I begynnelsen fanns ordet, och ordet fanns hos Gud, och ordet var Gud. Det fanns i begynnelsen hos Gud. Alt blev till genom det , och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Joh. 1: 1-3
Evangelisten Johannes har sin dag idag, mitt i juledagarnas fröjd och fasor. Hans julevangelium börjar redan i begynnelsen av allt när Jesus skapar kosmos. Johannes evangelium är urgammalt men ändå yngst av evangelierna och det märks på att han tar upp händelser som inte nämns i de tre övriga och dessutom har hunnit med filosofisk reflektion innan evangeliet nedtecknas.
Ibland, speciellt när jag var tonåring, är detta evangelium favoriten, ibland känner jag att det är alldeles för eteriskt och filosofiskt, då är Lukas min favorit. Sedan blir Markus plötsligt min återläsningsbok nummer ett och naturligtvis blir det likadant med Matteus. Oftast när jag just läser evangeliet i fråga. Läslusten väcks av läsandet. Det gäller typ allt men särskilt evangelierna.
Jag är så innerligt tacksam för mångfalden av evangelierna. Inte bara därför att det stärker deras trovärdighet som historiska dokument utan också för att det är vad jag behöver i mitt liv. Evangelisten Johannes har tex gett oss bröllopet i Kana, den samaritiska kvinnan och så denna berättelse om Jesu liv innan han föds i Betlehem. Lukas har sitt konsekventa perspektiv utifrån oss hedningar och kvinnor, fattiga och utstötta. Matteus lägger ut texten om Jesu betydelse utifrån det judiska perspektivet och Markus berättar kortfattat, angeläget och brådskande om det stora som hänt.
Åter till Johannes som sägs ha avslutat sitt långa liv med att bäras in till församlingen och liggande predikade han samma sak om och om igen: "Mina barn, älska varandra." Det var det som var det viktigaste. Det som han behövde säga om och om igen. Det var allt.
Vi har mycket att tacka Damasus I för. Hans pontifikat var det som tydliggjorde kyrkans lära gentemot Arius lära som i mångt och mycket är lik islams lära om vem Jesu är. Arius var också en soldaternas favorit han tog inte pacifismen som en viktig kristen doktrin. Men kyrkan som blev kvitt arianismen hade ett jobb med att göra teologi av krigen som följde med att Romarriket plötsligt omfamnade kristendomen som sin egen mest favoriserade religion efter sekler av förföljelser. Det var också Damasus I som vigde Ambrosius till Biskop i Milano där han ersatte den arianske påvepretendenten Ursinus och Ambrosius ledde i sin tur kyrkofadern Augustinus till tro.
Augustinus var den som först utvecklade tanken om det rättfärdiga kriget och krigets lagar. Hans idé var att ett rättfärdigt krig aldrig fick vara ett anfallskrig. En kristen hade en plikt att försvara andra som angreps men aldrig anfalla någon annan först. Man fick inte heller utsätta någon för överdriven grymhet eller plundring. Den strikta pacifismen hade dock redan i praktiken vittrat sönder. Damasus själv hade vunnit påvestolen av Ursinus i regelrätta gatustrider i Rom. Ursinus och arianerna gav sig inte utan strid när Damasus skulle inta påvestolen så striderna* var, enligt Augustinus teologiska reflektioner, rättfärdiga försvarsåtgärder av Damasus.
Damasus I bild från 300-talet
Förutom att han alltså hade ett finger med i spelet om Augustinus själ, var det också Damasus I som bestämde att Petrus är alla påvars fader och den som legitimerar påvens inflytande över västkyrkan. Men , som skrivet var, Arianerna blev av Damasus rejält tilltufsade med hela deras bagage. Allra störst inflytande på framtiden hade dock Damasus genom att initiera en översättning av Bibeln till latin , den version som kallas Vulgata=den folkliga som översattes av kyrkofadern Hieronymos. Genom denna översättnng kunde mängder av icke-grekiskkunniga läsa Bibeln och jag, som obotlig läsare, anser ju att detta var ett stort steg mot dagens underbara läge att Bibeln finns översatt till alla möjliga språk, ofta som den bok som översätts först av alla på ett nyframtaget skriftspråk.
Tack Gud för denna stora gåva till mänskligheten!
* En roman jag verkligen älskade som ung var Den siste athenaren av Viktor Rydberg där han framställde dessa strider som onödiga och löjeväckande gräl om petitesser. Men hade jag fullt ut fattat vad de stred om, hade jag nog inte varit lika med på Rydbergs tes. Arianernas idé om Jesus som skapad och typ en Muhammed, nej det tror jag inte på. Den läran är jag lycklig över att kyrkan skippade. Sedan kan det ju ha varit så att sanningen om Jesus som Gud ändå hade överlevt. Sanningen har ju en förmåga att ändå överleva, men jag tror det ändå var det bästa som hände när Arianismen fick sin egen religion: Islam. Den jättestriden inom kyrkan, som kan strida om små detaljer i det oändliga, hade verkligen inte varit till gagn för någon. Nu finns två tydliga alternativ att ta ställning till och det värsta tvånget, som Rydberg vände sig emot med kraft, står ju numera arianismen för. Jag tror det var arianernas stora inflytande bland soldater som gjorde arianismen till islam som inte alls drog sig för att använda våld i spridandet av sin lära. Jag kan inte hitta att Arius drev denna tes. Arius själv hade väldigt lite inflytande över den rörelse som sedan hans död burit hans namn. Lite som Toivo Korpela inte hade med korpelarörelsen att göra.
Vi uttrycker oss ofta förenklat som om kejsar Konstantin införde kristendomen som statsreligion i det romerska riket 313 AD men egentligen var det något som växte fram så småningom med många steg och beslut. Ett viktigt beslut, som jag välsignar, är mötet i Nicea där trosbekännelsen fastslog vem Jesus är ; sann Gud och sann människa, född och icke skapad. Efter detta möte där arianerna förlorade lärostriden började en kamp inom kyrkan . I stället för fortsätta samtal började man förfölja varandra. Konstantin själv blev osäker om han satsat på rätt häst. Arianerna var populära inom militären och i östra delen av riket.
Dessutom blev mötet inte det lyckade ekumeniska projekt som Konstantin hoppats på. För honom var mötet i Nicea ett försök att standardisera kristendomen för att uppnå politisk stabilitet och säkra sin makt medan de kristna ledarna såg det som ett teologiskt diskussionsforum. Tanken var att komma fram till ett koncensusbeslut -"Vi och den Heliga Ande har beslutat" -men kristendomens varianter bestod och ledde till ännu fler strider fast nu förstärkt med politisk våldsmakt bakom de stridande.
Frifräsiga falanger från Iberiska halvön och Konservativa kulturkramare från Orienten
Vid Konstantins död 337 var det fortfarande inte tydligt avgjort om Arianerna eller Niceanerna skulle bli "standardkyrkan" och det var långt ifrån avgjort att romarriket skulle vara enbart kristet. Religionsstriderna och de olika politiska besluten angående kristendomen fortsatte bölja fram och tillbaka mellan frifräsiga falanger och konservativa kulturkramare.
Längst i konservatism gick Konstantins efterträdare Julianus Avfällingen som försökte återinföra hellenismen och övertrumfa kristna högtider med en blandning av nyintroducerad soldyrkan och insomnande sedvänjor kring de hellenistiska och romerska riterna. Han stöttade också judendomen och alla möjliga varianter av kristen tro för att försvaga kyrkans makt genom det klassiska tricket att söndra och härska. Det blev en sista period av religionsfrihet i romersk riket för kort efter Julianus död tillträdde den frifräsige spanskfödde kejsaren Theodosius I, en hängiven Nicean som också var släkt med dåvarande påven i Rom Damasus I.
Det var Damasus I, född i nuvarande Portugal, som initierade ett stort kliv mot att romarriket skulle bli en kristen statsbildning just detta datum för 1640 år sedan . Då undertecknade Theodosius I, och medkejsarna Gratianus samt Valentianus II ediktet i Thessaloniki som deklarerade att niceansk kristendom var den religion som alla romare borde konvertera till. Samtidigt som man påbjöd kristen tro enligt den niceanska trosbekännelsen fastslog man att arianism och andra former av kristen tro var villoläror som inte accepterades. Detta blev alltså också ett stort steg bort från religionsfrihet. Men statskyrka i stil med reformationskyrkor som vår egen Svenska kyrka med kungen som kyrkans överhuvud var det aldrig fråga om.
Väckelsen
Men detta politiska steg kom sig inte bara av politik utan det var också en en väckelsetid i kyrkan. Och väckelsepredikanten nummer ett var Ambrosius, biskop av Milano, som inspirerade både påven Damasus I och Theodosius medkejsare i Västrom, Gratianus. Ambrosius predikningar var också viktiga för Augustinus omvändelse till sin mor Monicas kristna tro. Och liksom Arius skrev Ambrosius kristna sånger till populära melodier varav Sv Ps 112 "Världens Frälsare kom här".
Förutom denna väckelsevåg kring Ambrosius fick kristendomen av niceanskt snitt nu också ett stabilt stöd från kejsarens våldsmonopol. Kejsar Gratianus och Damasus I genomförde en slags reformation av Roms religiösa liv inspirerade av Ambrosius. Kejsar Gratianus vägrade kalla sig Pontifex Maximus, den störste brobyggaren, eftersom det var en hednisk titel som inte anstod en kristen. Han såg även till att staten slutade bidra till Vestalernas uppehälle, flyttade det hedniska Segeraltaret från senaten och bidrog starkt till att hedniska kulter började försvinna samtidigt som han gjorde sig till ovän med hedningarna i senaten.
Damasius I många verk
Damasus körde med åtskillig blodsspillan iväg sin arianske motpåve från Rom (som etablerade sig i Milano men övervakad av Ambrosius) och deklarerade att kristendomens rätta uttolkning var den Niceanska. Damasus var också drivande bakom Vulgatas , den latinska bibelöversättningen, tillkomst och spridning. Han lyckades dessutom återförena kyrkans öst- och västliga inriktning, den niceanska delen då förstås. Och så fick han sin frände, Theodosius att sammankalla till mötet som skrev Ediktet i Thessaloniki. I öst var arianerna ännu starka men besegrades med hjälp av Ediktet som formulerade att den katolska (allmänna) och ortodoxa (renläriga) kyrkan höll sig till den Niceanska trosbekännelsen.
Därför vågar jag påstå att det var detta edikt som var den slutgiltiga spiken i kistan för kyrkan som pacifistisk underdog i romerska riket och början på många långa blodiga sekler av att vara kyrka med maktanspråk och militärmakt. Men inget är så enkelt som att detta edikt bara var till skada. Den ambrosianska väckelsen gav kyrkan ovärderliga skatter som den allegoriska tolkningsnyckeln till Gamla Testamentets svåra berättelser vilken i sin tur gav oss Augustinus med sina briljanta formuleringar kring tron och existensen. Vulgatas tillkomst måste ju varje bibelälskare välkomna och jag håller också helt och hållet med om den niceanska trosbekännelsen, det var bara tråkigt att man inte vågade lita till sanningens inneboende sprängkraft utan att behöva ta till våldsmakt för att vinna den teologiska debatten.
För den stora styrkan i treenighetsläran är att den är antihierarkisk och bör levas och läras ut i den andan.
Källor: Kristen tro Alistair McGrath (2007), Påvarna Göran Hägg (2006), Wikipedia: "27 februari" och saker jag minns, men inte varifrån exakt de kom. Man kan misstänka vetenskapsradion Historia, på mycket goda grunder=).
