd att få har orken att läsa så komplexa romaner idag och Dostjevskijs tankar behövs mer än någonsin. Inte minst hans syn på Brott och straff och hatet mot dödsstraffet skulle vara uppfriskande i dagens debattklimat.

*”En svart svan är en osannolik och oförutsägbar händelse som potentiellt kan få allvarliga konsekvenser. Svarta svanar kännetecknas av att de är extremt sällsynta, får allvarliga konsekvenser samt att de i efterhand anses ha varit uppenbara”, skriver den före detta Wall Street-tradern Nassim Nicholas Taleb i sin bok ”The Black Swan: The Impact of the Highly Improbable” (på svenska: ”Den svarta svanen: vad mycket osannolika händelser kan leda till”.

Maria- mamma och människa del II: det hedniska inflytandet

Madonnan  i rosengård målad av Stefan Lochner 1448.

Det enorma avståndet till Gud som gör att man liksom har trappan helgonen, St. Anna (Anna själv tredje, Marias legend-mamma), Maria, Jesus och sist Gud fader i många historiska kristna kyrkor är det hedniska i Mariologin. Även hedendom har ofta, liksom gnosticismen, en syn på det andliga som högre än det kroppsliga men hedendom är främst ett sätt att blidka nyckfulla gudar utan större intresse av människor om dessa inte kommer med offer som passar gudarnas smak och därför gör dem välvilligt inställda till dem som ger offren och som resultat av rätt formler och tillbedjan ger dem goda skördar och friska barn.

Den hedniska värld där de första kristna levde var djupt präglad av hellenismens pantheon. Maria som eget böneobjekt har i den föreställningsvärld som fanns i det hellenistiska romarriket först blivit mycket populär i trakter där man länge dyrkat Isis, Osiris och deras lilla Horus-barn. Den äldsta bönen till Maria, det som nu bygger upp mycket av RKKs liturgi, kommer från Egypten på 300-talet: ”Under ditt beskydd tar vi vår tillflykt, heliga Guds moder”. Just där kulten av Isis var som populärast började man alltså först se Maria som medlare mellan människor och Gud. Bibeln har ingenting som antyder att Maria skulle ha denna roll. I Bibeln finns två förespråkare inför Guds tron nämnda: Den Heliga Ande, som på grekiska ofta kallas Parakleitos= försvarsadvokat i Nya Testamentet och Jesus själv. Här ger jag fyra exempel:

På sam­ma sätt är det när An­den stöder oss i vår svag­het. Vi vet ju in­te hur vår bön egent­li­gen bör va­ra, men An­den vädjar för oss med rop ut­an ord, och han som ut­fors­kar våra hjärtan vet vad An­den me­nar, ef­tersom An­den vädjar för de he­li­ga så som Gud vill.  Rom. 8: 26-27

Ty Kristus gick in­te in i en hel­ge­dom som var byggd av människo­hand och ba­ra en bild av den verk­li­ga. Han gick in i själva him­len för att nu träda fram inför Gud med vår sak.  Heb. 9:24

Mi­na barn, det­ta skri­ver jag till er för att ni in­te skall syn­da. Men om någon syn­dar har vi en som för vår ta­lan inför Fa­dern, Je­sus Kristus som är rättfärdig.  1 Joh. 2:1

 […]vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sit­ter på Guds högra si­da och vädjar för oss. Rom. 8:3

Isis och Horus-barnet

Vem var då Isis och varför tror de flesta forskare på området att hon var en modell för Maria som himladrottning och mer älskad än barnet hon födde? Jo, hon representerade liv och död och hennes lille son, som hon fick med guden Osiris efter att ha återuppväckt honom från de döda, Horusbarnet, står för vårens återuppståndelse liksom Demeter och Persefone i den grekiska mytologin men i den myten är inte Persefones make, Hades, någon hjälte. Osiris är visserligen dödsgud men god, mördad av sin bror  Set och gudomliggjord genom sin maka/syster Isis. Hon avbildas ofta som här till vänster. Isis var oerhört populär bland slavar och kvinnor i hela det hellenistiska området, samma grupper som först tog till sig kristendomen.

Genom Isis blev Osiris och Horusbarnet*gudar. Vid ungefär samma tid som den första Maria-bönen skrevs började man i Alexandria kalla Maria för gudaföderska: Theotokos. Vid kyrkomötet i Kalcedon 451 fastställdes att hon var gudaföderska och man lade också till att hon var Evig Jungfru. Man började fira hennes syndfria avlelse den 8 december och hennes födelsedag, förstås, den 8 september från 600-talet. Då firade man också hennes dödsdag, senare upptagande till himlen, den 15 augusti. 1950 fastslogs den sistnämnda legenden som den romersk katolska kyrkans officiella lära om Marias avslutning på jordelivet. En himladrottning var född.

* Horusbarnet som Isis födde efter att ha räddat Osiris och sett till att han befruktade henne när hon förvandlad till en flygande pappersdrake cirklade kring honom,