Blåmåndag 3 mars

I paradismat ingår inte bröd men idag är det ännu fastlag så jag bakade en omgång rågbröd idag. Bröd är både vackert och gott. Och med surdeg blir det också bättre för magen och mer näring frigörs från mjöl och gryn. Dessutom finns det alltid surdeg hemma så när man får tid att baka är inte bristen på jäst ett hinder.

 Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad. Men hur skall de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Hur ska de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar? Hur kan någon förkunna utan att vara utsänd? Det står skrivet: Skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting. Men alla lyssnade inte till budskapet. Ty Jesaja säger: Vem satte tro till det vi förkunnade? Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord.    Rom.  10: 13-17

Så är det snart fasta och jag hoppas kunna ha en fastekalender igen. Men eftersom denna dator är så bra blir den ofta "TV-dator" så det blir svårare att få till de där små stunderna för bloggande. Det är en sådan fördjupning och glädje i att följa fastan dag för dag, ord för ord. Just nu behöver jag en fastekalender mer än vanligt. 

Blåmåndag kallas sagen  jag antar det beror på den liturgisks färgen som i nordisk tradition  är blå under fastan.  Blå är ju också en färg vi förknippar med sorg och depression. Sorg är en naturlig reaktion att leva sig igenom. Men depressioner  behöver läkas. Jag är inte deprimerad men mycket gör mig sorgsen och stressad. 

Just att skriva och dyka ner i orden är en sådan helande och lugnande fasteaktivitet när mycket annat skalas bort. Allt känns rörigt och galet långt borta och nära. Att leva fastan och älska livet för att förhoppningsvis förändra en liten nanobit av världen känns därför nödvändigt den långa fastan 2025.

 

 

 

 

Långfredagens evangelium enligt Lukas

 Men jag lever för honom,

och mina barn skall tjäna honom.
De skall vittna för nya släktled om Herren,

förkunna hans rättfärdighet för ofödda släkten,
ty han grep in. Ps. 22: 30-32

I dagens evangelietext möter vi bland många andra Simon från Kyrene i Nordafrika, gråtande kvinnor och en romersk officer som förstår något av vem Jesus är. Simon får vi veta hos de tre synoptikerna,  är far till två kristna bröder, Alexandros och Rufus, varav Rufus, senare blir kristen församlingsledare och dessutom har Rufus en kristen stöttepelare till mor, enligt Romarbrevet 16:13. När Jesus,  efter en hel natt av tortyr och förhör av flera olika förhörsledare, inte orkar bära tvärbjälken som de som dömts till att korsfästas ska bära själv till avrättningsplatsen. Dessa tvärbjälkar vägde mellan 30 och 50 kg. Vi har nog alla sett bilder av rekonstruktioner där korsfästa bands fast i tvärbjälken och faller framstupa under tyngden utan möjlighet att ta emot sig. När Jesus fallit tog Simon över. Detta gjorde uppenbarligen intryck på honom så att hans familj blev stöttepelare i den första kyrkan.

Möjligen var också Simon av Kyrene redan en av Jesus sympatisörer så detta att han tvangs bära bjälken blev ett slags hot om möjliga repressalier även för Jesu anhängare. Romarna var kända för sina hårda nypor mot alla som äventyrade Pax Romana. Det var just denna stenhårda militärdiktatur som gjorde "freden" möjlig. Några decennier efter Jesu korsfästelse slogs det stora judiska Bar Kochba-upproret ned, de flesta upproriska dödades, judar fördrevs även om de inte hade del i upproret och Jerusalems judiska tempel raserades som straff för detta uppror. Romarriket bytte också namn på provinsen Syriae Judeae till Syria Palestinae år 135e.Kr. det fanns anledning att vara försiktig. Just denna dag då Jesus skulle avrättas var det bara de modigaste som var kvar i hans närhet, kvinnorna som följt Jesus, Jesu mamma Maria och Johannes nämns vid namn. De övriga verkar hålla sig i bakgrunden. Men Simon finns där för att bära en del av bördan.

Det är långfredagskväll och fullmånen lyser över en värld där det tycks som om den vita häxan kan segra och vintern utan jul aldrig verkar ta slut. Men han på korset ropade med hög röst och förhänget i

Bildkälla

templet brast mitt itu-det allra heligaste var öppet och en hamartolos, en officer med många liv på sitt samvete, förstår när Jesus dör: "Han var verkligen en rättfärdig man." En av de korsfästa rövarna får löfte om att vara tillsammans med Jesus i Paradiset, berättar Lukas: hedningarnas apostels egen hävdatecknare, de fattigas, främlingarnas och faderlösas evangelist. Och en man från Kyrene blir aldrig densamma han kanske tänker på slutet av den Psaltarpsalm 22 som Jesus nyss citerat inledningsorden av på korset: "Eloi, eloi lema sabachtani!" "Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?"  Psalmen som slutar i en helt annan ton:

"Men jag lever för honom, och mina barn ska tjäna honom. De skall vittna för nya släktled om Herren, förkunna hans rättfärdighet för ofödda släkten, ty han grep in."

 

Apostlaveckan -kallelsen ges till alla

Rom 16:1-7

Jag vill lägga ett gott ord för vår syster Foibe, som tjänar församlingen i Kenchreai. Ta emot henne i Herren på ett sätt som anstår de heliga. Hjälp henne med allt hon kan begära av er. Hon har själv varit ett stöd för många, också för mig. Hälsa Prisca och Aquila, mina medarbetare i Kristus Jesus. De har vågat livet för mig, och inte bara jag utan alla hednakristna församlingar tackar dem. Häsla också församlingen som möts i deras hus. Hälsa min käre Epainetos, Asiens första gåva till Kristus. Hälsa Maria, som har arbetat mycket för er. Hälsa Andronikos och Junias, mina stamfränder och medfångar; de är högt ansedda som apsotlar och har bekänt sig till Kristus före mig.

Här finns den kära Junia med som av en del sentida översättare (bland annat Bibel 2000) blivit "könskorrigerad" till mannen Junias, ett namn som inte finns någon annanstans i antikens historia än just i dessa korrigerade översättningar. Trots "könsdysforin" finns hen med här som ett av många exempel på apostlar i Paulus vänkrets.

Självklart var Junia en kvinna, men jag tycker översättarnas arbete på något sätt blir en del av en modern tradition som lär oss en del om kallelsen, nämligen att vem som helst kan bli kallad och alla har rätt till att bli en apostel för Guds rikes utbredande. Att bestjäla Junia på hennes namn drar alltså de misogyner vid näsan som naturligtvis könskorrigerade Junia av maktpolitiska skäl: ingen kvinna skulle med på apostlatåget så för säkerhets skull könskorrigeras hon. Men nu blir hon i stället den första könskorrigerade aposteln, kanske den första icke-binära personen (som inte är mytologisk som siaren Tereisias) i litteraturhistorien. *

I stället för att gömma undan kvinnans plats i frälsningshistorien blir Junia alltså till ett tecken på att även de som fötts med ett kön och sedan måste korrigera andras uppfattning om vilket kön de har genom olika åtgärder, som exempelvis att byta namn, också är kallade till att utbreda Guds rike. Junias öde i översättningarna blir alltså ytterligare ett tecken på att "Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus." Gal. 3:28.

Ikon av Andronikos, Athanasios och Junia.Östkyrkan, som ju är mer konservativ än den i väst, könskorrigerade aldrig Junia.

* Undrar vad de män som hittade på mansnamnet Junias tänker om sitt tilltag idag? Kunde man på 1500-talet ens tänka sig icke-binära personer? Ett av de tidigaste exemplen på könsbytet av Junia är ju Jacques LeFevre som betecknade Junia som man 1512.

3 april 1994

var det Påskdag och jag hade hoppats att min lilla okända bebis i magen skulle födas. Lilla trean var beräknad till den 27 mars men som med de två äldre barnen gick jag över tiden. Eftersom det varit ungefär en vecka fel med  storebror och storasyster så tänkte jag att påskdagen blir perfekt , vilken lyckounge det måste bli som föds söndagarnas söndag. Min barnmorska Maggan , var också troende, aktiv medlem i Frälsis. Hon höll med. 

Men det blev nu inte så. Påskdagen kom och gick utan minsta tecken på förlossning. Vi fick vänta , längta och jag fick oroa mig 17 dagar och nätter till. Min faster ringde farmor (farmor längtade nog mest av alla efter "Olle" som hon kallade bebisen) och sa . "Det är ingen idé att vänta nu, hon får en flicka på pappas födelsedag."

När jag hade gett upp hoppet helt, när jag var säker på att bebisen skulle dö och jag vara gravid tills jag dog satte förlossningen igång. Varje dag hade jag fått åka till BB för CTG-kurva på min livliga lilla hickunge. Jag var så glad att hon hickade ofta, ett livstecken som inte gick att ignorera. Men för varje dag över tiden som inget hände sjönk mitt mod. Jag kunde varken sova eller äta. Inte ens när förlossningen satte igång vågade jag tro att det var annat än meningslösa förvärkar. Min käre Bråddjup sjöng "Jag är förlöst" på melodin som Nordman sjöng med texten "Jag är förlist" och menade att snart skulle jag kunna sjunga så. Men jag trodde inte på det.

Vi for iallafall in till BB fast jag inte tyckte det var lönt, men min man envisades. Han somnade efter en stund och jag gick ensam i förlossningsrummet och jublade av fröjd ju mer värkarna tog i. det var som att jag måste få vara ensam om det skulle vara falskt alarm och önsketänkande. När spinekräkningarna kom efter fyra timmar med värkar vågade jag tro att hon skulle födas och väckte min man. Klockan fem på morgonen den 20 april föddes vår lilla flicka. Vi var så jublande glada och lättade att vi inte ens tittade efter vilket kön hon hade. Barnmorskan sade: "Ska ni inte titta efter vad det blev?" Men det tog en stund innan vi slutade gråta av glädje och krama vår underbart vackra lilla unge och stilla barnmorskans nyfikenhet. Det var Marta Linnea Teresia som föddes, frisk, brunögd redan som nyfödd, med världens sötaste lilla uppnäsa och min farmors pianofingrar.

Aldrig har ett bibelord blivit så tydligt och begripligt som den tiden mellan Påskdagen 1994 till den 20 april:

Johannes 16:20-22 Sannerligen, jag säger er: ni kommer att gråta och klaga, men världen skall glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg skall vändas i glädje. När en kvinna skall föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött sitt barn minns hon inte längre sina plågor i glädjen över att en människa har fötts till världen. Nu har också ni det svårt. Men jag skall se er igen, och då skall ni glädjas, och ingen skall ta er glädje ifrån er.

Och som min barnmorska sa: " Hon kommer ju att fylla år på Påskdagen någon gång." Ingen kan ta min glädje ifrån mig över denna underbara unge som nu pluggar till musik- och engelsklärare i Piteå. Min faster talade då, vilket hon gör ibland, profetiskt. Det går inte att glömma den omsorg om oss på detaljnivå som Gud visade i denna händelse.

Min lyckounge grät av glädje när denna låt vann med sin text som är en parafras av detta ord ur Romarbrevet 8 :31-39:

Vad innebär nu detta? Om Gud är för oss, vem kan då vara mot oss? Han som inte skonade sin egen son utan utlämnade honom för att hjälpa oss alla, varför skall han inte skänka oss allt med honom? Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud frikänner, vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss. Vem kan då skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller svält, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull lider vi dödens kval dagen lång, vi har räknats som slaktfår. Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.

Hälsa varandra med en helig kyss

Romarbrevet 16: 3-16
Hälsa Prisca och Aquila, mina medarbetare i Kristus Jesus. De har vågat livet för mig, och inte bara jag utan alla hednakristna församlingar tackar dem. Hälsa också församlingen som möts i deras hus.
Hälsa min käre Epainetos, Asiens första gåva till Kristus.
Hälsa Maria, som har arbetat mycket för er.
Hälsa Andronikos och Junia, mina stamfränder och medfångar; de är högt ansedda som apostlar och har bekänt sig till Kristus före mig.
Hälsa Ampliatus, min käre broder i Herren.
Hälsa Urbanus, vår medarbetare i Kristi tjänst, och min käre Stachys.
Hälsa Apelles, denne pålitlige kristne.
Hälsa alla hos Aristoboulos.
Hälsa min stamfrände Herodion.
Hälsa alla dem hos Narkissos som tillhör Herren.
Hälsa Tryfaina och Tryfosa, som arbetar i Herrens tjänst.
Hälsa den kära Persis, som har arbetat mycket i Herrens tjänst.
Hälsa Rufus, som Herren har utvalt, och hans mor, som är en mor också för mig.
Hälsa Asynkritos, Flegon, Hermes, Patrobas, Hermas och bröderna kring dem.
Hälsa Filologos och Julia, Nereus och hans syster, Olympas och alla de andra heliga hos dem.
Hälsa varandra med en helig kyss. Alla Kristi församlingar hälsar er.

Paulus brev slutar alltid med hälsningar till olika namngivna personer och församlingar. Tre gånger uppmanar han just till att hälsa varandra med en helig kyss. Vi som kommer från Ultima Thule, den yttersta Norden, är inte direkt vana vid kyssar som hälsningssätt. Första gången jag stötte på det var jag 13 år och firade jul hos min kompis Inez från Chile. Hennes italienska mormor gav mig två blöta pussar, en på vardera kinden, som hälsning första gången vi sågs. Jag som inte ens lärt mig hälsa i hand utan i stället drillats av farmor att niga vid möten med äldre personer, blev lite förvånad men samtidigt glad. Till och med en tonåring fattar att det betyder något positivt att någon hälsar på en med en kyss.

Nu har jag lärt mig att hälsa i hand mer än absolut första gången vi ses eftersom man inte gör som hemma överallt dit jag kommer i Sverige. I Italien, Frankrike, Belgien, Marocko, Israel, Libanon, Irak och Ryssland pussas det på kinderna. Ja, i Ryssland fick jag en Bresjnevsk puss rakt på munnen av en äldre man en gång, fast de yngre förstod vårt nordsvenska kärvare sätt att umgås och därför kindpussades i luften på franskt vis i vår vänort Kostamukscha. I denna intressanta essä läser jag om det ryska kyssandets kristna bakgrund och dess symboliska sprängkraft.

Smilla är både spansk och arab, hon pussas gärna: "Kristus är uppstånden, matte!"

Under sovjettiden fick kyssen en dubbel betydelse, dels som "kamrat" Bresjnevs sätt att bemöta andra statsledare i Sovjetimperiet på ett maktfullkomligt vis, dels som en protest mot ateismen och diktaturen genom den kristna påskkyssen. När icke-förälskade kysstes på gatan sågs det som en kristen bekännelse: "Kristus är sannerligen uppstånden!" ett icke-våldsuppror mot sovjetmakten. Man tog tillbaka kyssen från Bresjnev och gav den sin kristna subversiva innebörd tillbaka. Är det därför Putin nu förbjudit samkönade att kyssas på gatan? Homofobin är måhända bara en ursäkt för att få stoppa ett pyrande uppror mot den världsliga makten?

Att bryskt knuffa undan en kyssande ryss eller libanes är naturligtvis inte att tala om. Så gjorde ingen med Bresjnev, så gör aldrig jag med någon. När italienske Vittorio kysste mig som Inez mormor en gång gjorde, blev jag varm i hjärtat, även om jag aldrig själv skulle initiera en sådan hälsning. Och när jag läser om den kristna bakgrunden till kyssandet som hälsning blir jag ännu varmare i hjärtat. För om vi hade något gemensamt, Vittorio och jag , så är det upprorsandan mot den nuvarande kapitalistiska världsmaktordningen. 

Det kommer aldrig att sitta i min ryggmärg att kyssa dem jag möter men jag kommer heller aldrig att förnedra någon som vill hälsa i hand, kramas eller kyssas med att knuffa undan dem och i stället tyst sätta mig på en stol innanför deras dörr och vänta på en inbjudan till fika, som man gör i Tornedalen när man träffar folk. Det är en självklarhet för alla människor jorden runt att den medmänniska man möter respekterar man med att hälsa som seden bjuder dit man kommer. 

Från och med nu kommer jag dessutom att bli extra glad åt en kindpussande nordafrikan, ryss eller palestinier och känna att det är en rest från den tid då alla länder runt Medelhavet bekände sig till kristendomen och hälsade varandra med en helig kyss. En kyss som var mer än en vanlig hälsning. Den var en bekännelse: "Kristus är uppstånden!" "Ja, han är sannerligen uppstånden!"

En hommage till  Prince anstår en barockbloggare. Må du vila i frid hos the Prince of Peace!

Maria- mamma och människa del II: det hedniska inflytandet

Madonnan  i rosengård målad av Stefan Lochner 1448.

Det enorma avståndet till Gud som gör att man liksom har trappan helgonen, St. Anna (Anna själv tredje, Marias legend-mamma), Maria, Jesus och sist Gud fader i många historiska kristna kyrkor är det hedniska i Mariologin. Även hedendom har ofta, liksom gnosticismen, en syn på det andliga som högre än det kroppsliga men hedendom är främst ett sätt att blidka nyckfulla gudar utan större intresse av människor om dessa inte kommer med offer som passar gudarnas smak och därför gör dem välvilligt inställda till dem som ger offren och som resultat av rätt formler och tillbedjan ger dem goda skördar och friska barn.

Den hedniska värld där de första kristna levde var djupt präglad av hellenismens pantheon. Maria som eget böneobjekt har i den föreställningsvärld som fanns i det hellenistiska romarriket först blivit mycket populär i trakter där man länge dyrkat Isis, Osiris och deras lilla Horus-barn. Den äldsta bönen till Maria, det som nu bygger upp mycket av RKKs liturgi, kommer från Egypten på 300-talet: ”Under ditt beskydd tar vi vår tillflykt, heliga Guds moder”. Just där kulten av Isis var som populärast började man alltså först se Maria som medlare mellan människor och Gud. Bibeln har ingenting som antyder att Maria skulle ha denna roll. I Bibeln finns två förespråkare inför Guds tron nämnda: Den Heliga Ande, som på grekiska ofta kallas Parakleitos= försvarsadvokat i Nya Testamentet och Jesus själv. Här ger jag fyra exempel:

På sam­ma sätt är det när An­den stöder oss i vår svag­het. Vi vet ju in­te hur vår bön egent­li­gen bör va­ra, men An­den vädjar för oss med rop ut­an ord, och han som ut­fors­kar våra hjärtan vet vad An­den me­nar, ef­tersom An­den vädjar för de he­li­ga så som Gud vill.  Rom. 8: 26-27

Ty Kristus gick in­te in i en hel­ge­dom som var byggd av människo­hand och ba­ra en bild av den verk­li­ga. Han gick in i själva him­len för att nu träda fram inför Gud med vår sak.  Heb. 9:24

Mi­na barn, det­ta skri­ver jag till er för att ni in­te skall syn­da. Men om någon syn­dar har vi en som för vår ta­lan inför Fa­dern, Je­sus Kristus som är rättfärdig.  1 Joh. 2:1

 […]vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sit­ter på Guds högra si­da och vädjar för oss. Rom. 8:3

Isis och Horus-barnet

Vem var då Isis och varför tror de flesta forskare på området att hon var en modell för Maria som himladrottning och mer älskad än barnet hon födde? Jo, hon representerade liv och död och hennes lille son, som hon fick med guden Osiris efter att ha återuppväckt honom från de döda, Horusbarnet, står för vårens återuppståndelse liksom Demeter och Persefone i den grekiska mytologin men i den myten är inte Persefones make, Hades, någon hjälte. Osiris är visserligen dödsgud men god, mördad av sin bror  Set och gudomliggjord genom sin maka/syster Isis. Hon avbildas ofta som här till vänster. Isis var oerhört populär bland slavar och kvinnor i hela det hellenistiska området, samma grupper som först tog till sig kristendomen.

Genom Isis blev Osiris och Horusbarnet*gudar. Vid ungefär samma tid som den första Maria-bönen skrevs började man i Alexandria kalla Maria för gudaföderska: Theotokos. Vid kyrkomötet i Kalcedon 451 fastställdes att hon var gudaföderska och man lade också till att hon var Evig Jungfru. Man började fira hennes syndfria avlelse den 8 december och hennes födelsedag, förstås, den 8 september från 600-talet. Då firade man också hennes dödsdag, senare upptagande till himlen, den 15 augusti. 1950 fastslogs den sistnämnda legenden som den romersk katolska kyrkans officiella lära om Marias avslutning på jordelivet. En himladrottning var född.

* Horusbarnet som Isis födde efter att ha räddat Osiris och sett till att han befruktade henne när hon förvandlad till en flygande pappersdrake cirklade kring honom,